”Catrin Ambrosia” av Alice Lyttkens

”På villostig”: Albert Bonniers förlag, 1963
”Skuggspel i natten”: Albert Bonniers förlag, 1964
”Hasard med guldmynt”: Albert Bonniers förlag, 1965
”Den venetianska spegeln”: Albert Bonniers förlag, 1966
”Livet är ett vågespel”: Albert Bonniers förlag, 1967
”Vårens tid är inne”: Albert Bonniers förlag, 1968

Hon växer upp på en hårdare tid, då det ännu finns mycket kvar att ändra på i det svenska samhället. Kvinnor har ju knappt alls några rättigheter, och pojkars utbildning anses vara viktigare än flickors. Men nu råkar hon vara det enda barnet till en professor vid Uppsala universitet, och det är väl delvis därför hon blir annorlunda än de flesta andra flickor. För hon får faktiskt en ovanligt god utbildning, det ser hennes far till. Och han brukar till och med undervisa henne själv ibland. Det kanske är sant att han inte kan se alla hennes behov, och hon tycker nog att han bryr sig för mycket om sitt arbete. Men han är trots allt hennes enda trygghet i livet, då hon tidigt tappade sin mor. Och det är nog bara om man själv har upplevt något sådant, som det går att föreställa sig hur svårt det blir för henne när även hennes far dör… Och nu blir hon utlämnad till sin farbror i Stockholm, som hon knappt känner trots det nära släktskapet. Farbrodern har inte heller lust att ta hand om en ”bångstyrig” brorsdotter. Och hon får snart lära sig att hon trots allt fick leva som i en lycklig bubbla medan hennes far levde. För i ”den riktiga världen” finns det tydligen ingen plats för intelligenta och självständiga kvinnor. Nej, vacker och tystlåten ska man visst vara. För en kvinnas enda uppgift i den stolta borgarklassen verkar ju vara att behaga männen. Men kan hon kanske ändå finna kärleken och bli lycklig?

Nu är det lätt att tro att allt det här bara skulle kunna handla om en enda litterär figur. Men det kan otroligt nog ju handla om två stycken! Och det var riktigt märkligt för mig när jag upptäckte detta… Alice Lyttkens levde mellan 1897 och 1991, och på sin tid var hon en mycket produktiv författare. Framför allt kom hon att bli känd för de romanserier, som utspelar sig på 1700-talet och 1800-talet. Idag är hon inte särskilt omtalad längre, men jag fick ärva en av hennes romaner från min mormor, och sedan har jag hittat flera andra på second hand-affärer… Men jag tänkte inte så mycket på dem, förrän jag började läsa ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. För det var ju som om en klocka började ringa. Kunde det vara möjligt? Jag kastade mig över mina bokhyllor och grävde snart fram serien om Catrin Ambrosia, den som Alice Lyttkens skrev på 1960-talet. Och jo visst, jag hade rätt! Beatrice Löwenström, som är den otursdrabbade kvinnliga huvudpersonen i ”Överenskommelser”, hade här faktiskt en olyckssyster. Ja, man kan till och med säga att Catrin är Beatrices föregångare. Visserligen lever ju Catrin på 1780-talet, medan Beatrice lever på 1880-talet. Men det verkar för all del inte som att så mycket har förändrats under det här seklet. Kvinnornas ställning i samhället har knappast förbättrats, och den stora klyftan mellan de olika samhällsklasserna har inte blivit mindre. Men det är ändå bara ovanliga personer som Catrin och Beatrice, som ser alla orättvisor och vill försöka göra något åt detta…

Men de är tydligen ganska så olika varandra till utseendet. Catrin beskrivs ju som en blond skönhet, medan Beatrice är rödhårig och framställs som mer ”intressant” än vacker. Men de är å andra sidan båda två långa och smala… Catrin har kanske också lite mera tur i livet. För hon lyckas slippa undan en rad ovälkomna friare, och hennes farbror Niclas lär sig ju med tiden också att tycka om henne. Men även hon måste kämpa hårt för rätten att i någon mån få styra över sitt eget liv. Allting börjar med att hon flyr från sitt barndomshem i Uppsala, efter att hennes far och styvmor har beslutat att hon bör gifta sig. Men den som de har valt är en gammal man, som den unga Catrin tycker är vidrig och äcklig. Hon försöker ta sig till sin farbror i Stockholm utklädd till en yngling, och skvallret om detta oövertänkta tilltag ska förfölja henne i flera år. Hon får dock bo hos en avlägsen släkting och hans hustru en tid, innan hon återvänder till sin sjuke far i Uppsala. Men efter hans död kastas hon mellan olika hem, tills hon blir guvernant åt barnen i en grevefamilj. Dessutom verkar det ju alltid hända saker runt Catrin, och det är svårt för folk att förstå sig på varför hon inte vill bli gift. Fast jo, det vill hon bli egentligen. Men i så fall ska det vara av kärlek, och inte för att hon ska bli försörjd. Det är ju bara det att ”den rätte” dröjer så länge med att dyka upp… Till slut hade Alice Lyttkens skrivit sex böcker om Catrin. Och de är mycket intressanta också för att hon lyckades skriva dem på ett rätt så ålderdomligt språk, som tydligen ska vara tidstypiskt för just 1700-talet…

Annonser

”Magdalena på Stjärneholm” av Inger Kullenberg

”Det var en gång… Magdalena på Stjärneholm”: Bonniers juniorförlag, 1981
”Hut går hem, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1983
”Skam den som ger sig, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1991
”Flickan i trädet”: Bonniers juniorförlag, 1995

