Året är 1899 och Elin Andersson ska fylla elva år. Hennes familj var statare på olika gods i Skåne tills i höstas, för då for hennes morbror till Amerika och de kunde få ta över hans torp i Småland. Så nu äntligen kan familjen Andersson bestämma över sina egna liv och planera sin egen framtid. Men för Elin är nog ändå det bästa att hon äntligen ska få gå i samma skola under en hel termin. För det gick aldrig förr, när de jämt skulle flytta från det ena godset till det andra. Och dessutom har hon fått en bästa vän: Rebecka. Hon har blivit föräldralös sedan hennes föräldrar fick lungsot. Och hon är också själv så klen och sjuklig att hon i alla fall slipper bli lillpiga på någon bondgård. Fast nu får hon istället bo bland löss och smuts och mycket annat elände i socknens fattigstuga. Men nu har Elin bestämt sig för att ta sig an Rebecka och har faktiskt fått henne att sluta stamma. Dessutom börjar en vänskap växa mellan Elin och en annan klasskamrat: storbondsonen Gusten. Men det finns bekymmer i bakgrunden. För det är som att familjen Andersson bara har haft otur sedan de kom till torpet i Småland. Och en dag i juni får Elin veta att hennes föräldrar knappast kan betala sin hypoteksränta, som skall ut i augusti. Och om banken inte får in sina pengar i tid, så kommer ju familjen att förlora torpet!
Tjugo kronor. Det kan ju låta som bara en liten struntsumma. Men hur mycket Elins föräldrar än tänker på saken, kommer de fram till att just tjugo kronor kommer att fattas till att betala räntan. Och utan de pengarna kan de väl inte göra annat än att åka över till morbror Johan i Amerika? Men nej, Elin går inte med på att låta detta hända! De skall inte behöva ge upp och flytta igen, inte när de nu äntligen har fått ett eget ställe och hon fått en bästa vän. Och nu vill hon dessutom gå kvar i sin nya skola. Så hon bestämmer sig för att rymma sin väg över sommarlovet och tjäna ihop pengar. Hon har ju två månader på sig att klara det, så nog ska hon kunna det? Men fast hon är äldst i syskonskaran och van med att hjälpa till och vara duktig, så är hon bara elva år gammal. Så det är knappast någon lätt sommar, som Elin har framför sig det här året…
”Siden, sammet, trasa, lump” är den första delen av tio i serien om släkten Andersson.
Jag skrev ju för ett tag sedan om att Astrid Lindgren även var en bra fantasy-författare. Det var hon även långt före att hon gav ut ”Ronja Rövardotter” år 1981. För en dag fick hon syn på en ensam pojke i Tegnérlunden i Stockholm. Hon kom aldrig att få veta vem han var, men med sin sorgsna blick väckte han hennes fantasi. Astrid såg hur han gick in i porten på Upplandsgatan 13, och snart blev han huvudperson i hennes nästa bok… Pojken i Tegnérlunden har nu fått namnet Bo Vilhelm Olsson, men för det mesta kallas han Bosse. Han är nio år gammal och ofta olycklig, för han måste växa upp hos ett par kärlekslösa fosterföräldrar. Hans mamma är död, och sin pappa vet han ingenting om. Så nu bor han hos tant Edla och farbror Sixten, fast det känns att de egentligen inte vill ha honom. Bosse har ju i alla fall sin vän Benke och hälsar också ofta på hans familj. Men det gör också att han vet säkert att hans fosterföräldrar inte behandlar honom rätt. Fast en dag förändras allting. Det börjar med att Bosse får ett gyllene äpple av en tant i en affär. Sedan plockar han upp en flaska i Tegnérlunden, och i den finns det en ande! Anden säger att Bosses far är kung i Landet i fjärran och för honom dit…
Och det är precis som anden sade. När han kommit fram till Landet i fjärran visar det sig att Bosse har sin far där, så nu blir det oälskade fosterbarnet plötsligt istället prins Mio. Och till en början är det bara härligt att han äntligen får vara hos sin Fader Konungen. Men det finns en fara, som gör att lyckan inte kan vara total. För i Landet utanför finns Riddar Kato, som har ett hjärta av sten och vars ondska nu hotar Mios fars kungarike. Och det är bara en kungason, som har möjligheten att någonsin besegra Riddar Kato. Därför måste nu Mio och hans nye vän Jum-Jum ge sig ut på ett farligt uppdrag…
”Mio, min Mio” är ju till skillnad från ”Ronja Rövardotter” helt klart en ”high fantasy”, med en magisk parallell värld och en klar uppdelning mellan det goda och det onda. Och det är lätt idag att se likheter mellan ”Mio, min Mio” och Rowlings ”Harry Potter”. För vi möter även där det oälskade fosterbarnet, som har ett öde att leva upp till i en annan värld. Ja, faktiskt har båda pojkarna till och med fått varsin osynlighetsmantel! Fast de har också båda två en fiende, som har blivit så ond att det är farligt att uttala hans namn… Men min mamma har också sett en slags kristen allegori i berättelsen, där Mio representerar Jesus och Riddar Kato representerar Djävulen. Men jag vet ju inte om det var Astrids tanke…
