”Rasmus på luffen” av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1956

Rasmus är nio år gammal och föräldralös, så han måste bo på ett barnhem. Tiden är någon gång på tidigt 1900-tal, och för de flesta barnhemsbarn innebär framtiden att de skall bli drängar eller pigor. Så då blir det självklart för föreståndarinnan på barnhemmet Västerhaga att de får lära sig att arbeta. Men hon kan inte förstå hur viktigt det är att även föräldralösa barn får tid till att leka och ha roligt, eller hur det kan svida när de ser att andra barn går till sjön och badar medan de måste kupa potatis. Alla barnen på Västerhaga drömmer om att det omöjliga skall ske en dag: att någon skall komma dit och välja ut just honom eller henne till sitt adoptivbarn. Fast det finns nog ingen, som drömmer om det mer än Rasmus gör. Men vad gör då en pojke med rakt hår, när alla de tänkbara föräldrarna bara vill ha flickor med lockigt hår? Efter en förfärlig dag när allt bara har gått snett fattar han ett beslut: han skall ta och rymma från barnhemmet och själv leta efter ett par föräldrar! Mitt i sommarnatten ger han sig av och är snart rädd, frusen och hungrig. Man kan ju undra hur det hade gått om Rasmus inte hade stött på luffaren Paradis-Oskar. Han kallar sig för ”Guds rätte gök” och sjunger och spelar på dragspel. Rasmus tycker om Oskar redan från början, och de första dagarna är det bara härligt att gå på luffen med honom. Men det finns även faror på vägen, som de blir tvungna att ta sig genom…

Det är nog inte mycket mer att säga än att detta är ännu ett av Astrid Lindgrens många mästerverk. Vi får en ljuvlig bild av hur det kunde vara att leva på sommaren i ett Sverige, som på gott och ont inte längre finns kvar. Till en stor del utspelar sig denna berättelse ute på den verkliga landsbygden, där de allra flesta är bönder eller torpare. Men vi får också se hur det såg ut i ett medelstort samhälle vid det förra sekelskiftet, där det finns flera affärer, ett och annat konditori, och till och med ett antal finare villor, där de rika familjerna i trakten bor. Men det finns också skurkar som Lif och Levander, som det är farligt att ha att göra med. Lyckligtvis finns även en länsman och hans poliser i närheten, men till en början verkar det som att de inte alls vill lyssna på Oskar. För alla ”vet” ju att alla luffare är tjuvar. Och det är inte heller så lätt som Rasmus trodde i början att skaffa ett par föräldrar åt sig. Men nog måste det någonstans finnas en plats även för en pojke med rakt hår, där han får känna sig trygg och älskad även efter att sommarens alla äventyr är över?

”Det är saligt att samla citron” av Birgitta Rudberg

Utgiven: Libris, 2003

Det var ju länge självklart att barn skulle lära sig olika psalmer och även andra slags andliga sånger, så väl hemma som i söndagsskolan och i den vanliga skolan. Men även de yngre generationerna har fått lära sig andliga sånger ibland, särskilt om det snart är dags för jul eller påsk eller midsommar. Det tokiga är bara att det är så vanligt att barn missuppfattar texterna. Man kan så lätt höra lite fel, och de gamla psalmerna var ofta svåra att förstå även för vuxna. Birgitta Rudberg, som växte upp i en prästfamilj och fick lära sig många psalmer som liten, blev ändå positivt överraskad av alla svar, som hon fick när hon ville göra en undersökning om detta. Till sist räckte materialet till en hel bok! Det blir mycket snart tydligt att de flesta gjorde missuppfattningarna när de var under tio år gamla, som det nog också var väntat. Men det finns ju också med ett antal exempel från tonåringar i boken. Och det är flera, som hann bli vuxna innan de en dag plötsligt förstod att de sjungit fel i många år! När vi läser genom boken får vi även lära oss lite historia om psalmböckerna och psalmförfattarna… Tre psalmer fick ett kapitel var: ”Gud som haver” och ”Tryggare kan”, som har sjungits för otaliga barn fast de skrevs på ett rätt så ålderdomligt språk, och adventspsalmen ”Gläd dig, du Kristi brud”, där till och med många vuxna alltid har trott att vi av någon anledning ska bära hem vår konung…

Resten av boken är uppdelad i teman. Har du tänkt på hur många djur det finns i de olika texterna? Barnen har i alla fall hittat kor och katter, hundar och hästar, svin och hönor, fiskar, renar och harar, myror och rävar, lejonungar och tigrar. Och en psalm kan visst kan handla om olika maträtter också! Barn har i alla fall sett hallon och blåbär och bananer och apelsiner framför sig. Men där finns också annat ätbart: vetebröd, makaroner, bönor, pannkaka, godis, efterrätt, senap, spenat, marmelad, lever och gröt. Och vad menar man med ord som ”spis” och ”skänk”, när man sjunger dem i psalmerna? Kan en psalm handla om helt vardagliga hushållssysslor som städning och tvättning? Kan man hitta svordomar och slagsmål i psalmer och sånger? Och är inte vissa av texterna för otäcka för barnen? Ofta kan de till och med handla om självaste döden, vilket både kan vara spännande och lite läskigt. Och är Jesus uppstoppad? Tydligen har många barn trott att det är just så… Barnen har också alltid försökt göra de olika psalmerna begripliga, fast de har förstås också alltid gjort det på sitt barnavis. Då blir det lätt så att Jesus kommer med färjan, och att Guds löften är osanna. Mantlar och palmblad kan bli vantar och pelargoner, ”falska läror” bli”falska varor” och ”all min väg” bli en ”allmän väg”. Och för de små som endast hör på när andra sjunger, så är det inte heller så lätt att förstå när ett ord slutar och nästa börjar. Så då blir det ju plötsligt saligt att samla citron, eller så blir vi uppmanade att lämna salt. Och det är väl inte så fel att tänka sig att Gud sitter bland stjärnorna?

