”Sunnanäng” Av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1959

Jag kommer ju alltid att tycka Astrid Lindgren var en mycket rolig författare. ”Karlsson på taket” är nog enligt mig hennes komiska höjdpunkt, men vi kan även få ett par skratt från de dystrare av hennes berättelser. Fast nu ska vi prata om ett undantag från det: novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Här kan vi läsa fyra olika berättelser, som för oss tillbaka till vad Astrid ville kalla för ”fattigdomens dagar”. Hon tycks ha menat 1800-talet, även om det inte står ett endaste exakt årtal i boken. Och det är också fattiga barn från en svunnen tid, som de här berättelserna handlar om. Det verkar som att Astrid inte kunde fatta att även de rikas barn kunde må dåligt på 1800-talet, om de fick stå ut med misshandel eller blev sjuka. Bara de fattigas barn får hennes sympatier här. Men alla de fyra novellerna är hur som helst sorgliga och ruskiga, särskilt då man tänker på att de skrevs för barn. Jag minns att jag själv satt och rös åt i alla fall novellen ”Sunnanäng” som liten. Förutom att dessa fyra berättelser alltså alla utspelar sig i ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två helt olika världar… Först möter vi en realistisk skildring av landsbygden i 1800-talets Sverige, där det är mycket svårt för ett barn om en katastrof plötsligt vänder upp och ner på hela tillvaron. Fast så smyger sig också sagans värld in i berättelsen, men även det kan bli på både gott och ont…

Hela samlingen fick sitt namn efter den första av de fyra novellerna: ”Sunnanäng”. Den handlar om Anna och Mattias, som efter sin mors död hamnar som fosterbarn hos den elake Myrabonden. Han kan inte få in i sitt huvud att barn måste få leka ibland, för han tycker att Anna och Mattias bara ska arbeta i lagården hela dagarna. Dessutom ger han dem bara kall potatis i saltlake att äta. Syskonen sätter nu sitt sista hopp till att de ska få börja skolan till vintern, för då ska väl deras liv bli bra igen? Men det visar sig tyvärr att inte heller skolan kan bjuda på så mycket roligt för dem. Mattias får en dag smisk av magistern, och han och Anna hånas av handlarens Joel på rasterna. Men en dag ser de två syskonen en vacker röd fågel i den vita vinterskogen och följer efter den… ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” handlar om flickan Malin, som också hon är föräldralös. Men hennes föräldrar dog i lungsot, så hon slipper bli fosterbarn. Ingen vill ha smittan i sitt hus. Istället skickas hon till socknens fattigstuga, där hon är det enda barnet bland en hoper gamlingar. Egentligen tycker jag väl att Malin har det bättre än Anna och Mattias, för hjonen är ändå snälla. Fast det blir ändå svårt för henne att inte ha något vackert eller roligt i sin närhet. Men en dag hör hon på hur någon läser en saga för prästens barn. Och nu lär hon sig att även ord kan vara vackra. Men nu vet hon ju att hon behöver en spelande lind och en sjungande näktergal för att orka leva. Och räcker det verkligen med att önska sig ett under och tro på det för att det ska kunna ske?

“Tu, tu, tu” handlar om Stina Maria och hennes farfar, som blir mycket ledsna när vargen dödar familjens får. Nog för att den stackars vargen snart blir fångad och skjuten ihjäl av karlarna i byn. Men det gör ju inte att deras får kommer tillbaka. Stina Maria och farfar skulle snart klippa dem, fast nu blir det inget av det. Men en kväll blir Stina Maria lovad nya får av en mystisk liten man. Hon blir tagen till de underjordiskas dunkla land, där man inte kan se sol eller måne eller stjärnor. Där blir hon förtrollad av en kvinna, som vill ha ett människobarn. Och nu glömmer Stina Maria bort hela sin familj och sitt rätta hem och varifrån hon kom. Hon får valla får åt de underjordiska, fram till den dag då hon hör en välbekant stämma och välbekanta ord dåna från världen ovanför… ”Junker Nils av Eka” handlar om en fattig familj med många barn, som bor på det lilla torpet Eka. De väntar på att få stor sorg, för den äldste brodern Nils är sjuk och ingen vet om han överlever. Man har en enda klenod i den fattiga stugan. Och det är en rullgardin med ett riktigt sagoslott på, som barnens far har löst in på en auktion. Nils ligger och ser på bilden i sin feber, och det är nog därför han drömmer som han gör. För plötsligt har han förvandlats till en tapper och ädel väpnare. Kungen har blivit störtad av sin onde kusin hertigen och väntar nu på sin död i slottets västra torn. Men nu vill junker Nils av Eka rädda sin herre och konung, om han så själv ska mista sitt liv…

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

”Ödets hav” av Elisabet Nemert

Utgivning: Forum förlag, 2009

Aurora Eken har nog allting, som en flicka på 1300-talets Gotland kan önska sig. Hon fick en god uppväxt på släktens gård Hästnäs, där hon blev älskad av både sina föräldrar och av sina tre bröder. Men snart nog skall även hon få bekymmer… Det börjar med att hon gifter sig med Claus Pleskow, en rik handelsman från Lübeck som flyttat till Visby för att starta en filial till sin familjs företag där. Aurora vet ju från början att hon egentligen inte älskar Claus, men det verkar ändå som att han är en snäll man. Han kan till och med låta henne hjälpa honom med att driva företag, något som hade varit helt otänkbart för andra… Men när de andra borgarfruarna i staden förstår att Aurora är annorlunda, så blir hon snart utesluten ur deras gemenskap. Men hon får istället en verklig vän i Elin Persdotter, en av husets pigor. Elin förlorade sin familj i digerdöden och är lycklig över sitt arbete i ett rikt hus, särskilt sedan Aurora har blivit hennes husmor och erbjuder henne en vänskap över klassgränserna. Men livet kan vara mycket hårt för denna tids kvinnor, och en dag måste Aurora skicka Elin bort till säkerheten på Hästnäs… Sedan beslutar sig kung Valdemar Atterdag av Danmark för att ta Gotland från Sverige, och då samlas männen på ön för att försvara sina hem. Kriget slutar dock bara med en katastrof för otaliga människor, som inte har turen att befinna sig innanför Visbys stadsmurar…