Almina och Alma har växt upp på en liten gård på landsbygden någonstans i Bosnien. Där har de haft en lycklig barndom med sina föräldrar, sin bror och sina farföräldrar. Men år 1993 har Jugoslavien nyss fallit i bitar, och ett krig bryter plötsligt ut i Bosnien. Alminas och Almas pappa och bror tvingas bli soldater. Alma som nyss har börjat sina studier på universitetet i Sarajevo blir kvar där, och hon tappar kontakten med familjen. Almina och systrarnas mamma tvingas kliva på en buss och föras bort till ett okänt mål. De hamnar i ett läger, där det är vardagsmat att unga tjejer som Almina blir våldtagna. Fångarna kan inte göra annat än att vänta och hoppas på att någon ska befria dem… Alma måste under tiden försöka överleva i Sarajevo, som har blivit belägrat och nu slits sönder av kriget. Almas fästman blev tvungen att bli soldat som nästan alla unga män. Alma har ingen aning om hon någonsin kommer att se honom eller sin egen familj igen. Hon kan inte ens fortsätta med sina läkarstudier, för universitetet har stängts på grund av kriget. Men hon lyckas i alla fall bli volontär på ett sjukhus, och en dag ger det henne chansen att komma bort från staden…
Otroligt nog återförenas nästan hela familjen, men de blir tvungna att flytta till Sverige och börja ett nytt liv i ett främmande land. De får mycket hjälp av sin svenska stödfamilj, som gör att anpassningen går lättare. Men det är förstås ändå omöjligt för systrarna att glömma allt, som de har fått vara med om. Deras bror Almin har också blivit krigsinvalid och är olycklig på grund av det. Till slut är det dessutom dags för familjen att få svar på sina frågor. Hur gick det för farmor och farfar efter att de fick lämna kvar dem hemma? Vart tog Almas fästman Fikret vägen? Kan han verkligen fortfarande vara kvar i livet? Och är det möjligt för Almina att åka till Haag och vittna mot sina plågoandar i lägret? Systrarna som tidigare har berättat i en bok var turas nu om att skildra alla sina tankar, när de skall återvända till Bosnien och skapa en tillvaro i Sverige och skipa rättvisa…
Det som jag reagerade på är att kriget i Bosnien här nästan bara skildras från en sida. Vi får ju veta att Almina och Alma och nästan alla bosnier som vi lär känna är muslimer. Utom den namnlösa fiende, som beskrivs som om de nästan alla bara är ren ondska. Jag kan ju förstå att den som har varit med om ett krig kan se ”de andra” på detta vis. Trots det är det ju skönt att Almas möte med en fiendesoldat i Sarajevo inte slutar så. Visst är det omöjligt för dem att bli vänner på riktigt på grund av det svåra läget just då. Men vi kan här äntligen se att även ”de andra” är människor, och att de också kan må dåligt av kriget. Det är mycket viktigt att komma ihåg vid sidan om Alminas upplevelser, där den namnlösa fienden bara har framställts som hatiska mördare och våldtäktsmän. Men det här är annars en bra trilogi om hur ens helt vanliga liv kan vändas upp och ner, och om att krig i Europa som fenomen inte ligger längre tillbaka i tiden än 1990-talet…
Något som inte talas om så ofta är att Astrid Lindgren även var en pionjär inom fantasy, åtminstone inom svensk barnlitteratur. Ändå är också dessa böcker kända och älskade av många. ”Ronja Rövardotter” från 1981 var dessutom nyskapande även på andra vis. När vi tänker på fantasy, så tänker vi nog för det mesta på undergenren ”high fantasy”. Där finns det magi, sagovarelser, parallella världar och en kamp mellan gott och ont. Men det är inte riktigt så i ”Ronja Rövardotter”, som tillhör den mer realistiska varianten ”low fantasy”. Visst finns det även här allt från vildvittror och grådvärgar till rumpnissar, som gör att detta känns som en saga trots att det annars inte sker något övernaturligt. Men i stort sett skulle det ha kunnat vara en historisk roman om medeltidens Sverige. Konflikten består ju inte heller av en kamp mellan gott och ont, utan snarare om hur två familjer skall kunna sluta vara fiender… Ronja föds under ett rent fasansfullt åskväder, då en blixt till och med klyver släktens borg i två delar. Men det bryr sig Mattis inte så mycket om, för han blir ju bara strålande lycklig över att äntligen ha fått en liten dotter. Mattisborgen är dessutom så stor att de aldrig använde alla rum i vilket fall som helst.
