”Negrinha” av Jean-Christophe Camus

Utgivning:  Epix förlag, 2013

Jag ska inte låtsas som att jag gillar sport så särskilt mycket. Min pappa fick sköta om sportintresset här i vår familj. Men det är ändå något särskilt med OS, även om jag inte tittar på själva tävlingarna. Jag tycker om att denna tävling flyttas inte bara mellan olika länder, utan även mellan världsdelarna. Och i år har den som bekant hamnat i Rio de Janeiro i Brasilien, som är sitt lands näst största stad. Av en märklig tillfällighet råkade jag just nu också börja läsa ett seriealbum, som utspelar sig i just den staden. Därför måste jag bryta min planering och publicera en recension av den lagom till OS…

Året är 1953 och Maria ska just fylla tretton år. Hon bor i Copacabana, en av de finare stadsdelarna i Rio de Janeiro. Maria är ljushyad och kan därför gå i en av stadens bästa flickskolor, där alla hennes klasskamrater är döttrar från rika vita familjer. Men hennes mamma Olinda är svart och arbetar som städerska åt diplomatfamiljer (Rio de Janeiro var på den här tiden ännu Brasiliens huvudstad). Länge tror Marias kompisar också att Olinda är hennes barnsköterska i stället för hennes mamma… Olinda gör allt hon kan för att folk skall se Maria som en vit flicka, om än lite mörkare än de flesta. Nästan alla de svarta i Brasilien får nämligen leva ett hårt liv, där såväl fattigdom som rasism tillhör deras vardag. Och det är viktigt för Olinda att hennes dotter ska få alla möjligheter att slippa detta… Men det har också gjort att hon aldrig berättat för Maria att hon kommer från en favela, en kåkstad. Det är först när hennes morbror dör och skall begravas, som Maria får träffa sina fattiga släktingar. Men i favelan finns också pojken Toquinho, som hon blir god vän med. Olinda blir mycket orolig, för hon vill inte att Maria skall ha något med de svarta att göra. Hon borde ju tänka på sitt anseende och uppföra sig som en vit flicka. Men det här är svårt att förstå för Maria, som just har börjat finna sin identitet som en negrinha (svart flicka)…

Jean-Christophe Camus föddes 1962 i Paris, som son till en fransk far och en brasiliansk mor. ”Negrinha” bygger på hans brasilianska familjs historia. Teckningarna är gjorda av Olivier Tallec, illustratör i flera tidningar och till över femtio barnböcker. ”Negrinha” var bådas första seriealbum.

”En riktig människa” av Gunilla Gerland

Inbunden: Cura förlag, 1996
Häftad: Studentlitteratur AB, 2010

Ingen kan ju tro någonting annat än att Gunilla får en god uppväxt i den fina Stockholmsförorten. Men riktigt så bra är det ändå inte. Ingen verkar ju förstå sig på Gunilla, och de vuxna runt henne, alla från hennes egna föräldrar till lärarna i skolan, verkar bara se henne som ”lat” och ”trotsig”. Hon har ingen aning om hur hon ska kunna leka med andra barn, utom med sin storasyster Kerstin. Det är nog också Kerstin, som är den första som börjar förstå att hennes lillasyster inte är ”normal”. Det är ju bara konstigt nog så att de vuxna inte vill låtsas om att det är så… Gunilla kan till skillnad från sin perfekta syster inte få några kompisar, för hon är oftast till och med livrädd för andra barn. Utan i stället blir hon mobbad av olika skolkamrater, som snabbt märker när någon är annorlunda… Kerstin får dessutom mindre och mindre tid med sin lillasyster, så hon blir nu också allt mer ensam. Gunilla börjar till och med undra om det kan vara något fel på henne. Men när hon frågar de vuxna om detta, så är det som att de aldrig kan ta hennes funderingar på allvar. För det syns faktiskt inget fel på henne, och då blir det mycket lättare för dem att bara tro att hon råkar vara ”besvärlig” ibland. Men samtidigt börjar Gunilla märka att de vuxna får allt mindre tålamod med alla hennes egenheter. För det krävs nu att hon ska kunna så mycket småsaker, som det är svårt för henne att lära sig…

Och hennes liv blir ju också bara allt värre. För hennes föräldrar bråkar ju mer och mer tills pappan lämnar familjen, och mamman blir mer och mer beroende av alkohol och tabletter. Och så fort som den normala systern Kerstin har tagit studenten, så åker hon till Italien för att komma bort från den trasiga familjen. Och då lämnas Gunilla, som själv bara är sexton år, ensam med sin sjuka mamma… Gunilla kommer på högstadiet in i ett pundargäng, där hon blir introducerad in i allt tyngre droger. Men det är ju också bara bland dem, som hon med sitt trasiga liv kan hitta någon slags gemenskap. Och i skolan sticker Gunilla allt mer ut med sin udda klädstil och attityd, samtidigt som lärarna inte kan fatta hur hon kan få högsta betyg i ett fåtal ämnen, när hon knappast ens får godkänt i de andra. Så fast hon alltså är duktig på somliga saker, så beslutar hon sig nu för att inte börja på gymnasiet… Och som en fortsättning på sin olyckliga barndom, så börjar hon ett trasigt vuxenliv med droger och misslyckade förhållanden. Först tar hon ett jobb på ett daghem och sedan ett på ett ålderdomshem. Hon läser in flera olika gymnasieämnen på komvux, sedan läser hon också spanska på en högskola. Men det är som om allt bara känns lönlöst, och så till slut orkar hon inte längre och blir sjukskriven för depression… Gunilla har inte kunnat släppa tanken på att något ändå skulle vara fel med henne, så hon slutar aldrig söka genom böcker om psykologi och medicin på biblioteket. Och en dag hittar hon också den rätta boken. Och så till slut kan hon få sin diagnos: högfungerande autism…

Gunilla Gerland, född 1963 i Stockholm, gjorde sin debut som författare 1996 med sin självbiografi ”En riktig människa”. Den firar med andra ord sitt 20-årsjubileum i år. Där får vi en smärtsam bild av hur lite kunskap folk har haft om ”osynliga” handikapp, och det bara för några årtionden sedan. Gunilla har också skrivit andra böcker, hållit föreläsningar, gjort debattinlägg och talat på radio om detta ämne…

 

Topp 10: Mina favoritförfattare

Nu kommer jag att göra ett lite annorlunda inlägg, med en lista över tio av mina favoritförfattare. Men för att göra detta enkelt och smidigt, så är listan begränsad till sådana som redan blivit nämnda här på min blogg.

