”Arthur”-serien av Kevin Crossley-Holland

kevin-crossley-holland

”Den magiska stenen”: Alfabeta, 2001”
”Vid korsvägen”: Alfabeta, 2002
”Riddarkungen”: Alfabeta, 2004
”Resan till den gyllene staden”: Alfabeta, 2008

Året är 1199, och på godset Caldicot alldeles vid gränsen till Wales bor den 13-årige pojken Arthur. Han är son till godsets herre, Sir John, men han är inte förstfödd. Fast det skulle inte heller ha gjort honom så mycket att vara den andre sonen, om hans storebror Serle slutade vara elak mot honom… Arthur tycker då bättre om sin lillasyster Sian, fast hon bara är åtta år, eller om fogdens dotter Gatty, som är en av hans få jämnåriga vänner. Liksom de flesta pojkar i den här tidens England, som tillhör en adlig familj, drömmer Arthur om att bli väpnare och sedan riddare. Men han är inte så duktig på många av de grenar, som alla väpnare ska klara av. Det är bara bågskytte, som han är riktigt bra på. Dessutom får han lära sig en hel del, som en väpnare inte behöver kunna. Både den mystiske Merlin och prästen Oliver är hans lärare. Så är det kanske ändå så att hans far har andra planer för honom? Arthur vill ju inte om höra att han borde bli lärare eller präst, trots att både Oliver och Serle tycker att det vore det bästa. Men han får också mycket annat att fundera på. Varför får han inte hjälpa till med olika sysslor? Är det verkligen rätt att det ska vara så stora skillnader mellan olika människor? Och vem är egentligen Merlin? Det verkar som om ingen kan svara på denna fråga. Och nu har han plötsligt också gett Arthur en svart sten, som verkar ha magiska egenskaper…

Och det är ju inte så konstigt att den första delen i den här trilogin heter just ”Den magiska stenen”. För det är genom den, som Arthur kan följa historien om en helt annan Arthur, den berömde sago-kungen med sina riddare vid det runda bordet. Det är ju bara synd att de många kapitel, som handlar om honom, bara blir som irriterande avbrott i den mer intressanta och realistiska huvudberättelsen. Kevin Crossley-Holland ville tydligen verkligen skriva om kung Arthur också, men han tillför väl inget nytt till de gamla legenderna, och han borde ha satsat på att bara skriva om sina egna figurer. Det enda som är intressant är att han lyckades koppla ihop dessa perioder på ett så övertygande sätt. Men i dessa böcker är det trots allt just författarens egna figurer, som jag vill följa och lära känna… Och i den andra delen i den här trilogin, ”Vid korsvägen”, får vi ju följa Arthur under hans tid som väpnare hos riddaren Lord Stephen på godset Holt. När som helst skall de visst ge sig ut på korståg, men innan dess hinner det hända både det ena och det andra… Arthur har dessutom fått veta att Sir John och Lady Helen är inte hans riktiga föräldrar! Utan det är Sir William, Sir Johns brutale bror, som är hans riktige far. Arthur kan ju inte vara glad över det, fast det betyder att han en dag skall få ärva godset Catmole, för han tycker inte om Sir William. Och vem är egentligen hans riktiga mor? Arthur vet ju inte ens vad hon heter. När kommer han att få träffa henne? Och nu kan ju inte heller förlova sig med Grace, som ju har visat sig vara hans halvsyster och inte hans kusin…

Fast i tredje delen av trilogin, ”Riddarkungen”, har Arthur fått åka med Lord Stephen på korståg. Men de har inte kommit längre än till Venedig, där korsfarararmén har läger på ön Sankt Nicholas. De väntar på att deras skepp ska bli färdiga och betalda, men männen blir förstås allt mer rastlösa, särskilt efter att alla kvinnor måste lämna ön. Arthur har fått en vän i Bertie, som också är väpnare, och han ser fram emot att få bli dubbad till riddare. Men han tänker ofta på alla, som han fått lämna hemma i England. Där finns ju hans fästmö Winnie och hans vän Gatty, Och när skall han få träffa sin mor? Och en dag får han en otrevlig överraskning: Sir William och Serle dyker upp! Arthur blir ju inte glad över att behöva se sin brutale far, och han skulle nog också hellre ha sin halvbror Tom hos sig än fosterbrodern Serle. Men han blir ju i alla fall dubbad till riddare. Till slut får de äntligen segla iväg från ön, men dogen av Venedig tvingar dem att först åka till staden Zara och storma den. Men folket där är kristna, så det kan väl inte vara rätt att göra detta? Och är det ens sant att alla saracener är Guds fiender? Arthur undrar allt mer över det nu… Och i det ockuperade Zara får han också se mycket, som han skulle önskat att han fått slippa se. Och nu verkar det ju som om de också måste till Konstantinopel innan de kan nå Jerusalem! Men så händer det plötsligt en till katastrof, som nog är ännu värre för Arthur än något annat…

Gatty var en viktig biperson i trilogin om Arthur, men i ”Resan till den gyllene staden” får hon träda fram som huvudperson. Hon har nu blivit ensam i världen sedan hennes far och hennes farmor dött, och hon äger inte heller något annat än en ko och några hönor. Och dessutom saknar Gatty Arthur, som har dragit ut på korståg. Men vad känner de egentligen för varandra? Fast han är trots allt adlig, medan hon bara har blivit en piga. Och nu är han ju förlovad med den vackra Winnie, så är det ens lönt för Gatty att drömma om honom? Men så ändras plötsligt hennes liv igen då hon blir utsedd till kammarjungfru åt Lady Gwyneth, härskarinnan på godset Ewloe. Hon behöver nu inte längre arbeta på åkrarna, utan hon får hjälpa Nest, Lady Gwyneths första kammarjungfru, med helt andra sysslor. Och nu får hon ju till och med lektioner i såväl skrivning och läsning som sång! Men det allra märk-värdigaste är ju att Lady Gwyneth planerar en pilgrimsresa till Jerusalem, och Gatty ska följa med på den! Och så en dag börjar ett sällskap på nio personer vandra till London, för att sedan fortsätta genom Europa på hästrygg. Lady Gwyneth har ju inte bara tagit med sig sina båda kammarjungfrur på sin resa, utan också prästen Austin, kocken Trynet, hästskötaren Emrys, den läkekunniga Tilda, körledaren Everard och affärsmannen Nakin. Till sist kommer de också fram till Venedig, där Gatty lär känna tolken Simona, som faktiskt även lärt känna Arthur innan han fick återvända till England. Men de är fortfarande inte framme i Jerusalem, och mycket skall hinna hända innan dess…

