”Gudar, trollkarlar och vidunder” av Maj Samzelius

Del 1: Sveriges Radios förlag, 1993

Del 2: Sveriges Radios förlag, 1994

Del 3: Sveriges Radios förlag, 1995

Efter att hon var klar med serien ”Hjältar och monster på himlavalvet”, så trodde Maj Samzelius väl att hon aldrig skulle skriva mera om Kristoffer och ”stjärnhistorier”. Men när hon gjorde författarbesök på bibliotek, så fanns det barn som frågade om varför hon bara skrev om sagor från Grekland. Var det så att man inte berättade några stjärnhistorier här i Norden? Jo, det gjorde man väl trots allt. Och nu fick Maj inspiration att skriva en ny bokserie i tre delar: ”Gudar, trollkarlar och vidunder”… Nu har de två äldre syskonen Jesper och Jenny blivit tonåringar och finns mest bara i bakgrunden. Men nu har Kristoffer istället fått två jämnåriga kompisar att lyssna på sagor med: Nicos och Tuuli. Fast nu blir det sagor från jägarfolk långt uppe i norr, som Tuulis mamma Aino skall berätta om… Först berättar hon om hur en björn blev adopterad av guden Num. En dag ville björnen komma ner till jorden. Där träffade han flickan Vaja och blev förälskad i henne. Vaja svarade ja på hans frieri. Men innan hon hann förklara något, så såg hon hur björnen blev skjuten av hennes egna bröder… Sedan följer sagan om Vasju, som var son till trollkarlen i en stam som jagades av en vild mammut. Vasju måste nu ner i underjorden för att be om hjälp från Jordgudinnan. Sedan träffade han Sjaatty, Skogsmannens dotter. Tillsammans räddar de guden Tunk-Poh från en farlig häxa…

Om det är så att sagorna i den första boken handlar om stenåldern, så kommer vi i den andra boken till bronsåldern. Aino börjar nu berätta om en tid, när Finland var uppdelat i två mycket olika länder. Pohjala låg uppe i norr och styrdes av häxan Louhi. Men hon ville nu få makten över hela Finland. Fast i Kalevala i söder fanns bröderna Väinämöinen och Ilmarinen, som hon kommer i krig med… I en saga från Baltikum berättas det om hur Solen och hennes dotter Päivätär fångades inuti ett torn. Morgonstjärnan och djurkretsens stjärnbilder blev nu tvungna att befria dem för att rädda världen… När vi har kommit halvvägs in i den andra boken, så är det dags för morbror Martin att åter bli den som berättar. För nu börjar sagorna om asagudarna och deras många duster med jättar och vidunder, som kommer att fortsätta in i den tredje boken… Gudarna ville ju inget annat än att fred och ordning skulle råda i världen, men det var inte så lätt när deras fiender jämt ville förstöra allt som de skapat. Visserligen gifte sig ibland gudar med ovanligt älskvärda jättekvinnor. Men de allra flesta jättar var gudarnas fiender. En av dem var den lömske Loke. Han var listig nog att lyckas med att bli fosterbror till Oden, gudarnas kung. Men då och då hälsade han ännu på sin farmor som bodde i skogen, där hon i hemlighet uppfostrade två vargar i väntan på att hon ska låta dem sluka solen och månen. Och med åren blev det allt svårare för Loke att bara gå och vänta på att jättarna skulle få sin hämnd. En dag började han planera att mörda Balder, den gud som var godast och mest älskad av dem alla…

Till slut får vi ändå lämna Kristoffer och hans vänner, men vi gör det efter att ha fått vara med om många äventyr. Jag kan väl egentligen bara komma med beröm över Maj Samzelius båda bokserier. Flera av dessa sagor är svåra för mig att hitta någon annanstans än just här. Och hon lyckades dessutom skriva en fantastisk ramberättelse om nutida barn (eller de var ju nutida när böckerna skrevs på 1980- och 1990-talen), som lyssnade på sagorna. Jag kan ju inte ge den annat än högsta betyg. Där ställs vi också inför frågor, som är mycket relevanta i vardagen för många barn även nu idag. Hur ska det bli för Kristoffer sedan han fått veta att Nicos familj ska flytta tillbaka till Grekland? Och är klassens värsting verkligen så hemsk som Tuuli och hennes klasskamrat Cecilia har trott? Men det verkar som om Maj visste att somliga vuxna skulle komma med just den fråga, som är det enda som även jag har som kritik mot dessa böcker: Är några av sagorna inte för otäcka för barn? För det är just vad Kristoffers mamma undrar i en av böckerna. Men hon blir självklart försäkrad av sin son att han tycker om när det är spännande, och hon fick väl nöja sig med det… Flera av sagorna i de här tre böckerna samlades ihop till en tecknad TV-serie, som fick samma namn som bokserien. Nu kan vi se både den och ”Stjärnhuset” på SVT Play. Och det är nog tur, för det är ganska svårt att få tag i böckerna numera…

”Marias barn” av Cecil Bødker

Del 1: Pojken: Rabén & Sjögren, 1983

Del 2: Mannen: Rabén & Sjögren, 1984

Det är inte alltid så roligt att vara utvald. Och det får den unga Maria verkligen veta efter den dag, då en mystisk främling plötsligt står framför henne och säger att hon ska bli mor till ett heligt barn. Ända fram till dess var hon bara en helt vanlig flicka i den lilla staden Nazaret i provinsen Galiléen. Men nu händer det en massa saker… Det börjar med att hennes föräldrar genast blir oroliga när hon försöker tala om sina upplevelser. Har hon bara fått en feber och drömt om den där främlingen och att hon skall föda ett barn? Eller talar hon verkligen sanning, och hur skall det i så fall gå för henne? Dessutom gör Marias far misstaget att gå mitt under middagshettan för att tala ut med Josef, som är hennes trolovade. Snart nog märker Marias mor att kvinnorna i staden har börjat skvallra om dem… Detta slutar med att Maria skickas till sin släkting Elisabet nere i Judéen, hon som även hon har fått bli med barn genom ett mirakel… Det verkar som att allt ska gå bra för Maria, för Josef har bestämt sig för att trots allt inte förskjuta henne. Men så blir de tvungna att ta sig ner till Betlehem i Judéen för att bli skrattskrivna. Och det är medan de är där, som det blir dags för Maria att föda sitt barn. Den lille pojken får namnet Jesus. Han ser ut som vilket nyfött barn som helst, vilket blir en lättnad för familjen. Men det visar sig ändå att allt det märkliga kring Jesus bara har börjat…