Så får vi inte glömma bort alla namn, som gömmer sig i de olika texterna. Det är nog inte konstigt att ett så främmande ord som ”hosianna” förvirrat många. Men det går även att hitta namnen Signe, Helga, Allan, Hugo, Ville, Lena, Julius, Lotta, Herman, Hulda, Lisa, Tilde, Irene, Tage och Agnes. Figurer i psalmboken kunde visst också heta så märkliga saker som Särdeles och Bejakar och Risa! Även en ganska lång rad efternamn finns med: Davidsson, Kvist, Berg, Gussander, Ahlén, Larsson och Eliasson. Och det är inte bara psalmer och andra andliga sånger, som ett barn kan missförstå. Man kan ju även missuppfatta bibeltexter och trosbekännelsen och mycket annat man lyssnar på… Vi behöver ju inte tro på vad sångerna och texterna säger, för vi kan nog ändå alla känna igen oss i barnens tankar. Fast det är ändå så att den kristna tron länge var helt självklar för de flesta svenskar. Så vi får ju se de gamla psalmerna som en del av vårt kulturarv, även om det är så att vi inte själva är troende. Barnen har tydligen också funnit mycket glädje i de olika sångerna, även om vissa har blivit ledsna och rädda istället. Ofta beror de mer ångestfyllda exemplen bara på ett missförstånd. Men det är så att barn i många fall inte frågar en vuxen om det otäcka, så då kan det bli fel i flera år. Fast i stort sett har missuppfattningarna varit mer roliga än sorgliga, och allt mer går det upp för oss att ofta har barnen inte haft så fel ändå…

”Steffi och Nelli” av Annika Thor

”En ö i havet”: Bonnier Carlsen, 1996
”Näckrosdammen”: Bonnier Carlsen, 1997
”Havets djup”: Bonnier Carlsen, 1998
”Öppet hav”: Bonnier Carlsen, 1999

I augusti 1939 måste två flickor lämna sina föräldrar i Wien. Österrike är ju ockuperat av Tyskland, vilket betyder att nazisterna har fått makten. Och nu råkar familjen Steiner vara judar, vilket gör att de nu blir allt mer förtryckta. Föräldrarna kan inte emigrera ännu, men de hoppas att döttrarna i alla fall ska få det bra borta i Sverige. Det är ju ett främmande land i norr, som de knappt vet något om, förutom just det att judar inte är förföljda där. Stephanie (”Steffi”) är tolv år gammal och Eleonore (”Nelli”) är sju år gammal. Till slut hamnar de på en ö i Göteborgs skärgård, men de får inte bo hos samma fosterfamilj. Deras pappa har lovat att familjen ska återförenas mycket snart, bara han och mamma får sitt utresetillstånd till Amerika. Och det ska bara ta några månader, eller kanske ett halvår på sin höjd. Men så blir det krig, och Steffi och Nelli måste nu stanna i Sverige tills det blir fred… Livet på den lilla ön blir en stor kulturkrock för de två systrarna, som har vuxit upp i en storstad och har ett mörkare utseende än de andra öborna. Där finns det inte heller några andra tysktalande eller några andra judar, så de blir snabbt tvungna att lära sig tala svenska och gå med i pingstkyrkan. Men för Nelli går det ju ändå rätt så bra att anpassa sig till allt detta nya. Steffi får det däremot bara allt svårare, särskilt då hon till råga på allt blir mobbad i skolan…

Så här kan man snabbt sammanfatta ”En ö i havet” av Annika Thor. Vi får sedan också följa de två systrarna i tre ytterligare böcker: ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Steffi lyckas få börja i läroverket i Göteborg och ta studenten. Under tiden stannar Nelli kvar hos sin fosterfamilj ute på ön. Med tiden börjar även hon känna sig som en främling, på samma gång som hon glömmer bort allt mer av det tyska språket och sin biologiska släkt… Men här i Sverige kunde judar åtminstone känna sig trygga, vilket de knappast kunde göra i många andra länder i Europa. Och genom sin väninna Judith får ju Steffi veta hur allt bara blir sämre och sämre för dem, som har blivit kvar nere på kontinenten… Till sist tar ju kriget slut, men då vet inte Steffi och Nelli längre var de hör hemma. Deras mamma har dött i lägret Theresienstadt, och de har ju inte heller hört ett ord från sin pappa på två år…. Annika Thor (född 1950) kommer själv från en judisk familj i Göteborg, och den här serien blev säkert ett mycket personligt projekt för henne. Hon föddes i och för sig inte förrän efter kriget, och jag vet ju inte om hennes egen familj drabbades av nazisternas förföljelser. Men jag skulle ändå tro att det här blev känsligt för henne. Vi glömmer ju lätt bort att det fanns judar även här i Sverige, även om de inte var lika många här som i flera andra länder i Europa. Och de finska krigsbarnen har på något vis alltid fått mer uppmärksamhet än de judiska. Den här serien handlar alltså mest om judarnas situation under andra världskriget, men den handlar även om annat…

På 1940-talet berodde nämligen ofta ens framtid fortfarande på vilken samhällsklass man tillhörde, och på om man var flicka eller pojke. Steffi får ju knappt ens börja i realskolan, för det är inte gratis att få studera. Även hennes väninna Maj Karlsson, som är den äldsta systern i en stor arbetarfamilj, måste ju få ett stipendium för att kunna läsa vidare… Och när det senare blir dags för Steffi att börja söka in på gymnasiet, så kommer ju det här med pengar upp igen. Men nu får Steffi dessutom höra att detta med studier inte är så viktigt för flickor, för de ska ändå gifta sig! Men nu har hon bestämt att hon skall bli läkare precis som sin pappa, och hon lyckas till slut också få ta sin studentexamen. Sedan ska hon också studera medicin, men det kan bli först när hon har sparat ihop pengar från sitt jobb på ett laboratorium… Nelli har inte samma studiebegåvning som Steffi, och hon söker därför inte in till läroverket. Men hon kan i stället både sjunga och spela piano. Hon brås ju på sin mamma, som faktiskt var operasångerska en gång i tiden. Men där ute på ön har hon väl ingen nytta av det… Fast hennes fosterföräldrar kanske inte ens vill ha henne kvar? Blir hon tvungen att åka till det där barnhemmet i Göteborg då? Fast nu har hon ju också en faster och en farbror, som lyckades fly bort till Amerika. Men kan hon bara fara till dem, då hon knappt ens kommer ihåg dem? Och så finns ju också frågan om vad Steffi vill. Tänker hon stanna kvar i Sverige eller flytta till släkten i Amerika? Och tänk om deras pappa trots allt fortfarande lever?


