”Ett ljus i mörkret” av Agneta Sjödin

Utgivning: Forum förlag, 2009

Det är tydligt redan när hon är nyfödd att det är något speciellt med Lucia. Och ju äldre hon blir, desto fler människor är det som förstår detta… Lucia är det enda barnet i en rik skeppsredarfamilj i staden Syracusa på Sicilien. Även efter att hennes älskade far Antonius plötsligt dör i förtid, så får hon ju fortsätta leva ett liv i trygghet och välstånd. Men genom sin mor Eutychia och deras trogna tjänare Tobuk och Nomi blir Lucia kristen, fastän det ännu kan vara farligt att tillhöra den ”sekten”. Och hon är olik de flesta andra i sin samhällsklass, för hon vill ju ändra på hur allting är. Lucia vill förbättra situationen för fattiga och slavar, och att kvinnorna ska bli mer jämställda med männen. Men det är obegripligt för hennes känslokalla och högfärdiga farmor Alessia. Hon vill ju att hennes sondotter bara skall tänka på att gifta sig rikt och bevara familjens rykte. Enligt henne är det ju bara galenskaper att bry sig om de fattiga, eller att överhuvudtaget vara kristen… Men inget kan hindra den allt självsäkrare Lucia från att göra vad hon vill, även om det är Alessia som försörjer familjen. Och så finner Lucia sitt livs kärlek i Emmanuel, som har kommit till Syrakusa från Caesarea i Palestina för att studera till präst. Men det visar sig tyvärr att han redan har en fästmö, och en dag måste han också lämna Lucia och åka tillbaka till sin hemstad…

Lucia har inte ens hunnit smälta sin sorg innan Alessia kommer till henne med en fasansfull nyhet: Hon har nu hittat en fästman åt henne! Marcus är förvisso minst dubbelt så gammal som Lucia och har nyss blivit änkeman, men Alessia tycker inte att det ska spela någon roll. Han är ju mycket rik, och det är naturligtvis huvudsaken för henne. Men när Lucia får höra om hur grym Marcus kan vara mot kvinnor, så vet hon säkert att hon inte kan lyda sin farmor. Så i stället ger bort en stor del av sin hemgift till de fattiga, och hon avger till och med ett kyskhetslöfte… Men det räcker inte för att den avskyvärde Marcus ska ge upp. För nu har han ju bestämt sig för att han måste ha den vackra Lucia! Och om hon inte vill gifta sig med honom, så vet han ju ett sätt att få henne ändå. Frågan är bara om hennes kristna tro och hennes frihet är viktigare för henne än hennes liv… Sankta Lucia ska ha levt under de sista förföljelserna mot de kristna i Romarriket. Legenden säger att hon dog 13:e december år 304, och hon blev ju sedermera ett helgon. Och här i Sverige fick hon ge namn åt ljusdrottningen, som vi brukar fira på hennes dödsdag varje år… Den här romanen bygger på de legender, som folk har berättat om henne i hundratals år. Det är ju idag mycket svårt att säga vad som är sant eller inte, eller om Lucia överhuvudtaget ens har funnits i verkligheten. Agneta valde också att inte ta med en otäck del av legenderna, där hon sticker ut sina ögon för att undkomma en friare. Men i stort sett är det här en realistisk berättelse om hur livet kan ha varit där och då, på Sicilien för 1700 år sedan…

Agneta Sjödin (född den 20:e juli 1967) är nog mest känd som programledare på TV4. Men nu är hon också författare. Hennes första bok, ”Vändpunkter: människor som vågat möta livet”, kom ut redan 2005. ”Ett ljus i mörkret” blev hennes fjärde bok och kom ut 2009… Jag har ännu inte hunnit läsa någon mer bok av henne, men jag måste säga att åtminstone ”Ett ljus i mörkret” påminner mig starkt om Elisabet Nemerts olika romaner. Vi har ju blandningen mellan en fluffig andlighet och en brutal realism, som vissa kan ha lite svårt för. För ja, även här vill nämligen en helt annan värld göra sig påmind ibland. Vi har ju också den underbara hjältinnan, som är så vacker och så intelligent och kämpar så mot alla orättvisor. Agneta gör till och med samma misstag, som Elisabet gjorde i ”Bortom stjärnan”. De verkar ju båda två tro att de antika romarna hade efternamn, som folk har numera, även om det inte alls var på det viset. Dessutom påminner ju den onde Marcus i ”Ett ljus i mörkret” om huvudpersonen Auroras vidrige svåger Gerhard i Elisabets ”Ödets hav”. Agneta ger dock Lucia ett helt annat slags ”lyckligt” slut än det, som man brukar finna i Elisabets romaner… Jag har som sagt inte hunnit återvända till Agnetas författarskap ännu. Men jag hoppas ju att jag skall få göra det en dag, precis som jag då och då har fått återvända till Elisabet. För jag vet nu att Agneta har skrivit åtminstone två ytterligare romaner, som låter som att jag borde gilla dem…

Annonser

Maj Samzelius och hennes stjärnhistorier

”Hjältar och…, första boken”: Sveriges Radios förlag, 1981
”Hjältar och…, andra boken”: Sveriges Radios förlag, 1982
”Hjältar och…, tredje boken”: Sveriges Radios förlag, 1983
”Hjältar och…, fjärde boken”: Sveriges Radios förlag, 1986
”Gudar, trollkarlar…, första boken”: Sveriges Radios förlag, 1993
”Gudar, trollkarlar…, andra boken”: Sveriges Radios förlag, 1994
”Gudar, trollkarlar…, tredje boken”: Sveriges Radios förlag, 1995