Aurora kommer att förlora nästan hela sin familj och drabbas mycket hårt av invasionens alla fasor. Hennes yngste bror Tomas är ensam kvar som manligt stöd åt henne i en hård värld, där det är svårt för kvinnor att styra sina egna liv. Men han gör också allt för att hjälpa sin syster med det han kan, samtidigt som han tar över driften av det krigssargade Hästnäs och planerar att gifta sig med Elin. Men så kommer Claus vidrige bror Gerhard från Lübeck för att kräva Aurora som sin nya hustru… Aurora måste till sist fly över havet till Novgorod i Ryssland, där hennes farbror Gudmund bor och har blivit en rik handelsman. Och nu verkar det som att livet ska börja ordna upp sig för henne igen. Hon kan nu hjälpa sin farbror med hans företag och kämpa för stadens utsatta kvinnors rättigheter. Men det är så att Aurora själv också har problem kvar att lösa och därför snabbt måste gifta om sig. Och är det verkligen möjligt att finna kärleken i ett arrangerat äktenskap med en främling?

Jag får ju säga att min största kritik mot “Ödets hav” är att den är alldeles för lik “Bortom stjärnan”, trots att de utspelar sig under olika århundraden i olika länder. För det är till och med så att Maria, Jesu mor, finns med i båda romanerna, om än med den skillnaden att hennes roll för människorna är helt annorlunda. Om hon i “Bortom stjärnan” fortfarande är en till synes vanlig kvinna bland andra, så är hon i “Ödets hav” det närmaste som medeltidens människor kom till att ha en modergudinna. Men för oss som gillar genren historisk romance är det inget nytt att författarna ofta följer en mall, även om Elisabet Nemert är ovanligt förtjust i att blanda realismen med en rad övernaturliga inslag. Så det är väl inte rättvist att klaga på just henne, när jag dessutom trots allt gillar hennes böcker…

”Agnes Cecilia” av Maria Gripe

Utgivning: Bonniers juniorförlag, 1981

När var det som allt det där konstiga började? Det måste ju ha varit när de renoverade lägenheten, hittade de övertapetserade skåpen och öppnade dem. För då hittade de ju en massa prylar i det skåp, som fanns i Noras nya rum. Och det är också genom dem, som någon vill söka kontakt med henne… Maria Gripe (född som Maria Walter den 25:e juli 1923) var nog en av Sveriges framgångsrikaste författare för barn och ungdom under många årtionden. Hon var gift med konstnären Harald Gripe, som kom att illustrera de flesta av hennes böcker. Hon skrev ju tillsammans med sin dotter Camilla, som också blev barnboksförfattare, manuset till julkalendern ”Trolltider” från 1979 (repris 1985), som ännu har kvar sin status som en en av de mest älskade julkalendrarna någonsin. Men det mesta av hennes tidigaste verk är nästan bortglömda, utom av dem som forskat om hennes författarskap. Men nu kom hennes första bok (”I vår lilla stad”) ut redan 1954, så nog fick hon en lång karriär. Samtidigt har många av hennes böcker i gengäld blivit moderna klassiker, som t ex ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” från 1981. Här tog Maria på sig att beskriva hur det kan bli två världar möts… Huvudpersonen i romanen heter som sagt Nora och är en helt vanlig tonårstjej. Eller det skulle hon ha varit, om hon bara hade fått slippa sitt stora bekymmer…

För det är nämligen så att Nora är föräldralös sedan hennes mamma och pappa dog i en bilolycka. Sedan flyttade hon in hos en bra fosterfamilj, som gör allting för vara snälla mot henne på alla sätt. Men hon kan trots det inte låta bli att känna att hon inte är en av dem, utan en främling som måste bo någonstans. Nora vet så väl att hon är orättvis, men hon kan ju ändå inte rå för vad hon känner. Vi får en gripande beskrivning av hur de vuxna var när hon var liten och olyckan nyss hade hänt. Ingen kunde väl förmå sig att berätta för Nora att hennes föräldrar var döda. Hon fick bara höra en massa lögner. Ibland var hennes föräldrar ute och reste. Men så kunde de plötsligt istället ligga på sjukhus någonstans. Det spelade ju inte heller någon roll att de olika lögnerna inte kunde gå ihop, för de vuxna ville bara lilla Noras bästa. När det var dags för henne att verkligen få veta sanningen, då hade nog Nora redan förstått själv hur det var… Men när hon och hennes fosterfamilj en dag ska byta lägenhet, så börjar en hel del konstiga saker hända. Hon får en lång rad mystiska telefonsamtal. Hon hör fotsteg i sitt rum, fastän hon inte kan se någon där. Och en gammal sagobok ramlar av sig själv ur bokhyllan. Sedan börjar en gammal trasig väckarklocka plötsligt gå igen, fast baklänges! Och varifrån kom den mystiska dockan, som någon har lämnat in på en leksaksaffär i Stockholm? Dessutom är det som att familjens hund Ludde har blivit som förbytt. Kan han känna av någonting, som är helt osynligt för människorna? Och då och då stöter Nora på nammet ”Agnes Cecilia”…