Annonser

”Bortom stjärnan” av Elisabet Nemert

203444653_62e9774d-b4e2-47ed-8e6b-bf4adde3f0a2

Utgiven: Forum förlag, 2002

Jakob är en av herdarna från Betlehem, som får se Jesus som nyfödd. Och det är först efter att han har varit med om det miraklet, som han och hans hustru Sara också äntligen får ett barn. Det blir en liten flicka, som de kallar för Sofia. Och det är visst bestämt att hon ska göra stora ting i framtiden, fastän bara pojkar brukar ha något värde i deras kultur. Men frågan är naturligtvis också hur Sofia ska kunna bli någonting särskilt, när hon är dotter till en vanlig herde. Men när den fattiga familjen får en rik handelsman från Jerusalem som sin vän, så blir det möjligt för Sofia att få en utbildning. Efter att hennes föräldrar dör flyttar Sofia bort till Alexandria i Egypten, där hon lär känna den unge handelsmannen Barak. Och hon gifter sig snart med honom, men så dröjer det inte länge förrän hon förstår att hon har begått ett jättelikt misstag. För det är inte nog med att Barak är otrogen, utan han börjar visa upp även fler otrevliga sidor. Och en dag blir han också hårt dömd för sina brott mot den romerska staten, och det är bara tack vare hjälp från sina vänner som Sofia inte dras med i hans fall. Egentligen är det bara en god sak, som kommer av äktenskapet: dottern Deborah. Sofia beslutar sig för att lägga hela den svåra tiden bakom sig och flytta till ännu ett nytt land. Färden går nu till Ostia i Italien, som har blivit välmående genom att fungera som hamnstad till storstaden Rom…

Sofia bygger upp ett framgångsrikt handelsföretag och gör allt för att hjälpa samhällets olycksbarn. Hennes kamp för slavarnas väl och ve väcker förstås ont blod hos många i Roms förnäma överklass. Men den gör också att Sofia får flera nya vänner. Och så blir den romerska adelsdamen Livia en ny mor för henne och en mormor för Deborah. Men det är som om något trots detta fattas i Sofias liv. Hon har nämligen bara haft otur i kärlek ända sedan äktenskapet med Barak blev som en mardröm. Kan hon verkligen finna en man, som går med på att hon vill behålla sin egen karriär och fortsätta med sin kamp mot slaveriet? Och vem är den mystiske mannen, som hon sett i sina drömmar sedan hon var en flicka hemma i Betlehem? Men det visar sig att det är först när Deborah har fyllt sjutton år och blir förälskad, som de sista bitarna även i Sofias trassliga livspussel kan börja falla på plats… ”Bortom stjärnan” framstår ju som en märklig historia, där vi får möta både en svårfattlig andlighet och en brutal realism. Och även om den kanske inte vill säga att kristendomen är den enda rätta tron för alla, så bygger ju berättelsen till viss del på Nya Testamentet. Sofia får i och för sig aldrig själv träffa Jesus, men hon får träffa hans mor Maria. Och det finns ju även fler saker i den här romanen, som är riktigt märkliga. Sofias öde står förstås skrivet i stjärnorna, och dessutom kan hon tala med sin mor på något mystiskt telepatiskt sätt. Här är det också något självklart att sanndrömmar finns, och hundar och hästar verkar vara ännu klokare än vad de är i verkligheten…

Så det är kanske inte så konstigt att den här romanen fått sura kritiker, som har mycket svårt för de övernaturliga inslagen. Och de anklagar ju också Elisabet Nemert för att ha gjort massor av faktafel. Och ja, jag har själv svårt att tro att flickor i den tidens Judéen kunde få det grekiska namnet Sofia. Och visst är det sant att de antika romarna inte hade några efternamn på samma sätt som vi har idag. Men det finns ju som sagt också delar av den här berättelsen, som i stället känns bara för realistiska. Detta gäller ju inte minst slavarnas lott i Romarriket, som vi får lära känna med en plågsam skärpa. Men vi får också veta en hel del om kvinnornas situation under antiken. Även om det inte var omöjligt för en kvinna i Romarriket att själv driva ett handelsföretag, så är det nog så att det var ovanligt. Så det känns helt riktigt att Sofia, som i mycket framställs som nästan för vacker, duktig och lyckad, ändå gör en del dumma misstag och får stöta på fördomar. Det gör henne på ett sätt mer mänsklig… Elisabet Nemert (född 1950) var till en början gymnasielärare och författare till många läroböcker. Men så till slut började hon också skriva en rad av romaner. ”Bortom stjärnan” kom ut 2002 och var hennes debutroman. Och redan här känner jag igen mycket av det, som man stöter på även i senare delar av hennes författarskap: Hjältinnan som är nästan för perfekt. Mannen som en dag dyker upp i hennes liv. Blandningen mellan övernaturliga inslag och en realistisk skildring av tidsåldern i fråga. Men det verkar som allt det där också har fungerat för Elisabet gång på gång…

”Sunnanäng” av Astrid Lindgren

14589l12

Utgiven: Rabén & Sjögren, 1959

Några läsare minns kanske att jag har skrivit att Astrid Lindgren var en utmärkt rolig författare. ”Karlsson på taket” var hennes komiska höjdpunkt, men även hennes dystrare berättelser kan ge oss ett par skratt. Fast nu skall vi prata om ett undantag från det: novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Den består av fyra olika berättelser, som för oss tillbaka till vad Astrid ville kalla för ”fattigdomens dagar”. Hon menade ju tydligen 1800-talet, även om det inte står några exakta årtal i boken. Och det är också fattiga barn från en svunnen tid, som vi får träffa på i dessa berättelser. Och alla de fyra novellerna är riktigt sorgliga och ruskiga, särskilt då man tänker på att de i första hand skrevs för barn. Även jag själv satt och ryste, när jag hörde de två första av dem som liten. Jag har ingen aning om när jag ska våga läsa dem för min systerdotter. Jag tror faktiskt att hennes föräldrar får bestämma när hon är gammal nog för dem, så jag slipper ta på mig det ansvaret… I förutom att dessa fyra noveller alltså alla utspelar sig i ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två helt olika världar i alla fyra. Först så befinner vi oss i en totalt realistisk skildring av landsbygden i 1800-talets Sverige, där det kan bli svårt för ett litet barn om en katastrof ändrar på hela dess tillvaro. Fast så smyger sig också sagans värld in i det hela, men även detta kan visst bli på både gott och ont…

Hela samlingen fick sitt namn efter den första av de här fyra novellerna: ”Sunnanäng”. Den handlar om Anna och Mattias, som efter sin mors död hamnar som fosterbarn hos den elake bonden i Myra. Han kan inte få in i sitt huvud att barn måste få leka ibland, för han tycker att Anna och Mattias bara skall gå och arbeta i hans lagård hela dagarna. Och de får bara lite potatis doppad i saltlake att äta. Syskonen sätter nu sitt sista hopp till att de ska få börja skolan till vintern, för då skall väl deras liv bli bra igen? Men det visar sig tråkigt nog att inte heller skolan bjuder på så mycket roligt för dem. Mattias får smisk av magistern, och så blir han och Anna retade av handlarens son Joel på rasterna. Men en dag får de två syskonen se en vacker röd fågel i den vita vinterskogen och följer efter den… ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” handlar om flickan Malin, som också hon är föräldralös. Men hennes föräldrar dog i lungsot, så hon slipper bli fosterbarn. Ingen vill ha smittan in i sitt hem. Istället skickas hon till socknens fattigstuga, där hon blir det enda barnet bland en hoper gamlingar. Egentligen så tycker jag att Malin har det bättre än Anna och Mattias, för fattighjonen är ändå snälla mot henne för det mesta. Fast det blir svårt för henne att inte ha något vackert eller roligt kring sig. Men en dag hör Malin någon läsa en saga för prästens barn. Hon lär sig då att ord kan vara vackra. Och nu vet hon även att hon måste ha en spelande lind och en sjungande näktergal för att orka leva. Men räcker det verkligen med att önska sig ett under och att tro på det för att det ska kunna ske?