1: Astrid Lindgren (1907 – 2002)
Jag tror inte att jag behöver säga så mycket om den svenska barnlitteraturens drottning, annat än att jag har två till recensioner av hennes böcker planerade.

2: Vibeke Olsson (född 1958)
Numera tycker jag nästan att hon är för brutal för min smak, men hon är trots detta en av mina stora förebilder som författare. Hennes romaner om Romarriket är på flera sätt unika i världslitteraturen.

3: Jan Guillou (född 1944)
Jag tyckte framför allt om trilogin om Arn och Cecilia på korstågens tid. Men jag vill också rekommendera den självbiografiska ”Ondskan”, samt hans science fiction-roman ”Gudarnas berg”.

4: Simona Ahrnstedt (född 1967)
Det är nog en kamp i motvind att göra den föraktade romance-genren mer rumsren. Men det har inte hindrat Simona från att göra ett försök, och det är uppfriskande att se en svensk version av genren.

5: Georges Remi (1907 – 1983)
Eller egentligen är han kändare under sin pseudonym Hergé. Men hur som helst var han far till den belgiska seriekonsten, framför allt med ”Tintins äventyr”, men även med andra mindre kända serier.

6: Margit Söderholm (1905 – 1986)
Låt mig bara säga att jag älskar hennes ”Driver dagg, faller regn”. Men hon skrev så klart även flera andra romaner, som jag förhoppningsvis kan återkomma till en vacker dag.

7: Lena Kallenberg (född 1950)
En av de bättre skildrarna vi har idag av hur livet i Stockholm på 1800-talet kan ha varit, inte minst för de utsatta flickorna och kvinnorna i arbetarklassen.

8: Elisabet Nemert (född 1950)
En av de intressantaste författarna i dagens Sverige, om ni frågar mig. Hon har nu hunnit skriva en hel rad historiska romaner, som utspelar sig i många olika länder och under många olika tidsåldrar.

9: Alice Lyttkens (1897 – 1991)
En av sin tids bättre skildrare av ”finare” familjers liv på 1700-talet, 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tyngdpunkten ligger på kvinnornas situation, som inte var så god alla gånger ens i de rikare kretsarna.

10: Maj Samzelius (1917 – 2015)
En av de författare, som bäst har kunnat förklara sambandet mellan stjärnhimlen och gamla sagor. Hon berättar i fyra böcker om de grekiska sagorna, och i tre andra om sagor från våra egna trakter.

 

”Ett ljus i mörkret” av Agneta Sjödin

Inbunden: Forum förlag, 2009
Pocket: Månpocket, 2010

Det är tydligt redan när hon är nyfödd att det är något speciellt med Lucia. Och ju äldre hon blir, desto fler människor är det som förstår detta… Lucia är det enda barnet i en rik skeppsredarfamilj i staden Syracusa på Sicilien. Även efter att hennes älskade far Antonius plötsligt dör i förtid, så får hon ju fortsätta leva ett liv i trygghet och välstånd. Men genom sin mor Eutychia och deras trogna tjänare Tobuk och Nomi blir Lucia kristen, fastän det ännu kan vara farligt att tillhöra den ”sekten”. Och hon är olik de flesta andra i sin samhällsklass, för hon vill ju ändra på hur allting är. Lucia vill förbättra situationen för fattiga och slavar, och att kvinnorna ska bli mer jämställda med männen. Men det är obegripligt för hennes känslokalla och högfärdiga farmor Alessia. Hon vill ju att hennes sondotter bara skall tänka på att gifta sig rikt och bevara familjens rykte. Enligt henne är det ju bara galenskaper att bry sig om de fattiga, eller att överhuvudtaget vara kristen… Men inget kan hindra den allt självsäkrare Lucia från att göra vad hon vill, även om det är Alessia som försörjer familjen. Och så finner Lucia sitt livs kärlek i Emmanuel, som har kommit till Syrakusa från Caesarea i Palestina för att studera till präst. Men det visar sig tyvärr att han redan har en fästmö, och en dag måste han också lämna Lucia och åka tillbaka till sin hemstad…

Lucia har inte ens hunnit smälta sin sorg innan Alessia kommer till henne med en fasansfull nyhet: Hon har nu hittat en fästman åt henne! Marcus är förvisso minst dubbelt så gammal som Lucia och har nyss blivit änkeman, men Alessia tycker inte att det ska spela någon roll. Han är ju mycket rik, och det är naturligtvis huvudsaken för henne. Men när Lucia får höra om hur grym Marcus kan vara mot kvinnor, så vet hon säkert att hon inte kan lyda sin farmor. Så i stället ger bort en stor del av sin hemgift till de fattiga, och hon avger till och med ett kyskhetslöfte… Men det räcker inte för att den avskyvärde Marcus ska ge upp. För nu har han ju bestämt sig för att han måste ha den vackra Lucia! Och om hon inte vill gifta sig med honom, så vet han ju ett sätt att få henne ändå. Frågan är bara om hennes kristna tro och hennes frihet är viktigare för henne än hennes liv… Sankta Lucia ska ha levt under de sista förföljelserna mot de kristna i Romarriket. Legenden säger att hon dog 13:e december år 304, och hon blev ju sedermera ett helgon. Och här i Sverige fick hon ge namn åt ljusdrottningen, som vi brukar fira på hennes dödsdag varje år… Den här romanen bygger på de legender, som folk har berättat om henne i hundratals år. Det är ju idag mycket svårt att säga vad som är sant eller inte, eller om Lucia överhuvudtaget ens har funnits i verkligheten. Agneta valde också att inte ta med en otäck del av legenderna, där hon sticker ut sina ögon för att undkomma en friare. Men i stort sett är det här en realistisk berättelse om hur livet kan ha varit där och då, på Sicilien för 1700 år sedan…