Men det går till sist upp för Nora att någon från ”den andra sidan” försöker få kontakt med henne. Ett barn som blev övergivet och bara kände sig i vägen för alla, som fick ta hand om henne istället för föräldrarna. Så har ju Nora själv känt det många gånger. Och nu måste hon ta reda vilka det är, som har bott i deras lägenhet innan de själva flyttade dit. Hennes fosterbror Dag är egentligen mer intresserad av det här med det övernaturliga än hon, så nu gör han allting för att uppmuntra henne… Nyckeln till lägenhetens förflutna blir den gamla Hulda, mormorsmor till Noras bästa kompis Lena. För det visar sig att hon en gång bodde i samma hus, som Nora och hennes familj nu har flyttat in i. Och det är inte något fel på Huldas minne… Så får nu Nora höra historien om systrarna Hedvig och Agnes och Agnes olyckliga dotter Cecilia. Till sist går det upp för Nora hur de måste höra ihop med henne. Och det har visst hänt saker i hennes släkt, som hon aldrig hade kunnat föreställa sig! Nora har inte förut tänkt så mycket på hur ogifta mödrar och oäkta barn hade det på tidigt 1900-tal. Och hur skall hon nu förhålla sig till sin mormor, som inte har någon lust att gräva i det förgångna? Men det finns också någon, som det är dags att Nora får lära känna…

”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1898

Av alla de antika kulturerna verkar Romarriket vara den, som lockar oss moderna människor mest. Kan det vara så att vi känner igen oss i den här tidens människor, trots att de också var så olika oss? Fast vi kan se att det moderna intresset för Romarriket uppkom redan under rokokon på 1700-talet, och sedan på 1800-talet kom de första historiska romanerna om den här epoken i europeisk historia. Och nu ska vi prata om den av dem, som kom att bli allra mest berömd och framgångsrik på sin tid, även om till och med den nästan är bortglömd nu: ”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz från 1895… Ingen kan väl säga något annat än att Gaius Petronius lever ett gott liv. Han är ju också en rik adelsmaan i Rom på 60-talet e Kr, och hittills har han lyckats hålla sig kvar i kejsar Neros närmaste krets. Visserligen är det en balansgång att hålla den nyckfulle Nero nöjd, men det har fortfarande inte varit något problem för Petronius att klara av detta. Men en dag kommer hans systerson Marcus Vinicius hem från kriget mot partherna i öster, och han måste genast tala om för sin morbror att han har blivit blixtförälskad. Föremålet för hans kärlek heter egentligen Callina. Men hon kallas för Lygia, eftersom hon är en gisslan från folkslaget lygierna. Hon har blivit fosterdotter i en annan överklassfamilj i Rom, men Vinicius har fortfarande inte någon aning om att hon är kristen…

Till stor del går den här romanen ut på att skildra klyftan mellan dessa första kristna i Rom, som gör allt för att kunna leva ett dygdigt liv, och en allt mer dekadent överklass, som verkar som att de inte har kvar några skrupler alls. Och just den här klyftan gör att Vinicius och Lygia får kämpa länge för sin kärlek. Han vet ju inte något om hennes religion, eller att hennes fostermor har gjort allt för att kunna ge henne en skyddad uppväxt. Vinicius vill ju för all del gå till Lygias fosterföräldrar och fria till henne där, men han får tyvärr ett dåligt råd från Petronius. Eftersom hon råkar vara en gisslan från ett främmande land, så vill han inte att Vinicius ska behandla henne som en romersk flicka. Utan i stället bör hon hämtas till det kejserliga palatset, där han sedan kan få henne som en gåva av kejsar Nero. Lygia får i och för sig stöd av Acte, en av Neros före detta älskarinnor, som har blivit kristen i hemlighet. Men den här tiden i kejsarens palats blir ändå mest som en mardröm för Lygia. Och när till och med Vinicius blir berusad på en fest och skrämmer henne, så bestämmer hon sig för att fly… Vinicius blir nu som besatt av att hitta Lygia, men han får ju även lära känna kristendomen. Han får till och med träffa apostlarna Petrus och Paulus. Men det är knappt att han och Lygia hinner reda ut sina missförstånd innan katastrofen kommer. Det bryter ut en jättelik brand i staden, och de kristna får skulden för att ha orsakat denna olycka. Lygia blir snart arresterad och hamnar i fängelse, och nu blir det bråttom för Petronius och Vinicius att försöka befria henne därifrån…

Henryk Sienkiewicz (1846-1916) var en polsk författare, som annars mest skrev om Polens historia. Men det var ”Quo vadis”, som blev hans stora internationella framgång. (Fast till och med i den romanen kommer Lygia och hennes trotjänare Ursus från ett folkslag, som fanns i nuvarande Polen.) Sienkiewicz fick Nobelpriset i litteratur år 1905, och ”Quo vadis” har också blivit film flera gånger. Men för en modern läsare kan det finnas en del att kritisera i den här romanen. Det kan till exempel se ut som att alla de kristna är goda, medan alla de andra är onda. Vinicius måste ju också bli kristen innan han får Lygia. Och det kan nog få många människor idag att höja på ögonbrynen. Men det är faktiskt inte så svart eller vitt. Lygia blir faktiskt övertalad till att lämna Vinicius av en kristen präst, för han vill tydligen inte att hon skall få förlåta honom. Så där kan man se att kristna kan vara alltför stränga mot andra. Dessutom blir Petronius aldrig någonsin en kristen, men trots det framställs han som en till största delen god person… Då är det ju lite svårare att vifta bort de tendenser i romanen, som idag skulle kallas för antisemitiska. Både kejsarinnan Poppaea och skurken Chilon visar sig ha kopplingar till judendomen, och de får hjälp av några rabbiner med att skylla branden på de kristna. Men redan i filmen från 1951 lyckades man ju trolla bort de här anspelningarna…

”Skugg-serien” av Maria Gripe

”Skuggan över stenbänken”: Bonniers juniorförag, 1982
”… och de vita skuggorna i skogen”: Bonniers juniorförlag, 1984
”Skuggornas barn”: Bonniers juniorförlag, 1986
”Skuggömman”: Bonniers juniorförlag, 1988