“Tu, tu, tu” handlar om Stina Maria och hennes farfar, som blir mycket ledsna när vargen dödar alla familjens får. Visserligen blir nu den stackars vargen snart nog fångad och skjuten av karlarna i byn, men det gör ju inte att fåren kommer tillbaka. Stina Maria och farfar skulle snart ha klippt sina får, fast nu blir det väl det ingenting av det… Men så blir Stina Maria lovad nya får av en liten grå man. Hon blir tagen till de underjordiskas dunkla land, där man inte kan se sol eller måne eller stjärnor. Där blir hon förtrollad av en grå kvinna, som önskat sig ett barn som hon. Då glömmer Stina Maria bort sin rätta familj och sitt rätta hem och varifrån hon kom. Hon får valla fåren åt de underjordiska, fram till den kväll då hon hör en välbekant stämma och välbekanta ord dåna från världen ovanför… ”Junker Nils av Eka” handlar om en fattig torparfamilj, som verkar som att de snart får en stor sorg. För det är nämligen så att den äldste sonen Nils ligger sjuk i finkammaren och har en så hög feber, att ingen tror annat än att han snart kommer dö. Det finns bara en riktig klenod i deras fattiga stuga: en rullgardin, som har ett riddarslott med tinnar och torn målat på sig. Och det är nog detta att Nils ibland ser på slottet på rullgardinen i sin feber, som gör att han drömmer som han gör. För plötsligt har han blivit en väpnare på medeltiden. Och som väpnare har han svurit på att rädda kung Magnus, som nu sitter fängslad och bara väntar på att bli avrättad av sin onde kusin hertigen. Men den tappre junker Nils av Eka tänker befria sin herre från detta öde, om det så ska kosta honom hans eget liv…

”I häxornas tid” av Maj Bylock

9789174512489_large_i-haxornas-tid_haftad

”Häxprovet”: Rabén & Sjögren, 1989
”Häxans dotter”: Rabén & Sjögren, 1990
”Häxpojken”: Rabén & Sjögren, 1991
”Häxguldet”: Rabén & Sjögren, 1993
”Häxkatten”: Rabén & Sjögren, 1995
”Häxbrygden”: Rabén & Sjögren, 1996
”Häxdoktorn”: Rabén & Sjögren, 1998

Maj Bylock (född 1931) var till en början folkskollärare. Sedan blev hon författare till läroböcker, Till sist började hon också med skönlitteratur. Hon har även då främst skrivit för barn och ungdom, och en stor del av hennes verk tillhör den historiska genren. Och dessutom har hon gjort förenklade versioner av många gamla klassiker. Men här skall jag koncentrera mig på serien ”I häxornas tid”. Och de sju delarna heter var och för sig ”Häxprovet”, ”Häxans dotter”, ”Häxpojken”, ”Häxguldet”, ”Häxkatten”, ”Häxbrygden” och ”Häxdoktorn”. Serien utspelar sig nämligen på häxprocessernas tid på sent 1600-tal samt tidigt 1700-tal, då en ”häxa” kunde bli dömd till döden. Och på den här hårda tiden har en mor och en son fått samma förmåga inom läkekonst, och de blir båda två anklagade för brottet häxeri (som var mycket allvarligt på den tiden). Och det är mycket nära att de blir fällda… Serien börjar med att flickan Anneli drabbas av minnesförlust, men hon får bo hos den gamla läkekunniga Ylva. Ylva lär Anneli att läsa och hur man kan bota många olika sjukdomar och krämpor. Men så blir Ylva anklagad för häxeri, och då glömmer folket i byn snart bort att hon har hjälpt dem många gånger. Tvärtom vill de gärna se att hon till och med blir dömd och avrättad för sitt ”brott”. Och i och med det börjar också en svår tid för den unga Anneli, som de kallar för ”häxans dotter”…

Därför är det också med blandande känslor, som Anneli förstår att hennes son Ulv har ärvt hennes förmåga att kunna bota de sjuka. Men hon vet också att Ylva skyddar även honom, fast hon är död. Och eftersom Ulv är en pojke, så är det också möjligt för honom att studera och bli en riktig doktor. Fast vägen dit är ändå svår och lång om man är en vanlig bondpojke utan någon tidigare utbildning. Snart inser han dock att de kvinnliga patienterna fortfarande hellre söker sig till Anneli, för hur ska en man, även om han är en riktig doktor, kunna förstå dem bättre än vad en annan kvinna kan göra? Nej, då är det oviktigt för dem att han minsann har gått på universitetet i Uppsala. Och det är också genom Anneli, som vi får veta hur begränsade kvinnornas möjligheter kunde vara på den här tiden. För en flicka kan inte resa omkring ensam på samma sätt som en pojke. Det kan bli mycket svårt att hävda sin rätt mot sin elaka svärmor. Och det är mycket skamligt att bli med barn utan att vara gift. Men när Ulv är huvudperson, så får vi bekanta oss med helt andra funderingar. Som om det går att göra guld, om man bara har det rätta receptet. Eller om det överhuvudtaget kan finnas något positivt med kungens alla krig. Och när Ulv får studera medicin, så kommer han i kontakt med vetenskapen. Men när Ulv försöker förklara för Anneli hur mikroskop fungerar, så förstår hon sig inte alls på det. För det var något helt nytt och obegripligt för de flesta på den tiden, för mer än tre hundra år sedan. Då vill hon hellre höra om de nya mediciner, som Ulv har tänkt tillverka…

De här böckerna är nog främst skrivna för tonåringar, så de är vare sig svårlästa eller särskilt långa. Ändå hinner Maj Bylock ta upp flera tuffa ämnen under seriens gång. Och det känns väl inte heller som om varje del i serien behöver vara längre än vad den är. Maj Bylock hann nog ändå få fram allt, som hon ville berätta för oss om Anneli och Ulv. Det finns tyvärr ändå två saker med den här serien, som jag kom att irritera mig på. Jag har för det första svårt för att Maj envisas med att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej” i stället för ”mig”, ”dig” och ”sig”. För det kan kanske vara tillåtet i serietidningar, och även i ”riktiga böcker” om det bara finns med där för att markera talspråk. Men jag tycker inte om att de här ordformerna används i berättande text, inte ens om just dessa böcker ju har tonåringar som sin främsta målgrupp. Sedan förstår jag inte varför en av Ulvs bästa vänner aldrig får ett namn, utan han blir bara kallad ”apotekarpojken”. Jag tycker att det känns lite slarvigt, särskilt då han även råkar vara en rätt viktig bifigur. Det kan ju möjligtvis vara så att Ulv själv aldrig får veta hans namn, så att vi kan ha hela förklaringen där. Men de umgås så pass mycket med varandra att det inte heller känns realistiskt. Men i stort sett tyckte jag om den här serien, och jag vill gärna läsa fler böcker av Maj Bylock i framtiden…