Agneta Sjödin (född den 20:e juli 1967) är nog mest känd som programledare på TV4. Men nu är hon också författare. Hennes första bok, ”Vändpunkter: människor som vågat möta livet”, kom ut redan 2005. ”Ett ljus i mörkret” blev hennes fjärde bok och kom ut 2009… Jag har ännu inte hunnit läsa någon mer bok av henne, men jag måste säga att åtminstone ”Ett ljus i mörkret” påminner mig starkt om Elisabet Nemerts olika romaner. Vi har ju blandningen mellan en fluffig andlighet och en brutal realism, som vissa kan ha lite svårt för. För ja, även här vill nämligen en helt annan värld göra sig påmind ibland. Vi har ju också den underbara hjältinnan, som är så vacker och så intelligent och kämpar så mot alla orättvisor. Agneta gör till och med samma misstag, som Elisabet gjorde i ”Bortom stjärnan”. De verkar ju båda två tro att de antika romarna hade efternamn, som folk har numera, fast det inte alls var på det viset. Dessutom påminner också den onde Marcus i ”Ett ljus i mörkret” om huvudpersonen Auroras vidrige svåger Gerhard i Elisabets ”Ödets hav”. Agneta ger dock Lucia ett helt annat slags ”lyckligt” slut än det, som man brukar finna i Elisabets romaner… Jag har som sagt inte hunnit återvända till Agnetas författarskap ännu. Men jag hoppas ju att jag skall få göra det en dag, precis som jag då och då har fått återvända till Elisabet. För jag vet nu att Agneta har skrivit minst två ytterligare romaner, som låter som att jag borde gilla dem…

 

Maj Bylock i häxornas tid

”Häxprovet”: Rabén & Sjögren, 1989
”Häxans dotter”: Rabén & Sjögren, 1990
”Häxpojken”: Rabén & Sjögren, 1991
”Häxguldet”: Rabén & Sjögren, 1993
”Häxkatten”: Rabén & Sjögren, 1995
”Häxbrygden”: Rabén & Sjögren, 1996
”Häxdoktorn”: Rabén & Sjögren, 1998

Maj Bylock (född 1931) började sin karriär som folkskollärare och författare till en rad läroböcker. Sedan började hon även skriva skönlitteratur. Hon har även där främst skrivit för barn och ungdom, och en stor del av hennes verk tillhör den historiska genren. Och dessutom har hon gjort förenklade versioner av flera gamla klassiker. Men här ska jag koncentrera mig på en av hennes serier, som jag kallar för ”Häxserien”. För de sju olika delarna heter ”Häxprovet”, ”Häxans dotter”, ”Häxpojken”, ”Häxguldet”, ”Häxkatten”, ”Häxbrygden” och ”Häxdoktorn”. Den här serien utspelar sig nämligen på häxprocessernas tid på sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, då en ”häxa” kunde bli dömd till döden. Och på den här hårda tiden har en mor och en son inte bara fått samma förmåga inom läkekonsten, utan de blir båda två även anklagade för det allvarliga brottet häxeri och mycket nära att bli fällda… Serien börjar med att flickan Anneli drabbas av minnesförlust, men hon får bo kvar hos den gamla, läkekunniga Ylva, som snart också lär henne att läsa och hur man kan bota sjukdomar och krämpor. Men så blir Ylva blir anklagad för häxeri, och då glömmer folket i byn snart att hon har hjälpt dem många gånger. Tvärtom vill de gärna se att hon till och med blir dömd och avrättad för sitt ”brott”. Och i och med det börjar också en svår tid för den unga Anneli, som de kallar för ”häxans dotter”…

Därför är det också med blandande känslor, som Anneli förstår att hennes son Ulv har ärvt hennes förmåga att bota sjukdomar. Men hon vet också att Ylva skyddar även honom, trots att hon är död. Och eftersom Ulv är en pojke, så är det också möjligt för honom att studera och bli en riktig doktor, även om vägen dit är svår och lång om man är en vanlig bondpojke utan någon tidigare utbildning. Snart inser han dock att de kvinnliga patienterna fortfarande hellre söker sig till Anneli. För hur ska en man, även om han är en riktig doktor, kunna förstå deras problem bättre än en annan kvinna kan? Nej, då spelar det ingen roll för dem att han minsann har gått på universitetet i Uppsala. Och det är även genom Anneli, som vi kan få ana hur begränsade kvinnornas möjligheter var på den hör tiden. För en flicka kan inte resa omkring ensam på samma sätt som en pojke. Det kan bli mycket svårt att hävda sin rätt mot sin elaka svärmor. Och en större skam än att råka bli med barn utan att vara gift, det verkar ju inte finnas! Men när Ulv är huvudperson, så kommer det fram helt andra funderingar. Som om det kan gå att göra guld, om man bara har det rätta receptet. Eller om det över huvudtaget kan finnas något bra med kungens alla krig. Och när Ulv studerar medicin, så kommer han i kontakt med vetenskapen, så långt den nu hade kommit då för lite mer än tre hundra år sedan. Men när han försöker förklara för Anneli hur ett mikroskop fungerar, så förstår hon sig ju inte alls på det. För hur ska hon väl kunna det? Då vill hon hellre höra om de nya mediciner, som Ulv har tänkt tillverka…

De här böckerna är nog främst skrivna för tonåringar, och de är därför vare sig svårlästa eller långa. Ändå hinner Maj Bylock ta upp många tuffare ämnen under seriens gång. Och inte heller känns det som om varje del i serien behöver vara längre än vad den är. Maj Bylock hann nog ändå få fram allt, som hon ville berätta för oss om Anneli och Ulv. Det finns tyvärr ändå två saker med den här serien, som jag inte kan låta bli att irritera mig på. För det första har jag ju svårt för att Maj envisas med att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej” i stället för ”mig”, ”dig” och ”sig”. För sådant kan kanske vara tillåtet i serietidningar, och jag kan ju också acceptera det i ”riktiga böcker” om det används bara i dialoger. Men jag tycker inte om när dessa talspråkliga ord finns med hela tiden även i den berättande texten, inte ens om just dessa romaner har tonåringar som sin främsta målgrupp… För det andra förstår jag inte varför en av Ulvs bästa vänner aldrig får ett riktigt namn, utan bara kallas för ”apotekarpojken”. Jag tycker att detta bara känns lite slarvigt, särskilt som han även råkar vara är en rätt viktig bifigur. Det kan möjligtvis vara som så att Ulv själv inte fick veta hans namn, så att vi har förklaringen där. Men kan det verkligen vara så? De umgicks ju så mycket med varandra att det inte känns realistiskt. Men i stort sett tycker jag ändå om den här serien, och jag vill gärna läsa fler böcker av Maj Bylock i framtiden…

