”Birgitta, Birgitta” av cecilia sidenbladh

Utgivning: Raben & Sjögren, 2003

Britta var en gång ett litet hittebarn, som kom till herrgården Finsta i Uppland en dag år 1303. Samtidigt fick lagman Birger och fru Ingeborg också en egen dotter, som de gav namnet Birgitta. Man bestämde att hittebarnet skulle få heta nästan likadant, och så fick de båda flickorna också bli döpta samtidigt… Britta måste ju lära sig att hon tillhörde tjänstefolket och bara skulle bli piga. Men samtidigt blev hon också Birgittas lekkamrat, och de fick till och med dela säng med varandra. Och när Birgitta redan som barn började få sina första uppenbarelser, så blev ju Britta genast hennes närmsta förtrogna. Och så fick hon även trösta Birgitta efter att hennes mor dog…

Birgitta visste ju redan tidigt i sitt liv att hon ville bli nunna, men hennes far hade helt andra planer. Hon var alltså bara tretton år gammal när hon blev bortgift med Ulf Gudmarsson, som själv bara var arton år gammal vid bröllopet. Deras äktenskap blev dock lyckligt, och de fick med tiden åtta barn. Britta fick naturligtvis följa med Birgitta när hon flyttade med Ulf bort till den stora gården Ulfåsa, och hon fick sköta om hennes barn. För det var så att Birgitta själv inte lade ner mycket tid på dem, för det fanns så mycket annat för henne att göra. Hon var ju upptagen med välgörenhet och studier, när hon inte var i tjänst som hovmästarinna hos drottning Blanka i Stockholm. Dessutom levde hon nästan lika strängt som en nunna skulle göra, fastän en förnäm dam förväntades njuta av sin tillvaro. Men den trogna Britta fanns förstås jämt i hennes närhet, så hon fick till och med följa med Birgitta och Ulf på deras pilgrimsresa ner till Spanien! Men så dog plötsligt Ulf, och nu fick Birgitta till slut möjligheten att följa sin kallelse på allvar. Och nu var ju hennes ambitioner inte heller små, för hon bestämde sig för att grunda en helt ny klosterorden! Men för att få göra det, så måste hon åka ända ner till Rom och be om tillåtelse från påven själv. Britta hade ju tyckt att resan till Spanien var nog märklig för henne, men nu fick hon även se olika länder som Italien, Cypern och Det heliga landet. Överallt kände sig Birgitta tvungen att göra allt för att få de rika och mäktiga att ångra sina synder. Och så fick hon också sina märkvärdiga uppenbarelser! Med tiden började ju allt fler tänka att hon måste vara en helig människa…

Birgitta Birgersdotter levde mellan 1303 och 1373 och var Sveriges första internationella ”kändis”. Hon var också ända fram till år 2016 den enda person från Norden, som hade blivit godkänd som ett helgon av någon påve i Rom. Birgitta hann tyvärr dö innan hon kunde återvända till Sverige och se klostret i Vadstena. Det blev istället hennes dotter Katarina, som kom att bli dess första abbedissa. Den här boken kom ut 2003 i samband med att hela sjuhundra år hade gått sedan Birgittas födelse. Den är mycket vackert illustrerad av Tord Nygren. Cecilia Sidenbladh har förresten också gjort sex till böcker i samarbete med just honom…

”Driver dagg, faller regn” av Margit söderholm

Utgivning: Wahlström & Widstrand, 1943

Det är nog inte alla böcker, som jag vill kalla för ”kärleksromaner”. Visst, det kan ju verka som att de flesta romaner handlar om att huvudpersonen blir kär. Eller kanske om hur ett kärlekspar skall få sitt förhållande att fungera? Men om man tänker efter, så är ju kärlekshistorien sällan det viktigaste. Eller det är åtminstone inte det enda viktiga, för det är som att huvudpersonen måste utvecklas även på andra sätt. Men nu finns ju också kärleksromanerna med stort K, där det känns som allt annat än kärleken kommer vid sidan om. Visst kan vi även här se att huvudpersonerna måste finna sig själva, till och med sin egen styrka. Men det är ändå utan tvekan kärleken, som blir navet i de romanerna. Och nu skall skriva om den roman, som jag tror är den mest romantiska av alla böcker jag någonsin har läst! ”Driver dagg, faller regn” av Margit Söderholm börjar i en by någonstans i Hälsingland vid början av 1800-talet. Och det är också där, som vi träffar Germund Germundsson för första gången…

Det ser till en början ut som att livet leker för Germund. Han är den ende arvingen till den största gården i hela trakten, och nu till hösten skall han gifta sig med Gertrud från granngården Lars-Ols. Men när Germund kommer hem från en resa till staden, där han köpt saker till det ståtliga bröllopet, så möts han av en hemsk nyhet. Han får veta att Gertrud har rymt bort med en fattig spelman, och så har hans lyckliga tillvaro med ens slagits i spillror. Det slutar med att hans far måste låta honom åka ända ner till Stockholm, bara för att han skall få något annat att tänka på och komma över sin sorg… Men tiden går sakta men säkert vidare. Germund träffar den unga änkan Sigrid och gör sedan upp om ett strålande gifte med henne. Fast en dag hittas Gertrud drunknad nere i älven, men ingen kan hitta spelmannen. Har han också gått och drunknat, eller finns det kanske en kusligare förklaring? Men sedan går åren. Germund har gift sig med Sigrid och blivit traktens mäktigaste man. Men ännu har folket i trakten inte tröttnat på att skvallra om detta med Gertrud. För hur kom det sig att en stor-bondedotter bara lämnade allt för en fattig spelman, om han inte använde trolldom för att få henne? Och nog ser det ut som att spelmannen var självaste Forskarlen, som hade makten att locka Gertrud till sig när han spelade på sin fiol? Men så tröttnade han väl på henne och mördade henne innan han bara försvann… Germund gör allt för att utrota den vidskepelse, som ännu lever kvar där i bygden. Men det är inte så lätt att få slut på alla föreställningar, som folket har haft ända sedan förkristen tid.