”Arn-serien” av Jan Guillou

”Vägen till Jerusalem”: Norstedts förlag, 1998

”Tempelriddaren”: Norstedts förlag, 1999

”Riket vid vägens slut”: Piratförlaget, 2000

”Arvet efter Arn”: Piratförlaget, 2001

Jan Guillou var redan en mycket känd författare, när han vid slutet av 1990-talet påbörjade ett ambi-tiöst projekt. Alldeles i början var hans främsta mål att skildra motsättningarna mellan väst och öst, att få ett svar på hur mycket som har förändrats mellan kristna och muslimer sedan korstågens tid. Men fanns det några svenska korsfarare? Det finns ju inga skriftliga belägg för att det har gjort det. Men om det ändå fanns en svensk tempelriddare, vem kan då han ha varit? Kan en sådan person ha funnits i verkligheten utan att ha lämnat några spår efter sig? Snart så visade det sig också att medan korstågen utkämpades borta i Israel, så pågick det även viktiga saker här i Sverige. Det var en svår tid för många, då två olika ätter slogs om kungamakten. Men det var också under just den här tiden, som vi kunde börja tala om ett enat Sverige… ”Vägen till Jerusalem” handlar om Arn Magnusson, eller egentligen om hans barndom och ungdom. Han föds år 1150 som den andre sonen i en mäktig familj i Västergötland. Men när han som genom ett mirakel överlever en olycka, så ser hans föräldrar det som sin plikt att skänka honom till Guds tjänst. Arn får bo hos munkarna i Varnhems kloster, som lär honom alla möjliga färdigheter inom olika områden. Men när han till slut börjar bli vuxen, så är det dags för honom att återse sin familj och lära känna världen utanför klostermurarna…

Och till en början går det bra för Arn, som till och med blir känd som en mycket skicklig krigare. Men det gör också att han hamnar mitt i kampen mellan Eriksätten och Sverkerätten om kungamakten. Arns familj hör till en tredje mäktig ätt, folkungarna. De har nu valt att ställa sig på Eriksättens sida, och när det blir känt att Arn är bäste vän till Knut Eriksson, Eriksätten tronföljare, så blir det ju brått för Sverkerätten att få honom ur vägen. Och de lyckas nästan också med det tack vare två systrar… Katarina var ju bara ett ödesdigert misstag för Arn, som han bara var med enda natt när han var full. Däremot blir hennes syster Cecilia hans livs stora kärlek. Men när Katarina får veta att Cecilia skall gifta sig med Arn, gör hon i sin avundsjuka något mycket fult. För nu avslöjar hon att Arn också har legat med henne den där gången, och det visar sig att hennes intrig går precis som hon tänkt sig det. För det råkar vara så att Sverkerätten har flera medlemmar, som sitter på höga poster inom kyrkan. Och det är enligt dem en svår synd att ligga med två systrar, så nu måste Arn också straffas därefter. Han blir dömd till att resa till Det heliga landet och kriga mot saracenerna där borta i hela tjugo år! Cecilia får ett lika hårt straff, fastän hon inte hade vetat om vad Arn hade gjort med hennes syster. Men hon ska i stället tillbringa tjugo år som botgörerska och fånge hos nunnorna i klostret Gudhem. ”Tempelriddaren” är den andra delen i serien. Den handlar om de många år, som de båda älskande är åtskilda. Men de har lovat varandra att de ska återförenas när deras långa botgöringstid är slut…

Arn gör naturligtvis en strålande karriär som tempelriddare. Han är dessutom en av de få, som vill förstå sig på fienden. Han lär sig till och med arabiska och zzzz… Förlåt! Men kapitlen som handlar om Arn i Det heliga landet är de tråkigaste i serien, om någon skulle fråga mig. Jag vet ju att det var just detta, som Jan först och främst ville skriva om från början. Men nej, det var ju inte så intressant för mig. Kanske jag tycker att dessa kapitel är för ”grabbiga”? För de handlar främst om olika krig, fördrag och sådana saker. Dessutom känns det inte fullt realistiskt att Arn är förstående inför en annan kultur. Men det finns en mycket gripande scen, där han måste avliva sin älskade häst sedan den blir skadad… Fast det är ju mycket intressantare för mig att få följa Cecilia, kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i en utsatt kvinnas situation. Hennes son Magnus tas från henne redan vid födseln, och dessutom har den elaka abbedissan Moder Rikissa utsett henne till offer för sitt hat. Cecilia får dock snart också en vän för livet, som blir en ersättning för systern som hon aldrig kan träffa igen. Denna väninna heter även hon Cecilia (!), och hon blir snart faktiskt landets drottning. Så nu får den olycksdrabbade Cecilia äntligen det lättare under resten av botgöringstiden i Gudhem, och hon blir till slut förflyttad till ett annat kloster, Riseberga, där hon får slippa från Moder Rikissa. Men hon vägrar fortfarande att släppa drömmen om att Arn ska komma tillbaka en dag…

Den tredje delen i serien (”Riket vid vägens slut”) börjar också med att detta otroliga verkligen sker. Arn har kommit tillbaka till Västergötland! Men det politiska läget är tyvärr lika känsligt som förr. Så det är först efter att både drottningen och ärkebiskopen lägger sig i, som det blir möjligt för Arn och Cecilia att gifta sig med varandra. De bosätter sig så på gården Forsvik. Där får de ett till barn, dottern Alde. Men lugnet och ron kan inte bli så långvariga, när de två ätterna aldrig kan sluta slåss om kungamakten. Och sedan kung Knut Eriksson dött, så kan Sverker Karlsson stiga upp på tronen. Men han bryter snart mot alla överenskommelser, för han vet att han får hjälp av släkten i Danmark. Så blir det inbördeskrig, och Arn som nu är i sextioårsåldern måste för sista gången leda en armé… Sedan har vi också ”Arvet efter Arn”, som handlar om Arns och Cecilias sonson Birger Magnusson. Han vill fortsätta sin farfars arbete med att bygga upp ett rike, där rättvisa och lag och ordning skall råda för alla. Och han kommer ju också att göra mycket för det land, som kom att få heta Sverige… Arn och Birger har bägge två kritiserats för att de är alltför duktiga och felfria, som övermänniskor. Men jag tycker inte att det stämmer. För på samma sätt som Arn gjorde ett stort misstag när han låg med Katarina, så gör ju Birger ett när han aldrig gifter sig med en kvinna som han får tre barn med. Utan han gifter sig i stället med kungens syster och får tre barn även med henne. Så jag tycker inte alls att de är så perfekta, trots att de är duktiga på mycket…