1981 handlade TV:s julkalender inte mest om advent och jul, utan om astronomi. Ett stort utrymme gavs också åt de historier, som de antika grekerna berättade om alla sina stjärnbilder, vilket ju också är samma stjärnbilder, som vi har kvar än i dag. Julkalendern hette ”Stjärnhuset”, och i ramberätttelsen fick Astro (Johannes Brost) och Mytha (Sif Ruud) vara huvudpersoner. En av manusförfattarna var också Maj Samzelius, som senare gav ut de här ”stjärnhistorierna” i en bokserie på fyra delar: ”Hjältar och monster på himlavalvet”. Men den har inte bara en helt annan ramberättelse, utan dess-utom helt andra huvudperson… Serien börjar en stjärnklar augustikväll i en liten sommarstuga ute på en ö i skärgården. Det är nu bara en vecka kvar av sommarlovet, och därför har nästan alla redan farit tillbaka in till staden. Det är bara Jesper, Jenny och Kristoffer, som fortfarande är kvar på ön… Dessutom har ju deras föräldrar åkt på semester till England utan dem! Och när teven till råga på allting har gått sönder, så blir ju allt om möjligt ännu värre. Kristoffer tar det förstås ganska lugnt, men Jesper och Jenny börjar klaga. Vad ska de nu göra hela kvällen? Men då visste de inte om att morbror Martin, som är tillsammans med dem ute på ön, vet så mycket spännande om stjärnhimlen. Och sedan fortsätter han att berätta alla sina ”stjärnhistorier” i fyra böcker…

Helt plötsligt verkar det som om alla stjärnbilder har en historia. I den första boken får de tre syskonen höra sagan om hjälten Perseus, han som inte bara dräpte monstret Medusa, utan också räddade prinsessan Andromeda från ett sjöodjur. Senare får de också höra om den högmodige jägaren Orion, och om hur guden Hermes uppfann musikinstrumentet lyran och kunde lura sin halvbror Apollon… Sedan i den andra boken berättar morbror Martin först den tragiska sagan om Orfeus och Eurydike, och sedan om det gyllene skinnet och om hur hjälten Jason kunde återföra det från landet Kolchis. Efter det börjar morbror Martin också berätta om Herakles, han som blev att den störste av alla det antika Greklands hjältar. Men gudinnan Hera hatade honom ända sedan han föddes, och därför blev hans liv inte så lätt. Sagan om honom och hans tolv storverk fortsätter sedan i seriens tredje bok…

Och i den fjärde boken får vi höra historier, som inte var med i julkalendern. För nu börjar morbror berätta om en märklig kungaätt, som länge kom att styra över staden Aten. Men den mest kände av dessa kungar blev Theseus. Fast trots att han också var en hjälte, framför allt dödade han det otäcka monstret Minotaurus på Kreta, så blev hans liv ändå svårt… Och den sista sagan blir den om Faeton, som var son till ingen mindre än solguden Helios. Men när Faeton ville ha ett bevis på att han verkligen var Helios son, önskade han att han skulle få styra solvagnen över himlavalvet under en dag. Och nej, det borde han aldrig ha gjort!

Sedan tänkte Maj Samzelius nog inte skriva fler böcker om Kristoffer och ”stjärnhistorier”. Men när hon gjorde författarbesök, så frågade barn henne om varför hon bara skrev om sagor från Grekland. Berättade man inga stjärnhistorier här i Norden? Och på detta sätt började hon skriva en ny bokserie i tre delar: ”Gudar, trollkarlar och vidunder”. Nu har storasyskonen Jesper och Jenny bara hamnat någonstans i bakgrunden. Men i stället har Kristoffer fått två jämnåriga kompisar, Nicos och Tuuli, som brukar få lyssna på stjärnhistorier tillsammans med honom. Men nu är det samiska, finska och baltiska sagor, som Tuulis mamma Aino berättar för alla som vill lyssna. Hon berättar om björnen, som blev adopterad av guden Num, och om Vasju och Sjaatty och deras äventyr. Sedan berättar hon om kriget mellan länderna Pohjola och Kalevala, och om hur Solen och hennes dotter blev fångade i ett torn… Men när vi kommit halvvägs in i den andra boken, så är det åter dags för morbror Martin att bli den som berättar. För nu börjar nämligen sagorna om asagudarna…. De ville ju inget annat än att fred och ordning skulle råda i världen. Men när de levde i evig fiendskap med jättarna, så var ju tyvärr det lättare sagt än gjort. Och en dag måste ju också ragnarök, den sista fruktansvärda striden, komma med allt sitt elände och lidande… Till slut måste vi ändå lämna Kristoffer och hans vänner, men vi gör det efter att ha varit med om en massa spännande äventyr!

Tydligen håller “Hjältar och monster på himlavalvet” nu på att få en nyutgåva, och det glädjer mig ju verkligen. Även om jag har den gamla utgåvan kvar, så jag en dag ska kunna läsa ur den för min lilla systerdotter…

”Skugg-serien” av Maria Gripe

”Skuggan över stenbänken”: Bonniers juniorförlag, 1982
”… och de vita skuggorna i skogen”: Bonniers juniorförlag, 1984
”Skuggornas barn”: Bonniers juniorförlag, 1986
”Skugg-gömman”: Bonniers juniorförlag, 1988

Bara ett år efter succén med romanen ”Agnes Cecilia”, vilken snart kom att bli en modern klassiker, så började Maria Gripe med en helt ny serie. Inofficiellt brukar den ibland kallas för ”Skuggserien”, för de fyra delarna har nämligen alla ordet ”skugga” i titeln. ”Skuggan över stenbänken”, ”…och de vita skuggorna i skogen”, ”Skuggornas barn” och ”Skugg-gömman”. Och den tar läsaren till en tid, som för oss ligger ett helt sekel bakåt i tiden… Det var i november 1911, och Berta var bara fjorton år gammal, som Carolin kom till hennes familj för att ta plats som deras nya husjungfru. Det var ju flera olika flickor, som hade tjänat hos dem under alla år. Men snart blev det tydligt att Carolin inte var som någon annan husjungfru, som de någonsin hade haft tidigare. Hon blev som en frisk fläkt för familjen, som annars levde ett mycket instängt liv. Bertas bror Roland tyckte genast om henne, och det gjorde ju även deras lillasyster Nadja. Och även för Berta själv blev livet aldrig mer sig likt. Hon hade ju alltid hatat både sitt namn och sitt utseende, och så hade hon börjat tro att även hennes personlighet var grå och tråkig. Men sedan hon lärde känna Carolin, så var det som om inget av det längre spelade någon roll. Allt blev i stället roligt och spännande! Till och med pappa Carl Vilhelm, som inte brytt sig om någon av familjens tidigare husjungfrur, fängslades av Carolin…