Fast sedan går ändå åren, och en efter en av Marias barn blir ju vuxen. Jesus blir en duktig snickare, som Josef och sina yngre bröder. Maria har dock jämt oroat sig mest för honom, fast han är äldst av hennes barn. Folket i Nazaret har aldrig glömt skvallret om att han skulle ha ett mystiskt ursprung, och det är ju också konstigt att han inte verkar vilja gifta sig. Så nej, han är nog inte riktigt som alla andra i den lilla staden. Fast i stort sett har det väl gått bra även för Jesus, och Maria försöker trösta sig med att komma ihåg det. Men en dag reser han ner till öknen för att få träffa sin kusin Johannes, han som har gått och blivit profet. Och sedan blir ju inget längre som det varit… Maria kan omöjligt begripa sig på vad hennes son håller på med. Kan det vara sant att han botar sjuka och till och med uppväcker döda? Vad är det för en konstig ny lära, som han börjat predika för alla som vill höra på? Och hur kan det komma sig att folk lämnar allt för att följa honom? Maria har ingen aning om vad hon skall tro om allt det här, och hon blir mycket sårad när Jesus inte längre verkar vilja kännas vid henne och sina bröder. Men när hennes yngsta dotter vill börja följa med Jesus på hans vandringar, så blir det ännu värre än tidigare. För det kan väl inte vara lämpligt att en ung flicka vandrar runt på vägarna på det där viset? Och alla vet vad det är för slags människor, som väljer att följa med Jesus! Men en dag rymmer hon bort till sin märklige bror. Fast i Jerusalem får Maria åter träffa sin dotter. Och tillsammans får de uppleva den hemska korsfästelsen, men även den märkliga uppståndelsen…

Cecil Bødker (född 27:e mars 1927 i Fredericia på Jylland) är en dansk författarinna, som är något mer känd i Danmark än hon är här i Sverige. Och när SVT skulle gå åratal av önskemål till mötes och göra en julkalender, som handlade om bakgrunden till varför kristna firar jul, valde man Cecils böcker om Jesus och hans mor som manus. Tyvärr hade någon missat att de här böckerna är skrivna för tonåringar, och inte för barn. Kritiken blev minst sagt hård, och det har nu gått mer än trettio år utan att någon har gjort en ny svensk julkalender om Jesus. (Danskarna har dock sin betydligt populärare ”Jesus och Josefine” från 2003, som även har gått på SVT.) Men om man kan bortse från att ungdomsromaner nog inte passar som manus till en julkalender, så tycker jag att kritiken är orättvis. Jag kan ju inte göra annat än berömma Cecil Bødkers arbete med att skriva en berättelse, som för all del bygger på Nya testamentet, men den låter oss även få veta hur allting måste ha varit där och då, i Israel och Egypten för två tusen år sedan. Julkalendern 1987 har som sagt fått ett jättedåligt rykte. Och den är också en av de få julkalendrarna från de sista fyrtio åren, som inte har getts ut på DVD. Men vi har i alla fall fått boken ”Maria från Nasaret”. Texten i den är egentligen bara en förkortad version av Cecils roman ”Marias barn: Pojken”. Men där finns också många av de fina teckningar, som gjordes till julkalendern av konstnären Bengt Arne Runnerström. Och det är svårt att hitta dem någon annanstans, såvida inte SVT äntligen publicerar julkalendern på DVD eller Öppet Arkiv…

”Hjältar och monster på himlavalvet” av Maj Samzelius

Del 1: Sveriges Radios förlag, 1981

Del 2: Sveriges Radios förlag, 1982

Del 3: Sveriges Radios förlag, 1983

Del 4: Sveriges Radios förlag, 1986

1981 handlade TV:s julkalender inte mest om advent och jul, utan om astronomi. Ett stort utrymme gavs också åt de historier, som de antika grekerna berättade om alla sina stjärnbilder, vilket ju också är samma stjärnbilder, som vi har kvar än i dag. Julkalendern hette ”Stjärnhuset”, och i ramberätttelsen fick Astro (Johannes Brost) och Mytha (Sif Ruud) vara huvudpersoner. En av manusförfattarna var Maj Samzelius, som senare gav ut de här ”stjärnhistorierna” i en bokserie för barn i fyra delar: ”Hjältar och monster på himlavalvet”. Men den har inte bara en helt annan ramberättelse, utan dessutom helt andra huvudpersoner… Serien börjar en stjärnklar augustikväll i en liten sommarstuga ute på en ö i skärgården. Det är nu bara en vecka kvar av sommarlovet, och därför har nästan alla redan farit tillbaka in till staden. Det är bara Jesper, Jenny och Kristoffer, som fortfarande är kvar på ön. Dessutom har ju deras föräldrar åkt på semester till England utan dem! Och när teven till råga på allting har gått sönder, så blir ju allt om möjligt ännu värre. Kristoffer tar det faktiskt ganska lugnt, men Jesper och Jenny börjar klaga. Vad ska de nu göra hela kvällen? Men då visste de inte om att morbror Martin, som är tillsammans med dem ute på ön, vet så mycket spännande om stjärnhimlen. Och sedan fortsätter han att berätta alla sina ”stjärnhistorier” i fyra böcker…