Fantasy med Astrid Lindgren

”Mio, min Mio”: Rabén & Sjögren, 1954
”Bröderna Lejonhjärta: Rabén & Sjögren, 1973
”Ronja Rövardotter: Rabén & Sjögren, 1981

Idag finns det gott om fantasylitteratur för både vuxna, ungdomar och barn. Men när Astrid Lindgren skrev ”Mio, min Mio” 1954, så var utbudet inte lika stort. Fast nu visade det sig att hon skulle bli en pionjär även på det här området, åtminstone när det gäller svensk fantasylitteratur för barn… ”Mio, min Mio” handlar om hur den nioårige Bo Vilhelm Olsson, som även ofta kallas för ”Bosse”, helt plötsligt får uppleva en massa äventyr… Bosses mamma dog när han föddes, och någon far har han aldrig fått lära känna, så i stället får han ju bo hos fosterföräldrarna tant Edla och farbror Sixten. Men de kan aldrig riktigt älska Bosse som de borde, och så blir han också allt mer olycklig. Men så en dag får han plötsligt ett gyllene äpple av en tant i en affär, och sedan blir han hämtad av en ande till Landet i fjärran. Det visar sig nämligen att Bosse faktiskt har en pappa, som dessutom råkar vara kung borta i det landet. Och så blir plötsligt det oälskade fosterbarnet Bosse den älskade prins Mio, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men så till slut måste hans fader konungen ändå skicka honom bort för att besegra den onde riddar Kato, för det är bara en kungason som kan klara av det. Mio och hans nye bästis Jum-Jum måste snart rida bort från tryggheten på den vita hästen Miramis, och fastän de får hjälp av många olika figurer på vägen, så blir det inte så lätt…

Astrid Lindgren ska ha fått inspiration till ”Mio, min Mio” när hon såg en ensam pojke, som satt på en bänk ute i Tegnérlunden i Stockholm. Hon fick ju aldrig veta vem han var eller se honom igen, men han blev förebilden för det olyckliga fosterbarnet Bosse. Astrid lät ju till och med Bosse få bo just på adressen Upplandsgatan 13B, för hon såg den mystiske pojken försvinna in i just den porten! Men när berättelsen lämnar verklighetens Stockholm och förflyttar sig till Landet i fjärran, då får vi möta en riktig sagovärld. Somliga har ju pekat ut likheterna mellan ”Mio, min Mio” och en saga av Anna Maria Roos: ”Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och féen Viribunda” från 1908. Även här finns ju en kärleksfull konung, som gör allting för att skydda sin älskade son, en vallpojke och hans flöjt, fågelsång i den underbara slottsträdgården o.s.v… Min mamma ser också en religiös allegori i denna berättelse, att Mio representerar Jesus, hans fader konungen representerar Gud och riddar Kato representerar Djävulen. Men jag vet ju inte om Astrid verkligen tänkte det på det viset. Dagens fantasy-läsare kan ju också se likheter med ”Harry Potter” av J.K. Rowling. Även där finns det oälskade fosterbarnet, som plötsligt hamnar en magisk värld och visar sig ha ett öde att uppfylla. Mio blir ju den som måste besegra den onde riddar Kato, precis som Harry Potter är den som måste besegra den onde Voldemort. Och för att göra likheterna ännu fler, så har även de båda pojkarna fått en osynlighetsmantel…

Men så dröjde det nitton år innan Astrid återvände till fantasy-genren med ”Bröderna Lejonhjärta”, som kom ut 1973. Huvudpersonen heter egentligen Karl Lejon, men hans bror Jonatan kallar honom för Skorpan därför att han tycker om skorpor. Han är nio år gammal och är dödligt sjuk i tuberkulos, men Jonatan tröstar honom genom att berätta om Nangijala. Det är sagornas och lägereldarnas land, dit man får komma efter döden. Men när det börjar brinna i deras hus, slutar det inte bättre än med att Jonatan i alla fall dör innan Skorpan. Och tänk om Nangijala inte finns, utan det bara var någonting Jonatan hittade på? Men det blir trots allt så att även Skorpan får komma till Nangijala, där han återförenas med sin älskade storebror. De bor i den vackra Körsbärsdalen, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men en dag får Skorpan veta att Jonatan måste lämna honom igen, för han måste rida bort till Törnrosdalen och befria folket där från den onde Tengil. För nu heter han faktiskt inte bara Lejon, utan det ännu ståtligare Lejonhjärta, och då kan man inte heller låta bli att vara modig. Och så förklarar Jonatan att man ibland måste göra det som är farligt, annars är man en ”liten lort”. Skorpan skulle ha kunnat stanna i tryggheten i Körsbärsdalen, men snart nog ger även han sig iväg. De får skydd hos den gamle Mattias, som låtsas vara Skorpans farfar. Men de är omgivna av Tengils alla soldater, som ser till att folket i Törnrosdalen knappt är mer än slavar. Och ingen får se Jonatan, för Tengil har satt ett pris på hans huvud. Men de vet att snart måste stridens hemska dag komma…