Carolin var inte bara duktig på flera praktiska sysslor, utan hon var riktigt intelligent också. Det var bara hushållerskan Svea, som inte genast tyckte om henne. Hon blev i stället allt mer misstänksam. Vad var det egentligen för en flicka, som de hade tagit in i sitt hus? Inte ens Svea kunde gärna klaga på Carolins arbete, för hon var ju så duktig. Men då och då försökte hon få Bertas mamma, Elisabet, att dela hennes misstänksamhet. Och till och med Berta måste ju erkänna att det var något mystiskt över Carolin. Varför ville hon inte prata om sin bakgrund? Varför smet hon ut på nätterna? Vem var den där pojken, som var så lik Carolin? Det måste ju vara hennes bror, men varför hade hon i så fall inte berättat om honom? Och så fanns ju också det där mystiska fotografiet, som Carolin visat Berta en gång. Vilka var egentligen människorna på det? Carolin var en svår person att komma in på livet, men en dag började hon berätta saker. Och sedan visste Berta visste inte längre vad hon skulle tro… Kunde verkligen Carolin vara hennes halvsyster? Hade hennes pappa nästan lämnat hennes mamma för Carolins mor? Det var i alla fall vad Carolin påstod, och det skulle förklara en hel del. Men man visste ju aldrig säkert med Carolin, och hon förbjöd dessutom Berta att säga något om allt detta till någon annan. Men hur som helst ville Berta lära känna Carolin bättre. Fast det gick ju inte hemma, där Berta var dotter i huset och Carolin deras tjänsteflicka. Nej, det vore bäst om de kunde åka iväg någon annanstans…

Och så fick de också en anställning på slottet Rosengåva, där de skulle få vara sällskap till tvilling- syskonen Arild och Rosilda, som hade växt upp utan någon kontakt med andra jämnåriga. Man ville ha en pojke och en flicka, inte två flickor, men på något sätt fick Carolin ändå dem att anställa både henne och Berta. Och det var först under tågresan dit, som Berta fick veta hur hon lyckats med det: Carolin hade faktiskt låtsats att hon var en pojke! Berta tyckte inte alls om detta. Carolin hade fört henne bakom ljuset, och nu var det alltså också meningen att de båda skulle ljuga för alla på slottet! Vore inte det bedrägeri? Men ändå kunde Berta inte svika Carolin, och så kom de till slut också till-sammans fram till Rosengåva. Carolin blev ju genast helt hänförd av det märkliga slottet, men Berta kände sig mer tveksam till allt som hände där. Och så fängslades både Arild och Rosilda naturligtvis av den färgstarka Carolin, som nu kallade sig för Carl. Så snart kände Berta sig utanför. Det tog lite tid för henne att förstå att även hon var uppskattad och behövd… Men under sommarens lopp blev det också tydligt att något mystiskt pågick. Berta och Carolin visste ju redan om att familjen Falck af Stenstierna hade en tragisk historia, men det verkade dessutom finnas hemligheter där på slottet. Och en dag fick ju Berta veta den märkliga sanningen, så hon blev sedan tvungen att åka hem redan morgonen därpå… Sedan var det inte förrän under påsklovet, som Berta fick åka tillbaka till den här besynnerliga världen. Men då blev hon också genast indragen i alla intriger där på slottet…

Berta kom att skriva tre hela romaner om sina upplevelser. Men i augusti 1914 börjar också Carolin skriva en bok om sitt liv. Hon måste göra det för att kunna reda ut allt, för det behövs verkligen… Hennes försvunna mor har plötsligt kommit tillbaka till hennes liv. Och hur ska hon förklara att hon är som två personer i samma kropp? Annars har Carolin numera flyttat till Stockholm, där hon går på en scenskola. För nu tänker hon bli skådespelerska, den största av alla! Hon satsar nu också allt på sitt yrke och har ingen lust att lämna Stockholm, inte ens när det blir jullov. Och vart skulle hon också åka? Hon känner sig inte längre hemma på Rosengåva, och det känns lika svårt för henne att hälsa på Berta och hennes familj. Hon vet nämligen inte hur hon skall förhålla sig till Bertas pappa, som ju även är hennes pappa. För det är hon fortfarande säker på att han är, fastän hennes mor säger att det också kan vara en annan man. Men i Stockholm har Carolin också fått en god vän i Ingeborg, som är en av hennes kamrater på scenskolan. Fast det känns ju som om hon döljer något. Varför blir hon till exempel så upprörd, när Carolin pratar om Berta? Och som vanligt saknar Carolin inte man-liga beundrare… Dels är det David, som också är en kamrat från scenskolan. Och så är det ju han, som hon kallar för ”Kyrkstirraren” eller ”Den okände”. Det kan bli för mycket av det goda… Så är det ju också det här med kriget nere i Europa, som lägger sin mörka skugga över allting. Men inget kan hindra Carolin från att satsa allting på teatern. Fast nu har ju också filmvärlden börjat locka…

Astrid Lindgren och fantasy

”Mio, min Mio”: Rabén & Sjögren, 1954
”Bröderna Lejonhjärta”: Rabén & Sjögren, 1973
”Ronja Rövardotter”: Rabén & Sjögren, 1981

Idag finns det gott om fantasylitteratur för både vuxna, ungdomar och barn. Men när Astrid Lindgren skrev ”Mio, min Mio” 1954, så var utbudet inte lika stort. Fast nu visade det sig att hon skulle bli en pionjär även på det här området, åtminstone när det gäller svensk fantasylitteratur för barn… ”Mio, min Mio” handlar om hur den nioårige Bo Vilhelm Olsson, som även ofta kallas för ”Bosse”, helt plötsligt får uppleva en massa äventyr… Bosses mamma dog när han föddes, och någon far har han aldrig fått lära känna, så i stället får han ju bo hos fosterföräldrarna tant Edla och farbror Sixten. Men de kan aldrig riktigt älska Bosse som de borde, och så blir han också allt mer olycklig. Men så en dag får han plötsligt ett gyllene äpple av en tant i en affär, och sedan blir han hämtad av en ande till Landet i fjärran. Det visar sig nämligen att Bosse faktiskt har en pappa, som dessutom råkar vara kung borta i det landet. Och så blir plötsligt det oälskade fosterbarnet Bosse den älskade prins Mio, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men så till slut måste hans fader konungen ändå skicka honom bort för att besegra den onde riddar Kato, för det är bara en kungason som kan klara av det. Mio och hans nye bästis Jum-Jum måste snart rida bort från tryggheten på den vita hästen Miramis, och fastän de får hjälp av många olika figurer på vägen, så blir det inte så lätt…