”Arn”-serien av Jan Guillou

tempelriddaren

”Vägen till Jerusalem”: Norstedts förlag, 1998
”Tempelriddaren”: Norstedts förlag, 1999
”Riket vid vägens slut”: Piratförlaget, 2000
”Arvet efter Arn”: Piratförlaget, 2001

Jan Guillou var redan en mycket känd författare, när han vid slutet av 1990-talet påbörjade ett ambitiöst projekt. Alldeles i början var hans främsta mål att skildra motsättningarna mellan väst och öst, att få ett svar på hur mycket som har förändrats mellan kristna och muslimer sedan korstågens tid. Men fanns det några svenska korsfarare? Det finns ju inga skriftliga belägg för att det har gjort det. Men om det ändå fanns en svensk tempelriddare, vem kan då han ha varit? Kan en sådan person ha funnits i verkligheten utan att ha lämnat några spår efter sig? Snart så visade det sig också att medan korstågen utkämpades borta i Israel, så pågick det även viktiga saker här i Sverige. Det var en svår tid för många, då två olika ätter slogs om kungamakten. Men det var också under just den här tiden, som vi kunde börja tala om ett enat Sverige… ”Vägen till Jerusalem” handlar om Arn Magnusson, eller egentligen om hans barndom och ungdom. Han föds år 1150 som den andre sonen i en mäktig familj i Västergötland. Men när han som genom ett mirakel överlever en olycka, så ser hans föräldrar det som sin plikt att skänka honom till Guds tjänst. Arn får bo hos munkarna i Varnhems kloster, som lär honom alla möjliga färdigheter inom olika områden. Men när han till slut börjar bli vuxen, så är det dags för honom att återse sin familj och lära känna världen utanför klostermurarna…

Och till en början går det bra för Arn, som till och med blir känd som en mycket skicklig krigare. Men det gör också att hamnar mitt i kampen mellan Eriksätten och Sverkerätten om kungamakten. Arns familj hör till en tredje mäktig ätt, folkungarna. De har nu valt att ställa sig på Eriksättens sida, och när det blir känt att Arn är bäste vän till Knut Eriksson, Eriksätten tronföljare, så blir det ju brått för Sverkerätten att få honom ur vägen. Och de lyckas nästan också med det tack vare två systrar… Katarina var ju bara ett ödesdigert misstag för Arn, som han bara var med enda natt när han var full. Däremot blir hennes syster Cecilia hans livs stora kärlek. Men när Katarina får veta att Cecilia skall gifta sig med Arn, gör hon i sin avundsjuka något mycket fult. För nu avslöjar hon att Arn också har legat med henne den där gången, och det visar sig att hennes intrig går precis som hon tänkt sig det. För det råkar vara så att Sverkerätten har flera medlemmar, som sitter på höga poster inom kyrkan. Och det är enligt dem en svår synd att ligga med två systrar, så nu måste Arn också straffas därefter. Han blir dömd till att resa till Det heliga landet och kriga mot saracenerna där borta i hela tjugo år! Cecilia får ett lika hårt straff, fastän hon inte hade vetat om vad Arn hade gjort med hennes syster. Men hon ska i stället tillbringa tjugo år som botgörare som fånge hos nunnorna i klostret Gudhem… ”Tempelriddaren” är den andra delen i serien. Den handlar om de många år, som de båda älskande är åtskilda. Men de har lovat varandra att de ska återförenas när deras långa botgöringstid är slut…

Arn gör naturligtvis en strålande karriär som tempelriddare. Han är dessutom en av de få, som vill förstå sig på fienden. Han lär sig till och med arabiska och zzzz… Förlåt! Men kapitlen som handlar om Arn i Det heliga landet är de tråkigaste i serien, om någon skulle fråga mig. Jag vet ju att det var just detta, som Jan först och främst ville skriva om från början. Men nej, det var ju inte så intressant för mig. Kanske jag tycker att dessa kapitel är för ”grabbiga”? För de handlar främst om olika krig, fördrag och sådana saker. Dessutom känns det inte fullt realistiskt att Arn ska vara så förstående för en helt annan kultur. Men det finns en mycket gripande scen, där han måste avliva sin älskade häst sedan den blivit skadad… Fast det är ju mycket intressantare för mig att få följa Cecilia, kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i en utsatt kvinnas situation. Hennes son Magnus tas ju ifrån henne redan vid födseln, och dessutom har den elaka abbedissan Moder Rikissa utsett just henne till offret för sitt hat. Cecilia får dock också en vän för livet som ersättning för hennes svekfulla syster. Hon kan till och med ge henne en ny tro på att alla inte har glömt henne… Denna väninna heter även hon Cecilia (!), och hon blir så småningom landets nya drottning och får därmed ett stort inflytande. Så nu kan den olycksdrabbade Cecilia Algotsdotter få det lättare under resten av sin botgöringstid, och hon blir till slut förflyttad till ett annat kloster, Riseberga, där hon får slippa från Moder Rikissa. Och hon vägrar släppa drömmen om att Arn ska komma tillbaka till henne en dag…

Den tredje delen i serien (”Riket vid vägens slut”) börjar också med att detta otroliga verkligen sker. Arn har kommit tillbaka till Västergötland! Men det politiska läget är tyvärr lika känsligt som förr. Så det är först efter att både drottningen och ärkebiskopen lägger sig i, som det blir möjligt för Arn och Cecilia att gifta sig med varandra. De bosätter sig så på gården Forsvik. Där får de ett till barn, dottern Alde. Men lugnet och ron kan inte bli så långvariga, när de två ätterna aldrig kan sluta slåss om kungamakten. Och sedan kung Knut Eriksson dött, så kan Sverker Karlsson stiga upp på tronen. Men han bryter snart mot alla överenskommelser, för han vet att han får hjälp av släkten i Danmark. Så blir det inbördeskrig, och Arn som nu är i sextioårsåldern måste för sista gången leda en armé… Sedan har vi också ”Arvet efter Arn”, som handlar om Arns och Cecilias sonson Birger Magnusson. Han vill fortsätta sin farfars arbete med att bygga upp ett rike, där rättvisa och lag och ordning skall råda för alla. Och han kommer ju också att göra mycket för det land, som kom att få heta Sverige… Arn och Birger har bägge två kritiserats för att de är alltför duktiga och felfria, som övermänniskor. Men jag tycker inte att det stämmer. För på samma sätt som Arn gjorde ett stort misstag när han låg med Katarina, så gör ju Birger ett när han aldrig gifter sig med en kvinna som han får tre barn med. Utan han gifter sig i stället med kungens syster och får tre barn även med henne. Så jag tycker inte alls att de är så perfekta…