Bara ett år efter succén med romanen ”Agnes Cecilia”, vilken snart kom att bli en modern klassiker, så började Maria Gripe med en helt ny serie. Inofficiellt brukar den ibland kallas för ”Skuggserien”, för de fyra delarna har nämligen alla ordet ”skugga” i titeln. ”Skuggan över stenbänken”, ”…och de vita skuggorna i skogen”, ”Skuggornas barn” och ”Skugg-gömman”. Och den tar läsaren till en tid, som för oss ligger ett helt sekel bakåt i tiden… Det var i november 1911, och Berta var bara fjorton år gammal, som Carolin kom till hennes familj för att ta plats som deras nya husjungfru. Det var ju flera olika flickor, som hade tjänat hos dem under alla år. Men snart blev det tydligt att Carolin inte var som någon annan husjungfru, som de någonsin hade haft tidigare. Hon blev som en frisk fläkt för familjen, som annars levde ett mycket instängt liv. Bertas bror Roland tyckte genast om henne, och det gjorde ju även deras lillasyster Nadja. Och även för Berta själv blev livet aldrig mer sig likt. Hon hade ju alltid hatat både sitt namn och sitt utseende, och så hade hon börjat tro att även hennes personlighet var grå och tråkig. Men sedan hon lärde känna Carolin, så var det som om inget av det längre spelade någon roll. Allt blev i stället roligt och spännande! Till och med pappa Carl Vilhelm, som inte brytt sig om någon av familjens tidigare husjungfrur, fängslades av Carolin…

Carolin var inte bara duktig på flera praktiska sysslor, utan hon var riktigt intelligent också. Det var bara hushållerskan Svea, som inte genast tyckte om henne. Hon blev i stället allt mer misstänksam. Vad var det egentligen för en flicka, som de hade tagit in i sitt hus? Inte ens Svea kunde gärna klaga på Carolins arbete, för hon var ju så duktig. Men då och då försökte hon få Bertas mamma, Elisabet, att dela hennes misstänksamhet. Och till och med Berta måste ju erkänna att det var något mystiskt över Carolin. Varför ville hon inte prata om sin bakgrund? Varför smet hon ut på nätterna? Vem var den där pojken, som var så lik Carolin? Det måste ju vara hennes bror, men varför hade hon i så fall inte berättat om honom? Och så fanns ju också det där mystiska fotografiet, som Carolin visat Berta en gång. Vilka var egentligen människorna på det? Carolin var en svår person att komma in på livet, men en dag började hon berätta saker. Och sedan visste Berta visste inte längre vad hon skulle tro… Kunde verkligen Carolin vara hennes halvsyster? Hade hennes pappa nästan lämnat hennes mamma för Carolins mor? Det var i alla fall vad Carolin påstod, och det skulle förklara en hel del. Men man visste ju aldrig säkert med Carolin, och hon förbjöd dessutom Berta att säga något om allt detta till någon annan. Men hur som helst ville Berta lära känna Carolin bättre. Fast det gick ju inte hemma, där Berta var dotter i huset och Carolin deras tjänsteflicka. Nej, det vore bäst om de kunde åka iväg någon annanstans…

Och så fick de också en anställning på slottet Rosengåva, där de skulle få vara sällskap till tvillingsyskonen Arild och Rosilda, som hade växt upp utan någon kontakt med andra jämnåriga. Man ville ha en pojke och en flicka, inte två flickor, men på något sätt fick Carolin ändå dem att anställa både henne och Berta. Och det var först under tågresan dit, som Berta fick veta hur hon lyckats med det: Carolin hade faktiskt låtsats att hon var en pojke! Berta tyckte inte alls om detta. Carolin hade fört henne bakom ljuset, och nu var det alltså också meningen att de båda skulle ljuga för alla på slottet! Vore inte det bedrägeri? Men ändå kunde Berta inte svika Carolin, och så kom de till slut också tillsammans fram till Rosengåva. Carolin blev ju genast helt hänförd av det märkliga slottet, men Berta kände sig mer tveksam till allt som hände där. Och så fängslades både Arild och Rosilda naturligtvis av den färgstarka Carolin, som nu kallade sig för Carl. Så snart kände Berta sig utanför. Det tog lite tid för henne att förstå att även hon var uppskattad och behövd… Men under sommarens lopp blev det också tydligt att något mystiskt pågick. Berta och Carolin visste ju redan om att familjen Falck af Stenstierna hade en tragisk historia, men det verkade dessutom finnas hemligheter där på slottet. Och en dag fick ju Berta veta den märkliga sanningen, så hon blev sedan tvungen att åka hem redan morgonen därpå… Sedan var det inte förrän under påsklovet, som Berta fick åka tillbaka till den här besynnerliga världen. Men då blev hon också genast indragen i alla intriger där på slottet…

Berta kom att skriva tre hela romaner om sina upplevelser. Men i augusti 1914 börjar också Carolin skriva en bok om sitt liv. Hon måste göra det för att kunna reda ut allt, för det behövs verkligen… Hennes försvunna mor har plötsligt kommit tillbaka till hennes liv. Och hur ska hon förklara att hon är som två personer i samma kropp? Annars har Carolin numera flyttat till Stockholm, där hon går på en scenskola. För nu tänker hon bli skådespelerska, den största av alla! Hon satsar nu också allt på sitt yrke och har ingen lust att lämna Stockholm, inte ens när det blir jullov. Och vart skulle hon också åka? Hon känner sig inte längre hemma på Rosengåva, och det känns lika svårt för henne att hälsa på Berta och hennes familj. Hon vet nämligen inte hur hon skall förhålla sig till Bertas pappa, som ju även är hennes pappa. För det är hon fortfarande säker på att han är, fastän hennes mor säger att det också kan vara en annan man. Men i Stockholm har Carolin också fått en god vän i Ingeborg, som är en av hennes kamrater på scenskolan. Fast det känns ju som om hon döljer något. Varför blir hon till exempel så upprörd, när Carolin pratar om Berta? Och som vanligt saknar Carolin inte manliga beundrare… Dels är det David, som också är en kamrat från scenskolan. Och så är det ju han, som hon kallar för ”Kyrkstirraren” eller ”Den okände”. Det kan bli för mycket av det goda… Så är det ju också det här med kriget nere i Europa, som lägger sin mörka skugga över allting. Men inget kan hindra Carolin från att satsa allting på teatern. Fast nu har ju också filmvärlden börjat locka…