Ronja växer ju sedan upp i borgen med sina föräldrar Mattis och Lovis och tolv rövare. Det kommer att dröja elva år innan de får något bekymmer av att det finns en halv borg, som står och väntar på att folk skall flytta in dit. Men en dag får Ronja i alla fall för första gången träffa en jämnårig. För nu visar det sig att Birk Borkason flyttat in i norra halvan av borgen, tillsammans med sina föräldrar Borka och Undis och tolv rövare. Men det är ju så olyckligt att Mattis och Borka har uppfostrats till att hata varandra. De har ju alltid varit rivaler om vilken rövarhövding som är mäktigast, och det är en plåga för Mattis att han inte kan få bort Borka ur borgen. Ronja tror ju till en början att även hon måste hata alla Borkarövare. Men hon vet inte vad hon egentligen känner för Birk. Fast han räddar en dag hennes liv och blir hennes ”bror”. Men de vet ju att de bara kan träffas i smyg… Jag minns att en TV-hallåa en gång kallade Ronja och Birk för något väldigt passande: ”Romeo och Julia i Mattisskogen”. Astrid erkände till och med själv att visst var det så. Nu är de bara elva år gamla och ser sig ännu mer som ”syskon” än som ett kärlekspar. Men de lever ändå tillsammans i en grotta under en hel sommar. Och som vuxen kan man väl undra om det inte varit mer realistiskt, om de varit några år äldre än de var.
Man kan ju också undra över en hel del andra saker. Varför var både Lovis (Ronjas mor) och Undis (Birks mor) den enda kvinnan i vardera rövarband? Och hur stod de ut med att vara ensamma med ett dussin karlar? Jag skulle nog aldrig ha tyckt om det! Det är också intressant att rövarna till stor del framställs som sympatiska, trots att de är rövare. Och knektarna, de som ska säkerställa lag och ordning, blir en farlig gemensam fiende, som gör att Mattis och Borka till slut inser att de måste samarbeta. Men de framställs ju också som ett irriterande plågoris, som vill förstöra den enda livsstil som både Mattis och Borka känner till. Nej, här finns verkligen inte några skarpa gränser mellan gott och ont, utan en moralisk gråskala, som är ganska ovanlig i barnlitteraturen. Vi får dock veta att vare sig Ronja eller Birk tänker följa i fädernas fotspår och bli rövare, och den gamle Skalle-Per (han som tydligen är kvar i Mattisborgen sedan Ronjas farfars tid) tycker bara att det är bra. För nu har det kommit en ny tid, då det har blivit farligt att vara rövare…
Året är 1199, och på godset Caldicot alldeles vid gränsen till Wales bor den 13-årige pojken Arthur. Han är son till godsets herre, Sir John, men han är inte förstfödd. Fast det skulle inte heller ha gjort honom så mycket att vara den andre sonen, om hans storebror Serle slutade vara elak mot honom. Arthur tycker då bättre om sin lillasyster Sian, fast hon bara är åtta år, eller om fogdens dotter Gatty, som är en av hans få jämnåriga vänner. Liksom de flesta pojkar i den här tidens England, som tillhör en adlig familj, drömmer Arthur om att bli väpnare och sedan riddare. Men han är inte så duktig på många av de grenar, som alla väpnare ska klara av. Det är bara bågskytte, som han är riktigt bra på. Dessutom får han lära sig en hel del, som en väpnare inte behöver kunna. Både den mystiske Merlin och prästen Oliver är hans lärare. Så är det kanske ändå så att hans far har andra planer för honom? Arthur vill ju inte höra att han borde bli lärare eller präst, trots att både Serle och Oliver tycker att det vore det bästa. Men han får också mycket annat att fundera på. Varför får han inte hjälpa till med olika sysslor? Är det verkligen rätt att det ska vara så stora skillnader mellan olika människor? Och vem är egentligen Merlin? Det verkar som om ingen kan svara på denna fråga. Och nu har han plötsligt också gett Arthur en svart sten, som verkar ha magiska egenskaper…
Och det är ju inte så konstigt att den första delen i den här trilogin heter just ”Den magiska stenen”. För det är genom den, som Arthur kan följa historien om en helt annan Arthur, den berömde sagokungen med sina riddare vid det runda bordet. Det är ju bara synd att de många kapitel, som handlar om honom, bara blir som irriterande avbrott i den mer intressanta och realistiska huvudberättelsen. Kevin Crossley-Holland ville tydligen verkligen skriva om kung Arthur också, men han tillför väl inget nytt till de gamla legenderna, och han borde ha satsat på att bara skriva om sina egna figurer. Det enda som är intressant är att han lyckades foga ihop två berättelser på ett så övertygande sätt. Men i dessa böcker är det trots allt just författarens egna figurer, som jag vill följa och lära känna… Och i den andra delen i den här trilogin, ”Vid korsvägen”, får vi ju följa Arthur under hans tid som väpnare hos riddaren Lord Stephen på godset Holt. När som helst skall de visst ge sig ut på korståg, men innan dess hinner det hända både det ena och det andra… Arthur har dessutom fått veta att Sir John och Lady Helen inte är hans riktiga föräldrar! Utan det är Sir William, Sir Johns brutale bror, som är hans riktige far. Arthur kan ju inte vara glad över det, fast det betyder att han en dag skall få ärva godset Catmole, för han tycker inte om Sir William. Och vem är egentligen hans riktiga mor? Arthur vet ju inte ens vad hon heter. När kommer han att få träffa henne? Och nu kan han inte heller förlova sig med Grace, som ju har visat sig vara hans halvsyster och inte hans kusin…