”Bröderna Lejonhjärta” är om möjligt en ännu tyngre berättelse än ”Mio, min Mio”. Den handlar ju om sjukdom och död och förtryck och krig. Och fast vi får lära känna den farliga drakhonan Katla, vars eld kan förlama en människa, så känns det också som att det här är en mer realistisk berättelse. Skorpan och Jonatan kan inte lita på magi för att lösa något, utan de måste kämpa sig fram själva… Astrid lär ha fått inspiration till berättelsen från flera olika håll. Till exempel ska hon ha upplevt en vacker gryning under en tågresa vid Frykensjöarna, vilket fick henne att vilja skriva en ny berättelse om ett fjärran land… Och på Vimmerby kyrkogård står det så här på en gammal gravsten: ”Här vila späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén, döde 1860”. Och när hon upptäckte den texten, så visste Astrid plötsligt att hennes nya bok skulle handla om döden och två bröder… Och det går ju också att se religiös symbolik i ”Bröderna Lejonhjärta”: Katla kan ju jämföras med den onda draken i Uppenbarelseboken. Duvor flyger med budskap mellan Körsbärsdalen och Törnrosdalen, och man avbildar ofta den helige ande som en duva. Och det går ju också att se Katlamärket, som Tengils anhängare måste ha inbränt på sina bröst, som en form av ”Odjurets märke” från Uppenbarelseboken. Nangilima måste ju också vara det slutgiltiga paradiset, dit Skorpan och Jonatan kommer efter tiden i Nangijala. Men hade Skorpan kanske bara drömt att han var i Nangijala medan han höll på att dö, eller var det så att han och Jonatan verkligen hade varit där?

Sedan skulle Astrid återvända till fantasy-genren en sista gång, med ”Ronja Rövardotter” från 1981, som också blev hennes sista kapitelbok (roman för barn). Men nu rör det sig också om en helt annan typ av fantasy. ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” hör väl till undergenren ”high fantasy”, där det finns gott om magi, fantastiska varelser, parallella världar och en kamp mellan gott och ont. Så är det inte i ”Ronja Rövardotter”, som i stället tillhör den mer realistiska varianten ”low fantasy”. Visst finns det också här olika sagovarelser, som gör så att även den här berättelsen har sin beskärda del av övernaturliga inslag. Men i stort sett skulle detta ha kunnat vara en historisk roman om livet i medeltidens Sverige! Konflikten består inte heller av någon kamp mellan gott och ont, utan snarare om hur två rivaliserande familjer ska kunna sluta vara fiender… Ronja föds mitt under ett åskväder, då en blixt till och med klyver släktens borg i två delar. Men rövarhövdingen Mattis bryr sig inte så mycket om det, för han är ju bara strålande glad över att ha fått ett litet barn. Dessutom var Mattisborgen så pass stor, att de aldrig använde alla rum i vilket fall som helst. Det dröjer elva år innan de får bekymmer av att det finns en halv borg, som bara ligger där och väntar på att folk skall flytta dit. Men en dag får Ronja i alla fall för första gången i sitt liv träffa en jämnårig. Det är Birk Borkasson, som flyttat in i norra halvan av borgen med sina föräldrar och deras rövarband. Mattis och Borka är uppfostrade till att hata varandra, och Ronja och Birk kan därför bara träffa varandra i smyg…

Jäpp, Ronja och Birk är ju verkligen ”Romeo och Julia i Mattisskogen”. Astrid erkände till och med själv det! Visserligen är de bara elva tolv år gamla, men de lyckas ändå leva tillsammans i en grotta under en hel sommar. Och som vuxen kan man ju också undra över om det inte varit mer realistiskt, om de varit åtminstone några år äldre än de var. Man kan ju också undra över en hel del andra saker. Varför var både Lovis (Ronjas mor) och Undis (Birks mor) den enda kvinnan i vardera rövarband? Och hur stod de ut med att vara ensam med ett dussin karlar? Jag skulle nog aldrig ha tyckt om det! Det är också intressant att rövarna till stor del framställs som sympatiska, trots att de är just rövare. Och knektarna, de som ska säkerställa lag och ordning, blir inte bara en en farlig gemensam fiende, som gör att Mattis och Borka till slut inser att de måste samarbeta. Utan de framställs ju också som ett irriterande plågoris, som vill förstöra den enda livsstil som både Mattis och Borka känner till… Nej, här finns verkligen inte skarpa gränser mellan gott och ont, utan i stället en moralisk gråskala, som är ganska ovanlig i barnlitteraturen. Vi får dock veta att vare sig Ronja eller Birk tänker följa i fädernas fotspår och bli rövare, och den gamle Skalle-Per (han som tydligen är kvar i Mattisborgen sedan Ronjas farfars tid) tycker bara att det är bra. För nu har det kommit en ny tid, då det har blivit farligt att vara rövare…

”Madicken” av Astrid Lindgren

”Madicken”: Rabén & Sjögren, 1960
”Madicken och Junibackens Pims”: Rabén & Sjögren, 1976
”Titta Madicken, det snöar”: Rabén & Sjögren, 1983

Av alla Astrid Lindgrens berättelser måste de om Madicken vara de mest underskattade. För även om också de är omtyckta av många, så finns de sällan högt upp på listor av folks ”Astrid-favoriter”, där man i stället ofta hittar de enligt mig överskattade ”Pippi Långstrump” och ”Vi på Saltkråkan”. Men i vår familj har vi alltid älskat ”Madicken”. Precis som ”Emil i Lönneberga” handlar om livet på landsbygden på sent 1800-tal, så handlar ju ”Madicken” om livet i en småstad på tidigt 1900-tal. Huvudpersonerna är Madicken och hennes syster Lisabet. Ja, egentligen heter de faktiskt Margareta och Elisabet, men det är mycket sällan någon använder deras riktiga namn. Precis som Emil och Ida fick en skyddad och lycklig uppväxt på bondgården Katthult, så får ju Madicken och Lisabet en lika god uppväxt i Junibacken, ett fint rött hus i den lilla stadens utkant. Pappa Jonas är nämligen redak-tör på en tidning, så trots att han är socialist tillhör familjen stadens finare skikt. Mamma Kajsa är ju också en riktigt förnäm dam, som framför allt har svårt för att Lisabet tycker mycket om fula ord… Någon dräng finns det inte i Junibacken, men väl en piga som heter Alva. Och hon tycker ju mycket om Madicken och Lisabet, men hon är också bra förtjust i sotaren. Fast han är gift och har fem barn, vilket Madicken tyvärr verkar komma ihåg mycket bättre än vad Alva gör själv…