Ibland måste en bokälskare som jag fråga sig: Hur kan det vara så att vissa böcker och författare blir så kända, att till och med de som knappt har läst en enda bok i sitt liv känner till dem, samtidigt som andra aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar? Dessutom verkar det ju som att olika genrer får olika mycket uppmärksamhet. Ni har väl märkt att jag har snöat in mig på den historiska genren? Fantasy är nog nummer två på min lista, även om jag fortfarande inte har skrivit så mycket om den genren här på min blogg. Men det verkar ju som att svenska folkets favorit-genre nu för tiden råkar vara deckare, och de har väl aldrig lockat mig särskilt mycket (undantagen är de gamla klassikerna, som t ex Arthur Conan Doyle och Agatha Christie). Så i stort sett brukar historiska romaner väl inte sälja lika bra som deckarna, även om det förstås kommer ut flera böcker även i den genren varje år. Dessutom tror jag att barnböcker får mindre uppmärksamhet och säljer lite sämre än vuxenböcker. Och när det dessutom har gått ett antal år sedan boken gavs ut, så har ju intresset sjunkit ytterligare. Så har en bokserie alla de tre sakerna emot sig, då är det kanske inte heller så konstigt att den tyvärr har blivit nästan bortglömd. Men nu ska jag göra mitt för att påminna folk om fyra böcker, som jag tyckte mycket om som yngre, och det är Inger Kullenbergs serie om Magdalena på Stjärneholm…

Fröken Magdalena Stiernudd växer upp på herrgården Stjärneholm i mellan-Sverige på 1850-talet. Där finns ju också hennes föräldrar, hennes båda yngre bröder och en hel rad tjänare. Även om det aldrig sägs rakt ut i böckerna, så blir det tydligt för vuxna läsare att Magdalenas familj tillhör adeln. Och i mycket har ju hon och hennes bröder Fredrik och Wilhelm det bättre än de flesta andra barn. Men det är just det som Magdalena börjar fundera över. Hur kan det komma sig att vissa människor är finare än andra? Varför får hon och Fredrik ha en egen lärarinna, som de kallar för Mademoiselle, medan alla de andra barnen i trakten går i den vanliga byskolan? Magdalena kan inte förstå detta… Men det blir ännu värre när hon hör talas om vissa hemska orättvisor, som till råga på allt har skett helt nära henne. Och ja, här måste jag komma med min enda kritik mot dessa böcker: Att just de här historierna känns för hemska för att vara med i barnböcker. För en flicka drunknar när hon inte törs släppa taget om sin husmors fina täcke, och husbonden är bara arg för att täcket har blivit förstört. Sedan blir också en annan flicka misshandlad av sin husbonde, och hon får sedan dessutom blodförgiftning och dör. Och ja, ni får döma själva om detta låter som lämpligt för barn att höra eller inte… Men det finns även en annan historia i de två första böckerna, som jag undrar om den egentligen är så barnvänlig. Den handlar om fru Gunilla, som har fått spöka i Blå Gästrummet på Stjärneholm i hundra år. Och det är först när den tragiska sanningen om hennes liv kommer fram, som hon äntligen kan få vila i frid…

Det finns ju även mycket roligt i Magdalenas liv. Hon och Fredrik leker ibland med Pelle och Stina, rättarens barn. Och då och då kommer ju också kusinerna från Stockholm på besök till Stjärneholm. Men det är ju som att Magdalenas medkänsla för de utsatta bara växer med åren. Och när ett kalas i prostgården slutar med förskräckelse, bara för att den lille Wilhelm nödvändigtvis skulle följa med, så råkar Magdalena själv illa ut. Men hon måste ju försvara pigan Kajsa mot den elaka prostinnan! Sedan får hon också veta att Mademoiselle ska sluta som deras guvernant för att hon skall gifta sig, och nu får Magdalena och Fredrik en manlig lärare, en informator, i stället. Men det blir ju omöjligt för Magdalena att tåla magister Bredberg, särskilt efter hon fått veta vad han gjort med pigan Greta! Det är nog tur att Magdalena har fått en vän i Kristin, fast det ju egentligen bara är meningen att hon ska bli hennes kammarjungfru. Och i slutet av boken har faktiskt också en helt ny Magdalena fötts… På flera sätt påminner ju Magdalena på Stjärneholm om Astrid Lindgrens Madicken, som också hon är en flicka från en finare familj, men som ändå bryr sig om hur de fattigare människorna får ha det. Men det är som att Inger Kullenberg är än mer vågad än Astrid Lindgren om att beskriva otäckheter, särskilt när det ändå rör sig om barnböcker…

Den fjärde boken i denna serie, ”Flickan i trädet”, handlar inte om Magdalena, utan om Mia-Lena. Men hon är faktiskt dotter till Magdalenas gamla lärarinna, som nu har blivit prostinna och mor till tre egna barn. Och vi får ju återse flera av våra vänner från Stjärneholm, däribland Magdalena själv. Men mest får vi ju följa Mia-Lena och hennes familj, när de flyttar in i en främmande prostgård en liten bit från Stjärneholm… Mia-Lena får ju ofta känna sig ensam, medan hennes båda bröder David och Daniel jämt har varandra att leka med. Men hon är faktiskt en prostmamsell (för så kallade man prostars döttrar på den här tiden), så hon får vänja sig vid att hon är finare än de flesta andra flickor. Hennes mamma vill inte ens att hon skall börja i byskolan, förrän hennes pappa säger att det säkert ska gå bra. Men i skolan märker ju Mia-Lena snart att skolmamsellen gör skillnad på folk och folk, även bland sina egna elever. Där finns ju också storbondedottern Ida, som vill att hon och Mia-Lena skall bli vänner. Problemet är bara att Mia-Lena tycker bättre om den fattiga torparflickan Gertrud, och det blir ju Ida inte gladare över. Så en dag blir Gertrud anklagad för att ha stulit skolmamsellens fina brosch, men Mia-Lena ber då David och Daniel om hjälp med att få den skyldiga att erkänna… Borta på Stjärneholm rustar man till bröllop, för nu skall Magdalena gifta sig med en förnäm greve. Men hon är ju inte någon lycklig brud, så nu behöver hon verkligen sin ”mademoiselle” som tröst… Samtidigt gör Mia-Lena allt för att få Wilhelm att märka henne, men det blir inte heller så lätt…