Astrid Lindgren ska ha fått inspiration till ”Mio, min Mio” när hon såg en ensam pojke, som satt på en bänk ute i Tegnérlunden i Stockholm. Hon fick ju aldrig veta vem han var eller se honom igen, men han blev förebilden för det olyckliga fosterbarnet Bosse. Astrid lät ju till och med Bosse få bo just på adressen Upplandsgatan 13B, för hon såg den mystiske pojken försvinna in i just den porten! Men när berättelsen lämnar verklighetens Stockholm och förflyttar sig till Landet i fjärran, då får vi möta en riktig sagovärld. Somliga har ju pekat ut likheterna mellan ”Mio, min Mio” och en saga av Anna Maria Roos: ”Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och féen Viribunda” från 1908. Även här finns ju en kärleksfull konung, som gör allting för att skydda sin älskade son, en vallpojke och hans flöjt, fågelsång i den underbara slottsträdgården o.s.v… Min mamma ser också en religiös allegori i denna berättelse, att Mio representerar Jesus, hans fader konungen representerar Gud och riddar Kato representerar Djävulen. Men jag vet ju inte om Astrid verkligen tänkte det på det viset. Dagens fantasy-läsare kan ju också se likheter med ”Harry Potter” av J.K. Rowling. Även där finns det oälskade fosterbarnet, som plötsligt hamnar en magisk värld och visar sig ha ett öde att uppfylla. Mio blir ju den som måste besegra den onde riddar Kato, precis som Harry Potter är den som måste besegra den onde Voldemort. Och för att göra likheterna ännu fler, så har även de båda pojkarna fått en osynlighetsmantel…

Men så dröjde det nitton år innan Astrid återvände till fantasy-genren med ”Bröderna Lejonhjärta”, som kom ut 1973. Huvudpersonen heter egentligen Karl Lejon, men hans bror Jonatan kallar honom för Skorpan därför att han tycker om skorpor. Han är nio år gammal och är dödligt sjuk i tuberkulos, men Jonatan tröstar honom genom att berätta om Nangijala. Det är sagornas och lägereldarnas land, dit man får komma efter döden. Men när det börjar brinna i deras hus, slutar det inte bättre än med att Jonatan i alla fall dör innan Skorpan. Och tänk om Nangijala inte finns, utan det bara var någon-ting Jonatan hittade på? Men det blir trots allt så att även Skorpan får komma till Nangijala, där han återförenas med sin älskade storebror. De bor i den vackra Körsbärsdalen, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men en dag får Skorpan veta att Jonatan måste lämna honom igen, för han måste rida bort till Törnrosdalen och befria folket där från den onde Tengil. För nu heter han faktiskt inte bara Lejon, utan det ännu ståtligare Lejonhjärta, och då kan man inte heller låta bli att vara modig. Och så förklarar Jonatan att man ibland måste göra det som är farligt, annars är man en ”liten lort”. Skorpan skulle ha kunnat stanna i tryggheten i Körsbärsdalen, men snart nog ger även han sig iväg. De får skydd hos den gamle Mattias, som låtsas vara Skorpans farfar. Men de är omgivna av Tengils alla soldater, som ser till att folket i Törnrosdalen knappt är mer än slavar. Och ingen får se Jonatan, för Tengil har satt ett pris på hans huvud. Men de vet att snart måste stridens hemska dag komma…

”Bröderna Lejonhjärta” är om möjligt en ännu tyngre berättelse än ”Mio, min Mio”. Den handlar ju om sjukdom och död och förtryck och krig. Och fast vi får lära känna den farliga drakhonan Katla, vars eld kan förlama en människa, så känns det också som att det här är en mer realistisk berättelse. Skorpan och Jonatan kan inte lita på magi för att lösa något, utan de måste kämpa sig fram själva… Astrid lär ha fått inspiration till berättelsen från flera olika håll. Till exempel ska hon ha upplevt en vacker gryning under en tågresa vid Frykensjöarna, vilket fick henne att vilja skriva en ny berättelse om ett fjärran land… Och på Vimmerby kyrkogård står det så här på en gammal gravsten: ”Här vila späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén, döde 1860”. Och när hon upptäckte den texten, så visste Astrid plötsligt att hennes nya bok skulle handla om döden och två bröder… Och det går ju också att se religiös symbolik i ”Bröderna Lejonhjärta”: Katla kan ju jämföras med den onda draken i Uppenbarelseboken. Duvor flyger med budskap mellan Körsbärsdalen och Törnrosdalen, och man avbildar ofta den helige ande som en duva. Och det går ju också att se Katlamärket, som Tengils an-hängare måste ha inbränt på sina bröst, som en form av ”Odjurets märke” från Uppenbarelseboken. Nangilima måste ju också vara det slutgiltiga paradiset, dit Skorpan och Jonatan kommer efter tiden i Nangijala. Men hade Skorpan kanske bara drömt att han var i Nangijala medan han höll på att dö, eller var det så att han och Jonatan verkligen hade varit där?

Sedan skulle Astrid återvända till fantasy-genren en sista gång, med ”Ronja Rövardotter” från 1981, som också blev hennes sista kapitelbok (roman för barn). Men nu rör det sig också om en helt annan typ av fantasy. ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” hör väl till undergenren ”high fantasy”, där det finns gott om magi, fantastiska varelser, parallella världar och en kamp mellan gott och ont. Så är det inte i ”Ronja Rövardotter”, som i stället tillhör den mer realistiska varianten ”low fantasy”. Visst finns det också här olika sagovarelser, som gör så att även den här berättelsen har sin beskärda del av övernaturliga inslag. Men i stort sett skulle detta ha kunnat vara en historisk roman om livet i medeltidens Sverige! Konflikten består inte heller av någon kamp mellan gott och ont, utan snarare om hur två rivaliserande familjer ska kunna sluta vara fiender… Ronja föds mitt under ett åskväder, då en blixt till och med klyver släktens borg i två delar. Men rövarhövdingen Mattis bryr sig inte så mycket om det, för han är ju bara strålande glad över att ha fått ett litet barn. Dessutom var Mattis-borgen så pass stor, att de aldrig använde alla rum i vilket fall som helst. Det dröjer elva år innan de får bekymmer av att det finns en halv borg, som bara ligger där och väntar på att folk skall flytta dit. Men en dag får Ronja i alla fall för första gången i sitt liv träffa en jämnårig. Det är Birk Borkasson, som flyttat in i norra halvan av borgen med sina föräldrar och deras rövarband. Mattis och Borka är uppfostrade till att hata varandra, och Ronja och Birk kan därför bara träffa varandra i smyg…