Vi måste ju också komma ihåg att Birger Magnusson egentligen är en historisk person, som vi bäst känner som Birger Jarl. Det rör sig alltså om någon, som ju har funnits på riktigt och faktiskt verkar ha varit en mycket kompetent människa. Så det är väl då inte så konstigt om en skönlitterär version av honom är det också ? Jan Guillou var förresten bra på att få in historiska personer i denna serie. Birger Brosa är ett exempel (även om han i verkligheten var farbror till Birger Jarl, medan han i de här böckerna i stället var farbror till Arn), och även de många kungarna måste ju kunna räknas dit… Till och med Arn själv kan ses som en blandning av flera personer, vars namn vi inte längre känner. Till exempel finns det en bild av en tempelriddare ovanför porten i Forshems kyrka i Västergötland, trots att vi inte känner till namnet på någon tempelriddare från Norden. Och det fanns visst också en Cecilia Rosa, som på den här tiden var härskarinna på Forsvik. Hon fick på samma sätt låna ut sitt namn till Arns käresta, som i romanerna kallades ”Cecilia Rosa” på grund av sitt röda hår. (Man ville ju kunna skilja henne från hennes blonda väninna med samma förnamn, som kom att kallas för ”Cecilia Blanka”.)

”Magdalena på Stjärneholm” av Inger Kullenberg

”Det var en gång… Magdalena på Stjärneholm”: Bonniers juniorförlag, 1981

”Skam den som ger sig, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1983

”Hut går hem, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1990

”Flickan i trädet”: Bonnier Carlsen, 1995

Ibland måste en bokälskare som jag fråga sig: Hur kan det vara så att vissa böcker och författare blir så kända, att till och med de som knappt har läst en enda bok i sitt liv känner till dem, samtidigt som andra aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar? Dessutom verkar det ju som att olika genrer får olika mycket uppmärksamhet. Ni har väl märkt att jag har snöat in mig på den historiska genren? Fantasy är nog nummer två på min lista, även om jag fortfarande inte har skrivit så mycket om den genren här på min blogg. Men det verkar ju som att svenska folkets favorit-genre nu för tiden råkar vara deckare, fast de har väl aldrig lockat mig särskilt mycket (undantagen är de gamla klassikerna, som t ex Arthur Conan Doyle och Agatha Christie). Så i stort sett brukar historiska romaner väl inte sälja lika bra som deckarna, även om det förstås kommer ut flera böcker även i den genren varje år. Dessutom tror jag att barnböcker får mindre uppmärksamhet och säljer lite sämre än vuxenböcker. Och när det dessutom har gått ett antal år sedan boken gavs ut, så har ju intresset sjunkit ytterligare. Så har en bokserie alla de tre sakerna emot sig, då är det kanske inte heller så konstigt att den tyvärr har blivit nästan bortglömd. Men nu ska jag göra mitt för att påminna folk om fyra böcker, som jag tyckte mycket om som yngre. Och det är Inger Kullenbergs serie om Magdalena på Stjärneholm…

Magdalena Stiernudd bor på herrgården Stjärneholm någonstans i mellersta Sverige på 1850-talet. Där finns ju också hennes föräldrar, hennes båda yngre bröder och en hel rad tjänare. Även om det aldrig sägs rakt ut i böckerna, så blir det tydligt för vuxna läsare att Magdalenas familj tillhör adeln. Och i mycket har ju hon och hennes bröder Fredrik och Wilhelm det bättre än de flesta andra barn. Men det är just det som Magdalena börjar fundera över. Hur kan det komma sig att vissa människor är finare än andra? Varför får hon och Fredrik ha en egen lärarinna, som de kallar för Mademoiselle, medan alla de andra barnen i trakten går i den vanliga byskolan? Magdalena kan inte förstå detta… Men det blir ännu värre när hon hör talas om vissa hemska orättvisor, som till råga på allt har skett nära henne. Och ja, här måste jag komma med min enda kritik mot de här böckerna: Att just de här historierna känns för hemska för att vara med i barnböcker. För en flicka drunknar när hon inte törs släppa taget om sin husmors fina täcke, och husbonden är bara arg för att täcket har blivit förstört. Sedan blir också en annan flicka misshandlad av sin husbonde, och hon får sedan dessutom blodför-giftning och dör. Och ja, ni får döma själva om detta låter som lämpligt för barn att höra eller inte. Men det finns även en annan historia i dessa böcker, som jag undrar om den är särskilt barnvänlig. Den handlar om fru Gunilla, som funnits som spöke i Blå Gästrummet på Stjärneholm i hundra år. Sanningen om hennes tragiska liv måste komma fram innan hon äntligen kan få vila i frid…

Det finns ju även mycket roligt i Magdalenas liv. Hon och Fredrik leker ibland med Pelle och Stina, rättarens barn. Och då och då kommer ju också kusinerna från Stockholm på besök till Stjärneholm. Men det är ju som att Magdalenas medkänsla för de utsatta bara växer med åren. Och när ett kalas i prostgården slutar med förskräckelse, bara för att den lille Wilhelm nödvändigtvis skulle följa med, så råkar Magdalena själv illa ut, men hon måste ju försvara pigan Kajsa mot den elaka prostinnan! Sedan får hon också veta att Mademoiselle ska sluta som deras guvernant för att hon skall gifta sig, och nu får Magdalena och Fredrik en manlig lärare, en informator, istället. Men det blir ju omöjligt för Magdalena att tåla magister Bredberg, särskilt efter hon fått veta vad han gjort med pigan Greta. Men är det möjligt för henne att få sina föräldrar att förstå att magistern gjort något helt oförlåtligt? Det är nog tur att Magdalena har fått en vän i Kristin, fast det ju egentligen bara är meningen att hon ska bli hennes kammarjungfru. Och i slutet av boken har faktiskt också en helt ny Magdalena fötts… På flera sätt påminner ju Magdalena på Stjärneholm om Astrid Lindgrens Madicken, som också hon är en flicka från en finare familj, men som ändå bryr sig om hur de fattigare människorna får ha det. Men det är som att Inger Kullenberg är än mer vågad än Astrid när det gäller att skildra otäckheter, särskilt när det ändå rör sig om barnböcker…