”Röd måne” av Elisabet Nemert

Utgivning: Forum förlag, 2013

Under en iskall kväll i november 1626 hittar läkekvinnan Ingrid Ingmarsdotter ett litet nyfött barn, som har lämnats ensam i en vägkorsning. Ingrid bestämmer sig genast för att adoptera flickan som sin dotter. Hon får heta Indra, och Ingrid lär henne allt hon kan om växternas läkande egenskaper. Men de lever tyvärr i en mycket hård tid. Gustav II Adolf är en stor härförare i kriget nere i Europa, men det gör också att allt fler unga män måste bli soldater. Många av dem kommer aldrig mer hem, och även de överlevande har ofta både fysiska och psykiska skador. Ingrid är gift med Karl, som har blivit fältskär i kriget. Tyvärr så hinner han bara träffa Indra två gånger innan olyckan är framme… Hemma i Sverige lider folk svårt av bristen på männens arbetskraft, och tron på troll och häxor kan också få riktigt hemska följder. Det blir alltså lätt för Karls giriga syster Ylva att utnyttja folks rädsla för det som är annorlunda, och det står ju i den stränga lagboken att en ”trollkona” inte ska få leva… Tack vare hjälp från ett par trofasta vänner kommer Indra undan Ylvas hat och häxjakten i bygden, men hon måste smugglas till säkerhet i Stockholm. Hon är fortfarande bara ett barn när det här sker, men hon svär på att hon en dag skall återvända till Skoklosters socken. Och när den dagen kommer, ska hon visa Ylva vem som egentligen har den lagliga rätten att ärva Ingrids gård Näs…

Drottning Kristina föddes samma år som Indra, men hon får naturligtvis en helt annat slags uppväxt. Fast inte heller hennes liv är bekymmersfritt. Hennes älskade far dog ju när hon var sex år gammal, och hon lyckades tyvärr aldrig komma sin mor nära. Men nu har ju Kristina i alla fall blivit myndig, så nu får hon väl åtminstone bestämma över sitt liv själv? Nej, inte riktigt. För hon måste fortfarande hålla sin stora dröm hemlig… Samtidigt har även Indra vuxit upp till en ung kvinna. Hon arbetar som läkekvinna hos Stockholms många fattiga, men hon kan inte låta bli att också ha kärleksaffärer med en rad unga adelsmän. Detta blir nästan hennes fall, när en försmådd före detta älskare hämnas på henne. Men det finns även goda människor, som kommer att lägga märke till den ovanliga Indra. En dag så träffar hon självaste drottning Kristina, och så blir hon snart kallad till det förnäma hovet. Och det är ju också i samma veva, som Indra för första gången träffar juristen Andreas Stiernhöök. Han får henne fri från ett fängelsestraff, och sedan den dagen växer känslorna mellan dem allt mer. Men hur ska Indra våga lita på en man igen? Och vill någon man i 1600-talets Sverige ha en hustru, som har en egen karriär? Men medan Indra funderar på det, så sker något otroligt. Hon har ju redan fått bli drottningens livsmedikus, men en dag så blir hon även adlad. Plötsligt är hon inte längre det föraktade hittebarnet Indra Ingridsdotter, utan en förnäm dam med namnet Indra Stiernfalk. Så nu är det dags för henne att äntligen återvända till Skokloster, så att hon kan bryta den onda Ylvas makt…

”Vinden går över gräset” av Vibeke Olsson

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1997

Efter att Vibeke Olsson avslutat sin serie om Callistrate och Sabina och deras familj, har hon då och då återvänt till Romarriket. Men i resten av hennes romaner om Romarriket har hon ju gått ännu ett sekel bakåt i tiden, till 100-talet e Kr. Och det är så också med ”Vinden går över gräset” från 1997. Huvudpersonen i den här romanen heter Eirene, och hon är ju liksom Freiatto i ”Kastellet” av syrisk härkomst på fädernet. Så med andra ord tillhör hon inte den allra förnämaste kretsen i Romarriket. Men hennes förfäder blev ju i alla fall rika genom att bygga upp en glasblåsarindustri i Germanien, och hennes far blev en framgångsrik bankir. Därför tillhör ju Eirene också den högre medelklassen, så hon är van med att vara rik. Och egentligen har hon allt, som en dam i Romarriket kan önska sig. Men är hon lycklig? Hon är tjugo år gammal när hon äntligen får gifta sig med sin fästman Celer. Han har nu gjort karriär i kriget mot partherna i öster, så nu är han en av de högsta officerarna vid legionen i Vindobona (nuvarande Wien i Österrike). Eirene flyttar nu dit med honom för att starta sitt liv med honom där. Men nu har hon och Celer varit från varandra i fyra långa år, och det är som att inget ska bli som hon hade tänkt det. Hela hennes liv går knappast ut på mer än att hon ska föda barn åt Celer. Men så fort hon har får en son, så måste hon genast lämna över honom till en amma…