Och på samma sätt som torpargumman Krösa-Maja ofta kom och hjälpte till på Katthult, så får man på Junibacken hjälp av en tant som heter Linus-Ida. Men det finns ju en liten skillnad mellan dem: Krösa-Maja ville ju berätta om spöken, mördare och sjukdomar, medan Linus-Ida hellre vill berätta historier ur Bibeln. Men hon kan även sjunga sorgliga visor och spela på gitarr. Fast om Madicken och Lisabet nu vill höra om spöken och mördare, så behöver de ju bara gå till granngården Lugnet. För där finns Abbe Nilsson, som har många sådana historier på lager. Och dit går Madicken gärna, för hon är ju kär i Abbe. Men de många besöken hos familjen Nilsson ger henne också hennes första inblick i hur fattiga kan ha det. För där finns inte den trygghet, som hon är van vid från Junibacken. Abbes pappa är nämligen alkoholist och gör därför inte mycket annat än dricker och ”filosoferar”. Familjen får ju försörja sig bäst de kan på att Abbe bakar kringlor, som hans mamma sedan går och säljer på stadens torg. Även om de klarar sig för det mesta, så är de alltid fattiga. Och det är ju svårt för dem att få fram pengar till något extra, eller ens till att köpa julklappar eller betala av huslånet… Men fattigdom är vardag även för systrarna Mia och Mattis, som bor på samma gata som Linus-Ida. Mia är dessutom en klasskamrat till Madicken, och Mattis lär väl också bli klasskamrat till Lisabet. De har inte någon pappa, därför är deras mamma illa tvungen att vara borta och arbeta hela dagarna. Flickorna måste därför vara ensamma långa stunder utan någon vuxen i närheten, medan Madicken och Lisabet har båda sina föräldrar och även Alva som trygghet i livet. Alldeles i början är Madicken och Lisabet ovänner med Mia och Mattis, men sedan blir de kompisar…

Det fanns en gång i tiden faktiskt en Madicken i verkligheten, och hon var lekkamrat med Astrid när de var små. Hon hette Anne-Marie Ingeström och var dotter till en bankdirektör, medan den litterära figuren ju heter Margareta Engström och är dotter till en tidningsredaktör. Så ja visst, några små detaljer skiljer dem åt. Men det verkar ju ändå som att likheterna ändå är fler än skillnaderna. För även den verkliga Madicken ska visst ha varit duktig på att slåss, och på att klättra både i träd och på tak. Och den här barndomsvännen inspirerade också Astrid att skapa en huvudperson, som kom från en borgerlig familj. Annars skrev hon oftare om fattiga barn och bondbarn. Och den verkliga Madicken kunde ju också ta studenten och studera på universitet i Uppsala, vilket det inte var så självklart att man fick göra på den tiden, för hennes pappa hade gott om pengar. Men hon förblev också Astrids vän ända fram till sin död 1991… Den söta men busiga Lisabet har däremot inspirerats av Astrids lillasyster Stina, som kom att bli journalist och författare. Linus-Ida ska precis som Krösa-Maja ha inspirerats av de olika tanter, som kom och hjälpte till på Näs, gården utanför Vimmerby där Astrid växte upp. Och troligen är ordet ”pilutta” något, som Astrid själv brukade säga när hon var liten…

”Backstusittarna” av Hans E Engquist

”Backstusittarna”: Bonniers juniorförlag, 1989
”Den yttersta hämnden”: Bonniers juniorförlag, 1991
”Den yttersta dagen”: Bonniers juniorförlag, 1993

Vilka var backstusittarna? Jo, på 1800-talet tillhörde de de fattigaste människorna på landsbygden. Eftersom de inte ägde någon egen jord, så fick de bo på nåder på rikare människors mark, och sedan fick de göra dagsverken hos dem eller försöka klara sig på andra sätt. Backstusittarna skulle ju även vara underdåniga mot ”överheten”. Denna representerades ju främst av länsman och kyrkoherden, men även traktens storbönder tyckte sig ha rätt att kräva lydnad av de allra fattigaste… Och detta är berättelsen om författarens morfar, Robert Johansson, som kom från en backstusittarfamilj i Öllene socken i Västergötland… År 1866 var han tio år gammal och bodde med sin familj på Fälla, en liten gård som låg djupt inne i en stor skog. Robert får snabbt lära sig vad fattigdom och förtryck innebär. Men hans far Alfred är inte som andra backstusittare, för djupt inom sig vet han att mycket i världen borde förändras. Robert försöker ju leva upp till de här idealen om frihet, jämlikhet och broderskap, men det är inte alltid så lätt… Länsman Hjort och kyrkoherde Bjursten får ju allt svårare att tåla den sturske Alfred, som till råga på allt börjar intressera sig för baptiströrelsen… Många barn får stryk av klockare Andersson, som har blivit socknens skollärare. Men det är ändå inget mot vad som händer med Albert, som en dag blir svårt misshandlad av sin fosterfar, den elake Bengtasbonden…

Nästa del av trilogin, ”Den yttersta hämnden”, berättar om hur allting blir under de närmaste åren. Och livet har ju inte varit så roligt på den lilla gården Fälla, trots att de fick behålla Albert hos sig. Alfred blev ju överfallen i skogen en mörk kväll, och då blev han så pass skadad att han inte längre kan använda sina ben. Och när Alfred har blivit förlamad är det i stället Robert och Albert, som för varje år tvingas göra allt mer för att försörja familjen. Fast det går ju också rätt bra, för pojkarna blir äldre och allt duktigare med tiden. Men ändå kan vare sig Robert eller Albert släppa den där tanken på hämnd… Det kan ju inte vara rätt att den, som slog Alfred halvt fördärvad, fortfarande kan gå fri? Men misstankarna pekar tyvärr mot länsman Hjort, och hur skulle de kunna komma åt ”överheten”? Kyrkoherde Bjursten har ju börjat bättra sig nu på senare år, fast inte förrän han började bli gammal och sjuk. Men länsman Hjort är fortfarande frisk och tyvärr också fortfarande lika elak som tidigare. Fast nog måste det väl ändå finnas något sätt att komma åt honom… Åren går och Alfred uppfinner till slut en rullstol, som gör att han inte längre måste vara fast som en fånge på sin gård. Men någon hämnd har inte Robert och Albert fått. Så i stället börjar Albert drömma om Amerika, landet där alla människor är jämlika. En dag tänker han åka dit, bli rik och sedan återvända till Sverige och slå alla i hembygden med häpnad. Robert har ju en mer jordnära syn på framtiden, för han vet att han måste stanna kvar hos föräldrarna och systrarna. Men en dag börjar det hända en rad märkliga saker..