Den fjärde boken i denna serie, ”Flickan i trädet”, handlar inte om Magdalena, utan om Mia-Lena. Men hon är dotter till Magdalenas föredetta guvernant, som nu har blivit prostinna och mor till tre egna barn. Och vi får ju återse flera av våra vänner från Stjärneholm, däribland Magdalena själv. Men mest får vi ju följa Mia-Lena och hennes familj, när de flyttar in i en främmande prostgård en liten bit från Stjärneholm… Mia-Lena får ju ofta känna sig ensam, medan hennes båda bröder David och Daniel jämt har varandra att leka med. Men hon är faktiskt en prostmamsell (för så kallade man prostars döttrar på 1860-talet), så då får hon vänja sig vid att vara finare än de flesta andra flickor. Hennes mamma vill inte ens att hon skall börja i byskolan, förrän hennes pappa säger att det säkert ska gå bra. Men i skolan märker ju Mia-Lena snart att skolmamsellen gör skillnad på folk och folk. Där finns ju också storbondedottern Ida, som genast vill att hon och Mia-Lena ska bli bästa vänner. Men det visar sig att Mia-Lena föredrar den fattiga torparflickan Gertrud och inte bryr sig om Ida. Och en dag blir Gertrud anklagad för att ha stulit skolmamsellens brosch, men vem är den skyldiga? Samtidigt skall det snart bli bröllop på Stjärneholm, för nu skall Magdalena gifta sig med en greve. Men hon är ju inte någon lycklig brud, så nu behöver hon verkligen sin ”mademoiselle” som tröst. Mia-Lena gör allt för att få Wilhelm att märka henne under bröllopet, men det blir inte så lätt…

”Gudar, trollkarlar och vidunder” av Maj Samzelius

Del 1: Sveriges Radios förlag, 1993

Del 2: Sveriges Radios förlag, 1994

Del 3: Sveriges Radios förlag, 1995

Efter att hon var klar med serien ”Hjältar och monster på himlavalvet”, så trodde Maj Samzelius väl att hon aldrig skulle skriva mera om Kristoffer och ”stjärnhistorier”. Men när hon gjorde författarbesök på bibliotek, så fanns det barn som frågade om varför hon bara skrev om sagor från Grekland. Var det så att man inte berättade några stjärnhistorier här i Norden? Jo, det gjorde man väl trots allt. Och nu fick Maj inspiration att skriva en ny bokserie i tre delar: ”Gudar, trollkarlar och vidunder”… Nu har de två äldre syskonen Jesper och Jenny blivit tonåringar och finns mest bara i bakgrunden. Men nu har Kristoffer istället fått två jämnåriga kompisar att lyssna på sagor med: Nicos och Tuuli. Fast nu blir det sagor från jägarfolk långt uppe i norr, som Tuulis mamma Aino skall berätta om… Först berättar hon om hur en björn blev adopterad av guden Num. En dag ville björnen komma ner till jorden. Där träffade han flickan Vaja och blev förälskad i henne. Vaja svarade ja på hans frieri. Men innan hon hann förklara något, så såg hon hur björnen blev skjuten av hennes egna bröder… Sedan följer sagan om Vasju, som var son till trollkarlen i en stam som jagades av en vild mammut. Vasju måste nu ner i underjorden för att be om hjälp från Jordgudinnan. Sedan träffade han Sjaatty, Skogsmannens dotter. Tillsammans räddar de guden Tunk-Poh från en farlig häxa…

Om det är så att sagorna i den första boken handlar om stenåldern, så kommer vi i den andra boken till bronsåldern. Aino börjar nu berätta om en tid, när Finland var uppdelat i två mycket olika länder. Pohjala låg uppe i norr och styrdes av häxan Louhi. Men hon ville nu få makten över hela Finland. Fast i Kalevala i söder fanns bröderna Väinämöinen och Ilmarinen, som hon kom i krig med… I en saga från Baltikum berättas det om hur Solen och hennes dotter Päivätär fångades inuti ett torn. Morgonstjärnan och djurkretsens stjärnbilder blev nu tvungna att befria dem för att rädda världen… När vi har kommit halvvägs in i den andra boken, så är det dags för morbror Martin att åter bli den som berättar. För nu börjar sagorna om asagudarna och deras många duster med jättar och vidunder, som kommer att fortsätta in i den tredje boken… Gudarna gjorde allt de kunde för fred och ordning skulle råda i världen, men det var inte så lätt när deras fiender jämt ville förstöra allt som de skapat. Det kunde väl hända att gudar gifte sig med ovanligt älskvärda jättekvinnor. Men de flesta jättarna var gudarnas fiender. En av dem var den lömske Loke. Han var listig nog att lyckas med att bli fosterbror till Oden, gudarnas kung. Fast då och då hälsade han ännu på sin farmor som bodde i skogen, där hon i hemlighet uppfostrade två vargar i väntan på att hon ska låta dem sluka solen och månen. Men med åren blev det allt svårare för Loke att bara gå och vänta på att jättarna skulle få sin hämnd. En dag började han planera att mörda Balder, den gud som var godast och mest älskad av dem alla…

Till slut får vi ändå lämna Kristoffer och hans vänner, men vi gör det efter att ha fått vara med om många äventyr. Jag kan väl egentligen bara komma med beröm över Maj Samzelius båda bokserier. Några av dessa sagor är svåra för mig att hitta någon annanstans än just här. Och hon lyckades dessutom skriva en fantastisk ramberättelse om nutida barn (eller de var ju nutida när böckerna skrevs på 1980- och 1990-talen), som lyssnade på sagorna. Jag kan ju inte ge den annat än högsta betyg. Där ställs vi också inför frågor, som är mycket relevanta i vardagen för många barn även nu idag. Hur ska det bli för Kristoffer sedan han fått veta att Nicos familj ska flytta tillbaka till Grekland? Och är klassens värsting verkligen så hemsk som Tuuli och hennes klasskamrat Cecilia har trott? Men det verkar som om Maj visste att somliga vuxna skulle komma med just den fråga, som är det enda som även jag har som kritik mot dessa böcker: Är några av sagorna inte för otäcka för barn? För det är just vad Kristoffers mamma undrar i en av böckerna. Men hon blir självklart försäkrad av sin son att han gillar när det är spännande, och hon får väl nöja sig med det… Flera sagor i ”Gudar, trollkarlar och vidunder” gjordes om till en tecknad TV-serie, som fick samma namn som bokserien. Nu kan vi se både den och ”Stjärnhuset” på SVT Play. Och det är nog tur, för det är ganska svårt att få tag i böckerna numera…