Eirene har inte heller så mycket annat att göra än att umgås med de andra tribunsfruarna. Men hon tänker mycket på Secunda, som trots sin överklassbakgrund gifte sig med en helt vanlig centurion. Och när Celer dör i pesten, så flyttar ju Eirene genast tillbaka till sina föräldrars hus i Mogontiacum. Hon gifter om sig med den rike bankiren Calvus, men inte heller nu kan hon bli lycklig innerst inne. Det hjälper inte att hon fortfarande får leva i rikedom eller att Calvus är en god styvfar åt lill-Celer. Så träffar hon lägerprefekten Saio och inleder ett förhållande med honom. Med honom kan Eirene prata om saker, som vare sig Celer eller Calvus skulle ta på allvar. Men nu råkar även Saio vara gift, och en dag känner han att han inte längre kan bedra sin hustru. Samtidigt får Calvus veta att Eirene varit otrogen, och nu hjälper det förstås inte hur mycket hon än ber honom att han ska förlåta henne. Han kan inte längre lita på henne, och så blir det skilsmässa. Eirene börjar nu söka sig till de kristna, precis som hennes mor gjorde en gång. Och nu ser det ut som att hennes liv äntligen skall bli bättre, ända tills allting plötsligt förändras ännu en gång. Det kan ju fortfarande vara farligt att bli kristen, och en dag bestämmer sig också Saios hustru Priscilla för att ta en gruvlig hämnd på sin forna rival. Eirene vädjar till kejsaren för att söka nåd hos honom, och så blir hon tvungen att resa ner till Rom. Där blir hon inackorderad hos ett kristet par och får en ny väninna i deras ogifta dotter Tranquilla…

Vibeke Olsson har här försöka beskriva hur livet kunde vara för Romarrikets finare samhällsskikt. Hon snuddade för all del vid det redan i ”En plats att vila på” och ”Kastellet”, som har olika huvud-personer från olika samhällsklasser. Men nu har de fattiga och slavarna ju hamnat helt i skymundan, och vi ser dem nu bara genom den välmående medelklassens ögon. Eirene lär sig dock att tänka på de sämre lottade, särskilt då hon tar steget till att bli kristen. Men visst kan även rika få bekymmer. Kanske inte männen förstås, för de får ju göra nästan precis vad som helst utan att be någon om lov. Men varför måste fina damer vara så sysslolösa jämt? Tranquilla har ju växt upp i en kristen familj. Så det är så att hennes föräldrar har lärt henne att vara anspråkslös, trots att de har gott om pengar. Så hon blir ju förvånad över att Eirene inte ens har fått lära sig att sätta upp sitt hår, då hon alltid har kunnat låta en slavinna göra det. Det är också i ”Vinden går över gräset”, som det blir allra tydligast att män och kvinnor är mer jämlika i de lägre samhällsklasserna. Visst har de olika sysslor även där. men där måste alla ändå dra sitt strå till stacken, och alla får också känna sig nyttiga mitt i allt slit… Eirene börjar dessutom fundera på om den stolta romerska civilisationen, som hon blivit uppfostrad att beundra och älska, är värd alla dessa krig och slavarnas lidande. Och är hon beredd att bli martyr för sin tros skull, när hon bara skulle kunna offra till kejsarens bild och få åka hem till sin son?

”Madicken” av Astrid Lindgren

”Madicken”: Rabén & Sjögren, 1960
”Madicken och Junibackens Pims”: Rabén & Sjögren, 1976
”Titta Madicken, det snöar!”: Rabén & Sjögren, 1983

Av alla Astrid Lindgrens berättelser måste de om Madicken vara de mest underskattade. För även om också de är omtyckta av många, så finns de sällan högt upp på listor av folks ”Astrid-favoriter”, där man i stället ofta hittar de enligt mig överskattade ”Pippi Långstrump” och ”Vi på Saltkråkan”. Men i vår familj har vi alltid älskat ”Madicken”. Om ”Emil i Lönneberga” handlar om livet på landsbygden på sent 1800-tal, så handlar i stället ”Madicken” om livet i en mindre stad på tidigt 1900-tal. Huvudpersonerna är Madicken och hennes syster Lisabet. Ja, egentligen heter de faktiskt Margareta och Elisabet. Men det är mycket sällan, som någon vill använda deras riktiga namn… Emil och Ida fick en skyddad och relativt god uppväxt på bondgården Katthult, och på samma sätt får Madicken och Lisabet en god uppväxt i Junibacken, ett fint rött hus i den lilla stadens utkant. Pappa Jonas är nämligen redaktör på en tidning, så trots att han är socialist tillhör ju familjen stadens finare skikt. Mamma Kajsa är också en riktigt förnäm dam, som vill att hennes flickor alltid ska uppföra sig fint. Någon dräng finns det inte i Junibacken, men väl en piga som heter Alva. Och hon tycker ju mycket om Madicken och Lisabet, men hon är också bra förtjust i sotaren. Fast han är gift och har fem barn, vilket Madicken tyvärr verkar komma ihåg mycket bättre än vad Alva gör själv…

Och på samma sätt som torpargumman Krösa-Maja ofta kom och hjälpte till på Katthult, så får man på Junibacken hjälp av en tant som heter Linus-Ida. Men det finns ju en liten skillnad mellan dem: Krösa-Maja ville ju berätta om spöken, mördare och sjukdomar, medan Linus-Ida hellre vill berätta historier ur Bibeln. Men hon kan även sjunga sorgliga visor och spela på gitarr. Fast om Madicken och Lisabet nu vill höra om spöken och mördare, så behöver de ju bara gå till granngården Lugnet. För där finns Abbe Nilsson, som har många sådana historier på lager. Och dit går Madicken gärna, för hon är kär i Abbe. Men de många besöken hos familjen Nilsson ger henne också hennes första inblick i hur fattiga kan ha det. För där finns inte den trygghet, som hon är van vid från Junibacken. Abbes pappa är nämligen alkoholist och gör därför inte mycket annat än dricker och ”filosoferar”. Familjen försörjer sig bäst de kan på att Abbe bakar kringlor, som hans mamma sedan går och säljer på stadens torg. Och även om de klarar sig för det mesta, så är de ju alltid fattiga. Och det blir svårt för dem att få fram pengar till något extra, eller ens till att köpa julklappar eller betala av huslånet… Men fattigdom är vardag även för systrarna Mia och Mattis, som bor på samma gata som Linus-Ida. Mia är dessutom en klasskamrat till Madicken, och Mattis lär väl också bli klasskamrat till Lisabet. De har inte någon pappa, därför är deras mamma illa tvungen att vara borta och arbeta hela dagarna.