”En riktig människa” av Gunilla Gerland

Utgivning: Cura förlag, 1996

Ingen kan ju tro någonting annat än att Gunilla får en god uppväxt i den fina Stockholmsförorten. Men riktigt så bra är det ändå inte. Ingen verkar ju förstå sig på Gunilla, och de vuxna runt henne, alla från hennes egna föräldrar till lärarna i skolan, verkar bara se henne som ”lat” och ”trotsig”. Hon har ingen aning om hur hon ska kunna leka med andra barn, utom med sin storasyster Kerstin. Det är nog också Kerstin, som är den första som börjar förstå att hennes lillasyster inte är ”normal”. Det är ju bara konstigt nog så att de vuxna inte vill låtsas om att det är så… Gunilla kan till skillnad från sin perfekta syster inte få några kompisar, för hon är oftast till och med livrädd för andra barn. Utan i stället blir hon mobbad av olika skolkamrater, som snabbt märker när någon är annorlunda… Kerstin får dessutom mindre och mindre tid med sin lillasyster, så hon blir nu också allt mer ensam. Gunilla börjar till och med undra om det kan vara något fel på henne. Men när hon frågar de vuxna om detta, så är det som att de aldrig kan ta hennes funderingar på allvar. För det syns faktiskt inget fel på henne, och då blir det mycket lättare för dem att bara tro att hon råkar vara ”besvärlig” ibland. Men samtidigt börjar Gunilla märka att de vuxna får allt mindre tålamod med alla hennes egenheter. För det krävs nu att hon ska kunna så mycket småsaker, som det är svårt för henne att lära sig…

Och hennes liv blir ju också bara allt värre. För hennes föräldrar bråkar ju mer och mer tills pappan lämnar familjen, och mamman blir mer och mer beroende av alkohol och tabletter. Och så fort som den normala systern Kerstin har tagit studenten, så åker hon till Italien för att komma bort från den trasiga familjen. Och då lämnas Gunilla, som själv bara är sexton år, ensam med sin sjuka mamma… Gunilla kommer på högstadiet in i ett pundargäng, där hon blir introducerad in i allt tyngre droger. Men det är ju också bara bland dem, som hon med sitt trasiga liv kan hitta någon slags gemenskap. Och i skolan sticker Gunilla allt mer ut med sin udda klädstil och attityd, samtidigt som lärarna inte kan fatta hur hon kan få högsta betyg i ett fåtal ämnen, när hon knappast ens får godkänt i de andra. Så fast hon alltså är duktig på somliga saker, så beslutar hon sig nu för att inte börja på gymnasiet… Och som en fortsättning på sin olyckliga barndom, så börjar hon ett trasigt vuxenliv med droger och misslyckade förhållanden. Först tar hon ett jobb på ett daghem och sedan ett på ett ålderdomshem. Hon läser in flera olika gymnasieämnen på komvux, sedan läser hon också spanska på en högskola. Men det är som om allt bara känns lönlöst, och så till slut orkar hon inte längre och blir sjukskriven för depression… Gunilla har inte kunnat släppa tanken på att något ändå skulle vara fel med henne, så hon slutar aldrig söka genom böcker om psykologi och medicin på biblioteket. Och en dag hittar hon också den rätta boken. Och så till slut kan hon få sin diagnos: högfungerande autism…

Gunilla Gerland (född 1963 i Stockholm) gjorde sin debut som författare 1996 med sin självbiografi ”En riktig människa”. Där får vi en klar bild av hur lite kunskap folk haft om ”osynliga” handikapp, och det bara för några årtionden sedan. Gunilla har också skrivit andra böcker, hållit föreläsningar, gjort debattinlägg och talat på radio om detta ämne…

”Madicken” av Astrid Lindgren

”Madicken”: Rabén & Sjögren, 1960
”Madicken och Junibackens Pims”: Rabén & Sjögren, 1976
”Titta Madicken, det snöar”: Rabén & Sjögren, 1983

Av alla Astrid Lindgrens berättelser måste de om Madicken vara de mest underskattade. För även om också de är omtyckta av många, så finns de sällan högt upp på listor av folks ”Astrid-favoriter”, där man i stället ofta hittar de enligt mig överskattade ”Pippi Långstrump” och ”Vi på Saltkråkan”. Men i vår familj har vi alltid älskat ”Madicken”. Om ”Emil i Lönneberga” handlar om livet på landsbygden på sent 1800-tal, så handlar i stället ”Madicken” om livet i en mindre stad på tidigt 1900-tal. Huvudpersonerna är Madicken och hennes syster Lisabet. Ja, egentligen heter de faktiskt Margareta och Elisabet. Men det är mycket sällan, som någon vill använda deras riktiga namn… Emil och Ida fick en skyddad och relativt god uppväxt på bondgården Katthult, och på samma sätt får Madicken och Lisabet en god uppväxt i Junibacken, ett fint rött hus i den lilla stadens utkant. Pappa Jonas är nämligen redaktör på en tidning, så trots att han är socialist tillhör ju familjen stadens finare skikt. Mamma Kajsa är också en riktigt förnäm dam, som vill att hennes flickor alltid ska uppföra sig fint. Någon dräng finns det inte i Junibacken, men väl en piga som heter Alva. Och hon tycker ju mycket om Madicken och Lisabet, men hon är också bra förtjust i sotaren. Fast han är gift och har fem barn, vilket Madicken tyvärr verkar komma ihåg mycket bättre än vad Alva gör själv…