Det verkar som om alla stjärnbilderna har en gammal saga bakom sig. I den första boken får syskonen höra sagan om hjälten Perseus. Han var son till guden Zeus och prinsesan Danaë, men fick en fattig uppväxt hos en fiskare på ön Serifos. Men för att rädda sin mor från behöva gifta sig med öns elake kung, så måste han dräpa monstret Medusa. Lyckligtvis visar det sig att han har flera gudar på sin sida. Och så kan han dessutom rädda prinsessan Andromeda från att bli offrad till ett sjöodjur… Senare får de tre syskonen höra berättelsen om den grymme jägaren Orion. Han var mycket vacker, så vacker att han väckte två gudinnors kärlek. Men han blev med tiden högmodig och hotade så att döda alla djur i världen. Till sist blev djuren tvungna att be gudinnan Gaia att stoppa hans framfart. Till sist berättar morbror Martin om guden Hermes, som redan som spädbarn uppfann musikinstrumentet lyran och lurade sin halvbror Apollon… Bok nummer två i serien börjar med att Kristoffer och hans syskon kommit tillbaka till ön, för det är höst och sommarstugan ska ordnas inför vintern. Och nu berättar morbror Martin först sagan om Orfeus, som sjöng och spelade så vackert på sin lyra att han fick lov att ta hem sin hustru från dödsriket. Men ett villkor fanns för att det skulle lyckas… Sedan följer sagan om det gyllene skinn, som kom från väduren som räddade Frixos och Helle från deras styvmor. Några år senare gav sig deras släkting Jason och hans kamrater av på skeppet Argo, för att kunna återföra skinnet till Grekland från landet Kolchis. Där fick de hjälp av häxan Medea…

När det blir sommar igen börjar morbror Martin berätta om Herakles, han som blev den störste av alla hjältar i grekiska mytologin. Men det var ändå så att gudinnan Hera hatade hans mor Alkmene redan innan han föddes, och därför blev hans liv inte alls lätt. Till slut måste Herakles bli slav i tolv år åt sin kusin, den svage men elake kung Eurysteus. Eurysteus ville nog helst bara att hjälten dog. Men hur skall man bli av med världens starkaste man, som dessutom har en rad gudar på sin sida? Sagan om Herarkles och hans tolv berömda storverk fortsätter ju också genom seriens tredje bok… Och i den fjärde boken får vi höra en rad historier, som inte var med i julkalendern. För nu börjar morbror berätta om en märklig kungaätt, som länge kom att styra över stadsstaten Aten. Men den mest kände av dessa kungar blev Theseus. Han kom att bli ännu en av de gamla grekiska hjältarna. Framför allt dödade han monstret Minotaurus på Kreta. Men hans liv var ändå svårt många gånger… Och den sista sagan blir den om Faeton, som var son till ingen annan än självaste solguden Helios. Men när Faeton önskade sig bevis på att han verkligen var Helios son, så ville han styra solvagnen över himlavalvet under en dag. Men det höll på att sluta med en verklig katastrof…

”Ett ljus i mörkret” av Agneta Sjödin

Utgivning: Forum förlag, 2009

Det är tydligt redan när hon är nyfödd att det är något speciellt med Lucia. Och ju äldre hon blir, desto fler människor är det som förstår detta… Lucia är det enda barnet i en rik skeppsredarfamilj i staden Syracusa på Sicilien. Även efter att hennes älskade far Antonius plötsligt dör i förtid, så får hon ju fortsätta leva ett liv i trygghet och välstånd. Men genom sin mor Eutychia och deras trogna tjänare Tobuk och Nomi blir Lucia kristen, fastän det ännu kan vara farligt att tillhöra den ”sekten”. Och hon är olik de flesta andra i sin samhällsklass, för hon vill ju ändra på hur allting är. Lucia vill förbättra situationen för fattiga och slavar, och att kvinnorna ska bli mer jämställda med männen. Men det är obegripligt för hennes känslokalla och högfärdiga farmor Alessia. Hon vill ju att hennes sondotter bara skall tänka på att gifta sig rikt och bevara familjens rykte. Enligt henne är det ju bara galenskaper att bry sig om de fattiga, eller att överhuvudtaget vara kristen… Men inget kan hindra den allt självsäkrare Lucia från att göra vad hon vill, även om det är Alessia som försörjer familjen. Och så finner Lucia sitt livs kärlek i Emmanuel, som har kommit till Syrakusa från Caesarea i Palestina för att studera till präst. Men det visar sig tyvärr att han redan har en fästmö, och en dag måste han också lämna Lucia och åka tillbaka till sin hemstad…

Lucia har inte ens hunnit smälta sin sorg innan Alessia kommer till henne med en fasansfull nyhet: Hon har nu hittat en fästman åt henne! Marcus är förvisso minst dubbelt så gammal som Lucia och har nyss blivit änkeman, men Alessia tycker inte att det ska spela någon roll. Han är ju mycket rik, och det är naturligtvis huvudsaken för henne. Men när Lucia får höra om hur grym Marcus kan vara mot kvinnor, så vet hon säkert att hon inte kan lyda sin farmor. Så i stället ger bort en stor del av sin hemgift till de fattiga, och hon avger till och med ett kyskhetslöfte… Men det räcker inte för att den avskyvärde Marcus ska ge upp. För nu har han ju bestämt sig för att han måste ha den vackra Lucia! Och om hon inte vill gifta sig med honom, så vet han ju ett sätt att få henne ändå. Frågan är bara om hennes kristna tro och hennes frihet är viktigare för henne än hennes liv… Sankta Lucia ska ha levt under de sista förföljelserna mot de kristna i Romarriket. Legenden säger att hon dog 13:e december år 304, och hon blev ju sedermera ett helgon. Och här i Sverige fick hon ge namn åt ljusdrottningen, som vi brukar fira på hennes dödsdag varje år… Den här romanen bygger på de legender, som folk har berättat om henne i hundratals år. Det är ju idag mycket svårt att säga vad som är sant eller inte, eller om Lucia överhuvudtaget ens har funnits i verkligheten. Agneta valde också att inte ta med en otäck del av legenderna, där hon sticker ut sina ögon för att undkomma en friare. Men i stort sett är det här en realistisk berättelse om hur livet kan ha varit där och då, på Sicilien för 1700 år sedan…