”Marias barn” av Cecil Bødker

Del 1: Pojken: Rabén & Sjögren, 1983

Del 2: Mannen: Rabén & Sjögren, 1984

Det är inte alltid så roligt att vara utvald. Och det får den unga Maria verkligen veta efter den dag, då en mystisk främling plötsligt står framför henne och säger att hon ska bli mor till ett heligt barn. Ända fram till dess var hon bara en helt vanlig flicka i den lilla staden Nazaret i provinsen Galiléen. Men nu händer det en massa saker… Det börjar med att hennes föräldrar genast blir oroliga när hon försöker tala om sina upplevelser. Har hon bara fått en feber och drömt om den där främlingen och att hon skall föda ett barn? Eller talar hon verkligen sanning, och hur skall det i så fall gå för henne? Dessutom gör Marias far misstaget att gå mitt under middagshettan för att tala ut med Josef, som är hennes trolovade. Snart nog märker Marias mor att kvinnorna i staden har börjat skvallra om dem… Detta slutar med att Maria skickas till sin släkting Elisabet nere i Judéen, hon som även hon har fått bli med barn genom ett mirakel… Det verkar som att allt ska gå bra för Maria, för Josef har bestämt sig för att trots allt inte förskjuta henne. Men så blir de tvungna att ta sig ner till Betlehem i Judéen för att bli skrattskrivna. Och det är medan de är där, som det blir dags för Maria att föda sitt barn. Den lille pojken får namnet Jesus. Han ser ut som vilket nyfött barn som helst, vilket blir en lättnad för familjen. Men det visar sig ändå att allt det märkliga kring Jesus bara har börjat…

Fast sedan går ändå åren, och en efter en av Marias barn blir ju vuxen. Jesus blir en duktig snickare, som Josef och sina yngre bröder. Maria har dock jämt oroat sig mest för honom, fast han är äldst av hennes barn. Folket i Nazaret har aldrig glömt skvallret om att han skulle ha ett mystiskt ursprung, och det är ju också konstigt att han inte verkar vilja gifta sig. Så nej, han är nog inte riktigt som alla andra i den lilla staden. Fast i stort sett har det väl gått bra även för Jesus, och Maria försöker trösta sig med att komma ihåg det. Men en dag reser han ner till öknen för att få träffa sin kusin Johannes, han som har gått och blivit profet. Och sedan blir ju inget längre som det varit… Maria kan omöjligt begripa sig på vad hennes son håller på med. Kan det vara sant att han botar sjuka och till och med uppväcker döda? Vad är det för en konstig ny lära, som han börjat predika för alla som vill höra på? Och hur kan det komma sig att folk lämnar allt för att följa honom? Maria har ingen aning om vad hon skall tro om allt det här, och hon blir mycket sårad när Jesus inte längre verkar vilja kännas vid henne och sina bröder. Men när hennes yngsta dotter vill börja följa med Jesus på hans vandringar, så blir det ännu värre än tidigare. För det kan väl inte vara lämpligt att en ung flicka vandrar runt på vägarna på det där viset? Och alla vet vad det är för slags människor, som väljer att följa med Jesus! Men en dag rymmer hon bort till sin märklige bror. Fast i Jerusalem får Maria åter träffa sin dotter. Och tillsammans får de uppleva den hemska korsfästelsen, men även den märkliga uppståndelsen…

Cecil Bødker (född 27:e mars 1927 i Fredericia på Jylland) är en dansk författarinna, som är något mer känd i Danmark än hon är här i Sverige. Och när SVT skulle gå åratal av önskemål till mötes och göra en julkalender, som handlade om bakgrunden till varför kristna firar jul, valde man Cecils böcker om Jesus och hans mor som manus. Tyvärr hade någon missat att de här böckerna är skrivna för tonåringar, och inte för barn. Kritiken blev minst sagt hård, och det har nu gått mer än trettio år utan att någon har gjort en ny svensk julkalender om Jesus. (Danskarna har dock sin betydligt populärare ”Jesus och Josefine” från 2003, som även har gått på SVT.) Men om man kan bortse från att ungdomsromaner nog inte passar som manus till en julkalender, så tycker jag att kritiken är orättvis. Jag kan ju inte göra annat än berömma Cecil Bødkers arbete med att skriva en berättelse, som för all del bygger på Nya testamentet, men den låter oss även få veta hur allting måste ha varit där och då, i Israel och Egypten för två tusen år sedan. Julkalendern 1987 har som sagt fått ett jättedåligt rykte. Och den är också en av de få julkalendrarna från de sista fyrtio åren, som inte har getts ut på DVD. Men vi har i alla fall fått boken ”Maria från Nasaret”. Texten i den är egentligen bara en förkortad version av Cecils roman ”Marias barn: Pojken”. Men där finns också många av de fina teckningar, som gjordes till julkalendern av konstnären Bengt Arne Runnerström. Och det är svårt att hitta dem någon annanstans, såvida inte SVT äntligen publicerar julkalendern på DVD eller Öppet Arkiv…

”Hjältar och monster på himlavalvet” av Maj Samzelius

Del 1: Sveriges Radios förlag, 1981

Del 2: Sveriges Radios förlag, 1982

Del 3: Sveriges Radios förlag, 1983

Del 4: Sveriges Radios förlag, 1986

1981 handlade TV:s julkalender mer om astronomi än om advent och jul. Men här kom vi också att höra flera av alla de sagor, som de antika grekerna berättde om sina många stjärnbilder, och det är samma stjärnbilder, som vi har kvar än i dag. I ramberätttelsen i jukalendern ”Stjärnhuset” var Astro (Johannes Brost) och Mytha (Sif Ruud) huvudpersoner. Maj Samzelius var en av manusförfattarna, och samtidigt kom hon också att börja skriva om de här ”stjärnhistorierna” i en bokserie i fyra delar: ”Hjältar och monster på himlavalvet”. Men bokserien kom att få inte bara en annan ramberättelse, den fick dessutom helt nya huvudpersoner… Allt börjar en stjärnklar augustikväll i en liten sommarstuga ute på en ö i skärgården. Det är den sista veckan av sommarlovet, och det känns som om alla andra redan har farit in till staden. Jesper och Jenny och Kristoffer är de enda barnen, som inte har lämnat ön. Dessutom har deras föräldrar åkt på semester till England utan dem! Och när teven till råga på allt går sönder är det bara en sak för mycket. Kristoffer kan för all del ta det lugnt även nu, men Jesper och Jenny börjar klaga. Vad skall de nu göra hela kvällen? Men då visste de inte om att morbror Martin, som är tillsammans med dem ute på ön, vet så mycket spännande om stjärnhimlen. Sedan fortsätter han att berätta alla sina ”stjärnhistorier” genom seriens fyra böcker…