Vi måste ju också komma ihåg att Birger Magnusson egentligen är en historisk person, som vi bäst känner som Birger Jarl. Det rör sig alltså om någon, som ju har funnits på riktigt och faktiskt verkar ha varit en mycket kompetent människa. Så det är väl då inte så konstigt om en skönlitterär version av honom är det också ? Jan Guillou var förresten bra på att få in historiska personer i denna serie. Birger Brosa är ett exempel (även om han i verkligheten var farbror till Birger Jarl, medan han i de här böckerna i stället var farbror till Arn), och även de många kungarna måste ju kunna räknas dit… Till och med Arn själv kan ses som en blandning av flera personer, vars namn vi inte längre känner. Till exempel finns det en bild av en tempelriddare ovanför porten i Forshems kyrka i Västergötland, trots att vi inte känner till namnet på någon tempelriddare från Norden. Och det fanns visst också en Cecilia Rosa, som på den här tiden var härskarinna på Forsvik. Hon fick på samma sätt bli en inspiration till den här seriens kvinnliga huvudperson, som i romanerna kallades ”Cecilia Rosa” på grund av hennes röda hår. (Man ville ju kunna skilja henne från hennes blonda väninna med samma namn, som i stället kallades ”Cecilia Blanka”.)

”Marias barn” av Cecil Bödker

marias-barn-drengen1

”Marias barn: pojken”: Rabén & Sjögren, 1983
”Marias barn: mannen”: Rabén & Sjögren, 1984

Det är inte alltid så roligt att vara utvald. Och det får den unga Maria verkligen veta efter den dag, då en mystisk främling plötsligt står framför henne och säger att hon ska bli mor till ett heligt barn. Ända fram till dess var hon bara en helt vanlig flicka i den lilla staden Nazaret i provinsen Galiléen. Men nu händer det en massa saker… Det börjar med att hennes föräldrar genast blir oroliga när hon försöker tala om sina upplevelser. Har hon bara fått en feber och drömt om den där främlingen och att hon skall föda ett barn? Eller talar hon verkligen sanning, och hur skall det i så fall gå för henne? Dessutom gör Marias far misstaget att gå mitt under middagshettan för att tala ut med Josef, som är hennes trolovade. Snart nog märker Marias mor att kvinnorna i staden har börjat skvallra om dem… Detta slutar med att Maria skickas till sin släkting Elisabet nere i Judéen, hon som även hon har fått bli med barn genom ett mirakel… Det verkar som att allt ska gå bra för Maria, för Josef har bestämt sig för att trots allt inte förskjuta henne. Men så blir de tvungna att ta sig ner till Betlehem i Judéen för att bli skrattskrivna. Och det är medan de är där, som det blir dags för Maria att föda sitt barn. Den lille pojken får namnet Jesus. Han ser ut som vilket nyfött barn som helst, vilket blir en lättnad för familjen. Men det visar sig ändå att allt det märkliga kring Jesus bara har börjat…

Fast sedan går ändå åren, och en efter en av Marias barn blir ju vuxen. Jesus blir en duktig snickare, som Josef och sina yngre bröder. Maria har dock jämt oroat sig mest för honom, fast han är äldst av hennes barn. Folket i Nazaret har aldrig glömt skvallret om att han skulle ha ett mystiskt ursprung, och det är ju också konstigt att han inte verkar vilja gifta sig. Så nej, han är nog inte riktigt som alla andra i den lilla staden. Fast i stort sett har det väl gått bra även för Jesus, och Maria försöker trösta sig med att komma ihåg det. Men en dag reser han ner till öknen för att få träffa sin kusin Johannes, han som har gått och blivit profet. Och sedan blir ju inget längre som det varit… Maria kan omöjligt begripa sig på vad hennes son håller på med. Kan det vara sant att han botar sjuka och till och med uppväcker döda? Vad är det för en konstig ny lära, som han börjat predika för alla som vill höra på? Och hur kan det komma sig att folk lämnar allt för att följa honom? Maria har ingen aning om vad hon skall tro om allt det här, och hon blir mycket sårad när Jesus inte längre verkar vilja kännas vid henne och sina bröder. Men när hennes yngsta dotter vill börja följa med Jesus på hans vandringar, så blir det ännu värre än tidigare. För det kan väl inte vara lämpligt att en ung flicka vandrar runt på vägarna på det där viset? Och alla vet vad det är för slags människor, som väljer att följa med Jesus! Men en dag rymmer hon bort till sin märklige bror. Fast i Jerusalem får Maria åter träffa sin dotter. Och tillsammans får de uppleva den hemska korsfästelsen, men även den underbara uppståndelsen…

Cecil Bödker (född 27:e mars 1927 i Fredericia på Jylland) är en dansk författarinna, som är något mer känd hemma i Danmark än här i Sverige. Och när SVT skulle gå åratal av önskemål till mötes och göra en julkalender, som handlade om bakgrunden till varför kristna firar jul, valde man Cecils böcker om Jesus och hans mor som manus. Tyvärr hade någon missat att de här böckerna är skrivna för tonåringar, och inte för barn. Kritiken blev minst sagt hård, och det har nu gått mer än trettio år utan att någon har gjort en ny svensk julkalender om Jesus. (Danskarna har dock sin betydligt populärare ”Jesus och Josefine” från 2003, som även har gått på SVT.) Men om man kan bortse från att ungdomsromaner nog inte passar som manus till en julkalender, så tycker jag att kritiken är orättvis. Jag kan ju inte göra annat än berömma Cecil Bödkers arbete med att skriva en berättelse, som för all del bygger på Nya testamentet, men den låter oss även få veta hur allting måste ha varit där och då, i Israel och Egypten för två tusen år sedan. Julkalendern 1987 har som sagt fått ett jättedåligt rykte. Och den är också en av de få julkalendrarna från de sista fyrtio åren, som inte har getts ut på DVD. Men vi har i alla fall fått boken ”Maria från Nasaret”. Texten i den är egentligen bara en förkortad version av Cecils roman ”Marias barn: Pojken”. Men där finns också många av de fina teckningar, som gjordes till julkalendern av konstnären Bengt Arne Runnerström. Och det är svårt att hitta dem någon annanstans, såvida inte SVT äntligen publicerar julkalendern på DVD eller Öppet Arkiv…