Det fanns en gång i tiden faktiskt en Madicken i verkligheten, och hon var lekkamrat med Astrid när de var små. Hon hette Anne-Marie Ingeström och var dotter till en bankdirektör, medan den litterära figuren ju heter Margareta Engström och är dotter till en tidningsredaktör. Så ja visst, några små detaljer skiljer dem åt. Men det verkar ju ändå som att likheterna ändå är fler än skillnaderna. För även den verkliga Madicken ska visst ha varit duktig på att slåss, och på att klättra både i träd och på tak. Och den här barndomsvännen inspirerade också Astrid att skapa en huvudperson, som kom från en borgerlig familj. Annars skrev hon oftare om fattiga barn och bondbarn. Och den verkliga Madicken kunde ju också ta studenten och studera på universitet i Uppsala, vilket det inte var så självklart att alla fick göra på den tiden. För hennes pappa hade gott om pengar. Men hon förblev också Astrids vän ända fram till sin död 1991… Den söta men busiga Lisabet har däremot inspirerats av Astrids lillasyster Stina, som kom att bli journalist och författare. Linus-Ida ska precis som Krösa-Maja ha inspirerats av olika tanter, som kom för att hjälpa till på gården Näs utanför Vimmerby där Astrid växte upp. Och troligen är ordet ”pilutta” något, som Astrid själv brukade säga när hon var liten…  

”Bortom stjärnan” av Elisabet Nemert

Utgivning:  Forum förlag, 2002

Jakob är en av herdarna från Betlehem, som får se Jesus som nyfödd. Och det är först efter att han har varit med om det miraklet, som det är dags för honom och hans hustru Sara att också få ett barn. Det blir en liten flicka, som de kallar för Sofia. Och det är visst bestämt att hon ska göra stora ting, fast det bara är pojkar som har något värde i deras kultur. Men frågan är naturligtvis också hur Sofia ska kunna bli någonting särskilt, när hon är dotter till en vanlig herde. Men när den fattiga familjen får en rik handelsman från Jerusalem som sin vän, så är det möjligt för Sofia att börja sin utbildning. Efter att hennes föräldrar dör flyttar Sofia bort till Alexandria i Egypten, där hon lär känna den unge handelsmannen Barak. Och hon gifter sig snart med honom, men så dröjer det inte länge förrän hon förstår att hon har begått ett jättelikt misstag. För det är inte nog med att Barak är otrogen, utan han börjar visa upp även fler otrevliga sidor. Och en dag blir han också hårt dömd för sina brott mot den romerska staten, och det är bara tack vare hjälp från sina vänner som Sofia inte dras med i hans fall. Så det är bara en god sak, som kommer av hela det äktenskapet: dottern Deborah. När det är över, så bestämmer Sofia sig för att lägga den svåra tiden bakom sig och flytta bort till ännu ett nytt land. Hon far till Ostia i Italien, som har blivit välmående genom att vara hamnstad till storstaden Rom… Sofia bygger upp ett framgångsrikt handelsföretag och gör allt för att hjälpa samhällets olycksbarn. Hennes kamp för slavarnas väl och ve väcker förstås ont blod hos många i Roms förnäma överklass. Men den gör också att Sofia får flera nya vänner. Och så blir den romerska adelsdamen Livia en ny mor för henne och en mormor för Deborah. Men det är som om något trots detta fattas i Sofias liv. Hon har nämligen bara haft otur i kärlek ända sedan äktenskapet med Barak blev som en mardröm. Kan hon verkligen finna en man, som går med på att hon vill behålla sin egen karriär och fortsätta med sin kamp mot slaveriet? Och vem är den mystiske mannen, som hon sett i sina drömmar sedan hon var en flicka hemma i Betlehem? Men det visar sig att det är först när Deborah har fyllt sjutton år och blir förälskad, som de sista bitarna även i Sofias trassliga livspussel kan börja falla på plats…

”Bortom stjärnan” framstår ju som en märklig historia, där vi får möta både en svårfattlig andlighet och en brutal realism. Och även om den kanske inte vill säga att kristendomen är den enda rätta tron för alla, så bygger ju berättelsen till en viss del på Nya Testamentet. Sofia får inte själv träffa Jesus, men hon får träffa hans mor Maria. Och det är kanske ännu märkligare ändå att Sofias öde tycks stå skrivet i stjärnorna, och dessutom kan hon tala med sin mor på ett telepatiskt sätt som inte förklaras. Här är det också något självklart att sanndrömmar är verkliga, och hundar och hästar verkar ju vara ännu klokare än vad de är i verkligheten… Så det är kanske inte så konstigt att den här romanen fått sura kritiker, som har mycket svårt för de övernaturliga inslagen. Sedan anklagar de också Elisabet Nemert för att ha gjort massor av faktafel. Och ja, jag har själv svårt att tro att flickor i den tidens Judéen kunde få det grekiska namnet Sofia. Och det är även sant att de antika romarna inte hade några efternamn på samma sätt som vi har idag. Men det finns ju som sagt också delar av den här berättelsen, som i stället känns bara för realistiska. Detta gäller ju inte minst slavarnas lott i Romarriket, som vi här får lära känna med plågsam skärpa. Men vi får ju också veta en del om kvinnornas situation under antiken. Även om det inte var omöjligt för en kvinna i Romarriket att själv driva ett handelsföretag, så är det nog så att det var ovanligt. Så då känns det riktigt att Sofia, som i mycket framställs som nästan för vacker, duktig och lyckad, ändå gör en del dumma misstag och får stöta på fördomar. Det gör henne på ett sätt mer mänsklig… Elisabet Nemert (född 1950) var till en början gymnasielärare och författare till många läroböcker. Men så till slut började hon också skriva en rad av romaner. ”Bortom stjärnan” kom ut 2002 och var hennes debutroman. Och redan här känner jag igen mycket av det, som man stöter på även i senare delar av hennes författarskap: Hjältinnan som till stor del är nästan för perfekt. Mannen som en dag dyker upp för att fullända hennes liv. Och en märklig blandning av övernaturliga inslag och en mer realistisk skildring av tidsåldern. Men det verkar som det också fungerar för henne gång på gång…