Och på samma sätt som torpargumman Krösa-Maja ofta kom och hjälpte till på Katthult, så får man på Junibacken hjälp av en tant som heter Linus-Ida. Men det finns ju en liten skillnad mellan dem: Krösa-Maja ville ju berätta om spöken, mördare och sjukdomar, medan Linus-Ida hellre vill berätta historier ur Bibeln. Men hon kan även sjunga sorgliga visor och spela på gitarr. Fast om Madicken och Lisabet nu vill höra om spöken och mördare, så behöver de ju bara gå till granngården Lugnet. För där finns Abbe Nilsson, som har många sådana historier på lager. Och dit går Madicken gärna, för hon är kär i Abbe. Men de många besöken hos familjen Nilsson ger henne också hennes första inblick i hur fattiga kan ha det. För där finns inte den trygghet, som hon är van vid från Junibacken. Abbes pappa är nämligen alkoholist och gör därför inte mycket annat än dricker och ”filosoferar”. Familjen försörjer sig bäst de kan på att Abbe bakar kringlor, som hans mamma sedan går och säljer på stadens torg. Och även om de klarar sig för det mesta, så är de ju alltid fattiga. Och det blir svårt för dem att få fram pengar till något extra, eller ens till att köpa julklappar eller betala av huslånet… Men fattigdom är vardag även för systrarna Mia och Mattis, som bor på samma gata som Linus-Ida. Mia är dessutom en klasskamrat till Madicken, och Mattis lär väl också bli klasskamrat till Lisabet. De har inte någon pappa, därför är deras mamma illa tvungen att vara borta och arbeta hela dagarna.

Det fanns en gång i tiden faktiskt en Madicken i verkligheten, och hon var lekkamrat med Astrid när de var små. Hon hette Anne-Marie Ingeström och var dotter till en bankdirektör, medan den litterära figuren ju heter Margareta Engström och är dotter till en tidningsredaktör. Så ja visst, några små detaljer skiljer dem åt. Men det verkar ju ändå som att likheterna ändå är fler än skillnaderna. För även den verkliga Madicken ska visst ha varit duktig på att slåss, och på att klättra både i träd och på tak. Och den här barndomsvännen inspirerade också Astrid att skapa en huvudperson, som kom från en borgerlig familj. Annars skrev hon oftare om fattiga barn och bondbarn. Och den verkliga Madicken kunde ju också ta studenten och studera på universitet i Uppsala, vilket det inte var så självklart att alla fick göra på den tiden. För hennes pappa hade gott om pengar. Men hon förblev också Astrids vän ända fram till sin död 1991… Den söta men busiga Lisabet har däremot inspirerats av Astrids lillasyster Stina, som kom att bli journalist och författare. Linus-Ida ska precis som Krösa-Maja ha inspirerats av olika tanter, som kom för att hjälpa till på gården Näs utanför Vimmerby där Astrid växte upp. Och troligen är ordet ”pilutta” något, som Astrid själv brukade säga när hon var liten…

”Birgitta, Birgitta” av Cecilia Sidenbladh

Utgivning: Rabén & Sjögren, 2003

Den här gången ska vi faktiskt för omväxlings skull fördjupa oss i en faktabok. Jag har ju nämligen lovat att jag inte bara ska skriva om romaner. Det är dock så att gränsen mellan skönlitteratur och facklitteratur blir en aning flytande ibland, särskilt när målgruppen råkar vara en yngre publik. Så är ju fallet även i denna bok, där vi får följa den heliga Birgittas händelserika liv på 1300-talet… Berättaren är dock inte Birgitta själv, utan hennes piga Britta. Och detta blir ju till stor del en skönlitterär berättelse, även om den bygger på historiska fakta. Men boken innehåller faktiskt även några faktasidor om den värld, som den här tidens människor levde i… Britta var från början ett hittebarn, som kom till herrgården Finsta i Uppland samma dag som det blivande helgonet Birgitta föddes där. Man bestämde att hittebarnet skulle få nästan samma namn som herrskapets egen dotter, och sedan fick de båda flickorna bli döpta samtidigt… Britta fick aldrig glömma att hon tillhörde tjänstefolket, men samtidigt blev hon också Birgittas lekkamrat, och de fick till och med dela säng med varandra. Och när Birgitta redan som barn började få sina första uppenbarelser, så blev ju Britta genast hennes närmsta förtrogna. Hon fick även trösta Birgitta efter att hennes mor dog…

Birgitta visste ju redan tidigt i sitt liv att hon ville bli nunna, men hennes far hade helt andra planer. Så var hon också bara tretton år gammal, när hon blev gift med Ulf Gudmarsson, som själv inte var mer än arton år vid bröllopet. Äktenskapet blev dock lyckligt mot alla odds, och de fick med tiden åtta barn. Britta fick naturligtvis följa med Birgitta när hon flyttade med Ulf bort till gården Ulfåsa, och hon fick sköta om hennes barn. För det var så att Birgitta själv inte lade ner mycket tid på dem, för det fanns så mycket annat för henne att göra. Hon var ju upptagen med välgörenhet och studier, när hon inte var i tjänst som hovmästarinna hos drottning Blanka i Stockholm. Dessutom levde hon nästan lika strängt som en nunna skulle göra, medan andra förnäma damer njöt av att få leva i lyx… Men hela tiden fanns den trogna Britta förstås i hennes närhet, så hon fick till och med följa Birgitta och Ulf på deras pilgrimsresa ner till Spanien! Men så dog plötsligt Ulf, och nu fick Birgitta till slut möjligheten att följa sin kallelse på allvar. Och nu var ju hennes ambitioner inte heller små, för hon ville grunda en ny klosterorden! Men för att kunna göra det, så måste hon åka ända ner till Rom och be om tillåtelse till det från påven själv… Britta hade väl trott att resan till Spanien var nog märklig, men nu fick hon ju även se Italien, Cypern och Det heliga landet. Överallt gjorde Birgitta allt för att få de rika och mäktiga att ångra sina synder. Och så fick hon också sina märkvärdiga uppenbarelser! Och med tiden började allt fler tänka att hon måste vara en helig människa…