Jäpp, Ronja och Birk är ju verkligen ”Romeo och Julia i Mattisskogen”. Astrid erkände till och med själv det! Visserligen är de bara elva tolv år gamla, men de lyckas ändå leva tillsammans i en grotta under en hel sommar. Och som vuxen kan man ju också undra över om det inte varit mer realistiskt, om de varit åtminstone några år äldre än de var. Man kan ju också undra över en hel del andra saker. Varför var både Lovis (Ronjas mor) och Undis (Birks mor) den enda kvinnan i vardera rövarband? Och hur stod de ut med att vara ensam med ett dussin karlar? Jag skulle nog aldrig ha tyckt om det! Det är också intressant att rövarna till stor del framställs som sympatiska, trots att de är just rövare. Och knektarna, de som ska säkerställa lag och ordning, blir inte bara en en farlig gemensam fiende, som gör att Mattis och Borka till slut inser att de måste samarbeta. Utan de framställs ju också som ett irriterande plågoris, som vill förstöra den enda livsstil som både Mattis och Borka känner till… Nej, här finns verkligen inte skarpa gränser mellan gott och ont, utan i stället en moralisk gråskala, som är ganska ovanlig i barnlitteraturen. Vi får dock veta att vare sig Ronja eller Birk tänker följa i fädernas fotspår och bli rövare, och den gamle Skalle-Per (han som tydligen är kvar i Mattisborgen sedan Ronjas farfars tid) tycker bara att det är bra. För nu har det kommit en ny tid, då det har blivit farligt att vara rövare…

”Agnes Cecilia” av Maria Gripe

Utgiven: Bonniers juniorförlag, 1981

När började allt det där konstiga egentligen? Men det måste ha varit när de renoverade lägenheten, hittade de övertapetserade skåpen och öppnade dem. För då hittade de ju en massa prylar i det skåp, som fanns i Noras nya rum. Och det är också genom dem, som någon vill söka kontakt med henne… Maria Gripe (född som Maria Walter den 25:e juli 1923) var under många årtionden en av Sveriges framgångsrikaste författare för barn och ungdom. Hon var också gift med konstnären Harald Gripe, som kom att illustrera de flesta av hennes många olika böcker. Tillsammans med sin dotter Camilla, som också blev barnboksförfattare, skrev hon manus till julkalendern 1979 (och 1985), ”Trolltider”, som fortfarande brukar räknas en av TV:s mest älskade julkalendrar hittills. Men de flesta av hennes tidigaste verk är nu så gott som bortglömda, utom av dem som har forskat om hennes författarskap. (Hennes första bok (”I vår lilla stad”) kom faktiskt ut redan 1954, så hon fick också en lång karriär.) Men andra skulle gå till historien som moderna klassiker, och så gick det även för ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” från 1981. Här beskriver Maria hur det kan bli när två olika världar skall mötas. Huvudpersonen i romanen heter som sagt Nora, och hon är en helt vanlig tonårstjej. Eller det skulle hon ha varit, om hon bara hade fått slippa ett problem, som inte så många andra i hennes ålder har…

Nora är nämligen föräldralös sedan hennes mamma och pappa dog i en bilolycka. Sedan fick hon komma till en bra fosterfamilj, som är snälla mot henne på alla sätt. Men hon kan trots det inte låta bli att känna att hon inte är en av dem, inte på riktigt som om hon vore deras riktiga barn. Nora vet så väl att hon är orättvis, men hon kan ju inte rå för vad hon känner. Dessutom får vi ju en gripande beskrivning av hur de vuxna betedde sig, när hon var liten och den hemska olyckan nyss hade hänt. Ingen kunde förmå sig att berätta för lilla Nora hur det verkligen var, utan hon fick ju i stället höra en massa lögner. Så ibland var mamma och pappa ute på en resa, men andra gånger var de sjuka och låg på sjukhus någonstans. Det spelade inte heller någon roll att de olika lögnerna aldrig gick ihop, för de vuxna ville ju bara hennes bästa. Och när det äntligen blev dags för henne att verkligen höra den hemska sanningen, då hade nog Nora redan förstått hur det var… Men när hon och hennes nya familj flyttar till en ny lägenhet, så börjar Nora snart förstå att någonting konstigt pågår… Hon får mystiska telefonsamtal. Hon hör ibland fotsteg, fast hon inte kan se någon där. En gammal sagobok ramlar av sig själv ur bokhyllan. En gammal trasig klocka börjar plötsligt gå igen, fast baklänges! Och varifrån kommer den där mystiska dockan, som någon har lämnat åt henne i en leksaksaffär? Dessutom har Ludde, familjens hund, börjat bete sig så konstigt. Kanske han känner av någonting, som människorna inte kan? Och då och då stöter Nora på ett mystiskt namn: ”Agnes Cecilia”…

Sakta men säkert går det ju upp för Nora att det är någon från ”den andra sidan”, som nu försöker få kontakt med henne. Någon som blev övergiven, någon som mest kände sig i vägen för alla de andra, som var tvungna att ta hand om henne, då hennes föräldrar inte fanns till hands för att ta sitt ansvar. Och just precis så har Nora själv känt det så många gånger. Och nu måste hon ju ta reda vilka det är, som har bott i deras lägenhet innan hon själv kom dit. Hennes fosterbror Dag, som också egentligen är mer intresserad av det övernaturliga än hon är, gör ju också allting för att uppmuntra henne nu… Nyckeln till lägenhetens förflutna blir till sist den gamla Hulda, som är mormorsmor till Noras bästa kompis Lena. Genom ett märkligt sammanträffande har hon bott i samma hus, som Noras familj har flyttat till. Och det är absolut inte något fel på Huldas minne… Och på det viset får nu Nora äntligen höra historien om de båda systrarna Hedvig och Agnes, och den om Agnes olyckliga dotter Cecilia. Snart går det också upp för Nora hur de måste höra ihop med henne. Och det har visst hänt saker i hennes släkt, som är både sorgligare och grymmare än vad hon någonsin hade kunnat föreställa sig! Nora har nog aldrig förut tänkt på hur ogifta mödrar och oäkta barn kunde ha det, och det bara för ett par generationer sedan. Och hur skall hon nu förhålla sig till sin förnäma mormor, som bara vill glömma bort det pinsamma förflutna? Dessutom finns det någon, som Nora måste få lära känna…