”Kastellet” av Vibeke Olsson

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1992

Vibeke Olsson hade under 1980-talet skrivit en serie på hela sex delar om människor i Romarriket, som jag redan har skrivit om här på min blogg. Men det har ju inte hindrat henne från att återvända till samma epok i senare romaner. ”Kastellet” från 1992 är det första exemplet på detta. Den kom ju ut bara tre år efter ”En plats att vila på”, och liksom den har den faktiskt flera olika huvudpersoner… År 138 e. Kr. tar den 21-årige Freiatto värvning som soldat. Men eftersom han inte är romersk medborgare, så får han inte komma in i någon legion, utan bara i en av hjälptrupperna. Och det är ju så han hamnar i det här kastellet, som ligger just intill Romarrikets gräns mot barbarernas land i norr. Freiatto har ett stort födelsemärke över den högra kinden, och det har ju också alltid plågat honom. Men nu har han äntligen fått bli en bland andra, en av alla rikets tusentals andra hjälptruppssoldater. Fast ännu har han inte lyckats närma sig en flicka. Och det är svårt för honom att förstå varför hans kamrat Ursus söker sig till de kristna… Freiatto är ju en väldigt konstig figur, som det är svårt att få grepp om. För i början framstår han faktiskt som en till största delen sympatisk person, som inte var älskad av sin far och blev retad av de andra barnen som liten. Men när det börjar gå bra för honom, så blir han också allt mer förändrad till det sämre…

Det börjar med att Freiatto sätter ut sin egen nyfödda dotter att dö, utan att ens fråga barnets mor om vad hon tycker eller bry sig om barnmorskans protester. Detta var ju för all del lagligt vid denna tid, men det är ändå vidrigt att läsa om det. Och det var bara början på hans förvandling till ett monster i mänsklig skepnad. Det fortsätter med att han lämnar fästmön för att gifta sig med en ”finare” flicka, och sedan har han mage att anklaga henne för att hon blir tvungen att bli prostituerad. (Det var ju ett av de få sätt, som det fanns för en ensamstående kvinna att försörja sig på i det gamla Romarriket.) Han misshandlar en av sina soldater så illa att han till och med vid denna hårda tid får en varning, och det är knappast hustruns fel att äktenskapet slutar som det gör… Jag är helt förbryllad över hur en osäker ung man, som man ju tyckte synd om, kunde bli en så självgod vidrig sadist. Vad hände? Hade den svåra barndomen gjort honom psykiskt instabil? (Och hans mor var ju rädd att det skulle gå illa för honom, men hon levde inte så länge att hon behövde se att hennes farhågor besannades.) Eller var det makten som kom med att han befordrades till centurion, som gick honom åt huvudet? Vi får inget bra svar på det, och det gör bara att man blir rädd. För kan vem som helst förvandlas så? Jag minns att jag hatade honom redan som tonåring, när jag läste den här boken för första gången. Och ja, jag fick samma känsla nu. För det gick så långt att jag började må illa av att läsa om honom. Han påminner ju mig om den vidriga trion i ”Överenskommelser”, och det är ju ingen komplimang!

Camillus är lika gammal som Freiatto, men hans liv är ändå helt annorlunda. Han är ju en adelsman från Rom, som skickas upp till Germanien för att göra sin militärtjänst. Camillus ska nu vara befälhavare över hjälptruppen i kastellet i två år, men sedan tänker han nog i stället söka civila ämbeten… Han blir illa till mods när kastellbyns lilla kristna församling utsätts för en förföljelse. Och på en fin fest träffar han Victorina, och han får veta att hennes föräldrar avrättades för sin kristna tros skull… Camillus gör väl även han tvivelaktiga saker. Också han överger ju sin fästmö för att gifta sig med en annan, och sedan är han inte heller trogen mot Victorina. Men jämfört med Freiatto framstår han ändå som en hygglig karl. Och det är ju genom honom, som vi får en inblick i överklassens värld… Regula föddes som slav och kom som tioåring till den kristne spannmålshandlaren Vegetius. Åtta år senare skingrades hennes lilla församling efter förföljelsen, då hon blev svårt torterad ända tills hon tvingades avsäga sig sin tro. Så småningom inledde hon ett förhållande med Freiatto, men livet hade fortfarande många besvikelser i beredskap för henne… Regula har nu hunnit föda två barn, men hon fick inte behålla något av dem. Och när hon till råga på allt blir övergiven av Freiatto, så tycker hon inte längre att hon har någonting kvar att leva för… Man kan tycka att Freiatto inte förtjänar Regulas stora kärlek, men nu blir ju också somliga kär i fel person, och det är precis vad hon har råkat ut för. Hon ser ju inget annat val än att bli prostituerad, men en dag börjar hennes liv gå åt rätt håll igen…

Recensioner av romaner, faktaböcker, seriealbum m.m.