Till slut börjar det också se ut som att historien med Gertrud och spelmannen skall upprepas, fast i nästa generation… Marit är Germunds enda barn och van vid både trygghet och välstånd. Hon har nyss blivit trolovad med Matts, som har blivit utvald bland traktens alla ungamunga till att bli näste husbonde på Germundsgården. Men när hon en kväll går med sina kusiner på dans, får Marit lära känna Gertruds son Jon. Han räddar henne från två berusade män, och som tack för detta börjar hon i smyg ge honom mat och laga hans kläder. Men detta gör att hennes värld vänds upp och ner. Det verkar ju som att ingen har något gott att säga om Jon, men trots det vet hon att hennes känslor för honom bara växer. Men är hon beredd att göra som Gertrud och lämna allting för kärleken till en fattig spelman? Fast till slut måste hon ändå göra sitt val… Och ja, jag måste ju påpeka att jag älskar den här starka kärlekshistorien mellan Marit och Jon! Men det är sant att Marit till en början är feg, och alldeles för noga med att lyda sina föräldrar och inte tappa sitt goda anseende. Jag förstår ju för all del att hon lever på 1800-talet, och att hon har blivit uppfostrad med andra värderingar än våra. Men ändå! Och det får mig också att undra över varför det var lättare för Gertrud att fatta sitt beslut, att överge allt annat för sin kärleks skull. Men det får vi tyvärr inget bra svar på, för vi får bara läsa om Germunds och Marits tankar i den här boken. Men det blir till slut nödvändigt även för Marit att stå upp för sin egen vilja, och att börja kämpa för att Jon skall få någon slags rättvisa…

”De skandalösa” av Simona Ahrnstedt

Utgivning: Damm förlag, 2013

Efter att jag hade läst ”Överenskommelser” och ”Betvingade”, så var det självklart dags för mig att kasta mig över Simona Ahrnstedts tredje roman: ”De skandalösa”. Och den här gången hamnar vi i stormaktens och barockens tid. Berättelsen utspelar sig under sommaren 1685, och den börjar med en rätt så tragisk scen… Magdalena Swärd bor med sin jungfru Beata i ett uselt kyffe i Stockholm. Hon blev tidigt föräldralös och har därför länge fått lita på andras välvilja. Men trots allt det där har nog det senaste året varit det värsta i hennes liv. Först blev hon grovt sviken av sin fästman, men det blev orättvist nog ändå hon, som beskylldes för att ha orsakat en skandal. Och då hon dessutom ska fylla hela tjugosex år nu till hösten, så måste hon tydligen finna sig i ödet att bli en gammal ungmö. Men det värsta är nog ändå att hennes pengar håller på att ta slut. Så när hon får erbjudande om att bli sällskapsdam åt en ung friherrinna, så kan hon knappast tacka nej till det. Fröken Venus är bara sexton år gammal, men oerhört vacker och förtjusande, och det är också meningen att hon ska gifta sig så rikt som möjligt. Så nu måste hon ju åka till slottet Wadenstierna, när änkegrevinnan Gripklo har bjudit henne dit. Men hon är inte den enda unga adelsdam, som ska få tillbringa sommaren där. För nu skall ju den nyblivne greve Gabriel snart ska komma hem och välja sig en passande hustru…

Gabriel Gripklo har plötsligt ärvt allt, då såväl hans far som hans två äldre bröder numera är döda. Själv skulle han helst fortsätta segla ute på världens hav, men nu kräver ju plikten att han börjar leva ett helt annat liv. Och det är inte alls särskilt roligt för honom att återvända till Sverige, för folk har fortfarande inte glömt den gamla skandalen, den där om att han skulle ha orsakat en flickas död… Och en kväll slår Gabriel vad om att han ska kunna förföra den strama Magdalena inom två veckor! Men samtidigt får hon veta att Peter, hennes före detta fästman, snart skall komma till Wadenstierna med sin nya fästmö. Därför sväljer hon ändå vreden över att greve Gabriel har slagit vad om henne, och i stället ingår hon ett skamlöst avtal med honom. Men det hela tar en vändning, som ingen hade kunnat föreställa sig… Och ja, det var ju romanens handling i stora drag. Och tyvärr måste jag säga att Simonas tredje roman också är hennes sämsta dittills. Eller rättare sagt den som var minst bra, för den är väl inte dålig. Men det känns ju som om sexscenerna fick ta alldeles för mycket plats här. Ja, visst finns det sexscener i ”Överenskommelser” och ”Betvingade” också. Men det här tar priset! Det är som om Simona lade ner så mycket tid på att skriva om när Magdalena och Gabriel har sex, att hon glömde bort att berätta om annat också. Därför skildrar hon inte 1600-talet lika bra som hon skildrade 1800-talet och 1300-talet, vilket ju är synd. Och använde folk verkligen ord som ”ha sex” och ”sexig” på den här tiden? Tyvärr känner jag på mig att de inte gjorde det…