Birgitta Birgersdotter levde mellan 1303 och 1373 och var Sveriges första internationella ”kändis”. Hon var också fram till år 2016 den enda person från Norden, som hade blivit godkänd som ett helgon av en påve i Rom… Birgitta hann ju dö innan hon fick återvända till Sverige och grunda sitt kloster i Vadstena. Så det var i stället hennes dotter Katarina, som kom att få bli dess första abbedissa… Den här boken kom ut 2003, just lagom till det stora firandet av att sju hundra år hade gått sedan Birgittas födelse. Den är sagolikt illustrerad av Tord Nygren, som har blivit en av mina favoriter bland våra bokillustratörer. Cecilia Sidenbladh har förresten också gjort sex till böcker i samarbete med just honom…

”Rasmus på luffen” av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1956

Rasmus är nio år gammal och föräldralös, så han måste bo på ett barnhem. Tiden är någon gång på tidigt 1900-tal, och för de flesta barnhemsbarn innebär framtiden att de skall bli drängar eller pigor. Så det är självklart för fröken Hök, föreståndarinnan på barnhemmet Västerhaga, att de får lära sig att arbeta. Men hon kan inte förstå hur viktigt det är att även föräldralösa barn ska få tid till att leka, eller hur det kan svida när de ser att andra barn går till sjön och badar medan de måste kupa potatis. Alla barnen på Västerhaga drömmer om att det omöjliga skall ske en dag: att någon skall komma dit och välja ut just honom eller henne till sitt adoptivbarn. Fast det finns nog ingen, som drömmer om det mer än vad Rasmus gör. Men vad gör en pojke med rakt hår, när det är som att alla tänkbara föräldrar vill ha flickor med lockigt hår? Efter en dag när allt bara gått fel, fattar han till sist ett beslut: han skall ta och rymma från barnhemmet och själv leta efter ett par föräldrar! Mitt i sommarnatten ger han sig av, och han blir snart rädd och frusen och trött… Ingen vet hur det hade gått om Rasmus inte hade träffat luffaren Paradis-Oskar. Han kallar sig för ”Guds rätte gök” och sjunger och spelar på dragspel. Rasmus tycker om Oskar redan från början, och de första dagarna är det bara härligt att gå på luffen med honom. Men det finns även faror på vägen, som de blir tvungna att ta sig genom…

Det finns väl inte mycket mer att säga än att det här är ännu ett av Astrid Lindgrens alla mästerverk. Vi får en bra bild av hur det kunde vara att leva på sommaren i ett Sverige, som på gott och ont inte knappt längre finns kvar. Till en stor del utspelar sig ju berättelsen ute på den verkliga landsbygden, där de allra flesta är bönder eller torpare. Men vi får också se hur det såg ut i ett medelstort samhälle vid det förra sekelskiftet, där det finns flera affärer, ett och annat konditori, och till och med ett antal finare villor, där de rika familjerna i trakten bor. Men där finns också skurkar som Lif och Levander, som det är farligt att ha att göra med. Lyckligtvis finns ju även länsman och hans poliser i närheten, även om det till en början verkar som att de inte vill lyssna på Oskar. För alla ”vet” ju att alla luffare är tjuvar… Och det är inte heller så lätt som Rasmus trodde i början att skaffa ett par föräldrar åt sig. Men nog måste det någonstans finnas en plats även för en pojke med rakt hår, där han får känna sig älskad och trygg efter att sommarens alla äventyr är över?

”Driver dagg, faller regn” av Margit Söderholm

Utgivning: Wahlström & Widstrand, 1943

Det är nog inte alla böcker, som jag vill kalla för ”kärleksromaner”. Visst, det kan ju verka som att de flesta romaner handlar om att huvudpersonen blir kär. Eller kanske om hur ett kärlekspar skall få sitt förhållande att fungera? Men om man tänker efter, så är ju kärlekshistorien sällan det viktigaste. Eller det är åtminstone inte det enda viktiga, för det är som att huvudpersonen måste utvecklas även på andra sätt. Men nu finns ju också kärleksromanerna med stort K, där det känns som allt annat än kärleken kommer vid sidan om. Visst kan vi även här se att huvudpersonerna måste finna sig själva, till och med sin egen styrka. Men det är ändå utan tvekan kärleken, som blir navet i de romanerna. Fast när jag går genom de romaner, som jag redan har recenserat och ska recensera här på bloggen, ja, då upptäcker jag att jag inte skrivit om så många kärleksromaner. Eller okej, jag började faktiskt med trilogin om slottet Wadenstierna. Och den tillhör genren ”historisk romance”. Men det verkar som att jag har försummat hela kärleksgenren annars, ända fram till idag. För nu ska jag skriva om den roman, som jag tror är den mest romantiska av alla böcker jag någonsin har läst! ”Driver dagg, faller regn” av Margit Söderholm börjar i en by någonstans i Hälsingland vid början av 1800-talet. Och det är också där, som vi träffar Germund Germundsson för första gången…

Det ser till en början ut som att livet leker för Germund. Han är den ende arvingen till den största gården i hela trakten, och nu till hösten skall han gifta sig med Gertrud från granngården Lars-Ols. Men när Germund kommer hem från en resa till staden, där han köpt saker till det ståtliga bröllopet, så möts han av en hemsk nyhet. Han får veta att Gertrud har rymt bort med en fattig spelman, och så har hans lyckliga tillvaro med ens slagits i spillror. Det slutar med att hans far måste låta honom åka ända ner till Stockholm, bara för att han skall få något annat att tänka på och komma över sin sorg… Men tiden går sakta men säkert vidare. Germund träffar den unga änkan Sigrid och gör sedan upp om ett strålande gifte med henne. Fast en dag hittas Gertrud drunknad nere i älven, men ingen kan hitta spelmannen. Har han också gått och drunknat, eller finns det kanske en kusligare förklaring? Men sedan går åren. Germund har gift sig med Sigrid och blivit traktens mäktigaste man. Men ännu har folket i trakten inte tröttnat på att skvallra om detta med Gertrud. För hur kom det sig att en storbondedotter bara lämnade allt för en fattig spelman, om han inte använde trolldom för att få henne? Och nog ser det ut som att spelmannen var självaste Forskarlen, som hade makten att locka Gertrud till sig när han spelade på sin fiol? Men så tröttnade han väl på henne och mördade henne innan han bara försvann… Germund gör allt för att utrota den vidskepelse, som ännu lever kvar där i bygden. Men det är inte så lätt att få slut på alla föreställningar, som folket har haft ända sedan förkristen tid.