”Det är saligt att samla citron” av Birgitta Rudberg

foto-0086

Utgiven: Libris bokförlag, 2003

Det var ju länge självklart att barn skulle lära sig olika psalmer och även andra slags andliga sånger, så väl hemma som i söndagsskolan och i den vanliga skolan. Men även de yngre generationerna har ibland lärt sig vissa religiösa sånger, särskilt om det snart är dags för jul eller påsk eller midsommar. Det tokiga är bara att det är så vanligt att barn missuppfattar texterna. Man kan så lätt höra lite fel, och de gamla psalmerna kan vara svåra att förstå även för vuxna. Trots det så blev Birgitta Rudberg, som växte upp i en prästfamilj och fick lära sig många psalmer redan som liten, överraskad av hur många svar hon fick på sin förfrågan, när hon ville göra en undersökning om det här. Det var så att det räckte till en hel bok! Naturligtvis har de flesta gjort sina missuppfattningar när de var mer eller mindre små, som det var väntat. Men det finns också med ett antal exempel från tonåringar i boken, och det är flera som hann bli vuxna innan de en dag plötsligt förstod att de hade sjungit fel i alla år! Medan vi läser boken får vi också lära oss lite historia om våra psalmböcker och psalmförfattare…Tre psalmer fick ett kapitel var: ”Gud som haver barnen kär” och ”Tryggare kan”, för de har varit flitigt sjungna för barn trots sitt ålderdomliga språk, och adventspsalmen ”Gläd dig, du Kristi brud”, där väl inget barn kan ha trott något annat än att vi av någon anledning ska bära hem vår konung…

Resten av boken är uppdelad i teman. Visste du till exempel hur många djur det finns i både psalmer och i andra texter? Barnen har i alla fall hittat kor, katter, hundar, hästar, grisar, hönor, fiskar, renar, harar, myror, rävar, lejonungar och tigrar. Och visst kan psalmer handla om mat! Barnen har ju hittat hela hallonland, och frukter som bananer och apelsiner. Men där finns också så mycket annat ätbart, som vetebröd och makaroner, pannkaka, godis, efterrätt, senap, spenat, marmelad, lever och gröt… Och vad menar man med ord som ”liter” och ”spis” och ”skänk”, när man sjunger dem i psalmerna? Kan en psalm handla om helt vardagliga hushållssysslor som städning och tvättning? Kan man hitta svordomar och slagsmål i psalmerna? Och är inte vissa av texterna lite väl skrämmande för barnen? Ofta kan de till och med handla om självaste döden, vilket både kan vara spännande och lite läskigt. Och är Jesus uppstoppad? Tydligen har oväntat många barn trott just det… Barnen har också alltid försökt göra de olika psalmerna mer begripliga på sitt eget sätt. Och då blir det kanske så att Jesus kommer med färjan, eller att Guds löften är osanna. Mantlar och palmblad förvandlas då till vantar och pelargoner, ”falska läror” till ”falska varor” och ”all min väg” till ”allmän väg”. Och för de små som endast hör på när andra sjunger, så är det inte heller alltid så lätt att förstå när ett ord slutar och nästa börjar. Då blir det plötsligt saligt att samla citron, eller så blir vi uppmanade till att lämna salt. Och det är väl inte så fel att tänka sig att Gud sitter bland stjärnorna?

Så får vi inte glömma bort alla namn, som gömmer sig i de olika texterna. Det är nog inte konstigt att ett så främmande ord som ”hosianna” har lett till missförstånd. Men det går även att hitta Signe, Helga, Allan, Hugo, Ville, Julius, Lena, Lotta, Hulda, Herman, Lisa, Tilde, Irene, Tage och Agnes. Och finns det figurer i psalmboken, som har så märkliga namn som Särdeles och Bejakar och Risa? Även en ganska lång rad efternamn finns med: Davidsson, Kvist, Berg, Gussander, Ahlén, Larsson och Eliasson… Men det är inte bara psalmer och andra andliga sånger, som ett barn kan missförstå. Man kan ju även missuppfatta texter från Bibeln och trosbekännelsen och så mycket annat, som de vuxna säger i kyrkan och på möten och i skolan och i söndagsskolan… Vi behöver ju inte tro på vad sångerna och texterna säger, för vi kan nog ändå alla känna igen oss i alla dessa barns olika tankar. Fast det är också så att den kristna tron länge var självklar för de flesta svenskar. Och vi får därmed se de gamla psalmerna som en del av vårt kulturarv, även om det är så att vi inte själva är troende. Barnen har tydligen också funnit mycket glädje i de olika sångerna, även om vissa har blivit ledsna och rädda i stället. Ofta beror de mer ångestfyllda exemplen bara på ett missförstånd. Men det är så att barn i många fall tyvärr inte frågar en vuxen om detta, och då blir det kanske också fel i flera år. Fast i stort sett har missuppfattningarna varit mer roliga än sorgliga, och allt mer går det upp för oss att ofta så har barnen inte haft så fel ändå…

”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz

51s4zcju41l

Utgiven i Sverige: 1898

Av alla de antika kulturerna verkar Romarriket vara den, som lockar oss moderna människor mest. Kan det vara så att vi känner igen oss i den här tidens människor, trots att de också var så olika oss? Fast vi kan se att det moderna intresset för Romarriket uppkom redan under rokokon på 1700-talet, och sedan på 1800-talet kom de första historiska romanerna om den här epoken i europeisk historia. Och nu ska vi prata om den av dem, som kom att bli allra mest berömd och framgångsrik på sin tid, även om till och med den nästan är bortglömd idag: ”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz från 1895. Ingen kan väl säga något annat än att Gaius Petronius lever ett gott liv. Han är ju också en rik adelsman i Rom på 60-talet e Kr, och hittills har han lyckats hålla sig kvar i kejsar Neros närmaste krets. Visserligen är det en balansgång att hålla den nyckfulle Nero nöjd, men det har fortfarande inte varit något problem för Petronius att klara av detta. Men en dag kommer hans systerson Marcus Vinicius hem från kriget mot partherna i öster, och han måste genast tala om för sin morbror om att han har blivit blixtförälskad. Föremålet för hans kärlek heter egentligen Callina, men hon kallas för ”Lygia” eftersom hon är en gisslan från folkslaget lygierna. Hon har blivit fosterdotter i en överklassfamilj i Rom, men Vinicius har fortfarande inte någon aning om att hon är kristen…

Till stor del går den här romanen ut på att skildra klyftan mellan dessa första kristna i Rom, som gör allt för att kunna leva ett dygdigt liv, och en allt mer dekadent överklass, som verkar som att de inte har några skrupler alls längre. Och just den här klyftan gör ju att Vinicius och Lygia får kämpa hårt för sin kärlek. Han vet ju inte något om hennes religion, eller att hennes fostermor har gjort allt för att kunna ge henne en skyddad uppväxt. Vinicius vill ju för all del gå till Lygias fosterföräldrar och fria till henne där, men han får tyvärr ett dåligt råd från Petronius. Eftersom hon råkar vara en gisslan från ett främmande land, så vill han inte att Vinicius ska behandla henne som en romersk flicka. Utan i stället bör hon hämtas till det kejserliga palatset, där han sedan kan få henne som en gåva av kejsar Nero. Lygia får i och för sig stöd av Acte, en av Neros före detta älskarinnor, som har blivit kristen i hemlighet, men den här tiden i kejsarens palats blir ändå mest som en mardröm för henne. Och när dessutom Vinicius blir berusad på en fest och skrämmer henne, så bestämmer hon sig för att fly… Vinicius blir nu besatt av att hitta Lygia igen, men han får ju även lära känna kristendomen. Han får till och med träffa apostlarna Petrus och Paulus. Man det är knappt att han och Lygia hinner reda ut sina missförstånd innan katastrofen kommer. En stor brand bryter ut i staden, och de kristna får skulden för olyckan. När till och med Lygia hamnar i fängelset, så blir det bråttom för Petronius och Vinicius att försöka befria henne därifrån…