Jag skulle också önska att vi hade fått veta mer om Ossian och Beata. Helt plötsligt är de ju ett par, men hur blev de det? Däremot måste jag väl erkänna att Simona skildrade Venus känslor riktigt bra. Och ja, jag gillar också faktiskt Magdalena och Gabriel. Visst kan det kännas som att vi åter har fått möta Beatrice och Seth eller Illiana och Markus. För hon är en intelligent proto-feministisk kvinna, som inte beskrivs som vacker (även om till och med hon kan överraska när det blir dags för en bal), medan han är en rik man med tvivelaktigt rykte, som ändå till slut gör sig förtjänt av hennes kärlek. Men så vet också Simona Ahrnstedt hur hon ska använda sig av dessa arketyper så att det känns rätt, även när hon gör det för tredje gången… Magdalena påminner förresten mig mycket om Jane Eyre. Var bådas pappor präster och kom bådas mammor från lågadliga familjer? Jo då! Förlorade de båda två tidigt sina föräldrar? Ack ja. Anses de vara intelligenta men oansenliga? Jajamensan! Och får de ändå båda två gifta sig med en rik adelsman? Ja, vad tror du själv? Det är faktiskt intressant hur jag kan hitta så många likheter mellan olika romanfigurer. Beatrice från ”Överenskommelser” är också väldigt lik en viss Catrin Ambrosia, som var huvudperson i en serie på sex delar av Alice Lyttkens. Och visst ja, hon är ju också lik Irene Heron från ”Forsytesagan” av John Galsworthy. Men jag får återkomma till det där en annan gång…

”En plats att vila på” av Vibeke Olsson

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1989

När vi närmar oss slutet på hennes serie om en släkt i Romarriket, så är det som att Vibeke Olsson började experimentera. ”Krigarens sköld” var ju hennes första roman med en manlig huvudperson. Och när vi nu har kommit till den sista delen i serien, ”En plats att vila på” från 1989, så märker vi att hon vågat ta ännu ett steg, för nu har hon även skrivit en roman med flera olika huvudpersoner. Och det är både män och kvinnor. Vissa av dem är medelålders, medan de andra ännu är tonåringar. Och så kommer de dessutom även från tre helt olika samhällsklasser. Men de har alla kopplingar till huvudpersonerna i seriens fem tidigare delar, och alla kommer de få sina liv förändrade av ett krig… Romanen börjar på hösten år 311, och då finns det flera olika kejsare runtom i Romarriket. En av dem är Constantinus, som vi har lärt känna som Konstantin den store. En av hans rivaler är Maxentius, som har blivit mycket hatad av överklassen i Italien. Och det är ju självklart att Constantinus måste utnyttja det, för det här missnöjet ger honom chansen att störta Maxentius och ta även hans del av riket…

Primigenia var en biperson i tre tidigare delar av denna serie, men nu får hon träda fram i rampljuset och själv uttrycka sina tankar och känslor. Sedan hon blev änka, så gifte hon om sig med Crescens, en före detta centurion, som nu har blivit diakon i den kristna församlingen. Och nu har hon tvingats flytta med honom och sina tre yngsta barn från Mogontiacum, som varit hennes hemstad i många år, ner till den larmande storstaden Rom, där hon snart vantrivs och blir allt mer olycklig. Och det är ju också inte förrän nu, som hon på allvar har börjat sörja över att Crescens ”inte är som andra män”. Men så blir Crescens ertappad med att förgripa sig på en slavpojke, och då blir han också avskedad från sin tjänst som diakon. Så söker han sig i stället till den avvikande Marcion-kyrkan, för det visar sig att de faktiskt inte fördömer hans läggning. Men nu förfaller ju skenäktenskapet med Primigenia mer och mer, särskilt då han plötsligt tar värvning som pretorian, en av kejsarens ökända livvakter… Aldrig skulle man kunna tro att man skulle känna sympati för någon, som i våra dagar skulle kallas för våldtäktsman och pedofil. Men ändå lyckas Vibeke Olsson ge oss en intressant bild av Crescens, någon som aldrig har passat in och varit helt lycklig någonstans. Först nu har han börjat vara nöjd med tillvaron. Men han ger sig ut i inbördeskriget och råkar då snart illa ut igen…

Aelia tillhör en rik överklassfamilj och har därför fått en trygg men kanske även rätt tråkig uppväxt. Visst är det trist för henne att hennes mor dricker, men i stället står hon ju mycket nära sin mormor. Och en dag träffar Aelia centurionen Drusus och blir förälskad. Snart är hon gravid, och nu får hon mycket att tänka på. För skall hon vänta på Drusus, som har gett sig ut i kriget? Kan hon verkligen leva hela sitt liv med en man från en helt annan samhällsklass, hur mycket hon än älskar honom nu? Det ser länge ut som att Aelia lever långt från krigets alla fasor, men även hon råkar till slut illa ut… Onesimus skulle nog ha velat bli soldat en dag, för hans far var en tapper centurion. Men han är slav och kan därför bara bli en av arméns mulåsnedrivare. Och han är faktiskt endast fjorton år gammal, när han måste följa med sin legion ut i det fruktansvärda inbördeskriget. Onesimus har nu bestämt sig för att sluta vara ett barn och bli vuxen. Han har inte en tanke på att det finns en period i livet, när man är mittemellan barndom och vuxendom. Därför måste han skämmas, för han tror att han är ovanligt känslig. Kriget blir som en enda stor plåga att genomlida för Onesimus. Och när det verkar som att alla andra firar den stora segern vid Saxa Rubra, så måste han gå omkring ensam och gråta…

”En plats att vila på” är ju som sagt den sjätte och sista delen i den här serien, så nu får vi lämna den här släkten. Och det är ju synd på ett sätt, för jag ville ju egentligen veta mer särskilt om Onesimus. Han har ju inte ens fyllt femton år när romanen tar slut, så det känns som att hans liv bara har börjat. Men på ett annat sätt var det ett bra ställe att avsluta serien på, för nu verkar de flesta huvudpersonerna vara nöjda med sina liv. Åh, vi får ju som vanligt många fasansfulla scener. Vibeke Olsson har ju som bekant inga svårigheter med att skriva sådana. Men det känns som att det trots allt finns lite hopp för en bättre framtid, även om alla inte får vara lyckliga…