Agneta Sjödin (född den 20:e juli 1967) är nog mest känd som programledare på TV4. Men nu är hon också författare. Hennes första bok, ”Vändpunkter: människor som vågat möta livet”, kom ut redan 2005. ”Ett ljus i mörkret” blev hennes fjärde bok och kom ut 2009… Jag har ännu inte hunnit läsa någon mer bok av henne, men jag måste säga att åtminstone ”Ett ljus i mörkret” påminner mig starkt om Elisabet Nemerts olika romaner. Vi har ju blandningen mellan en fluffig andlighet och en brutal realism, som vissa kan ha lite svårt för. För ja, även här vill nämligen en helt annan värld göra sig påmind ibland. Vi har ju också den underbara hjältinnan, som är så vacker och så intelligent och kämpar så mot alla orättvisor. Agneta gör till och med samma misstag, som Elisabet gjorde i ”Bortom stjärnan”. De verkar ju båda två tro att de antika romarna hade efternamn, som folk har numera, även om det inte alls var på det viset. Dessutom påminner ju den onde Marcus i ”Ett ljus i mörkret” om huvudpersonen Auroras vidrige svåger Gerhard i Elisabets ”Ödets hav”. Agneta ger dock Lucia ett helt annat slags ”lyckligt” slut än det, som man brukar finna i Elisabets romaner… Jag har som sagt inte hunnit återvända till Agnetas författarskap ännu. Men jag hoppas ju att jag skall få göra det en dag, precis som jag då och då har fått återvända till Elisabet. För jag vet nu att Agneta har skrivit åtminstone två ytterligare romaner, som låter som att jag borde gilla dem…

”Sunnanäng” Av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1959

Jag kommer ju alltid att tycka Astrid Lindgren var en mycket rolig författare. ”Karlsson på taket” är nog enligt mig hennes komiska höjdpunkt, men vi kan även få ett par skratt från de dystrare av hennes berättelser. Fast nu ska vi prata om ett undantag från det: novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Här kan vi läsa fyra olika berättelser, som för oss tillbaka till vad Astrid ville kalla för ”fattigdomens dagar”. Hon tycks ha menat 1800-talet, även om det inte står ett endaste exakt årtal i boken. Och det är också fattiga barn från en svunnen tid, som de här berättelserna handlar om. Det verkar som att Astrid inte kunde fatta att även de rikas barn kunde må dåligt på 1800-talet, om de fick stå ut med misshandel eller blev sjuka. Bara de fattigas barn får hennes sympatier här. Men alla de fyra novellerna är hur som helst sorgliga och ruskiga, särskilt då man tänker på att de skrevs för barn. Jag minns att jag själv satt och rös åt i alla fall novellen ”Sunnanäng” som liten. Förutom att dessa fyra berättelser alltså alla utspelar sig i ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två helt olika världar… Först möter vi en realistisk skildring av landsbygden i 1800-talets Sverige, där det är mycket svårt för ett barn om en katastrof plötsligt vänder upp och ner på hela tillvaron. Fast så smyger sig också sagans värld in i berättelsen, men även det kan bli på både gott och ont…

Hela samlingen fick sitt namn efter den första av de fyra novellerna: ”Sunnanäng”. Den handlar om Anna och Mattias, som efter sin mors död hamnar som fosterbarn hos den elake Myrabonden. Han kan inte få in i sitt huvud att barn måste få leka ibland, för han tycker att Anna och Mattias bara ska arbeta i lagården hela dagarna. Dessutom ger han dem bara kall potatis i saltlake att äta. Syskonen sätter nu sitt sista hopp till att de ska få börja skolan till vintern, för då ska väl deras liv bli bra igen? Men det visar sig tyvärr att inte heller skolan kan bjuda på så mycket roligt för dem. Mattias får en dag smisk av magistern, och han och Anna hånas av handlarens Joel på rasterna. Men en dag ser de två syskonen en vacker röd fågel i den vita vinterskogen och följer efter den… ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” handlar om flickan Malin, som också hon är föräldralös. Men hennes föräldrar dog i lungsot, så hon slipper bli fosterbarn. Ingen vill ha smittan i sitt hus. Istället skickas hon till socknens fattigstuga, där hon är det enda barnet bland en hoper gamlingar. Egentligen tycker jag väl att Malin har det bättre än Anna och Mattias, för hjonen är ändå snälla. Fast det blir ändå svårt för henne att inte ha något vackert eller roligt i sin närhet. Men en dag hör hon på hur någon läser en saga för prästens barn. Och nu lär hon sig att även ord kan vara vackra. Men nu vet hon ju att hon behöver en spelande lind och en sjungande näktergal för att orka leva. Och räcker det verkligen med att önska sig ett under och tro på det för att det ska kunna ske?