Och i den sista delen av trilogin, ”Den yttersta dagen”, får vi se hur allt slutar med en hård kamp… Robert och Albert har till slut fått sin hämnd på länsman Hjort, men detta gör ju också så att Albert tvingas fly bort till Amerika. Där får han arbete inom den stora skogsindustrin i Minnesota, men han märker allt mer att det inte är så mycket bättre där än hemma i Sverige. Därför åker han runt i USA och lär sig både det ena och det andra. Albert suger åt sig allt det där nya om arbetarnas rättigheter, för en dag tänker han återvända till sitt gamla hemland. Och där ska han inte bara återse sin mor och familjen Johansson i Fälla, utan även lära andra allt om de nya idéerna… Robert får nu ta på sig hela ansvaret för familjens försörjning, och ofta går det också bra. Men det händer också sorgliga saker, som när hans mor Lovisa blir sjuk och dör. Fast samma dag går ju också kyrkoherde Bjursten bort, och bara ett par år senare blir det även länsman Hjorts tur att möta sin skapare… Men en fiende har familjen Johansson ändå kvar. Bengt Bengtsson har ju aldrig kunnat förlåta att några backstusittare fick ta Albert från honom, och nu har han även blivit besatt av tanken att han ska bli den mäktigaste i hela Öllene socken. Tyvärr går det också bara bra för honom, fast han är så elak. Till sist äger han därför inte bara det nya kalkbrottet, där Robert har lyckats få arbete, utan också hela den stora skog, som den lilla gården Fälla står i. Bengtsson har nu alltså fått makten att hämnas hårt på både Robert och Alfred, och nu är frågan bara om Albert hinner komma och rädda dem från att bli hemlösa…

 

”Steffi och Nelli” av Annika Thor

”En ö i havet”: Bonnier Carlsen, 1996
”Näckrosdammen”: Bonnier Carlsen, 1997
”Havets djup”: Bonnier Carlsen, 1998
”Öppet hav”: Bonnier Carlsen, 1999

I augusti 1939 måste två flickor lämna sina föräldrar i Wien. Österrike är ju ockuperat av Tyskland, vilket betyder att nazisterna har fått makten. Och nu råkar familjen Steiner vara judar, vilket gör att de nu blir allt mer förtryckta. Föräldrarna kan inte emigrera ännu, men de hoppas att döttrarna i alla fall ska få det bra borta i Sverige. Det är ju ett främmande land i norr, som de knappt vet något om, förutom just det att judar inte är förföljda där. Stephanie (”Steffi”) är tolv år gammal och Eleonore (”Nelli”) är sju år gammal. Till slut hamnar de på en ö i Göteborgs skärgård, men de får inte bo hos samma fosterfamilj. Deras pappa har lovat att familjen ska återförenas mycket snart, bara han och mamma får sitt utresetillstånd till Amerika. Och det ska bara ta några månader, eller kanske ett halv-år på sin höjd. Men så blir det krig, och Steffi och Nelli måste nu stanna i Sverige tills det blir fred… Livet på den lilla ön blir en stor en kulturkrock för de två systrarna, som har vuxit upp i en storstad och har ett mörkare utseende än de andra öborna. Där finns det inte heller några andra tysktalande eller några andra judar, så de blir snabbt tvungna att lära sig tala svenska och gå med i pingstkyrkan. Men för Nelli går det ju ändå rätt så bra att anpassa sig till allt detta nya. Steffi får det däremot bara allt svårare, särskilt då hon till råga på allt blir mobbad i skolan…

Så här kan man snabbt sammanfatta ”En ö i havet” av Annika Thor. Vi får sedan också följa de två systrarna i tre ytterligare böcker: ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Steffi lyckas få börja i läroverket i Göteborg och ta studenten. Under tiden stannar Nelli kvar hos sin fosterfamilj ute på ön. Med tiden börjar även hon känna sig som en främling, på samma gång som hon glömmer bort allt mer av det tyska språket och sin biologiska släkt… Men här i Sverige kunde judar åtminstone känna sig trygga, vilket de knappast kunde göra i många andra länder i Europa. Och genom sin väninna Judith får ju Steffi veta hur allt bara blir sämre och sämre för dem, som har blivit kvar nere på kontinenten… Till sist tar ju kriget slut, men då vet inte Steffi och Nelli längre var de hör hemma. Deras mamma har dött i lägret Theresienstadt, och de har ju inte heller hört ett ord från sin pappa på två år…. Annika Thor (född 1950) kommer själv från en judisk familj i Göteborg, och den här serien blev säkert ett mycket personligt projekt för henne. Hon föddes i och för sig inte förrän efter kriget, och jag vet ju inte om hennes egen familj drabbades av nazisternas förföljelser. Men jag skulle ändå tro att det här blev känsligt för henne. Vi glömmer ju lätt bort att det fanns judar även här i Sverige, även om de inte var lika många här som i flera andra länder i Europa. Och de finska krigsbarnen har på något vis alltid fått mer uppmärksamhet än de judiska. Den här serien handlar alltså mest om judarnas situation under andra världskriget, men den handlar även om annat…