Fast i tredje delen av trilogin, ”Riddarkungen”, har Arthur fått åka med Lord Stephen på korståg. Men de har inte kommit längre än till Venedig, där korsfarararmén har läger på ön Sankt Nicholas. De väntar på att deras skepp ska bli färdiga och betalda, men männen blir förstås allt mer rastlösa, särskilt efter att alla kvinnor måste lämna ön. Arthur har fått en vän i Bertie, som också är väpnare, och han ser fram emot att få bli dubbad till riddare. Men han tänker ofta på alla, som han fått lämna hemma i England. Där finns ju hans fästmö Winnie och hans vän Gatty, Och när skall han få träffa sin mor? Och en dag får han en otrevlig överraskning: Sir William och Serle dyker upp! Arthur blir ju inte glad över att behöva se sin brutale far, och han skulle nog också hellre ha sin halvbror Tom hos sig än fosterbrodern Serle. Men han blir ju i alla fall dubbad till riddare. Till slut får de äntligen segla iväg från ön, men dogen av Venedig tvingar dem att först åka till staden Zara och storma den. Men folket där är kristna, så det kan väl inte vara rätt att de gör så här? Och är det ens sant att alla saracener är Guds fiender? Arthur undrar allt mer över det nu… Och i det ockuperade Zara får han också se mycket, som han skulle önskat att han fått slippa se. Och nu verkar det ju som om de också måste till Konstantinopel innan de kan nå Jerusalem! Men så händer det plötsligt ännu en katastrof, som gör att alla planer måste ställas in…
Gatty var en viktig biperson i trilogin om Arthur, men i ”Resan till den gyllene staden” får hon träda fram som huvudperson. Hon har nu blivit ensam i världen sedan hennes far och hennes farmor dött, och hon äger inte heller något annat än en ko och några hönor. Och dessutom saknar Gatty Arthur, som har dragit ut på korståg. Men vad känner de egentligen för varandra? Fast han är trots allt adlig, medan hon bara har blivit en piga. Och nu är han ju förlovad med den vackra Winnie, så är det ens lönt för Gatty att drömma om honom? Men så ändras plötsligt hennes liv igen då hon blir utsedd till kammarjungfru åt Lady Gwyneth, härskarinnan på godset Ewloe. Hon behöver nu inte längre arbeta på åkrarna, utan hon får hjälpa Nest, Lady Gwyneths första kammarjungfru, med helt andra sysslor. Och nu får hon ju till och med lektioner i såväl skrivning och läsning som sång! Men det allra märkvärdigaste är ju att Lady Gwyneth planerar en pilgrimsresa till Jerusalem, och Gatty ska följa med på den! Och så en dag börjar ett sällskap på nio personer vandra till London, för att sedan fortsätta genom Europa på hästrygg. Lady Gwyneth har ju inte bara tagit med sig sina båda kammarjungfrur på sin resa, utan också prästen Austin, kocken Trynet, hästskötaren Emrys, den läkekunniga Tilda, körledaren Everard och affärsmannen Nakin. Till sist kommer de också fram till Venedig, där Gatty lär känna tolken Simona, som faktiskt även lärt känna Arthur innan han fick återvända till England. Men de är fortfarande inte framme i Jerusalem, och mycket skall hinna hända innan dess…
När en gammal grotta i Kalifornien plötsligt öppnas av en jordbävning, så visar det sig bara vara början på en vändning i livet för arkeologen Erica Tyler. Hon är helt säker på att hon flera gånger sett grottmålningarna i sina drömmar, fast det är väl ändå omöjligt? Men det är förstås också så att Erica ofta har märkliga syner vid sina huvudvärksanfall. Och dessutom har hon växt upp i ett otal olika fosterhem och vet inget om sitt ursprung. Men när hon hittar ett mycket gammalt skelett i grottan, så är hon säker på att detta är konstnären bakom den mystiska målningen. Men hon kan inte förklara hur hon vet det. Vem var denna kvinna, som tydligen var mycket viktig för många människor förr i tiden? Snart görs det många märkliga fynd inne i grottan, och de berättar den långa historian om en bortglömd infödingsstam: topaa-folket. Och den visar sig höra ihop med Ericas egen historia… Samtidigt som Erica försöker få allt att hänga ihop, så måste hon även brottas med sina känslor för Jared Black. Han var gift med en indiankvinna och arbetar nu för indianernas rättigheter. Erica och han har olika åsikter om vad som bör ske med fynden i grottan, men hon känner sig motvilligt attraherad av honom…