“Tu, tu, tu” handlar om Stina Maria och hennes farfar, som blir mycket ledsna när vargen dödar familjens får. Nog för att den stackars vargen snart blir fångad och skjuten ihjäl av karlarna i byn. Men det gör ju inte att deras får kommer tillbaka. Stina Maria och farfar skulle snart klippa dem, fast nu blir det inget av det. Men en kväll blir Stina Maria lovad nya får av en mystisk liten man. Hon blir tagen till de underjordiskas dunkla land, där man inte kan se sol eller måne eller stjärnor. Där blir hon förtrollad av en kvinna, som vill ha ett människobarn. Och nu glömmer Stina Maria bort hela sin familj och sitt rätta hem och varifrån hon kom. Hon får valla får åt de underjordiska, fram till den dag då hon hör en välbekant stämma och välbekanta ord dåna från världen ovanför… ”Junker Nils av Eka” handlar om en fattig familj med många barn, som bor på det lilla torpet Eka. De väntar på att få stor sorg, för den äldste brodern Nils är sjuk och ingen vet om han överlever. Man har en enda klenod i den fattiga stugan. Och det är en rullgardin med ett riktigt sagoslott på, som barnens far har löst in på en auktion. Nils ligger och ser på bilden i sin feber, och det är nog därför han drömmer som han gör. För plötsligt har han förvandlats till en tapper och ädel väpnare. Kungen har blivit störtad av sin onde kusin hertigen och väntar nu på sin död i slottets västra torn. Men nu vill junker Nils av Eka rädda sin herre och konung, om han så själv ska mista sitt liv…

”Ödets hav” av Elisabet Nemert

Utgivning: Forum förlag, 2009

Aurora Eken har nog allting, som en flicka på 1300-talets Gotland kan önska sig. Hon fick en god uppväxt på släktens gård Hästnäs, där hon blev älskad av både sina föräldrar och av sina tre bröder. Men snart nog skall även hon få bekymmer… Det börjar med att hon gifter sig med Claus Pleskow, en rik handelsman från Lübeck som flyttat till Visby för att starta en filial till sin familjs företag där. Aurora vet ju från början att hon egentligen inte älskar Claus, men det verkar ändå som att han är en snäll man. Han kan till och med låta henne hjälpa honom med att driva företag, något som hade varit helt otänkbart för andra… Men när de andra borgarfruarna i staden förstår att Aurora är annorlunda, så blir hon snart utesluten ur deras gemenskap. Men hon får istället en verklig vän i Elin Persdotter, en av husets pigor. Elin förlorade sin familj i digerdöden och är lycklig över sitt arbete i ett rikt hus, särskilt sedan Aurora har blivit hennes husmor och erbjuder henne en vänskap över klassgränserna. Men livet kan vara mycket hårt för denna tids kvinnor, och en dag måste Aurora skicka Elin bort till säkerheten på Hästnäs… Sedan beslutar sig kung Valdemar Atterdag av Danmark för att ta Gotland från Sverige, och då samlas männen på ön för att försvara sina hem. Kriget slutar dock bara med en katastrof för otaliga människor, som inte har turen att befinna sig innanför Visbys stadsmurar…

Aurora kommer att förlora nästan hela sin familj och drabbas mycket hårt av invasionens alla fasor. Hennes yngste bror Tomas är ensam kvar som manligt stöd åt henne i en hård värld, där det är svårt för kvinnor att styra sina egna liv. Men han gör också allt för att hjälpa sin syster med det han kan, samtidigt som han tar över driften av det krigssargade Hästnäs och planerar att gifta sig med Elin. Men så kommer Claus vidrige bror Gerhard från Lübeck för att kräva Aurora som sin nya hustru… Aurora måste till sist fly över havet till Novgorod i Ryssland, där hennes farbror Gudmund bor och har blivit en rik handelsman. Och nu verkar det som att livet ska börja ordna upp sig för henne igen. Hon kan nu hjälpa sin farbror med hans företag och kämpa för stadens utsatta kvinnors rättigheter. Men det är så att Aurora själv också har problem kvar att lösa och därför snabbt måste gifta om sig. Och är det verkligen möjligt att finna kärleken i ett arrangerat äktenskap med en främling?

Jag får ju säga att min största kritik mot “Ödets hav” är att den är alldeles för lik “Bortom stjärnan”, trots att de utspelar sig under olika århundraden i olika länder. För det är till och med så att Maria, Jesu mor, finns med i båda romanerna, om än med den skillnaden att hennes roll för människorna är helt annorlunda. Om hon i “Bortom stjärnan” fortfarande är en till synes vanlig kvinna bland andra, så är hon i “Ödets hav” det närmaste som medeltidens människor kom till att ha en modergudinna. Men för oss som gillar genren historisk romance är det inget nytt att författarna ofta följer en mall, även om Elisabet Nemert är ovanligt förtjust i att blanda realismen med en rad övernaturliga inslag. Så det är väl inte rättvist att klaga på just henne, när jag dessutom trots allt gillar hennes böcker…

”Agnes Cecilia” av Maria Gripe

Utgivning: Bonniers juniorförlag, 1981

När var det som allt det där konstiga började? Det måste ju ha varit när de renoverade lägenheten, hittade de övertapetserade skåpen och öppnade dem. För då hittade de ju en massa prylar i det skåp, som fanns i Noras nya rum. Och det är också genom dem, som någon vill söka kontakt med henne… Maria Gripe (född som Maria Walter den 25:e juli 1923) var nog en av Sveriges framgångsrikaste författare för barn och ungdom under många årtionden. Hon var gift med konstnären Harald Gripe, som kom att illustrera de flesta av hennes böcker. Hon skrev ju tillsammans med sin dotter Camilla, som också blev barnboksförfattare, manuset till julkalendern ”Trolltider” från 1979 (repris 1985), som ännu har kvar sin status som en en av de mest älskade julkalendrarna någonsin. Men det mesta av hennes tidigaste verk är nästan bortglömda, utom av dem som forskat om hennes författarskap. Men nu kom hennes första bok (”I vår lilla stad”) ut redan 1954, så nog fick hon en lång karriär. Samtidigt har många av hennes böcker i gengäld blivit moderna klassiker, som t ex ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” från 1981. Här tog Maria på sig att beskriva hur det kan bli två världar möts… Huvudpersonen i romanen heter som sagt Nora och är en helt vanlig tonårstjej. Eller det skulle hon ha varit, om hon bara hade fått slippa sitt stora bekymmer…