På 1940-talet berodde nämligen ofta ens framtid fortfarande på vilken samhällsklass man tillhörde, och på om man var flicka eller pojke. Steffi får ju knappt ens börja i realskolan, för det är inte gratis att få studera. Även hennes väninna Maj Karlsson, som är den äldsta systern i en stor arbetarfamilj, måste ju få ett stipendium för att kunna läsa vidare… Och när det senare blir dags för Steffi att börja söka in på gymnasiet, så kommer ju det här med pengar upp igen. Men nu får Steffi dessutom höra att detta med studier inte är så viktigt för flickor, för de ska ändå gifta sig! Men nu har hon bestämt att hon skall bli läkare precis som sin pappa, och hon lyckas till slut också få ta sin studentexamen. Sedan ska hon också studera medicin, men det kan bli först när hon har sparat ihop pengar från sitt jobb på ett laboratorium… Nelli har inte samma studiebegåvning som Steffi, och hon söker därför inte in till läroverket. Men hon kan i stället både sjunga och spela piano. Hon brås ju på sin mamma, som faktiskt var operasångerska en gång i tiden. Men där ute på ön har hon väl ingen nytta av det… Fast hennes fosterföräldrar kanske inte ens vill ha henne kvar? Blir hon tvungen att åka till det där barnhemmet i Göteborg då? Fast nu har hon ju också en faster och en farbror, som lyckades fly bort till Amerika. Men kan hon bara fara till dem, då hon knappt ens kommer ihåg dem? Och så finns ju också frågan om vad Steffi vill. Tänker hon stanna kvar i Sverige eller flytta till släkten i Amerika? Och tänk om deras pappa trots allt fortfarande lever?

 

”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren

”Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1963
”Nya hyss av Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1966
”Än lever Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1970
”Ida och Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1989

Pippi Långstrump är förstås Astrid Lindgrens genombrottsfigur och mest kända figur världen över. (Min lilla systerdotter hade under en period stordille på sången ”Här kommer Pippi Långstrump”, trots att vi vuxna bli trötta på den…) Men i östra Europa (t ex i Ryssland och i Ukraina) blev Karlsson på taket den stora favoriten i stället. Fast jag måste ju föredra Emil i Lönneberga, som har blivit välbekant även nere i Tyskland. Men där fick han ju heta ”Michel” i stället, för det fanns nämligen redan en berömd tysk barnboksfigur som hette Emil. Och här i Sverige finns det ju knappast någon, som inte hört talas om den här smålandspojken. Han gjorde så många hyss att några av sockenborna till och med startade en pengainsamling, så man skulle kunna skicka honom ända bort till Amerika. Men då tog hans mamma och slängde ut pengarna på marken i ren ilska, för hon ville förstås inte bli av med sin pojke. Fast nog var hon ledsen över att Emil redan i sexårsåldern hade ett så dåligt rykte. Hon antecknade därför idogt ner de flesta av hyssen i sina blå skrivböcker, så han skulle få läsa om dem när han blev stor. Fast detta tyckte Emils pappa, som var en mycket snål man, bara var slöseri. Fast nu var det ju också ofta just han, som kom att råka illa ut när Emil hade varit i farten. Så därför ville han nog inte heller gärna bli påmind om de här hyssen…

Men vänta nu! Stopp där! Det var inte hela sanningen om Emil, även om pigan Lina, som föredrog hans lugnare och lydigare lillasyster Ida, inte kunde se något gott hos honom. För de här berättelserna utspelar sig på 1800-talet, då det ännu var fullt av pigor och drängar i gårdarna över hela Sverige. Och det var ju också så på gården Katthult i Lönneberga i Småland, där Emil och Ida fick växa upp. Det blir också en mycket levande bild av den tidens landsbygd, som vi kan få genom dessa böcker. Det är så att även vuxna kan få glädje av det! Men för att återgå till detta med Emil och hans hyss… De berodde ju aldrig på elakhet, för Emil var aldrig elak. Många av ”hyssen” var ju också olyckor, eller så berodde de ofta på tanklöshet snarare än bara på busighet. Och vi får ju inte glömma Emils goda sidor, för de var faktiskt många. Han tyckte ju till exempel mycket om djur av alla olika sorter. Fastän han bara var en liten pojke, så var det bara han som förstod hur man skulle kunna sko Lukas, eller varför kossan Rölla plötsligt verkade galen… Och när Emil började i skolan, så blev han också bäst i klassen. Han var dessutom snäll mot hjonen i fattigstugan. En gång bjöd han dem på julkalas, och något senare brukade han gå till dem från skolan på frukostrasten för att läsa tidningen för dem. Och så har jag ändå fortfarande inte nämnt det, som nog är hans största bravad: Han räddade ju livet på den sjuke drängen Alfred genom att ta honom till doktorn, fast det blåste en fasansfull snöstorm! Så det kanske inte var så konstigt ändå att han som vuxen blev ordförande i kommunalnämnden…

Emil lär ha varit Astrids egen favorit bland alla hennes figurer. Men så kom hon också att skriva tre kapitelböcker och tre noveller om honom. Och även om ju vissa tycker att de ”bara” är barnböcker, så går det att göra många intressanta iakttagelser… Till exempel har vi det att de här historierna ska vara baserade på vad Astrids pappa, Samuel August Ericsson, har berättat om sin barndom. Han var mycket duktig på att komma ihåg detaljer från förr i tiden, så det var ju alltså bara att fråga honom. Och när Astrid började skriva om Emil, då ville ju hennes gamle pappa alltid höra om hans äventyr. Men när torpargumman Krösa-Maja kom och berättade spökhistorier för Emil och Ida, så skall det vara baserat på Astrids egen barndom… På senare år har också allt fler undrat om Emil inte skulle ha fått diagnosen ADHD, om han levt nu i våra dagar. Och ja, även om det känns överdrivet att han skulle vara ökänd i socknen redan i sexårsåldern, så visar det ju ändå att Emil utmärkte sig på något särskilt sätt. Och jo, han kunde vara mycket envis och impulsiv. Kanske han också var hyperaktiv? För det var ju åtminstone så att han ofta inte tänkte sig för, och så blev det också så många ”hyss”. Vem vet? Men det är hur som helst intressant att fundera på det… Alla de här historierna om Emil illustrerades av Björn Berg, han som även illustrerade Alf Pröysens böcker om ”Teskedsgumman”. Näst efter ”Pippi Långstrump” är nog ”Emil i Lönneberga” den av Astrids verk, som har blivit upp-hov till de flesta visorna. Astrid skrev förstås texterna, och sedan fick Georg Riedel tonsätta dem…