Det verkar som om alla stjärnbilderna på himlen har någon gammal saga från Grekland bakom sig. Först får syskonen höra sagan om hjälten Perseus. Han var son till guden Zeus och prinsesan Danaë, men fick en fattig uppväxt hos en fiskare på ön Serifos. Men för att rädda sin mor från behöva gifta sig med öns elake kung, så måste han dräpa monstret Medusa. Lyckligtvis visar det sig att han har flera gudar på sin sida. Han kan därför dessutiom rädda prinsessan Andromeda från ett sjöodjur… Senare får de tre syskonen höra berättelsen om den grymme jägaren Orion. Han var mycket vacker, så vacker att han väckte två gudinnors kärlek. Men han blev med tiden högmodig och hotade så att döda alla djur i världen, så att djuren blev tvungna att be gudinnan Gaia att stoppa hans framfart… Till sist berättar morbror Martin om guden Hermes, som redan som spädbarn uppfann musikinstrumentet lyran och lurade sin halvbror Apollon… Bok nummer två i serien börjar med att Kristoffer och hans syskon kommit tillbaka till ön, för det är höst och sommarstugan ska ordnas inför vintern. Och nu berättar morbror Martin först sagan om Orfeus, som sjöng och spelade så vackert på sin lyra att han fick lov att ta hem sin hustru från dödsriket. Men ett villkor fanns för att det skulle lyckas… Sedan följer sagan om det gyllene skinn, som kom från väduren som räddade Frixos och Helle från deras styvmor. Några år senare gav sig deras släkting Jason och hans kamrater av på skeppet Argo för att hämta tillbaka skinnet från landet Kolchis. Där fick de hjälp av den trollkunniga Medea…

När det blir sommar igen börjar morbror Martin berätta om Herakles, han som blev den störste av alla hjältar i forntidens Grekand. Men det var ändå så att gudinnan Hera hatade hans mor Alkmene redan innan han föddes, och därför blev hans liv inte alls lätt. Till slut måste Herakles bli slav i tolv år åt sin kusin, den svage men elake kung Eurysteus. Eurysteus ville nog helst att hjälten skulle dö. Men hur skall man bli av med världens starkaste man, som dessutom har en rad gudar på sin sida? Sagan om Herarkles och hans tolv berömda storverk fortsätter sedan genom seriens tredje bok… Och i den fjärde boken får vi höra en rad sagor, som aldrig kom med i julkalendern. För nu börjar morbror berätta om en märklig kungaätt, som länge kom att styra över stadsstaten Aten. Men den mest kände av dessa kungar blev Theseus. Han kom att bli ännu en av de gamla grekiska hjältarna. Framför allt dödade han monstret Minotaurus på Kreta. Men hans liv var ändå svårt många gånger. Och en dag förargar hans son Hippolytos gudinnan Afrodite och drar så olycka över hela familjen… Den sista av sagorna i serien blir den om Faeton, som var son till ingen annan än solguden Helios. Men när Faeton önskade sig bevis på att han verkligen var Helios son, så ville han styra solvagnen över himlavalvet under en dag. Men det höll på sluta med en verklig katastrof…

”Ett ljus i mörkret” av Agneta Sjödin

Utgivning: Forum förlag, 2009

Det är tydligt redan när hon är nyfödd att det är något speciellt med Lucia. Och ju äldre hon blir, desto fler människor är det som förstår detta… Lucia är det enda barnet i en rik skeppsredarfamilj i staden Syracusa på Sicilien. Även efter att hennes älskade far Antonius plötsligt dör i förtid, så får hon ju fortsätta leva ett liv i trygghet och välstånd. Men genom sin mor Eutychia och deras trogna tjänare Tobuk och Nomi blir Lucia kristen, fastän det ännu kan vara farligt att tillhöra den ”sekten”. Och hon är olik de flesta andra i sin samhällsklass, för hon vill ju ändra på hur allting är. Lucia vill förbättra situationen för fattiga och slavar, och att kvinnorna ska bli mer jämställda med männen. Men det är obegripligt för hennes känslokalla och högfärdiga farmor Alessia. Hon vill ju att hennes sondotter bara skall tänka på att gifta sig rikt och bevara familjens rykte. Enligt henne är det ju bara galenskaper att bry sig om de fattiga, eller att överhuvudtaget vara kristen… Men inget kan hindra den allt självsäkrare Lucia från att göra vad hon vill, även om det är Alessia som försörjer familjen. Och så finner Lucia sitt livs kärlek i Emmanuel, som har kommit till Syrakusa från Caesarea i Palestina för att studera till präst. Men det visar sig tyvärr att han redan har en fästmö, och en dag måste han också lämna Lucia och åka tillbaka till sin hemstad…

Lucia har inte ens hunnit smälta sin sorg innan Alessia kommer till henne med en fasansfull nyhet: Hon har nu hittat en fästman åt henne! Marcus är förvisso minst dubbelt så gammal som Lucia och har nyss blivit änkeman, men Alessia tycker inte att det ska spela någon roll. Han är ju mycket rik, och det är naturligtvis huvudsaken för henne. Men när Lucia får höra om hur grym Marcus kan vara mot kvinnor, så vet hon säkert att hon inte kan lyda sin farmor. Så i stället ger bort en stor del av sin hemgift till de fattiga, och hon avger till och med ett kyskhetslöfte… Men det räcker inte för att den avskyvärde Marcus ska ge upp. För nu har han ju bestämt sig för att han måste ha den vackra Lucia! Och om hon inte vill gifta sig med honom, så vet han ju ett sätt att få henne ändå. Frågan är bara om hennes kristna tro och hennes frihet är viktigare för henne än hennes liv… Sankta Lucia ska ha levt under de sista förföljelserna mot de kristna i Romarriket. Legenden säger att hon dog 13:e december år 304, och hon blev ju sedermera ett helgon. Och här i Sverige fick hon ge namn åt ljusdrottningen, som vi brukar fira på hennes dödsdag varje år… Den här romanen bygger på de legender, som folk har berättat om henne i hundratals år. Det är ju idag mycket svårt att säga vad som är sant eller inte, eller om Lucia överhuvudtaget ens har funnits i verkligheten. Agneta valde också att inte ta med en otäck del av legenderna, där hon sticker ut sina ögon för att undkomma en friare. Men i stort sett är det här en realistisk berättelse om hur livet kan ha varit där och då, på Sicilien för 1700 år sedan…