För det är nämligen så att Nora är föräldralös sedan hennes mamma och pappa dog i en bilolycka. Sedan flyttade hon in hos en bra fosterfamilj, som gör allting för vara snälla mot henne på alla sätt. Men hon kan trots det inte låta bli att känna att hon inte är en av dem, utan en främling som måste bo någonstans. Nora vet så väl att hon är orättvis, men hon kan ju ändå inte rå för vad hon känner. Vi får en gripande beskrivning av hur de vuxna var när hon var liten och olyckan nyss hade hänt. Ingen kunde väl förmå sig att berätta för Nora att hennes föräldrar var döda. Hon fick bara höra en massa lögner. Ibland var hennes föräldrar ute och reste. Men så kunde de plötsligt istället ligga på sjukhus någonstans. Det spelade ju inte heller någon roll att de olika lögnerna inte kunde gå ihop, för de vuxna ville bara lilla Noras bästa. När det var dags för henne att verkligen få veta sanningen, då hade nog Nora redan förstått själv hur det var… Men när hon och hennes fosterfamilj en dag ska byta lägenhet, så börjar en hel del konstiga saker hända. Hon får en lång rad mystiska telefonsamtal. Hon hör fotsteg i sitt rum, fastän hon inte kan se någon där. Och en gammal sagobok ramlar av sig själv ur bokhyllan. Sedan börjar en gammal trasig väckarklocka plötsligt gå igen, fast baklänges! Och varifrån kom den mystiska dockan, som någon har lämnat in på en leksaksaffär i Stockholm? Dessutom är det som att familjens hund Ludde har blivit som förbytt. Kan han känna av någonting, som är helt osynligt för människorna? Och då och då stöter Nora på nammet ”Agnes Cecilia”…

Men det går till sist upp för Nora att någon från ”den andra sidan” försöker få kontakt med henne. Ett barn som blev övergivet och bara kände sig i vägen för alla, som fick ta hand om henne istället för föräldrarna. Så har ju Nora själv känt det många gånger. Och nu måste hon ta reda vilka det är, som har bott i deras lägenhet innan de själva flyttade dit. Hennes fosterbror Dag är egentligen mer intresserad av det här med det övernaturliga än hon, så nu gör han allting för att uppmuntra henne… Nyckeln till lägenhetens förflutna blir den gamla Hulda, mormorsmor till Noras bästa kompis Lena. För det visar sig att hon en gång bodde i samma hus, som Nora och hennes familj nu har flyttat in i. Och det är inte något fel på Huldas minne… Så får nu Nora höra historien om systrarna Hedvig och Agnes och Agnes olyckliga dotter Cecilia. Till sist går det upp för Nora hur de måste höra ihop med henne. Och det har visst hänt saker i hennes släkt, som hon aldrig hade kunnat föreställa sig! Nora har inte förut tänkt så mycket på hur ogifta mödrar och oäkta barn hade det på tidigt 1900-tal. Och hur skall hon nu förhålla sig till sin mormor, som inte har någon lust att gräva i det förgångna? Men det finns också någon, som det är dags att Nora får lära känna…

”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1898

Av alla de antika kulturerna verkar Romarriket vara den, som lockar oss moderna människor mest. Kan det vara så att vi känner igen oss i den här tidens människor, trots att de också var så olika oss? Fast vi kan se att det moderna intresset för Romarriket uppkom redan under rokokon på 1700-talet, och sedan på 1800-talet kom de första historiska romanerna om den här epoken i europeisk historia. Och nu ska vi prata om den av dem, som kom att bli allra mest berömd och framgångsrik på sin tid, även om till och med den nästan är bortglömd nu: ”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz från 1895… Ingen kan väl säga något annat än att Gaius Petronius lever ett gott liv. Han är ju också en rik adelsmaan i Rom på 60-talet e Kr, och hittills har han lyckats hålla sig kvar i kejsar Neros närmaste krets. Visserligen är det en balansgång att hålla den nyckfulle Nero nöjd, men det har fortfarande inte varit något problem för Petronius att klara av detta. Men en dag kommer hans systerson Marcus Vinicius hem från kriget mot partherna i öster, och han måste genast tala om för sin morbror att han har blivit blixtförälskad. Föremålet för hans kärlek heter egentligen Callina. Men hon kallas för Lygia, eftersom hon är en gisslan från folkslaget lygierna. Hon har blivit fosterdotter i en annan överklassfamilj i Rom, men Vinicius har fortfarande inte någon aning om att hon är kristen…

Till stor del går den här romanen ut på att skildra klyftan mellan dessa första kristna i Rom, som gör allt för att kunna leva ett dygdigt liv, och en allt mer dekadent överklass, som verkar som att de inte har kvar några skrupler alls. Och just den här klyftan gör att Vinicius och Lygia får kämpa länge för sin kärlek. Han vet ju inte något om hennes religion, eller att hennes fostermor har gjort allt för att kunna ge henne en skyddad uppväxt. Vinicius vill ju för all del gå till Lygias fosterföräldrar och fria till henne där, men han får tyvärr ett dåligt råd från Petronius. Eftersom hon råkar vara en gisslan från ett främmande land, så vill han inte att Vinicius ska behandla henne som en romersk flicka. Utan i stället bör hon hämtas till det kejserliga palatset, där han sedan kan få henne som en gåva av kejsar Nero. Lygia får i och för sig stöd av Acte, en av Neros före detta älskarinnor, som har blivit kristen i hemlighet. Men den här tiden i kejsarens palats blir ändå mest som en mardröm för Lygia. Och när till och med Vinicius blir berusad på en fest och skrämmer henne, så bestämmer hon sig för att fly… Vinicius blir nu som besatt av att hitta Lygia, men han får ju även lära känna kristendomen. Han får till och med träffa apostlarna Petrus och Paulus. Men det är knappt att han och Lygia hinner reda ut sina missförstånd innan katastrofen kommer. Det bryter ut en jättelik brand i staden, och de kristna får skulden för att ha orsakat denna olycka. Lygia blir snart arresterad och hamnar i fängelse, och nu blir det bråttom för Petronius och Vinicius att försöka befria henne därifrån…