”Betvingade” av Simona Ahrnstedt

Utgivning: Damm förlag, 2012

Visst är det så att jag inte kan se på mitt exemplar av ”Överenskommelser” utan att få ont i magen. För så grym var den värld, som vi kan fån läsa om där. Man får inte vänta sig annat än att den innehåller många av romance-genrens typiska klyschor. Men det går inte att förneka att jag blev berörd av den. Simona Ahrnstedt fick det som annars skulle framstå som fånigt och löjligt att bli trovärdigt, just genom att hon samtidigt visade att en herrskapsfrökens liv inte alltid var någon dans på rosor… Och bara en månad efter att jag läste ut ”Överenskommelser” tänkte jag också läsa ”Betvingade”. Jag vet ju inte riktigt vad jag hade för förväntningar. Men jag brukar oftast gilla historiska romaner. Och ja, ”Överenskommelser” hade minst sagt varit en stark läsupplevelse för mig. Så jag hade alltså inget emot att fortsätta min bekantskap med Simona Ahrnstedt. Jag blev knappast heller besviken… Berättelsen börjar en varm majdag 1349, som dessutom är Kristi himmelfärdsdag. Illiana tillhör en gammal stormannafamilj och bor på gården Månsättra i Östergötland. Egentligen skulle hon väl ha haft ett bra liv, om hennes far bara inte hade varit så tyrannisk och hennes mor varit så känslokall. Ingen av hennes föräldrar tycker om hennes intresse för växter och läkekonst, och de muttrar om att det har blivit svårt att hitta en make åt henne…

Illianas enda hopp står nu till den försynte bonden Axel. Egentligen tycker väl hennes föräldrar att han är nog för fattig för att bli deras svärson, men hon själv har inte något emot att bli hans hustru. Inte för att hon egentligen är kär i Axel, men han verkar vara snäll och hon tycker väl om honom. Men så dyker ju Markus Järv upp i hennes liv… Han är både en skicklig riddare och en av kungens närmaste män. Men nu har han också varit med i många krig utomlands, så nu har han fått ett envist rykte om sig att vara hänsynslös och farlig. Men sanningen är att han är en oäkting, och så har han också fått kämpa hårt i livet. Och han vill ju inte heller binda sig till någon, så han är inte heller gift. Men så blir han ändå tvingad av en rad av märkliga omständigheter att ingå äktenskap med Illiana… Hon kan först inte se något bra med det giftermålet, då hon bara har hört dåliga saker om ”Järven”. Men hon känner sig ibland trots allt dragen till honom. Och är det sant att Markus verkligen är så förskräcklig som alla de där ryktena påstår? Men innan de kan reda ut hur deras liv tillsammans ska se ut, så blir de tvungna att bo ett tag hos kungen och drottningen i deras förnäma slott i Stockholm. Illiana är knappast alls van vid det förkonstlade hovlivet. Markus är till råga på allt alltid upptagen, och hon är dessutom rädd för att han ska lockas av någon av de vackra hovdamerna. Så det är ju en lättnad för henne, när de får flytta in i hans slott och göra det beboeligt igen efter flera år av förfall. Men det finns fortfarande någon, som vill förstöra deras lycka…

Det finns bara en scen i ”Betvingade”, som får mig att riktigt rysa. Och det är när Illiana blir hotad av sina egna föräldrar, trots att kungen står alldeles bredvid och ser på! Annars är den här romanen inte alls lika brutal och hjärtslitande som ”Överenskommelser”, och den lyckas ju därför inte heller göra ett lika starkt intryck på mig. Men detta betyder absolut inte att den är dålig. För den har ju allt, som en bra historisk kärleksroman ska ha. Illiana påminner mig förresten om en annan romanfigur, nämligen Aurora i ”Ödets hav” av Elisabet Nemert. De är ju båda två intelligenta kvinnor från fina familjer på 1300-talet, som vill kämpa mot olika orättvisor. Och de tvingas ju båda två plötsligt in i ett äktenskap, bara för att sedan trots allt bli kära i sina makar. Markus är ju också som många män är i romance-genren. De kan verka bryska i början, men man behöver inte vara orolig. För de är inte så där hemska innerst inne, och sedan gör kärleken så att deras dåliga sidor kan försvinna… Vad ska jag säga? Detta låter ju rätt fånigt, jag vet att det gör det. Men de riktiga mästarna inom genren kan ändå få det att fungera, och jag måste erkänna att Simona Ahrnstedt tillhör denna skara… Man kan fråga sig om alla sexscener i hennes böcker är nödvändiga, men de hör väl också dit på något sätt… Jag gillar också att tre riktiga historiska personer får finnas med i ”Betvingade”. Kung Magnus och drottning Blanche är ganska viktiga bipersoner, och även den heliga Birgitta dyker upp i ett kapitel!

”Krigarens sköld” av Vibeke Olsson

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1988

Jag har alltid beundrat de författare, som klarar av att ha en huvudperson som är av motsatta könet. För det är ju inte alltid så lätt för en kvinna att beskriva hur en pojke eller en man känner och tänker, eller för en man att beskriva hur en flicka eller en kvinna känner. Jag har i alla fall inte lyckats ännu, även om jag kanske kommer att försöka igen någon gång i framtiden. Vibeke Olsson hade ju också koncentrerat sig på flickor och kvinnor, ända fram till att hon skrev ”Krigarens sköld” från 1988… Nu har vi hunnit fram till början av 300-talet, och det är Sabinas son Callixtus som är huvudperson. Han har dömts till livstids fångenskap i en koppargruva, och nu har han tappat allt hopp om att åter bli fri. Men detta betyder inte att han tänker bli alldeles bortglömd, utan han skriver rulle efter rulle till sin lille son Onesimus. Och på detta sättet får vi följa hans livs historia… Callixtus kom att leva nästan hela sitt liv i Mogontiacum, en liten stad vid floden Rhen vid Romarrikets nordligaste gräns. Han var född som slav, men kom att bli frigiven vid nio års ålder, då hans mor Sabina äntligen fick gifta sig med centurionen Fabius Alexander. Callixtus vet nog att hans riktige far var Aulus Plinius, som var en adelsman nere i Rom. Men han dog ju innan han Callixtus föddes, och han tror knappast att han skulle ha brytt sig om honom även om han hade fått leva längre. Så det är i stället Alexander, som blev som en pappa för Callixtus…