Agneta Sjödin (född den 20:e juli 1967) är nog mest känd som programledare på TV4. Men nu är hon också författare. Hennes första bok, ”Vändpunkter: människor som vågat möta livet”, kom ut redan 2005. ”Ett ljus i mörkret” blev hennes fjärde bok och kom ut 2009… Jag har ännu inte hunnit läsa någon mer bok av henne, men jag måste säga att åtminstone ”Ett ljus i mörkret” påminner mig starkt om Elisabet Nemerts olika romaner. Vi har ju blandningen mellan en fluffig andlighet och en brutal realism, som vissa kan ha lite svårt för. För ja, även här vill nämligen en helt annan värld göra sig påmind ibland. Vi har ju också den underbara hjältinnan, som är så vacker och så intelligent och kämpar så mot alla orättvisor. Agneta gör till och med samma misstag, som Elisabet gjorde i ”Bortom stjärnan”. De verkar ju båda två tro att de antika romarna hade efternamn, som folk har numera, även om det inte alls var på det viset. Dessutom påminner ju den onde Marcus i ”Ett ljus i mörkret” om huvudpersonen Auroras vidrige svåger Gerhard i Elisabets ”Ödets hav”. Agneta ger dock Lucia ett helt annat slags ”lyckligt” slut än det, som man brukar finna i Elisabets romaner… Jag har som sagt inte hunnit återvända till Agnetas författarskap ännu. Men jag hoppas ju att jag skall få göra det en dag, precis som jag då och då har fått återvända till Elisabet. För jag vet nu att Agneta har skrivit åtminstone två ytterligare romaner, som låter som att jag borde gilla dem…

”Sunnanäng” Av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1959

Jag kommer ju alltid att tycka Astrid Lindgren var en mycket rolig författare. ”Karlsson på taket” är nog enligt mig hennes komiska höjdpunkt, men vi kan även få ett par skratt från de dystrare av hennes berättelser. Fast nu ska vi prata om ett undantag från det: novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Här kan vi läsa fyra olika berättelser, som för oss tillbaka till vad Astrid ville kalla för ”fattigdomens dagar”. Hon tycks ha menat 1800-talet, även om det inte står ett endaste exakt årtal i boken. Och det är också fattiga barn från en svunnen tid, som de här berättelserna handlar om. Det verkar som att Astrid inte kunde fatta att även de rikas barn kunde må dåligt på 1800-talet, om de fick stå ut med misshandel eller blev sjuka. Bara de fattigas barn får hennes sympatier här. Men alla de fyra novellerna är hur som helst sorgliga och ruskiga, särskilt då man tänker på att de skrevs för barn. Jag minns att jag själv satt och rös åt i alla fall novellen ”Sunnanäng” som liten. Förutom att dessa fyra berättelser alltså alla utspelar sig i ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två helt olika världar… Först möter vi en realistisk skildring av landsbygden i 1800-talets Sverige, där det är mycket svårt för ett barn om en katastrof plötsligt vänder upp och ner på hela tillvaron. Fast så smyger sig också sagans värld in i berättelsen, men även det kan bli på både gott och ont…

Hela samlingen fick sitt namn efter den första av de fyra novellerna: ”Sunnanäng”. Den handlar om Anna och Mattias, som efter sin mors död hamnar som fosterbarn hos den elake Myrabonden. Han kan inte få in i sitt huvud att barn måste få leka ibland, för han tycker att Anna och Mattias bara ska arbeta i lagården hela dagarna. Dessutom ger han dem bara kall potatis i saltlake att äta. Syskonen sätter nu sitt sista hopp till att de ska få börja skolan till vintern, för då ska väl deras liv bli bra igen? Men det visar sig tyvärr att inte heller skolan kan bjuda på så mycket roligt för dem. Mattias får en dag smisk av magistern, och han och Anna hånas av handlarens Joel på rasterna. Men en dag ser de två syskonen en vacker röd fågel i den vita vinterskogen och följer efter den… ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” handlar om flickan Malin, som också hon är föräldralös. Men hennes föräldrar dog i lungsot, så hon slipper bli fosterbarn. Ingen vill ha smittan i sitt hus. Istället skickas hon till socknens fattigstuga, där hon är det enda barnet bland en hoper gamlingar. Egentligen tycker jag väl att Malin har det bättre än Anna och Mattias, för hjonen är ändå snälla. Fast det blir ändå svårt för henne att inte ha något vackert eller roligt i sin närhet. Men en dag hör hon på hur någon läser en saga för prästens barn. Och nu lär hon sig att även ord kan vara vackra. Men nu vet hon ju att hon behöver en spelande lind och en sjungande näktergal för att orka leva. Och räcker det verkligen med att önska sig ett under och tro på det för att det ska kunna ske?

“Tu, tu, tu” handlar om Stina Maria och hennes farfar, som blir mycket ledsna när vargen dödar familjens får. Nog för att den stackars vargen snart blir fångad och skjuten ihjäl av karlarna i byn. Men det gör ju inte att deras får kommer tillbaka. Stina Maria och farfar skulle snart klippa dem, fast nu blir det inget av det. Men en kväll blir Stina Maria lovad nya får av en mystisk liten man. Hon blir tagen till de underjordiskas dunkla land, där man inte kan se sol eller måne eller stjärnor. Där blir hon förtrollad av en kvinna, som vill ha ett människobarn. Och nu glömmer Stina Maria bort hela sin familj och sitt rätta hem och varifrån hon kom. Hon får valla får åt de underjordiska, fram till den dag då hon hör en välbekant stämma och välbekanta ord dåna från världen ovanför… ”Junker Nils av Eka” handlar om en fattig familj med många barn, som bor på det lilla torpet Eka. De väntar på att få stor sorg, för den äldste brodern Nils är sjuk och ingen vet om han överlever. Man har en enda klenod i den fattiga stugan. Och det är en rullgardin med ett riktigt sagoslott på, som barnens far har löst in på en auktion. Nils ligger och ser på bilden i sin feber, och det är nog därför han drömmer som han gör. För plötsligt har han förvandlats till en tapper och ädel väpnare. Kungen har blivit störtad av sin onde kusin hertigen och väntar nu på sin död i slottets västra torn. Men nu vill junker Nils av Eka rädda sin herre och konung, om han så själv ska mista sitt liv…