Henryk Sienkiewicz (1846-1916) var en polsk författare, som annars mest skrev om Polens historia. Men det var ”Quo vadis”, som blev hans stora internationella framgång. (Fast till och med i den romanen kommer Lygia och hennes trotjänare Ursus från ett folkslag, som fanns i nuvarande Polen.) Sienkiewicz fick Nobelpriset i litteratur år 1905, och ”Quo vadis” har också blivit film flera gånger. Men för en modern läsare kan det finnas en del att kritisera i den här romanen. Det kan till exempel se ut som att alla de kristna är goda, medan alla de andra är onda. Vinicius måste ju också bli kristen innan han får Lygia. Och det kan nog få många människor idag att höja på ögonbrynen. Men det är faktiskt inte så svart eller vitt. Lygia blir faktiskt övertalad till att lämna Vinicius av en kristen präst, för han vill tydligen inte att hon skall få förlåta honom. Så där kan man se att kristna kan vara alltför stränga mot andra. Dessutom blir Petronius aldrig någonsin en kristen, men trots det framställs han som en till största delen god person… Då är det ju lite svårare att vifta bort de tendenser i romanen, som idag skulle kallas för antisemitiska. Både kejsarinnan Poppaea och skurken Chilon visar sig ha kopplingar till judendomen, och de får hjälp av några rabbiner med att skylla branden på de kristna. Men redan i filmen från 1951 lyckades man ju trolla bort de här anspelningarna…

”Skugg-serien” av Maria Gripe

”Skuggan över stenbänken”: Bonniers juniorförag, 1982
”… och de vita skuggorna i skogen”: Bonniers juniorförlag, 1984
”Skuggornas barn”: Bonniers juniorförlag, 1986
”Skuggömman”: Bonniers juniorförlag, 1988

Bara ett år efter succén med romanen ”Agnes Cecilia”, vilken snart kom att bli en modern klassiker, så började Maria Gripe med en helt ny serie. Inofficiellt brukar den ibland kallas för ”Skuggserien”, för de fyra delarna har nämligen alla ordet ”skugga” i titeln. ”Skuggan över stenbänken”, ”…och de vita skuggorna i skogen”, ”Skuggornas barn” och ”Skugg-gömman”. Och den tar läsaren till en tid, som för oss ligger ett helt sekel bakåt i tiden… Det var i november 1911, och Berta var bara fjorton år gammal, som Carolin kom till hennes familj för att ta plats som deras nya husjungfru. Det var ju flera olika flickor, som hade tjänat hos dem under alla år. Men snart blev det tydligt att Carolin inte var som någon annan husjungfru, som de någonsin hade haft tidigare. Hon blev som en frisk fläkt för familjen, som annars levde ett mycket instängt liv. Bertas bror Roland tyckte genast om henne, och det gjorde ju även deras lillasyster Nadja. Och även för Berta själv blev livet aldrig mer sig likt. Hon hade ju alltid hatat både sitt namn och sitt utseende, och så hade hon börjat tro att även hennes personlighet var grå och tråkig. Men sedan hon lärde känna Carolin, så var det som om inget av det längre spelade någon roll. Allt blev i stället roligt och spännande! Till och med pappa Carl Vilhelm, som inte brytt sig om någon av familjens tidigare husjungfrur, fängslades av Carolin…

Carolin var inte bara duktig på flera praktiska sysslor, utan hon var riktigt intelligent också. Det var bara hushållerskan Svea, som inte genast tyckte om henne. Hon blev i stället allt mer misstänksam. Vad var det egentligen för en flicka, som de hade tagit in i sitt hus? Inte ens Svea kunde gärna klaga på Carolins arbete, för hon var ju så duktig. Men då och då försökte hon få Bertas mamma, Elisabet, att dela hennes misstänksamhet. Och till och med Berta måste ju erkänna att det var något mystiskt över Carolin. Varför ville hon inte prata om sin bakgrund? Varför smet hon ut på nätterna? Vem var den där pojken, som var så lik Carolin? Det måste ju vara hennes bror, men varför hade hon i så fall inte berättat om honom? Och så fanns ju också det där mystiska fotografiet, som Carolin visat Berta en gång. Vilka var egentligen människorna på det? Carolin var en svår person att komma in på livet, men en dag började hon berätta saker. Och sedan visste Berta visste inte längre vad hon skulle tro… Kunde verkligen Carolin vara hennes halvsyster? Hade hennes pappa nästan lämnat hennes mamma för Carolins mor? Det var i alla fall vad Carolin påstod, och det skulle förklara en hel del. Men man visste ju aldrig säkert med Carolin, och hon förbjöd dessutom Berta att säga något om allt detta till någon annan. Men hur som helst ville Berta lära känna Carolin bättre. Fast det gick ju inte hemma, där Berta var dotter i huset och Carolin deras tjänsteflicka. Nej, det vore bäst om de kunde åka iväg någon annanstans…