”Arthur-serien” av Kevin Crossley-Holland

”Den magiska stenen”: Alfabeta, 2001”
”Vid korsvägen”: Alfabeta, 2002
”Riddarkungen”: Alfabeta, 2004
”Resan till den gyllene staden”: Alfabeta, 2008

Året är 1199, och på godset Caldicot alldeles vid gränsen till Wales bor den 13-årige pojken Arthur. Han är son till godsets herre, Sir John, men han är inte förstfödd. Fast det skulle inte heller ha gjort honom så mycket att vara den andre sonen, om hans storebror Serle slutade vara elak mot honom… Arthur tycker då bättre om sin lillasyster Sian, fast hon bara är åtta år, eller om fogdens dotter Gatty, som är en av hans få jämnåriga vänner. Liksom de flesta pojkar i den här tidens England, som tillhör en adlig familj, drömmer Arthur om att bli väpnare och sedan riddare. Men han är inte så duktig på många av de grenar, som alla väpnare ska klara av. Det är bara bågskytte, som han är riktigt bra på. Dessutom får han lära sig en hel del, som en väpnare inte behöver kunna. Både den mystiske Merlin och prästen Oliver är hans lärare. Så är det kanske ändå så att hans far har andra planer för honom? Arthur vill ju inte om höra att han borde bli lärare eller präst, trots att både Oliver och Serle tycker att det vore det bästa. Men han får också mycket annat att fundera på. Varför får han inte hjälpa till med olika sysslor? Är det verkligen rätt att det ska vara så stora skillnader mellan olika människor? Och vem är egentligen Merlin? Det verkar som om ingen kan svara på denna fråga. Och nu har han plötsligt också gett Arthur en svart sten, som verkar ha magiska egenskaper…

Och det är ju inte så konstigt att den första delen i den här trilogin heter just ”Den magiska stenen”. För det är genom den, som Arthur kan följa historien om en helt annan Arthur, den berömde sago-kungen med sina riddare vid det runda bordet. Det är ju bara synd att de många kapitel, som handlar om honom, bara blir som irriterande avbrott i den mer intressanta och realistiska huvudberättelsen. Kevin Crossley-Holland ville tydligen verkligen skriva om kung Arthur också, men han tillför väl inget nytt till de gamla legenderna, och han borde ha satsat på att bara skriva om sina egna figurer. Det enda som är intressant är att han lyckades koppla ihop dessa perioder på ett så övertygande sätt. Men i dessa böcker är det trots allt just författarens egna figurer, som jag vill följa och lära känna… Och i den andra delen i den här trilogin, ”Vid korsvägen”, får vi ju följa Arthur under hans tid som väpnare hos riddaren Lord Stephen på godset Holt. När som helst skall de visst ge sig ut på korståg, men innan dess hinner det hända både det ena och det andra… Arthur har dessutom fått veta att Sir John och Lady Helen är inte hans riktiga föräldrar! Utan det är Sir William, Sir Johns brutale bror, som är hans riktige far. Arthur kan ju inte vara glad över det, fast det betyder att han en dag skall få ärva godset Catmole, för han tycker inte om Sir William. Och vem är egentligen hans riktiga mor? Arthur vet ju inte ens vad hon heter. När kommer han att få träffa henne? Och nu kan ju inte heller förlova sig med Grace, som ju har visat sig vara hans halvsyster och inte hans kusin…

Fast i tredje delen av trilogin, ”Riddarkungen”, har Arthur fått åka med Lord Stephen på korståg. Men de har inte kommit längre än till Venedig, där korsfarararmén har läger på ön Sankt Nicholas. De väntar på att deras skepp ska bli färdiga och betalda, men männen blir förstås allt mer rastlösa, särskilt efter att alla kvinnor måste lämna ön. Arthur har fått en vän i Bertie, som också är väpnare, och han ser fram emot att få bli dubbad till riddare. Men han tänker ofta på alla, som han fått lämna hemma i England. Där finns ju hans fästmö Winnie och hans vän Gatty, Och när skall han få träffa sin mor? Och en dag får han en otrevlig överraskning: Sir William och Serle dyker upp! Arthur blir ju inte glad över att behöva se sin brutale far, och han skulle nog också hellre ha sin halvbror Tom hos sig än fosterbrodern Serle. Men han blir ju i alla fall dubbad till riddare. Till slut får de äntligen segla iväg från ön, men dogen av Venedig tvingar dem att först åka till staden Zara och storma den. Men folket där är kristna, så det kan väl inte vara rätt att göra detta? Och är det ens sant att alla saracener är Guds fiender? Arthur undrar allt mer över det nu… Och i det ockuperade Zara får han också se mycket, som han skulle önskat att han fått slippa se. Och nu verkar det ju som om de också måste till Konstantinopel innan de kan nå Jerusalem! Men så händer det plötsligt en till katastrof, som nog är ännu värre för Arthur än något annat…

Gatty var en viktig biperson i trilogin om Arthur, men i ”Resan till den gyllene staden” får hon träda fram som huvudperson. Hon har nu blivit ensam i världen sedan hennes far och hennes farmor dött, och hon äger inte heller något annat än en ko och några hönor. Och dessutom saknar Gatty Arthur, som har dragit ut på korståg. Men vad känner de egentligen för varandra? Fast han är trots allt adlig, medan hon bara har blivit en piga. Och nu är han ju förlovad med den vackra Winnie, så är det ens lönt för Gatty att drömma om honom? Men så ändras plötsligt hennes liv igen då hon blir utsedd till kammarjungfru åt Lady Gwyneth, härskarinnan på godset Ewloe. Hon behöver nu inte längre arbeta på åkrarna, utan hon får hjälpa Nest, Lady Gwyneths första kammarjungfru, med helt andra sysslor. Och nu får hon ju till och med lektioner i såväl skrivning och läsning som sång! Men det allra märk-värdigaste är ju att Lady Gwyneth planerar en pilgrimsresa till Jerusalem, och Gatty ska följa med på den! Och så en dag börjar ett sällskap på nio personer vandra till London, för att sedan fortsätta genom Europa på hästrygg. Lady Gwyneth har ju inte bara tagit med sig sina båda kammarjungfrur på sin resa, utan också prästen Austin, kocken Trynet, hästskötaren Emrys, den läkekunniga Tilda, körledaren Everard och affärsmannen Nakin. Till sist kommer de också fram till Venedig, där Gatty lär känna tolken Simona, som faktiskt även lärt känna Arthur innan han fick återvända till England. Men de är fortfarande inte framme i Jerusalem, och mycket skall hinna hända innan dess…