Till slut börjar det också se ut som att historien med Gertrud och spelmannen skall upprepas, fast i nästa generation… Marit är Germunds enda barn och därmed van vid både trygghet och välstånd. Hon har nyss blivit trolovad med Mats, som har blivit utvald bland traktens alla män till att få bli näste husbonde på Germundsgården. Men när hon en kväll går med sina kusiner på dans, får Marit lära känna Gertruds son Jon. Han räddar henne från två berusade män, och som tack för detta börjar hon i smyg ge honom mat och laga hans kläder. Men detta gör att hennes värld vänds upp och ner. Det verkar ju som att ingen har något gott att säga om Jon, men trots det vet hon att hennes känslor för honom bara växer. Men är hon beredd att göra som Gertrud och lämna allting för kärleken till en fattig spelman? Fast till slut måste hon ändå göra sitt val… Och ja, jag måste ju påpeka att jag älskar den här starka kärlekshistorien mellan Marit och Jon! Men det är sant att Marit till en början är feg, och alldeles för noga med att lyda sina föräldrar och inte tappa sitt goda anseende. Jag förstår ju för all del att hon lever på 1800-talet, och att hon har blivit uppfostrad med andra värderingar än våra. Men ändå! Och det får mig också att undra över varför det var lättare för Gertrud att fatta sitt beslut, att överge allt annat för sin kärleks skull. Men det får vi tyvärr inget bra svar på, för vi får bara läsa om Germunds och Marits tankar i den här boken. Men det blir till slut nödvändigt även för Marit att stå upp för sin egen vilja, och att börja kämpa för att Jon skall få någon slags rättvisa…

”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren

”Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1963
”Nya hyss av Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1966
”Än lever Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1970
”Ida och Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1989

Pippi Långstrump är förstås Astrid Lindgrens genombrottsfigur och mest kända figur världen över. (Min lilla systerdotter hade under en period stordille på sången ”Här kommer Pippi Långstrump”, trots att vi vuxna blev trötta på den…) Men i östra Europa (t ex i Ryssland och i Ukraina) blev Karlsson på taket den stora favoriten i stället. Fast jag måste ju föredra Emil i Lönneberga, som har blivit välbekant även nere i Tyskland. Men där fick han ju heta ”Michel” i stället, för det fanns nämligen redan en berömd tysk barnboksfigur som hette Emil. Och här i Sverige finns det ju knappast någon, som inte hört talas om den här smålandspojken. Han gjorde så många hyss att några av sockenborna till och med startade en pengainsamling, så man skulle kunna skicka honom ända bort till Amerika. Men då tog hans mamma och slängde ut pengarna på marken i ren ilska, för hon ville förstås inte bli av med sin pojke. Fast nog var hon ledsen över att Emil redan i sexårsåldern hade ett så dåligt rykte. Hon antecknade därför idogt ner de flesta av hyssen i sina blå skrivböcker, så han skulle få läsa om dem när han blev stor. Fast detta tyckte Emils pappa, som var en mycket snål man, bara var slöseri. Fast nu var det ju också ofta just han, som kom att råka illa ut när Emil hade varit i farten. Så därför ville han nog inte heller gärna bli påmind om de här hyssen…

Men vänta nu! Stopp där! Det var inte hela sanningen om Emil, även om pigan Lina, som föredrog hans lugnare och lydigare lillasyster Ida, inte kunde se något gott hos honom. För de här berättelserna utspelar sig på 1800-talet, då det ännu var fullt av pigor och drängar i gårdarna över hela Sverige. Och det var ju också så på gården Katthult i Lönneberga i Småland, där Emil och Ida fick växa upp. Det blir också en mycket levande bild av den tidens landsbygd, som vi kan få genom dessa böcker. Det är så att även vuxna kan få glädje av det! Men för att återgå till detta med Emil och hans hyss… De berodde ju aldrig på elakhet, för Emil var aldrig elak. Många av ”hyssen” var ju också olyckor, eller så berodde de ofta på tanklöshet snarare än bara på busighet. Och vi får ju inte glömma Emils goda sidor, för de var faktiskt många. Han tyckte ju till exempel mycket om djur av alla olika sorter. Fastän han bara var en liten pojke, så var det bara han som förstod hur man skulle kunna sko hästen Lukas, eller varför kossan Rölla plötsligt verkade galen… Och när Emil började i skolan, så blev han också bäst i klassen. Han var dessutom snäll mot hjonen i fattigstugan. En gång bjöd han dem på julkalas, och något senare brukade han gå till dem från skolan på frukostrasten för att läsa tidningen för dem. Och så har jag ändå fortfarande inte nämnt det, som nog är hans största bravad: Han räddade ju livet på den sjuke drängen Alfred genom att ta honom till doktorn, fastän det blåste en fasansfull snöstorm! Så det kanske inte var så konstigt ändå att han som vuxen blev ordförande i kommunalnämnden…