Men när både Sabina och Alexander kom att dö inom bara ett halvår, så blev ju Callixtus föräldralös som tolvåring. Och som femtonåring gjorde han som många pojkar i militärstaden Mogontiacum: Han tog helt enkelt värvning och blev soldat. Han blev också centurion bara fyra år senare, då han bara var nitton år gammal. Så blev han en typisk romersk soldat, med allt som det kunde innebära. Naturligtvis fick han vänja sig vid blodiga krig och en stenhård disciplin, men han blev ju också en del av soldaternas hjärtliga kamratskap. Så det fanns både negativa och positiva saker i armélivet… Men när Callixtus endast var tjugoett år gammal, så förlorade han både ett ben och ett öga i ett krig mot frankerna. Man skulle ha kunnat tro att detta skulle vara en katastrof för en ung lysande officer, men så blev det ändå inte. Callixtus sadlade om sig till vapensmed och livet gick vidare för honom. Och så fann han ju kärleken i Elisabet från Alexandria… Hon var en slavinna med afrikanskt påbrå, som inte var mer än tretton år då hon måste lämna sin mor och sin hemstad för att bli prostituerad. Först efter tjugo år fick hon chansen att börja leva ett helt annat liv… Callixtus fick sonen Onesimus med sin älskade Elisabet, men han fick också precis som sin mormor och sin mor lära sig hur skör lyckan är. Och ja, Vibeke Olsson har åter igen skrivit en mycket tragisk berättelse…

Callixtus är liksom sin mor en huvudperson, som delvis är svår för mig att sympatisera med. Det är sant att han är mindre kinkig än Sabina med hur allt ”ska” vara, och det är ändå skönt. Och visst är hans kärlek till Elisabet och Onesimus rörande. Men innan det var dags för honom att bli familjefar, så levde han ett typiskt soldatliv med en helt uppluckrad sexualmoral. Det är nog inte så konstigt att han fann kärleken i en före detta prostituerad, för det var ju självklart att soldater gick på bordeller. Och så har ju Callixtus tyvärr också ärvt sin mors avsky för kristendomen. Visserligen ser han ju de kristna som tråkiga glädjedödare, medan Sabina nog hellre såg dem som farliga samhällsomstörtare. Så det finns en liten skillnad på varför de föraktade kristna utan att någonsin vilja förstå sig på dem, men den är inte så stor. Och det är svårt för mig att förstå varför de inte ville se något gott hos dem, bara för att de råkar vara annorlunda. Callixtus lär sig aldrig heller att lita på styvsystern Primigenia, som däremot råkar vara kristen. Då var det ju lättare för Elisabet att se något gott hos kristendomen. För det blev så att Primigenia accepterade henne som sin svägerska, trots att hon varit prostituerad, men det gjorde aldrig Callixtus andra styvsyster Fortunata. Och det är intressant, då både Callixtus och Sabina blivit så övertygade om att de kristna var så fördomsfulla. Men nu får vi ju se att det inte måste vara så. Fast nu är Vibeke Olsson också baptist, så det är inte så konstigt att även när hon har envisa hedningar som huvudpersoner, så kan det dyka upp intressanta kristna bifigurer…

 

”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt

Utgivning: Damm förlag, 2010

Berättelsen börjar i Stockholm i december 1880. Beatrice Löwenström blev föräldralös när hon var fjorton år, och nu har hon bott hos släktingar i fyra år. Men det blir allt mer som en plåga för henne. För hennes farbror Wilhelm kan inte tåla självständiga kvinnor, och nu gör han allt så att den intelligenta och kavata Beatrice ska ”minnas sin plats”. Och kusin Edvard tar allt mer efter sin fars sätt. Faster Harriet är sjuklig och svag, så hon är inte heller till mycket tröst. Men lyckligtvis är Beatrice god vän med sin andra kusin Sofia och deras sällskapsdam Mary. Och en dag träffar hon också den norske affärsmannen Seth Hammerstaal. Han har sin enkla bakgrund till trots lyckats bli mycket rik, men folk ser honom bara som en fräck uppkomling. Och trots att Seth har haft många kvinnoaffärer, så är han fortfarande på jakt efter ”den rätta”. Men så träffar han ändå till sist den ovanliga Beatrice, och den här gången är det annorlunda. De två blir allt mer förälskade i varandra, men snart nog blir deras lycka förstörd. För farbror Wilhelm har nämligen lovat bort Beatrice, utan att ens tänka på att fråga henne om vad hon vill, till greve Carl-Jan Rosenschiöld. Och det är inte bara det att greven är runt fyrtio år äldre än Beatrice. Utan han är till råga på allt ännu en av alla dessa män, som vill styra sina kvinnor med järnhand och gärna plåga dem till underkastelse…