”Bortom stjärnan” av Elisabet Nemert

Utgiven: Forum förlag, 2002

Jakob är en av herdarna från Betlehem, som får se Jesus som nyfödd. Och det är först efter att han har varit med om det miraklet, som han och hans hustru Sara också äntligen får ett barn. Det blir en liten flicka, som de kallar för Sofia. Och det är visst bestämt att hon ska göra stora ting i framtiden, fastän bara pojkar brukar ha något värde i deras kultur. Men frågan är naturligtvis också hur Sofia ska kunna bli någonting särskilt, när hon är dotter till en vanlig herde. Men när den fattiga familjen får en rik handelsman från Jerusalem som sin vän, så blir det möjligt för Sofia att få en utbildning. Efter att hennes föräldrar dör flyttar Sofia bort till Alexandria i Egypten, där hon lär känna den unge handelsmannen Barak. Och hon gifter sig snart med honom, men så dröjer det inte länge förrän hon förstår att hon har begått ett jättelikt misstag. För det är inte nog med att Barak är otrogen, utan han börjar visa upp även fler otrevliga sidor. Och en dag blir han också hårt dömd för sina brott mot den romerska staten, och det är bara tack vare hjälp från sina vänner som Sofia inte dras med i hans fall. Egentligen är det bara en god sak, som kommer av äktenskapet: dottern Deborah. Sofia beslutar sig för att lägga hela den svåra tiden bakom sig och flytta till ännu ett nytt land. Färden går nu till Ostia i Italien, som har blivit välmående genom att fungera som hamnstad till storstaden Rom…

Sofia bygger upp ett framgångsrikt handelsföretag och gör allt för att hjälpa samhällets olycksbarn. Hennes kamp för slavarnas väl och ve väcker förstås ont blod hos många i Roms förnäma överklass. Men den gör också att Sofia får flera nya vänner. Och så blir den romerska adelsdamen Livia en ny mor för henne och en mormor för Deborah. Men det är som om något trots detta fattas i Sofias liv. Hon har nämligen bara haft otur i kärlek ända sedan äktenskapet med Barak blev som en mardröm. Kan hon verkligen finna en man, som går med på att hon vill behålla sin egen karriär och fortsätta med sin kamp mot slaveriet? Och vem är den mystiske mannen, som hon sett i sina drömmar sedan hon var en flicka hemma i Betlehem? Men det visar sig att det är först när Deborah har fyllt sjutton år och blir förälskad, som de sista bitarna även i Sofias trassliga livspussel kan börja falla på plats… ”Bortom stjärnan” framstår ju som en märklig historia, där vi får möta både en svårfattlig andlighet och en brutal realism. Och även om den kanske inte vill säga att kristendomen är den enda rätta tron för alla, så bygger ju berättelsen till viss del på Nya Testamentet. Sofia får i och för sig aldrig själv träffa Jesus, men hon får träffa hans mor Maria. Och det finns ju även fler saker i den här romanen, som är riktigt märkliga. Sofias öde står förstås skrivet i stjärnorna, och dessutom kan hon tala med sin mor på något mystiskt telepatiskt sätt. Här är det också något självklart att sanndrömmar finns, och hundar och hästar verkar vara ännu klokare än vad de är i verkligheten…

Så det är kanske inte så konstigt att den här romanen fått sura kritiker, som har mycket svårt för de övernaturliga inslagen. Och de anklagar ju också Elisabet Nemert för att ha gjort massor av faktafel. Och ja, jag har själv svårt att tro att flickor i den tidens Judéen kunde få det grekiska namnet Sofia. Och visst är det sant att de antika romarna inte hade några efternamn på samma sätt som vi har idag. Men det finns ju som sagt också delar av den här berättelsen, som i stället känns bara för realistiska. Detta gäller ju inte minst slavarnas lott i Romarriket, som vi får lära känna med en plågsam skärpa. Men vi får också veta en hel del om kvinnornas situation under antiken. Även om det inte var omöjligt för en kvinna i Romarriket att själv driva ett handelsföretag, så är det nog så att det var ovanligt. Så det känns helt riktigt att Sofia, som i mycket framställs som nästan för vacker, duktig och lyckad, ändå gör en del dumma misstag och får stöta på fördomar. Det gör henne på ett sätt mer mänsklig… Elisabet Nemert (född 1950) var till en början gymnasielärare och författare till många läroböcker. Men så till slut började hon också skriva en rad av romaner. ”Bortom stjärnan” kom ut 2002 och var hennes debutroman. Och redan här känner jag igen mycket av det, som man stöter på även i senare delar av hennes författarskap: Hjältinnan som är nästan för perfekt. Mannen som en dag dyker upp i hennes liv. Blandningen mellan övernaturliga inslag och en realistisk skildring av tidsåldern i fråga. Men det verkar som allt det där också har fungerat för Elisabet gång på gång…