Henryk Sienkiewicz (1846-1916) var en polsk författare, som annars mest skrev om Polens historia. Men det var ”Quo vadis”, som blev hans stora internationella framgång. (Fast till och med i den romanen kommer Lygia och hennes trotjänare Ursus från ett folkslag, som bodde i nuvarande Polen.) Sienkiewicz fick Nobelpriset i litteratur år 1905, och ”Quo vadis” har också blivit film flera gånger. Men för en modern läsare kan det finnas en del att kritisera i den här romanen. Det kan till exempel se ut som att alla de kristna är goda, medan alla de andra är onda. Vinicius måste ju också bli kristen innan han får Lygia. Och det kan nog få många människor idag att höja på ögonbrynen. Men det är faktiskt inte så svart eller vitt. Lygia blir faktiskt övertalad till att lämna Vinicius av en kristen präst, för han vill tydligen inte att hon skall få förlåta honom. Så där kan man se att kristna också kan göra fel ibland. Dessutom blir Petronius aldrig någonsin kristen, men trots det framställs han ändå som en till största delen god person. Då är det ju lite svårare att försvara vissa tendenser i romanen, som idag skulle kallas antisemitiska. Både den onda kejsarinnan Poppaea och skurken Chilon har kopplingar till judendomen, och de får hjälp av några rabbiner med att skylla branden på de kristna. Men redan i filminspelningen från 1951 lyckades man ju faktiskt trolla bort de här anspelningarna… Till en stor del påminner ju ”Quo vadis” också mycket om Vibeke Olssons romaner om Romarriket, trots att de skrevs betydligt senare. Det verkar som att båda författarna alltså gjorde sin research…

”Catrin Ambrosia” av Alice Lyttkens

catrin-ambrosia

”På villostig”: Albert Bonniers förlag, 1963
”Skuggspel i natten”: Albert Bonniers förlag, 1964
”Hasard med guldmynt”: Albert Bonniers förlag, 1965
”Den venetianska spegeln”: Albert Bonniers förlag, 1966
”Livet är ett vågespel”: Albert Bonniers förlag, 1967
”Vårens tid är inne”: Albert Bonniers förlag, 1968

Hon växer upp på en hårdare tid, då det ännu finns mycket kvar att ändra på i det svenska samhället. Kvinnor har ju knappt alls några rättigheter, och pojkars utbildning anses vara viktigare än flickors. Men nu råkar hon vara det enda barnet till en professor vid Uppsala universitet, och det är väl delvis därför hon blir annorlunda än de flesta andra flickor. För hon får faktiskt en ovanligt god utbildning, det ser hennes far till. Och han brukar till och med undervisa henne själv ibland. Det kanske är sant att han inte kan se alla hennes behov, och hon tycker nog att han bryr sig för mycket om sitt arbete. Men han är trots allt hennes enda trygghet i livet, då hon tidigt tappade sin mor. Och det är nog bara om man själv har upplevt något sådant, som det går att föreställa sig hur svårt det blir för henne när även hennes far dör… Och nu blir hon utlämnad till sin farbror i Stockholm, som hon knappt känner trots det nära släktskapet. Farbrodern har inte heller lust att ta hand om en ”bångstyrig” brorsdotter. Och hon får snart lära sig att hon trots allt fick leva som i en lycklig bubbla medan hennes far levde. För i ”den riktiga världen” finns det tydligen ingen plats för intelligenta och självständiga kvinnor. Nej, vacker och tystlåten ska man visst vara. För en kvinnas enda uppgift i den stolta borgarklassen verkar ju vara att behaga männen. Men kan hon kanske ändå finna kärleken och bli lycklig?

Nu är det lätt att tro att allt det här bara skulle kunna handla om en enda litterär figur. Men det kan otroligt nog ju handla om två stycken! Och det var riktigt märkligt för mig när jag upptäckte detta… Alice Lyttkens levde mellan 1897 och 1991, och på sin tid var hon en mycket produktiv författare. Framför allt kom hon att bli känd för de romanserier, som utspelar sig på 1700-talet och 1800-talet. Idag är hon inte särskilt omtalad längre, men jag fick ärva en av hennes romaner från min mormor, och sedan har jag hittat flera andra på second hand-affärer… Men jag tänkte inte så mycket på dem, förrän jag började läsa ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. För det var ju som om en klocka började ringa. Kunde det vara möjligt? Jag kastade mig över mina bokhyllor och grävde snart fram serien om Catrin Ambrosia, den som Alice Lyttkens skrev på 1960-talet. Och jo visst, jag hade rätt! Beatrice Löwenström, som är den otursdrabbade kvinnliga huvudpersonen i ”Överenskommelser”, hade här faktiskt en olyckssyster. Ja, man kan till och med säga att Catrin är Beatrices föregångare. Visserligen lever ju Catrin på 1780-talet, medan Beatrice lever på 1880-talet. Men det verkar för all del inte som att så mycket har förändrats under det här seklet. Kvinnornas ställning i samhället har knappast förbättrats, och den stora klyftan mellan de olika samhällsklasserna har inte blivit mindre. Men det är ändå bara ovanliga personer som Catrin och Beatrice, som ser alla orättvisor och vill försöka göra något åt detta…

Men de är tydligen ganska så olika varandra till utseendet. Catrin beskrivs ju som en blond skönhet, medan Beatrice är rödhårig och framställs som mer ”intressant” än vacker. Men de är å andra sidan båda två långa och smala… Catrin har kanske också lite mera tur i livet. För hon lyckas slippa undan en rad ovälkomna friare, och hennes farbror Niclas lär sig ju med tiden också att tycka om henne. Men även hon måste kämpa hårt för rätten att i någon mån få styra över sitt eget liv. Allting börjar med att hon flyr från sitt barndomshem i Uppsala, efter att hennes far och styvmor har beslutat att hon bör gifta sig. Men den som de har valt är en gammal man, som den unga Catrin tycker är vidrig och äcklig. Hon försöker ta sig till sin farbror i Stockholm utklädd till en yngling, och skvallret om detta oövertänkta tilltag ska förfölja henne i flera år. Hon får dock bo hos en avlägsen släkting och hans hustru en tid, innan hon återvänder till sin sjuke far i Uppsala. Men efter hans död kastas hon mellan olika hem, tills hon blir guvernant åt barnen i en grevefamilj. Dessutom verkar det ju alltid hända saker runt Catrin, och det är svårt för folk att förstå sig på varför hon inte vill bli gift. Fast jo, det vill hon bli egentligen. Men i så fall ska det vara av kärlek, och inte för att hon ska bli försörjd. Det är ju bara det att ”den rätte” dröjer så länge med att dyka upp… Till slut hade Alice Lyttkens skrivit sex böcker om Catrin. Och de är mycket intressanta också för att hon lyckades skriva dem på ett rätt så ålderdomligt språk, som tydligen ska vara tidstypiskt för just 1700-talet…