Medan vi följer Ericas liv i hälften av boken, så får vi också följa topaa-folkets historia i vartannat kapitel. Den börjar med urmodern Marimi, som levde för två tusen år sedan. Hon var nio år gammal när hon för första gången drabbades av en mystisk huvudvärk, som gör att hon ser syner på ett sätt som ingen annan kan. Men det väcker avundsjuka och skräck i medicinkvinnan Opaka, som tar den första chans hon kan att se till att Marimi blir utstött ur stammen. Marimi har inget annat val än att vandra västerut mot kusten, där hon tillsammans med några vänner och sina barn och barnbarn grundar en ny stam. Hennes ättlingar som kallar sig för topaa lever sedan ett lugnt och gott liv i hundratals år. Men så fort som spanjorerna kommer till deras land på 1700-talet och tar över allt mer, så börjar de förlora sin kultur och tvingas in i fattigdom eller till att bli tjänare åt de vita. Området som länge var topaa-folkets land förvandlas till en del av delstaten Kalifornien, som i tur och ordning tillhör Spanska riket och Mexiko och till sist USA under 1800-talet. Och det är i denna ombytliga miljö, som den viljestarka Angela Navarro får leva sitt liv. Hon blev i åratal begränsad av att hon som ung tvingades gifta sig med en brutal man. Och det är först vid nittio års ålder, som Angela förstår att hon måste föra arvet vidare. Hon vet ju nu att hon inte är den sista i familjen, som har fötts med Marimis gåva…
Barbara Wood är född 30 januari 1947 i Storbritannien, men har bott i Kalifornien ända sedan barndomen. Hon har genom åren skrivit om människor från många olika länder och tidsåldrar. Och framför allt har hon velat skildra kvinnornas situation i olika kulturer. Jag tror väl inte att hennes romaner är kritikernas favoriter, för det känns ju som att de ligger alldeles för nära romance-genren för det. Hon har i alla fall fångat många läsare, även på flera andra språk än engelska. Jag skulle nog säga att Elisabet Nemert är den svenska författare, som har kommit att skriva mest likt Barbara Wood i typ samma stil. För även hos henne stöter vi både på historisk realism och på övernaturliga inslag…
Paulus och Justina borde bara ha det bra. Han har blivit befälhavare över ett kastell utanför Mogontiacum, och hon ville gärna följa med honom ända bort till rikets gräns. Men fastän de båda är överklassbarn och har haft en till synes god uppväxt, så bär de ändå på mycket smärta inombords. Paulus förstod ju tidigt att hans föräldrar försökte dölja en hel del bakom fasaden, och hans mor har också blivit en olycklig drinkerska. Att hans mormor tog sitt eget liv har ju också lagt en mörk skugga över Paulus familj. Paulus tydde sig till sin morfar, lägerprefekten Saio. Han växte upp i Roms fattigkvarter, men var ändå tapper och hederlig och kom att bli Paulus förebild även efter sin död… Justina förlorade sina föräldrar i en pestepidemi och fick sedan växa upp hos släktingar. Trots att hennes morbror och moster gjorde allting för henne kände hon sig ofta ensam. Hennes kusin som tog över godset där hon växte upp är hennes närmaste släkting nu… Fast ändå var Paulus och Justina säkra på att om de bara finge gifta sig med varandra, så nog skulle de bli lyckliga tillsammans. Men nu har de fått veta att Justinas livmoder är deformerad, och att hon aldrig någonsin kommer att kunna föda ett levande barn…
Paulus börjar dessutom tycka att han står stilla i karriären och måste göra något åt det. Så nu anmäler han sig som frivillig till ett fältslag i Mesopotamien för att så få vinna ära. Medan han befinner sig långt borta flyttar Justina in hos hans mor ute på familjegodset. Men det visar sig vara svårare för henne än hon trott att stå ut med Paulus trasiga släkt. Och dessutom blir Paulus under tiden anklagad för tjänstefel och därmed degraderad… Paulus har inget annat val än att bli befälhavare över ett annat kastell borta i Britannien. Det blir också självklart för Justina att hon även denna gången måste följa med honom. Men det är ju inte lätt att finna lyckan i ett främmande land långt från släkt och vänner. Sorgen över hennes sjukdom och hans vanära finns också alltid kvar i deras sinnen… Det verkar som att de måste hitta andra sätt än de vanliga att få en mening med livet. Paulus börjar nu på allvar att undra om han egentligen är författare istället för officer, samtidigt som Justina lockas av kristendomen och dess tröst till alla som inte är friska. Och det är kanske även möjligt att adoptera ett barn och starta en familj på det viset? Men när det ser ut som om allt har börjat ordna sig, så råkar de förarga fel personer. Snart blir traktens kristna församling utsatt för en förföljelse, som kommer att påverka även Paulus och Justinas liv. Men nog kan de åtminstone lita på kärleken till varandra?