Emil lär ha varit Astrids egen favorit bland alla hennes figurer. Men så kom hon också att skriva tre kapitelböcker och tre noveller om honom. Och även om ju vissa tycker att de ”bara” är barnböcker, så går det att göra många intressanta iakttagelser… Till exempel har vi det att de här historierna ska vara baserade på vad Astrids pappa, Samuel August Ericsson, har berättat om sin barndom. Han var mycket duktig på att komma ihåg detaljer från förr i tiden, så det var ju alltså bara att fråga honom. Och när Astrid började skriva om Emil, då ville ju hennes gamle pappa alltid höra om hans äventyr. Men när torpargumman Krösa-Maja kom och berättade spökhistorier för Emil och Ida, så skall det vara baserat på Astrids egen barndom… På senare år har också allt fler undrat om Emil inte skulle ha fått diagnosen ADHD, om han levt nu i våra dagar. Och ja, även om det känns överdrivet att han skulle vara ökänd i socknen redan i sexårsåldern, så visar det ju ändå att Emil utmärkte sig på något särskilt sätt. Och jo, han kunde vara mycket envis och impulsiv. Kanske han också var hyperaktiv? För det var ju åtminstone så att han ofta inte tänkte sig för, och så blev det också så många ”hyss”. Vem vet? Men det är hur som helst intressant att fundera på det… Alla de här historierna om Emil illustrerades av Björn Berg, han som även illustrerade Alf Pröysens böcker om ”Teskedsgumman”. Näst efter ”Pippi Långstrump” är nog ”Emil i Lönneberga” den av Astrids verk, som har blivit upphov till de flesta visorna. Astrid skrev förstås texterna, och sedan fick Georg Riedel tonsätta dem…

”En plats att vila på” av Vibeke Olsson

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1989

När vi närmar oss slutet på hennes serie om en släkt i Romarriket, så är det som att Vibeke Olsson började experimentera. ”Krigarens sköld” var ju hennes första roman med en manlig huvudperson. Och när vi nu har kommit till den sista delen i serien, ”En plats att vila på” från 1989, så märker vi att hon vågat ta ännu ett steg, för nu har hon även skrivit en roman med flera olika huvudpersoner. Och det är både män och kvinnor. Vissa av dem är medelålders, medan de andra ännu är tonåringar. Och så kommer de dessutom även från tre helt olika samhällsklasser. Men de har alla kopplingar till huvudpersonerna i seriens fem tidigare delar, och alla kommer de få sina liv förändrade av ett krig… Romanen börjar på hösten år 311, och det finns nu flera olika kejsare runt i Romarriket. En av dem är Constantinus, som vi har lärt känna som Konstantin den store. En av hans rivaler är Maxentius, som har blivit mycket hatad av överklassen i Italien. Och det är ju självklart att Constantinus måste utnyttja det, för det här missnöjet ger honom chansen att störta Maxentius och ta hans del av riket… Men det vanliga folket i Rom har inte märkt mycket av de grymheter, som Maxentius lär ha utsatt överklassen för. Och folket i Germanien i norr bryr sig väl knappast om vad som sker nere i Italien. Men ändå kommer många olika människor att få lida på sina olika sätt…

Primigenia var en biperson i tre tidigare delar av denna serie, men nu får hon träda fram i rampljuset och själv uttrycka sina tankar och känslor. Sedan hon blev änka, så gifte hon om sig med Crescens, en före detta centurion, som nu har blivit diakon i den kristna församlingen. Och nu har hon tvingats flytta med honom och sina tre yngsta barn från Mogontiacum, som varit hennes hemstad i många år, ner till den larmande storstaden Rom, där hon snart vantrivs och blir allt mer olycklig. Och det är ju också inte förrän nu, som hon på allvar har börjat sörja över att Crescens ”inte är som andra män”. Hon förstod ju ganska snabbt han är homosexuell, men så gifte sig ju inte heller på grund av kärlek, utan för att de behövde varandra av andra orsaker, så egentligen har hon bara sig själv att skylla… Men så blir Crescens ertappad med att förgripa sig på en slavpojke, och då blir han också avskedad från sin tjänst som diakon. Så söker han sig i stället till den avvikande Marcion-kyrkan, för det visar sig att de faktiskt inte fördömer hans läggning. Men nu förfaller ju skenäktenskapet med Primigenia mer och mer, särskilt då han plötsligt tar värvning som pretorian, en av kejsarens ökända livvakter… Aldrig skulle man kunna tro att man skulle känna sympati för någon, som i våra dagar skulle kallas för våldtäktsman och pedofil. Men ändå lyckas Vibeke Olsson ge oss en intressant bild av Crescens, någon som aldrig har lyckats passa in och vara lycklig någonstans. Först nu har han börjat finna sin egen plats i tillvaron. Men när han ger sig ut i kriget, så börjar det snart gå illa för honom igen…

Aelia tillhör en rik överklassfamilj och har därför fått en trygg men kanske även rätt tråkig uppväxt. Visst är det trist för henne att hennes mor dricker, men i stället står hon ju mycket nära sin mormor. Och en dag träffar Aelia centurionen Drusus och blir förälskad. Snart är hon gravid, och nu får hon mycket att tänka på. För skall hon vänta på Drusus, som har gett sig ut i kriget? Kan hon verkligen leva hela sitt liv med en man från en helt annan samhällsklass, hur mycket hon än älskar honom nu? Borde hon i stället satsa på barndomsvännen Virticus? Hon älskar ju inte honom, men han kommer ju från samma samhällsklass som hon. Och han vill ha henne fast hon väntar en annan mans barn! Det ser länge ut som att Aelia lever långt från krigets alla fasor, men även hon råkar till slut illa ut… Onesimus skulle nog ha velat bli soldat en dag, för hans far var en tapper centurion. Men han är slav och kan därför bara bli en av arméns mulåsnedrivare. Och han är faktiskt endast fjorton år gammal, när han måste följa med sin legion ut i det fruktansvärda inbördeskriget. Onesimus har nu bestämt sig för att sluta vara ett barn och bli vuxen. Han har inte en tanke på att det finns en period i livet, när man är mittemellan barndom och vuxendom. Därför måste han skämmas, för han tror att han är ovanligt känslig. Kriget blir en enda stor plåga att genomlida för Onesimus. Och när det verkar som att alla de andra får fira den stora segern vid Saxa Rubra, så måste han gå omkring ensam och gråta. Och ja, jag kan väl bara tillägga att Onesimus är min favoritfigur i hela den här serien…