Men hur lite Beatrice än vill detta, så blir hon ändå tvungen att gå med på trolovningen. För hennes farbror hotar med att annars får greven den vackra men svaga Sofia i stället. Och i och med det här börjar ju ilskan koka inom mig… Jag blir så arg över att Beatrice inte berättar sanningen för någon, som vill och kan hjälpa henne. Men nu är ju Seth inte bättre heller, då han ju vägrar erkänna att han älskar henne. Och om det ser ut som att allt ska bli bra innan det blir värre, så råkar det bli fel ändå! Om de bara hade talat med varandra tidigare, så skulle vi ha fått en mycket kortare historia att läsa. Jag förstår ju det. Men det skulle också ha besparat dem (och oss) massor av helt onödigt lidande… Fast jag är förstås mest arg på historiens skurkar: farbror Wilhelm, Edvard och greve Rosenschiöld. Beatrice måste under en alldeles för lång tid vara helt utlämnad åt den här vidriga trion, som tycker sig ha rätt att misshandla och svälta och våldta kvinnor. Visserligen finns det också några män i den här berättelsen, som inte hör till den här kategorin. Men nu råkar det som sagt vara tre vidriga typer, som tycker sig ha all rätt i världen att bestämma över Beatrice. Och hon passar givetvis mycket illa in i den bild, som de här herrarna har av hur en perfekt dam skall vara. Men de gör allt för att kuva henne och förändra henne. Hon vågar ju knappast heller hoppas på att Seth inte är likadan som de, för hon är inte van med något annat än att män är på det här sättet…

Det är nog inte lätt för oss att förstå att det kunde vara så här illa för bara 140 år sedan. Att somliga kunde ha ett sådant förakt mot kvinnor, som inte var underdåniga och lydiga och tysta hela tiden. Och tänk om Beatrice varit en ung man i stället! Då skulle hon säkert fått gå på valfritt universitet. Kanske hon till och med skulle ha kunnat bli professor som sin pappa! Men nu råkar hon olyckligtis vara en ung kvinna i stället, och så blir hon också tvungen att böja sig efter helt andra regler… Fast ändå kan man börja ana ett ljus där i mörkret. Seth har ju lyckats visa folk att man kan utmana adelns maktmonopol, och till och med klättra på samhällsstegen. Och det är tydligt att Beatrice på samma sätt kommer att arbeta för kvinnor rättigheter. Kanske hon till och med får uppleva de efterlängtade reformer, som kom under 1910-talet och 1920-talet? Jag hoppas i alla fall att hon får det, efter allt som hon fått vara med om… Några kapitel i historien utspelar sig på slottet Wadenstierna, som nu har blivit uppköpt och upprustat av Seth. Och det finns faktiskt också med i två ytterligare romaner av Simona… ”Betvingade” handlar om Illiana och Markus, som lever på 1300-talet, och i ”De skandalösa” får vi träffa Magdalena och Gabriel, som lever på 1600-talet. Även i de romanerna är det ju kärlekshistorierna, som är det egentliga navet i berättelserna. För det är så i den här genren. Men vi får även en bra bild av de olika epokerna i fråga. Och till en stor del handlar de också om att det länge var svårt för en kvinna att få styra sitt eget liv, även här i Sverige…

”Sabinas bok” av Vibeke Olsson

”Sabina”: Albert Bonniers förlag, 1985
”Sabina och Alexander”: Albert Bonniers förlag, 1987

1998 kom en samlingsvolym ut, som innehöll fyra av Vibeke Olssons romaner från 80-talet. Och de första två är ”Hedningarnas förgård” och ”Kvarnen och korset”, som jag redan skrivit om tidigare. De andra två är ”Sabina” från 1985 och ”Sabina och Alexander” från 1987. Titlarna avslöjar direkt att nu har Sabina, dottern till Callistrate från de båda tidigare delarna i serien, blivit huvudperson. Hon fick senare också ge namnet åt samlingsvolymen: ”Sabinas bok”… Det har egentligen gått bra i livet för Sabina, för hon är lärarinna åt slavbarnen i en stor villa i en av staden Roms bättre delar. Hon är nu tjugofyra år gammal och så välutbildad som en slavinna på den här tiden bara kunde bli. Men det har inte gått lika bra för resten av Sabinas familj. Hennes bror Onesimus bor kvar med sin familj i fattigdomen i Transtiber. Han har nu blivit kvarndragare, precis som hans far var en gång… Onesimus och hans fru Agathe får slita hårt, och även deras tre barn har nog ett svårt liv framför sig. Callistrate och lillasyster Eunice bor på en bordell strax utanför staden. Callistrate har nu varit fånge där i sexton år, bara för att hon deltog i en kristen gudstjänst, medan Eunice helt enkelt har blivit en vacker ung prostituerad… Sabina har svårt för både fattigdomen i Transtiber och allt med bordellen, men hon försöker ändå hälsa på sin mor och sina syskon så ofta hon bara kan…

Annars känner Sabina det som att livet bara går henne förbi, medan andra liksom förbränns av det. Ingen man vill väl ha en kvinna med en missbildad arm? Och något barn lär hon ju aldrig få heller, medan andra verkar vara gravida mest hela tiden… Men en dag lägger hennes herre, Aulus Plinius, märke till henne. Och så blir det ändå så att Sabina plötsligt förstår att hon trots allt väntar ett barn. Men sedan dör både Callistrate och Aulus Plinius inom en kort tid, och det är nog för att Sabina ska känna att hennes liv har skakats om ordentligt. Men det visar sig också att Aelia, Aulus Plinius änka, har fattat ett beslut… Hon vet så väl att hon aldrig kommer klara av att se det lilla barn, som Sabina skall föda fram till vintern. Så blir Sabina plötsligt såld till centurionen Fabius Alexander, som vill köpa en lärarinna till sina barn. Men det här betyder att hon till råga på allt måste flytta upp till det avlägsna Germanien (nuvarande södra Tyskland)! Sabina har ju uppfostrats till att se Rom som hela världens medelpunkt, och det barbariska Germanien måste då i stället vara en av världens utkanter. Hon kunde lika gärna ha fått flytta till Indien eller till Kina! Och hur ska hon kunna leva där borta, där det väl knappt ens kan finnas någon civilisation? Och visst är småstaden Colonia Agrippinensis (nuvarande Köln) annorlunda mot Rom. Men snart nog så blir Sabina fäst vid Primigenia och Titus, för så heter hennes nya elever. Och i familjen finns det också två yngre döttrar, Hilde och Fortunata.