Vibeke Olsson tar oss här ännu en gång tillbaka till Romarriket under 100-talet e Kr. ”Murkronan” fungerar som den direkta fortsättningen på ”Skymningens nådatid”. Och i den här skildringen av ett äktenskap fick hon chansen att pröva på en ny teknik: Paulus och Justina får här berätta om sina tankar och upplevelser i vartannat kapitel. Det gör att man kanske måste tänka efter ibland för att förstå vem det är som ”talar”. Men det gör också att vi får en inblick in i både männens värld och in i kvinnornas värld, för på den här tiden var det självklart att de skulle vara strängt åtskilda…
Elina är tio år gammal och bor med sin mamma och sina tre småsyskon i Tornedalen. Pappan har omkommit i en olycka, och det är tydligt att både Elina och hennes mamma ännu saknar honom mycket. Elina har dessutom varit sjuk, så nu har hon missat en stor del av det här årets hösttermin. Fast nu har hon blivit frisk nog för att börja i skolan igen. Men det blir bara början på en svår tid för henne… Elina kan omöjligt skaffa sig vänner bland barnen i skolan, för hon är inte söt och populär som sin ett år yngre syster Irma. Elina har sina enda vänner ute på myren. Och där ute finns även hennes pappas ande! Men hon skulle nog ha stått ut med skolan, om hon bara sluppit lärarinnan Tora Holm… Fröken Holm tycker att hon gör rätt när hon strängt förbjuder sina elever att tala finska. Hon bryr sig inte om att knappast något av de här barnen har svenska som modersmål, för de får inte tala sitt eget språk ens på rasterna. De kommer ju inte klara sig i livet om de bara kan tala sitt hemspråk, resonerar den bestämda fröken Holm. Men hon kan inte se att hennes sätt plågar och kränker vissa av eleverna. Irma är duktig i skolan och blir frökens favorit. Men den egensinniga Elina blir istället hennes hackkyckling…
Och en dag blir Elina grovt förolämpad av fröken Holm i skolans matsal, vilket får henne att fatta ett beslut: hon skall inte äta av skolmaten längre. Det kan ju inte hjälpas att hon då måste gå hungrig, eller att hon vet om att hennes mamma säger att skolmaten är en välsignelse för alla fattiga barn. Hon kan inte bara sluta visa att fröken Holm gjorde fel! Att hon är svensk och vuxen ger väl inte henne rätt att kränka fattiga finsktalande barn? Men det verkar som om ingen förstår Elina, och nu växer konflikten mellan henne och fröken Holm. Till slut får fröken Holm en helt ny idé. Hon skall behandla Elina som luft, som om hon inte fanns… Elina flyr en dag bort till sina vänner på myren för att få tröst. Men kan hon lita på dem? Och är det möjligt att fröken Holm kan be om förlåtelse?
När jag en gång i tiden gick i fjärde klass som Elina i denna berättelsen, så läste vi den här boken i klassen. Sedan skulle vi ju diskutera den, och då märkte jag något konstigt. Själv föll jag ju pladask för den här berättelsen om denna egensinniga flicka, som kom i en konflikt med en oförstående lärarinna. För det var som så att jag själv gått genom en liknande situation. Men nu fick jag erfara att i klassen var det bara jag och min dåvarande bästis, som tyckte om boken. Då kunde jag inte alls begripa hur det kom sig, men nu tror jag att jag kan förstå. Hur mycket jag än personligen älskar denna bok, så måste jag ändå medge att den kan vara svårläst för ett barn. Fast den skall vara en barnbok!