”Magdalena på Stjärneholm” av Inger Kullenberg

stjc3a4rneholm1

”Det var en gång… Magdalena på Stjärneholm”: Bonniers juniorförlag, 1981
”Hut går hem, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1983
”Skam den som ger sig, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1991
”Flickan i trädet”: Bonniers juniorförlag, 1995

Ibland måste en bokälskare som jag fråga sig: Hur kan det vara så att vissa böcker och författare blir så kända, att till och med de som knappt har läst en enda bok i sitt liv känner till dem, samtidigt som andra aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar? Dessutom verkar det ju som att olika genrer får olika mycket uppmärksamhet. Ni har väl märkt att jag har snöat in mig på den historiska genren? Fantasy är nog nummer två på min lista, även om jag fortfarande inte har skrivit så mycket om den genren här på min blogg. Men det verkar ju som att svenska folkets favorit-genre nu för tiden råkar vara deckare, och de har väl aldrig lockat mig särskilt mycket (undantagen är de gamla klassikerna, som t ex Arthur Conan Doyle och Agatha Christie). Så i stort sett brukar historiska romaner väl inte sälja lika bra som deckarna, även om det förstås kommer ut flera böcker även i den genren varje år. Dessutom tror jag att barnböcker får mindre uppmärksamhet och säljer lite sämre än vuxenböcker. Och när det dessutom har gått ett antal år sedan boken gavs ut, så har ju intresset sjunkit ytterligare. Så har en bokserie alla de tre sakerna emot sig, då är det kanske inte heller så konstigt att den tyvärr har blivit nästan bortglömd. Men nu ska jag göra mitt för att påminna folk om fyra böcker, som jag tyckte mycket om som yngre, och det är Inger Kullenbergs serie om Magdalena på Stjärneholm…

Fröken Magdalena Stiernudd växer upp på herrgården Stjärneholm i mellan-Sverige på 1850-talet. Där finns ju också hennes föräldrar, hennes båda yngre bröder och en hel rad tjänare. Även om det aldrig sägs rakt ut i böckerna, så blir det tydligt för vuxna läsare att Magdalenas familj tillhör adeln. Och i mycket har ju hon och hennes bröder Fredrik och Wilhelm det bättre än de flesta andra barn. Men det är just det som Magdalena börjar fundera över. Hur kan det komma sig att vissa människor är finare än andra? Varför får hon och Fredrik ha en egen lärarinna, som de kallar för Mademoiselle, medan alla de andra barnen i trakten går i den vanliga byskolan? Magdalena kan inte förstå detta… Men det blir ännu värre när hon hör talas om vissa hemska orättvisor, som till råga på allt har skett helt nära henne. Och ja, här måste jag komma med min enda kritik mot dessa böcker: Att just de här historierna känns för hemska för att vara med i barnböcker. För en flicka drunknar när hon inte törs släppa taget om sin husmors fina täcke, och husbonden är bara arg för att täcket har blivit förstört. Sedan blir också en annan flicka misshandlad av sin husbonde, och hon får sedan dessutom blodförgiftning och dör. Och ja, ni får döma själva om detta låter som lämpligt för barn att höra eller inte… Men det finns även en annan historia i de två första böckerna, som jag undrar om den egentligen är så barnvänlig. Den handlar om fru Gunilla, som har fått spöka i Blå Gästrummet på Stjärneholm i hundra år. Och det är först när den tragiska sanningen om hennes liv kommer fram, som hon äntligen kan få vila i frid…

Det finns ju även mycket roligt i Magdalenas liv. Hon och Fredrik leker ibland med Pelle och Stina, rättarens barn. Och då och då kommer ju också kusinerna från Stockholm på besök till Stjärneholm. Men det är ju som att Magdalenas medkänsla för de utsatta bara växer med åren. Och när ett kalas i prostgården slutar med förskräckelse, bara för att den lille Wilhelm nödvändigtvis skulle följa med, så råkar Magdalena själv illa ut. Men hon måste ju försvara pigan Kajsa mot den elaka prostinnan! Sedan får hon också veta att Mademoiselle ska sluta som deras guvernant för att hon skall gifta sig, och nu får Magdalena och Fredrik en manlig lärare, en informator, i stället. Men det blir ju omöjligt för Magdalena att tåla magister Bredberg, särskilt efter hon fått veta vad han gjort med pigan Greta! Det är nog tur att Magdalena har fått en vän i Kristin, fast det ju egentligen bara är meningen att hon ska bli hennes kammarjungfru. Och i slutet av boken har faktiskt också en helt ny Magdalena fötts… På flera sätt påminner ju Magdalena på Stjärneholm om Astrid Lindgrens Madicken, som också hon är en flicka från en finare familj, men som ändå bryr sig om hur de fattigare människorna får ha det. Men det är som att Inger Kullenberg är än mer vågad än Astrid Lindgren om att beskriva otäckheter, särskilt när det ändå rör sig om barnböcker…

Den fjärde boken i denna serie, ”Flickan i trädet”, handlar inte om Magdalena, utan om Mia-Lena. Men hon är faktiskt dotter till Magdalenas gamla lärarinna, som nu har blivit prostinna och mor till tre egna barn. Och vi får ju återse flera av våra vänner från Stjärneholm, däribland Magdalena själv. Men mest får vi ju följa Mia-Lena och hennes familj, när de flyttar in i en främmande prostgård en liten bit från Stjärneholm… Mia-Lena får ju ofta känna sig ensam, medan hennes båda bröder David och Daniel jämt har varandra att leka med. Men hon är faktiskt en prostmamsell (för så kallade man prostars döttrar på den här tiden), så hon får vänja sig vid att hon är finare än de flesta andra flickor. Hennes mamma vill inte ens att hon skall börja i byskolan, förrän hennes pappa säger att det säkert ska gå bra. Men i skolan märker ju Mia-Lena snart att skolmamsellen gör skillnad på folk och folk, även bland sina egna elever. Där finns ju också storbondedottern Ida, som vill att hon och Mia-Lena skall bli vänner. Problemet är bara att Mia-Lena tycker bättre om den fattiga torparflickan Gertrud, och det blir ju Ida inte gladare över. Så en dag blir Gertrud anklagad för att ha stulit skolmamsellens fina brosch, men Mia-Lena ber då David och Daniel om hjälp med att få den skyldiga att erkänna… Borta på Stjärneholm rustar man till bröllop, för nu skall Magdalena gifta sig med en förnäm greve. Men hon är ju inte någon lycklig brud, så nu behöver hon verkligen sin ”mademoiselle” som tröst… Samtidigt gör Mia-Lena allt för att få Wilhelm att märka henne, men det blir inte heller så lätt…