”En plats att vila på” är ju som sagt den sjätte och sista delen i den här serien, så nu får vi lämna den här släkten. Och det är ju synd på ett sätt, för jag vill ju egentligen veta mer särskilt om Onesimus. Han har ju inte ens fyllt femton år när romanen tar slut, så det känns som att hans liv bara har börjat. Men på ett annat sätt var det ett bra ställe att avsluta serien på, för nu verkar de flesta huvudpersonerna vara nöjda med sina liv. Åh, vi får ju som vanligt många fasansfulla scener. Vibeke Olsson har ju som bekant inga svårigheter med att skriva sådana. Men det känns som att det trots allt finns lite hopp för en bättre framtid…

”Karlsson på taket” av Astrid Lindgren

”Lillebror och Karlsson på taket”: Rabén & Sjögren, 1955
”Karlsson på taket flyger igen: Rabén & Sjögren, 1962
”Karlsson på taket smyger igen: Rabén & Sjögren, 1968

Det är kanske sant att Astrid Lindgren nästan bara skrev barnböcker, men ändå har jag älskat ”Emil i Lönneberga”, ”Madicken” och ett par till även som vuxen. Men det var bara för ett fåtal år sedan, som jag återupptäckte ”Karlsson på taket”. Länge hade jag placerat de böckerna i kategorin ”de är nog okej, men de tillhör ändå inte Astrids bästa”. Jag visste för all del att dessa böcker var populära i Ryssland och Ukraina, men jag tänkte att det behövde väl inte betyda att jag skulle tycka om dem. Men för två år sedan fick jag en glad överraskning, när jag trots allt började läsa ”Karlsson på taket” som vuxen. För det är sällan som Astrid har varit så extremt rolig! Och ja, då ska vi komma ihåg att hon var en oerhört humoristisk författare, som kunde locka fram skratt även i sina tyngre berättelser. J.K. Rowling, författaren av ”Harry Potter”-böckerna, har också den mycket avundsvärda förmågan, som jag tyvärr saknar i mitt eget författarskap. Jag har länge beundrat dessa båda för deras humor… Så om jag säger att Astrid var i sin humoristiska högform i just ”Karlsson på taket”, att jag inte vet om hon var så rolig någon annan gång, så är det ett fantastiskt beröm. Problemet var nog att filmen från 1974, ”Världens bästa Karlsson”, enligt mig inte riktigt fångade gnistan från boken. Och det är nog också därför det dröjde så länge innan jag gav böckerna en ny chans…

Till slut kom berättelserna om Karlsson att bli en trilogi: ”Lillebror och Karlsson på taket” (1955), ”Karlsson på taket flyger igen” (1962) och ”Karlsson på taket smyger igen” (1968). Men på ett sätt kan man säga att det inte är Karlsson själv, som är den riktiga huvudpersonen i de här berättelserna. Nej, för det är Lillebror… Han är nog en helt vanlig pojke på sju eller åtta år, som bor med sin familj i Stockholm. Det är också en helt vanlig familj med en pappa och en mamma och tre barn, som bor i en helt vanlig lägenhet. Det mest ovanliga med familjen Svantesson är just det att Lillebror typ jämt kallas för just ”Lillebror”. Han heter egentligen Svante, men det är lätt för läsarna att glömma detta. Men det är sant att han är familjens lillebror, för hans syskon Bosse och Bettan är redan tonåringar. Och då jag själv är ett sladdbarn med en storebror och en storasyster, så känner jag igen mig mycket i Lillebror. Och det är väl också det att syskonen är så mycket större än han, som gör att han så ofta känner sig utanför och ensam. För visst brukar Lillebror leka med Krister och Gunilla, som bor på samma gata. Men det är ändå som att han behöver en till kompis, och en dag sdyker också Karlsson på taket upp i hans liv. Karlsson är nog den ende i hela huset, som man inte kan säga är helt vanlig. För det är inte nog med att han är en kortväxt farbror (fast han själv skulle säga att han är en lagom tjock man i sina bästa år), som bor i en stuga uppe på husets tak. Utan det är också så att han har en propeller på sin rygg, som gör att han kan flyga. Och dessutom är han otroligt självgod och busig!

Alldeles i början tror alla att Lillebror bara har hittat på Karlsson, men sedan får allt fler se att han inte är någon låtsaskompis. Tvärtom är Karlsson ett mycket verkligt okynnesfä, som visst kan ställa till med alla möjliga besvärligheter. För han vill ju ha roligt, annars är han ”inte med”! Lillebror har fullt upp med att försöka stoppa Karlsson från att gå allt för långt, men det lyckas han sällan med… Frågan är ju om inte den här trilogin blir bara roligare och roligare för varje del. För det är i del två, som vi får träffa fröken Bock. Hon blir nämligen anställd som hembiträde hos familjen Svantesson, när mamman blir sjuk och måste resa bort för att vila upp sig. Hon gör absolut inget gott intryck på familjens barn, för hon verkar ju bara vara onödigt sträng och sur. Men nu har Lillebror ju Karlsson, som säger att han naturligtvis ska tämja ”Husbocken” åt honom. Och så blir det också som det blir… Och i del tre får vi dessutom träffa farbror Julius, som skall bo hos familjen Svantesson ett litet tag. Han och fröken Bock tror båda två att Karlsson är en pojke i Lillebrors ålder, även om han förstås är ovanligt besvärlig och fräck. Och det är nog lika bra att de tror det, tycker Lillebror. För det är svårt nog ändå för honom att beskydda Karlsson från tjuvarna Fille och Rulle, som nu har bestämt sig för att kidnappa honom för att få en belöning. Men nu är ju Karlsson expert på att klara sig i alla väder, så egentligen var det onödigt att Lillebror alls oroade sig för honom. Karlsson kan till och med fixa till saker, som han inte ens hade kunnat drömma om!