Och så fick de också en anställning på slottet Rosengåva, där de skulle få vara sällskap till tvillingsyskonen Arild och Rosilda, som hade växt upp utan någon kontakt med andra jämnåriga. Man ville ha en pojke och en flicka, inte två flickor, men på något sätt fick Carolin ändå dem att anställa både henne och Berta. Och det var först under tågresan dit, som Berta fick veta hur hon lyckats med det: Carolin hade faktiskt låtsats att hon var en pojke! Berta tyckte inte alls om detta. Carolin hade fört henne bakom ljuset, och nu var det alltså också meningen att de båda skulle ljuga för alla på slottet! Vore inte det bedrägeri? Men ändå kunde Berta inte svika Carolin, och så kom de till slut också tillsammans fram till Rosengåva. Carolin blev ju genast helt hänförd av det märkliga slottet, men Berta kände sig mer tveksam till allt som hände där. Och så fängslades både Arild och Rosilda naturligtvis av den färgstarka Carolin, som nu kallade sig för Carl. Så snart kände Berta sig utanför. Det tog lite tid för henne att förstå att även hon var uppskattad och behövd… Men under sommarens lopp blev det också tydligt att något mystiskt pågick. Berta och Carolin visste ju redan om att familjen Falck af Stenstierna hade en tragisk historia, men det verkade dessutom finnas hemligheter där på slottet. Och en dag fick ju Berta veta den märkliga sanningen, så hon blev sedan tvungen att åka hem redan morgonen därpå… Sedan var det inte förrän under påsklovet, som Berta fick åka tillbaka till den här besynnerliga världen. Men då blev hon också genast indragen i alla intriger där på slottet…

Berta kom att skriva tre hela romaner om sina upplevelser. Men i augusti 1914 börjar också Carolin skriva en bok om sitt liv. Hon måste göra det för att kunna reda ut allt, för det behövs verkligen… Hennes försvunna mor har plötsligt kommit tillbaka till hennes liv. Och hur ska hon förklara att hon är som två personer i samma kropp? Annars har Carolin numera flyttat till Stockholm, där hon går på en scenskola. För nu tänker hon bli skådespelerska, den största av alla! Hon satsar nu också allt på sitt yrke och har ingen lust att lämna Stockholm, inte ens när det blir jullov. Och vart skulle hon också åka? Hon känner sig inte längre hemma på Rosengåva, och det känns lika svårt för henne att hälsa på Berta och hennes familj. Hon vet nämligen inte hur hon skall förhålla sig till Bertas pappa, som ju även är hennes pappa. För det är hon fortfarande säker på att han är, fastän hennes mor säger att det också kan vara en annan man. Men i Stockholm har Carolin också fått en god vän i Ingeborg, som är en av hennes kamrater på scenskolan. Fast det känns ju som om hon döljer något. Varför blir hon till exempel så upprörd, när Carolin pratar om Berta? Och som vanligt saknar Carolin inte manliga beundrare… Dels är det David, som också är en kamrat från scenskolan. Och så är det ju han, som hon kallar för ”Kyrkstirraren” eller ”Den okände”. Det kan bli för mycket av det goda… Så är det ju också det här med kriget nere i Europa, som lägger sin mörka skugga över allting. Men inget kan hindra Carolin från att satsa allting på teatern. Fast nu har ju också filmvärlden börjat locka…

”Röd måne” av Elisabet Nemert

Utgivning: Forum förlag, 2013

Under en iskall kväll i november 1626 hittar läkekvinnan Ingrid Ingmarsdotter ett litet nyfött barn, som har lämnats ensam i en vägkorsning. Ingrid bestämmer sig genast för att adoptera flickan som sin dotter. Hon får heta Indra, och Ingrid lär henne allt hon kan om växternas läkande egenskaper. Men de lever tyvärr i en mycket hård tid. Gustav II Adolf är en stor härförare i kriget nere i Europa, men det gör också att allt fler unga män måste bli soldater. Många av dem kommer aldrig mer hem, och även de överlevande har ofta både fysiska och psykiska skador. Ingrid är gift med Karl, som har blivit fältskär i kriget. Tyvärr så hinner han bara träffa Indra två gånger innan olyckan är framme… Hemma i Sverige lider folk svårt av bristen på männens arbetskraft, och tron på troll och häxor kan också få riktigt hemska följder. Det blir alltså lätt för Karls giriga syster Ylva att utnyttja folks rädsla för det som är annorlunda, och det står ju i den stränga lagboken att en ”trollkona” inte ska få leva… Tack vare hjälp från ett par trofasta vänner kommer Indra undan Ylvas hat och häxjakten i bygden, men hon måste smugglas till säkerhet i Stockholm. Hon är fortfarande bara ett barn när det här sker, men hon svär på att hon en dag skall återvända till Skoklosters socken. Och när den dagen kommer, ska hon visa Ylva vem som egentligen har den lagliga rätten att ärva Ingrids gård Näs…

Drottning Kristina föddes samma år som Indra, men hon får naturligtvis en helt annat slags uppväxt. Fast inte heller hennes liv är bekymmersfritt. Hennes älskade far dog ju när hon var sex år gammal, och hon lyckades tyvärr aldrig komma sin mor nära. Men nu har ju Kristina i alla fall blivit myndig, så nu får hon väl åtminstone bestämma över sitt liv själv? Nej, inte riktigt. För hon måste fortfarande hålla sin stora dröm hemlig… Samtidigt har även Indra vuxit upp till en ung kvinna. Hon arbetar som läkekvinna hos Stockholms många fattiga, men hon kan inte låta bli att också ha kärleksaffärer med en rad unga adelsmän. Detta blir nästan hennes fall, när en försmådd före detta älskare hämnas på henne. Men det finns även goda människor, som kommer att lägga märke till den ovanliga Indra. En dag så träffar hon självaste drottning Kristina, och så blir hon snart kallad till det förnäma hovet. Och det är ju också i samma veva, som Indra för första gången träffar juristen Andreas Stiernhöök. Han får henne fri från ett fängelsestraff, och sedan den dagen växer känslorna mellan dem allt mer. Men hur ska Indra våga lita på en man igen? Och vill någon man i 1600-talets Sverige ha en hustru, som har en egen karriär? Men medan Indra funderar på det, så sker något otroligt. Hon har ju redan fått bli drottningens livsmedikus, men en dag så blir hon även adlad. Plötsligt är hon inte längre det föraktade hittebarnet Indra Ingridsdotter, utan en förnäm dam med namnet Indra Stiernfalk. Så nu är det dags för henne att äntligen återvända till Skokloster, så att hon kan bryta den onda Ylvas makt…