När vi träffar Sabina igen har det gått flera år. Hon är fortfarande lärarinna hos Fabius Alexander, men nu har de flyttat till Mogontiacum (nuvarande Mainz i södra Tyskland). Fast för Sabina är det ju likadant som i Colonia Agrippinensis. Även nu måste hon bo vid Romarrikets norra gräns intill floden Rhen. Och även i Mogontiacum är det armén, som gör att staden överhuvudtaget kan finnas. Sabina undervisar nu inte bara Primigenia och Titus, som har blivit tonåringar, utan även deras lilla-syster Fortunata och sin egen son Callixtus. Alexander har gift sig med den unga snorkiga Octavia, men hans tre barn tycker alla bättre om Sabina. Och hon brukar tänka på den där tiden, då han sökte sig till henne… Primigenia vill ha något annorlunda. Hon vet nog själv inte riktigt vad det ska vara, bara det är annorlunda än hennes uppväxt i olika militärläger. Och det är först när hon lär känna den kristne Efraim och även blir kristen själv, som hon äntligen finner vad hon har letat efter i många år. Titus längtar i stället efter den dag, då hans far ska låta honom ta värvning. För han vill inget hellre än att få bli en tapper soldat han också. Men hans militära bana slutar tyvärr bara med förskräckelse. Sabina själv har dock fått det bättre än vad hon någonsin kunnat drömma om. För nu har Alexander faktiskt frigivit henne och gift sig med henne. Hon får till och med återse sin älskade hemstad Rom, även om det bara är en semesterresa dit. Sabina får också två till barn: Paulina och Drusus. Men hon blir kvar i det krigiska Germanien, där det är svårt för en centurions hustru att få förbli lycklig…

Sabina är ju en sorts huvudperson, som jag borde tycka om egentligen. Hon älskar ju böcker, och det kan ju också ge vem som helst ett plus i kanten hos mig. Och visst känner jag även igen mig i känslan av att vara en gammal ungmö (Sabina ansågs vara det när hon inte hade vare sig man eller barn vid tjugofyra års ålder). Men så blir det allt mer tydligt att hon även har en del sämre sidor. Sabina är ju ännu mer än sin mor ett barn av sin tid, och det är typiskt för henne att hålla hårt hur det ”ska” vara. Visst går det att ursäkta det med att vi alla påverkas av vår omgivning, att det nog bara är realistiskt. Fast det är ändå otäckt att läsa om hur hatisk Sabina är mot kristendomen, trots att hennes mor hade varit kristen. Eller hur viktigt det är för henne att hålla på klyftan mellan slavar och fria människor. Men det var ändå möjligt för Vibeke Olsson att trots allt göra henne till en delvis sympatisk person, så att man kan både glädjas och sörja tillsammans med Sabina under olika skeden av hennes liv… Hennes resa upp till Germanien låter oss också få möta en värld, som vi annars knappast får bekanta oss med alls i skönlitteraturen: Romarrikets del i nuvarande södra Tysklands historia. Här är det väl inte den eviga fattigdomen, som ger människorna bekymmer, för i Germanien är klassklyftorna inte fullt så stora som nere i Rom. Utan nu får vi i stället möta en värld, där krigen mot olika germanska stammar när som helst kan slå ens tillvaro i spillror. Och även i Germanien dyker förföljelserna mot kristna upp, om än bara genom bipersoner…

”Teskedsgumman, Pettson, pelle svanslös och alla de andra” av Solveig stenudd

Utgivning: Sveriges Radios förlag, 2004

I december 1957 sändes ”Barnens adventskalender” för första gången i Sveriges Radio. Och det var så en ny tradition föddes, som har följts vartenda år sedan dess. I december 1960 började även SVT sända sin egen adventskalender, och den har blivit ännu mer folkkär. Från 1961 fram till 1972 hade radio och TV faktiskt samma kalender, men sedan 1973 har de i stället oftast fått gå skilda vägar. 1971 bytte man också namn på programmet till ”julkalender”… Julkalendern är ju först och främst ett barnprogram, men det är väl få andra barnprogram, som får samma uppmärksamhet från vuxna. Genom att följa julkalendrarna genom åren, så får man också se hur mycket som har förändrats bara på de här sextio åren. Men kanske det också är en hel del, som inte har förändrats fullt lika mycket? Vintersnö, Lucia, julstök, julklappar och Jultomten har t ex varit populära inslag ända från början… En rad kända skådespelare har fått medverka i de olika julkalendrarna, precis som en rad kända författare har fått skriva manus, och som en rad kända konstnärer har fått teckna papperskalendrarna. Ett stort antal älskade barnboksfigurer har ju fått bli huvudpersoner i julkalendrar. Teskedsgumman, Ture Sventon, Mamma Mu, Sune, Pettson & Findus och Pelle Svanslös är alla exempel på det…

Inte mindre än fyra gånger (1978, 1983, 1986 och 1995) har radion haft sagor från olika länder som tema för sin julkalender. TV har ju i stället då och då satsat på redan etablerade TV-personligheter. ”Fem myror”, ”Albert och Herbert” och ”Kurt Olsson” är väl tre bra exempel på det. På 1970-talet märktes ju den tidens vänstervåg även i vissa julkalendrar. Men det var nog trots detta på 1980-talet, som de allra mest unika kalendrarna kom. ”Stjärnhuset” handlade om astronomi och stjärnbilderna. När ”Trolltider” gick i repris fick den ett nytt inslag, som handlade om våra gamla seder och folktro. Och i och med ”Marias barn” fick vi ju vår första julkalender, som rörde vid julens kristna budskap. Men de två senare fick tyvärr möta hård kritik, så SVT har sedan dess försökt satsa på säkrare kort… Solveig Stenudd är en frilansjournalist, som har skrivit böcker om så vitt skilda ämnen som Kanadas historia och balkongarkitektur. Men dessutom har hon skrivit två böcker om Anna-Pia, en flicka i 1940-talets Stockholm, och den här boken om julkalendrarna. Den kom ut för första gången 1994, men 2004 kom så en kraftigt utökad version, där Solveig har tagit upp ytterligare tio års kalendrar. Men nu har det gått femton år till. Vågar man hoppas på att det ska komma ut en ny bok en dag?