Jag har som vuxen förstått mycket mer. Som hur ensam Elinas mamma är efter att hon tappade sin make, och hur slitsamt det är att måsta sköta barnen och torpet helt själv. Hon har ju fått jobb som städerska i skolan, men hon får ändå hjälp från ”det sociala”. Klyftan mellan olika samhällsklasser var stor. Och även om jag fattade att fröken Holm såg ner på ”finskungar”, så var det som vuxen jag förstod att ens språk ansågs avgöra ens lott i livet. Och att de flesta finsktalande var laestadianer, vilket var suspekt för de svensktalande i trakten. När jag läste boken som barn visste jag inget om laestadianer! Och för en tioåring idag är det nog inte lätt att förstå sig på miljön i en by på 1930-talet, som beskrivs med ett ålderdomligt språk. Och är det dessutom så att man själv inte har hamnat i konflikt med sin lärare, så finns det nog ingen som helst igenkänningsfaktor. Men själv har jag i många år haft en plats i mitt hjärta för den här boken och för Elina. Och nu vet jag att jag inte är den enda, som har en rad positiva minnen av berättelsen. 2003 kom även en filmatisering, och den är nästan lika bra som boken…
Vad var en backstusittare? Jo, de hörde på 1800-talet till de fattigaste på landsbygden. Eftersom de inte ägde någon egen jord, så fick de bo på nåder på rika människors mark. Och så blev de tvungna att göra dagsverken hos dem eller klara sig på något annat vis. Det var meningen att backstusittarna också skulle vara underdåniga mot ”överheten”. Denna representerades ju främst av länsman och kyrkoherden, men även rikare bönder tyckte att de var bättre än de fattiga. Och i den här trilogin träffar vi författarens morfar, Robert Johansson. Han kom från en backstusittarfamilj i Öllene socken i Västergötland. År 1866 är han bara tio år gammal och bor på Fälla, som var en liten gård djupt inne i en stor skog. Robert har tidigt fått lära sig vad fattigdom och förtryck innebär för hans familj. Men han vet också att hans far Alfred är annorlunda och kämpar mot olika orättvisor. Det gör att både länsman Hjort och kyrkoherde Bjursten har svårt att tåla Johanssons, särskilt när de får veta att Alfred till och med hjälper en baptistpredikant att hålla möten. I skolan får barnen stryk av klockare Andersson, som har blivit socknens folkskollärare. Men det är ändå inget mot vad Albert får stå ut med hos sin nye fosterfar…
Åren går, och livet är inte så roligt på Fälla trots att Albert fick stanna hos Johanssons. Alfred blev överfallen och misshandlad en mörk kväll och är efter det förlamad i benen. Och det är därför Robert och Albert, som är tvungna att göra mer och mer för att kunna försörja familjen. Det har ju i och för sig gått rätt bra också, men ändå kan pojkarna inte släppa tanken på hämnd. Det kan ju inte vara rätt att den som slog Alfred halvt fördärvad skall gå fri! Men nu pekar misstankarna tyvärr mot länsman Hjort, och hur skall man bestraffa ”överheten”? Kyrkoherde Bjursten har för all del bättrat sig på den sista tiden, men det var inte förrän han blev gammal och sjuk. Och det är tydligt att länsman Hjort fortfarande är helt frisk och lika elak som förr. Men nog måste man ändå kunna komma åt honom? Alfred uppfinner med tiden en rullstol, så nu slipper han sitta som en fånge hemma på sin gård. Men det verkar ju som att någon hämnd kommer de aldrig att få. Albert börjar nu prata och drömma om Amerika, landet där alla människor är jämlika. Han vill åka dit och bli rik och så komma tillbaka och slå alla i hembygden med häpnad. Robert har en mer jordnära syn på framtiden, för han vet nog att han måste stanna kvar hemma och hjälpa sin familj. Men en dag börjar det hända märkliga saker…
Till slut har Robert och Albert ändå fått sin hämnd på länsman Hjort, men det gör också att Albert nu blir tvungen att fly till Amerika. Där får han snart arbete inom skogsindustrin i Minnesota, men han märker snart att det inte är mycket bättre där än hemma i Sverige. Därför åker han runt i USA och lär sig allt om den nya läran om arbetarnas rättigheter. En dag tänker han åka tillbaka till sitt hemland. Och då skall han inte bara få återse sin mor och familjen Johansson i Fälla, för han vill också lära ut de nya idéerna till andra… Under tiden har Robert fått ta på sig hela ansvaret för sin familjs försörjning. Och även om det ju går bra för det mesta, så råkar de också ut för tråkiga saker. Men om det blir sorg för Johanssons när mor Lovisa blir sjuk och dör, så börjar nu det också bli dags för familjens gamla fiender att möta sin skapare. Men de har fortfarande kvar en person att kämpa emot. Bengt Bengtsson har inte förlåtit att Johanssons fick ta Albert ifrån honom, och nu har han även blivit besatt av att han ska bli den mäktigaste i hela Öllene socken. Till slut äger Bengtsson inte bara det nya kalkbrottet, där Robert nyss har fått ett arbete, utan också den skog, som Robert och hans familj bor i. Bengtsson har nu fått makten att hämnas på Robert och Alfred. Så nu står deras enda hopp till att Albert ska hinna hem i tid och rädda dem…