”I häxornas tid” av Maj Bylock

”Häxprovet”: Rabén & Sjögren, 1989
”Häxans dotter”: Rabén & Sjögren, 1990
”Häxpojken”: Rabén & Sjögren, 1991
”Häxguldet”: Rabén & Sjögren, 1993
”Häxkatten”: Rabén & Sjögren, 1995
”Häxbrygden”: Rabén & Sjögren, 1996
”Häxdoktorn”: Rabén & Sjögren, 1998

Maj Bylock (född 1931) var till en början folkskollärare. Sedan blev hon författare till läroböcker, Till sist började hon också med skönlitteratur. Hon har även då främst skrivit för barn och ungdom, och en stor del av hennes verk tillhör den historiska genren. Och dessutom har hon gjort förenklade versioner av många gamla klassiker. Men här skall jag koncentrera mig på serien ”I häxornas tid”. Och de sju delarna heter var och för sig ”Häxprovet”, ”Häxans dotter”, ”Häxpojken”, ”Häxguldet”, ”Häxkatten”, ”Häxbrygden” och ”Häxdoktorn”. Serien utspelar sig nämligen på häxprocessernas tid på sent 1600-tal samt tidigt 1700-tal, då en ”häxa” kunde bli dömd till döden. Och på den här hårda tiden har en mor och en son fått samma förmåga inom läkekonst, och de blir båda två anklagade för brottet häxeri (som var mycket allvarligt på den tiden). Och det är mycket nära att de blir fällda… Serien börjar med att flickan Anneli drabbas av minnesförlust, men hon får bo hos den gamla läkekunniga Ylva. Ylva lär Anneli att läsa och hur man kan bota många olika sjukdomar och krämpor. Men så blir Ylva anklagad för häxeri, och då glömmer folket i byn snart bort att hon har hjälpt dem många gånger. Tvärtom vill de gärna se att hon till och med blir dömd och avrättad för sitt ”brott”. Och i och med det börjar också en svår tid för den unga Anneli, som de kallar för ”häxans dotter”…

Därför är det också med blandande känslor, som Anneli förstår att hennes son Ulv har ärvt hennes förmåga att kunna bota de sjuka. Men hon vet också att Ylva skyddar även honom, fast hon är död. Och eftersom Ulv är en pojke, så är det också möjligt för honom att studera och bli en riktig doktor. Fast vägen dit är ändå svår och lång om man är en vanlig bondpojke utan någon tidigare utbildning. Snart inser han dock att de kvinnliga patienterna fortfarande hellre söker sig till Anneli, för hur ska en man, även om han är en riktig doktor, kunna förstå dem bättre än vad en annan kvinna kan göra? Nej, då är det oviktigt för dem att han minsann har gått på universitetet i Uppsala. Och det är också genom Anneli, som vi får veta hur begränsade kvinnornas möjligheter kunde vara på den här tiden. För en flicka kan inte resa omkring ensam på samma sätt som en pojke. Det kan bli mycket svårt att hävda sin rätt mot sin elaka svärmor. Och det är mycket skamligt att bli med barn utan att vara gift. Men när Ulv är huvudperson, så får vi bekanta oss med helt andra funderingar. Som om det går att göra guld, om man bara har det rätta receptet. Eller om det överhuvudtaget kan finnas något positivt med kungens alla krig. Och när Ulv får studera medicin, så kommer han i kontakt med vetenskapen. Men när Ulv försöker förklara för Anneli hur mikroskop fungerar, så förstår hon sig inte alls på det. För det var något helt nytt och obegripligt för de flesta på den tiden, för mer än tre hundra år sedan. Då vill hon hellre höra om de nya mediciner, som Ulv har tänkt tillverka…

De här böckerna är nog främst skrivna för tonåringar, så de är vare sig svårlästa eller särskilt långa. Ändå hinner Maj Bylock ta upp flera tuffa ämnen under seriens gång. Och det känns väl inte heller som om varje del i serien behöver vara längre än vad den är. Maj Bylock hann nog ändå få fram allt, som hon ville berätta för oss om Anneli och Ulv. Det finns tyvärr ändå två saker med den här serien, som jag kom att irritera mig på. Jag har för det första svårt för att Maj envisas med att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej” i stället för ”mig”, ”dig” och ”sig”. För det kan kanske vara tillåtet i serietidningar, och även i ”riktiga böcker” om det bara finns med där för att markera talspråk. Men jag tycker inte om att de här ordformerna används i berättande text, inte ens om just dessa böcker ju har tonåringar som sin främsta målgrupp. Sedan förstår jag inte varför en av Ulvs bästa vänner aldrig får ett namn, utan han blir bara kallad ”apotekarpojken”. Jag tycker att det känns lite slarvigt, särskilt då han även råkar vara en rätt viktig bifigur. Det kan ju möjligtvis vara så att Ulv själv aldrig får veta hans namn, så att vi kan ha hela förklaringen där. Men de umgås så pass mycket med varandra att det inte heller känns realistiskt. Men i stort sett tyckte jag om den här serien, och jag vill gärna läsa fler böcker av Maj Bylock i framtiden…