När vi träffar Gertraud Hansdotter för första gången, så är hon bara tretton år gammal. Året är 1527, och nu har Gustav Vasa (som i de här böckerna kallas för ”kung Gösta”) satt igång sin reformation. Men den unga Gertraud lever ännu ett skyddat liv som dotter till en rik köpman i Kalmar, och det är bara sakta men säkert som bekymren smyger in i hennes liv. Efter en sjukdom har hon blivit halt på ett ben, och det plågar henne förstås då och då. Fast istället har hon fått lära sig att både läsa och sy, och hon är sin mors ögonsten. Men så dör hennes mor i barnsäng, och nu börjar ju allt att förändras. Gertraud ber till Jungfru Maria att om Hon skickar en amma till hennes nyfödda lillasyster Elisabet, så ska hon sy ett fint kläde till Hennes altare i kyrkan. Men det går ju snabbt upp för Gertraud att det kommer dröja en lång tid att uppfylla det löftet… Snart nog tvingas nämligen hon och Elisabet flytta till sin gudmor, Mor Birgitta, som bor på en gård ute på landet. Och detta är en stor omställning från att bo inne i Kalmar, som på den här tiden är en av de största städerna i Sverige. Snart blir det också tydligt att Mor Birgitta är en mycket känslokall kvinna, och det går framför allt ut över hennes egen dotter Katarina. Gertraud tvingas nu inse att ungdomar sällan har möjligheter att styra sina egna liv, utan de tvingas lyda föräldrarnas vilja…
Men det verkar som att lyckan ändå ler mot Gertraud. Det var inte alls säkert att någon skulle vilja ha en halt flicka som hustru. Men hon är ändå bara arton år gammal, när hon får gifta sig med den unge skräddaren Nils Torkelsson. De har ju till skillnad från så många andra fått gifta sig av kärlek, och så verkar det också som att de kommer att få ett lyckligt äktenskap. Men en sådan tur fick ingen av hennes två bästa väninnor. Katarina är mycket olycklig i det till synes goda livet som hustru till Gertrauds far, och Hannele blir misshandlad av sin sadistiske make… Gertraud kan vara glad över att hon i alla fall fick Nils, och över att deras barnaskara växer. Men farsoter och uppror mot kungen gör ju att hon också får det svårt ibland. Hon oroar sig även över hur livet skall bli för Nils systrar. Sissela kommer att nästan orsaka en förfärlig skandal, och Anna är alldeles för instängd i sig själv. Kan någon av dem få bli lycklig? En dag kommer Gertrauds moster ända från Lübeck i Tyskland för att söka upp sin enda levande släkting. Mostern var nunna fram till att hennes kloster stängdes ner på grund av reformationen, och nu behöver hon någon annanstans att bo. Nils går som tur är med på att hon får bos hos dem. Och mitt under allt detta ska ju Gertraud också hinna sy på sitt altarkläde. Fastän den lilla Elisabet dog i en olycka, så får man väl inte bryta ett heligt löfte? Men det är svårt för en god hustru och mor att få tid över till det. Och det är också svårt för Gertraud att få tag i de fem pärlor, som hon i barnslig iver lovade att Jungfrun skulle få till krona på en bild på klädet…
Den tredje och sista delen i trilogin börjar med en katastrof för Gertraud. Nils har nämligen dött av blodförgiftning, och sorgen blir svår att bära. Men hon får knappt ens tid att hämta sig från detta innan hon måste få nya bekymmer. För nu har hennes son Torkel och hennes bror Johannes bestämt att hon måste gifta om sig! Och det visar sig dessutom att friaren är Måns Vågmästare. Han som har dödat sin egen dotter och drivit sin första hustru till självmord! Men det hjälper inte ens att Gertraud berättar sanningen, för det visar sig att framför allt Johannes envist vägrar ta hennes ord på allvar… Gertraud har ingen aning om vad hon ska ta sig till, men så kommer hon ihåg att hon har lovat att ta sin moster till Lübeck innan hon dör. Nu blir det där löftet hennes räddning från den vidrige Måns! Borta i Lübeck finns nu också en av Gertrauds söner och hennes väninna Katarina. Och det visar sig att såväl glädje som besvikelser väntar på henne där borta… När vi till sist ska ta avsked från Gertraud, så är hon väl ändå nöjd med sitt långa liv. Hon får till sist göra altarklädet färdigt och sedan lämna sitt jordeliv i lugn och ro. Men slutet är ju ändå bitterljuvt hellre än lyckligt. Det har ju hänt alldeles för mycket under de här tre böckernas gång. Författarinnan verkar ju inte ha sparat det minsta på krutet, när hon skildrade de mörkare delarna av de här människornas tillvaro. Så då blev ju den här trilogin till sist ganska svår för mig att ta mig genom. Men jag måste ändå rekommendera den till alla dem, som tycker om historiska romaner och kan stå ut med många starka scener…
Furiennas litteraturblogg 