”Sunnanäng” av Astrid Lindgren

Utgiven: Rabén & Sjögren, 1959

Några läsare minns kanske att jag har skrivit att Astrid Lindgren var en utmärkt rolig författare. ”Karlsson på taket” var hennes komiska höjdpunkt, men även hennes dystrare berättelser kan ge oss ett par skratt. Fast nu skall vi prata om ett undantag från det: novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Den består av fyra olika berättelser, som för oss tillbaka till vad Astrid ville kalla för ”fattigdomens dagar”. Hon menade ju tydligen 1800-talet, även om det inte står några exakta årtal i boken. Och det är också fattiga barn från en svunnen tid, som vi får träffa på i dessa berättelser. Och alla de fyra novellerna är riktigt sorgliga och ruskiga, särskilt då man tänker på att de i första hand skrevs för barn. Även jag själv satt och ryste, när jag hörde de två första av dem som liten. Jag har ingen aning om när jag ska våga läsa dem för min systerdotter. Jag tror faktiskt att hennes föräldrar får bestämma när hon är gammal nog för dem, så jag slipper ta på mig det ansvaret… I förutom att dessa fyra noveller alltså alla utspelar sig i ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två helt olika världar i alla fyra. Först så befinner vi oss i en totalt realistisk skildring av landsbygden i 1800-talets Sverige, där det kan bli svårt för ett litet barn om en katastrof ändrar på hela dess tillvaro. Fast så smyger sig också sagans värld in i det hela, men även detta kan visst bli på både gott och ont…

Hela samlingen fick sitt namn efter den första av de här fyra novellerna: ”Sunnanäng”. Den handlar om Anna och Mattias, som efter sin mors död hamnar som fosterbarn hos den elake bonden i Myra. Han kan inte få in i sitt huvud att barn måste få leka ibland, för han tycker att Anna och Mattias bara skall gå och arbeta i hans lagård hela dagarna. Och de får bara lite potatis doppad i saltlake att äta. Syskonen sätter nu sitt sista hopp till att de ska få börja skolan till vintern, för då skall väl deras liv bli bra igen? Men det visar sig tråkigt nog att inte heller skolan bjuder på så mycket roligt för dem. Mattias får smisk av magistern, och så blir han och Anna retade av handlarens son Joel på rasterna. Men en dag får de två syskonen se en vacker röd fågel i den vita vinterskogen och följer efter den… ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” handlar om flickan Malin, som också hon är föräldralös. Men hennes föräldrar dog i lungsot, så hon slipper bli fosterbarn. Ingen vill ha smittan in i sitt hem. Istället skickas hon till socknens fattigstuga, där hon blir det enda barnet bland en hoper gamlingar. Egentligen så tycker jag att Malin har det bättre än Anna och Mattias, för fattighjonen är ändå snälla mot henne för det mesta. Fast det blir svårt för henne att inte ha något vackert eller roligt kring sig. Men en dag hör Malin någon läsa en saga för prästens barn. Hon lär sig då att ord kan vara vackra. Och nu vet hon även att hon måste ha en spelande lind och en sjungande näktergal för att orka leva. Men räcker det verkligen med att önska sig ett under och att tro på det för att det ska kunna ske?

“Tu, tu, tu” handlar om Stina Maria och hennes farfar, som blir mycket ledsna när vargen dödar alla familjens får. Visserligen blir nu den stackars vargen snart nog fångad och skjuten av karlarna i byn, men det gör ju inte att fåren kommer tillbaka. Stina Maria och farfar skulle snart ha klippt sina får, fast nu blir det väl det ingenting av det… Men så blir Stina Maria lovad nya får av en liten grå man. Hon blir tagen till de underjordiskas dunkla land, där man inte kan se sol eller måne eller stjärnor. Där blir hon förtrollad av en grå kvinna, som önskat sig ett barn som hon. Då glömmer Stina Maria bort sin rätta familj och sitt rätta hem och varifrån hon kom. Hon får valla fåren åt de underjordiska, fram till den kväll då hon hör en välbekant stämma och välbekanta ord dåna från världen ovanför… ”Junker Nils av Eka” handlar om en fattig torparfamilj, som verkar som att de snart får en stor sorg. För det är nämligen så att den äldste sonen Nils ligger sjuk i finkammaren och har en så hög feber, att ingen tror annat än att han snart kommer dö. Det finns bara en riktig klenod i deras fattiga stuga: en rullgardin, som har ett riddarslott med tinnar och torn målat på sig. Och det är nog detta att Nils ibland ser på slottet på rullgardinen i sin feber, som gör att han drömmer som han gör. För plötsligt har han blivit en väpnare på medeltiden. Och som väpnare har han svurit på att rädda kung Magnus, som nu sitter fängslad och bara väntar på att bli avrättad av sin onde kusin hertigen. Men den tappre junker Nils av Eka tänker befria sin herre från detta öde, om det så ska kosta honom hans eget liv…

”I häxornas tid” av Maj Bylock

”Häxprovet”: Rabén & Sjögren, 1989
”Häxans dotter”: Rabén & Sjögren, 1990
”Häxpojken”: Rabén & Sjögren, 1991
”Häxguldet”: Rabén & Sjögren, 1993
”Häxkatten”: Rabén & Sjögren, 1995
”Häxbrygden”: Rabén & Sjögren, 1996
”Häxdoktorn”: Rabén & Sjögren, 1998

Maj Bylock (född 1931) var till en början folkskollärare. Sedan blev hon författare till läroböcker, Till sist började hon också med skönlitteratur. Hon har även då främst skrivit för barn och ungdom, och en stor del av hennes verk tillhör den historiska genren. Och dessutom har hon gjort förenklade versioner av många gamla klassiker. Men här skall jag koncentrera mig på serien ”I häxornas tid”. Och de sju delarna heter var och för sig ”Häxprovet”, ”Häxans dotter”, ”Häxpojken”, ”Häxguldet”, ”Häxkatten”, ”Häxbrygden” och ”Häxdoktorn”. Serien utspelar sig nämligen på häxprocessernas tid på sent 1600-tal samt tidigt 1700-tal, då en ”häxa” kunde bli dömd till döden. Och på den här hårda tiden har en mor och en son fått samma förmåga inom läkekonst, och de blir båda två anklagade för brottet häxeri (som var mycket allvarligt på den tiden). Och det är mycket nära att de blir fällda… Serien börjar med att flickan Anneli drabbas av minnesförlust, men hon får bo hos den gamla läkekunniga Ylva. Ylva lär Anneli att läsa och hur man kan bota många olika sjukdomar och krämpor. Men så blir Ylva anklagad för häxeri, och då glömmer folket i byn snart bort att hon har hjälpt dem många gånger. Tvärtom vill de gärna se att hon till och med blir dömd och avrättad för sitt ”brott”. Och i och med det börjar också en svår tid för den unga Anneli, som de kallar för ”häxans dotter”…

Därför är det också med blandande känslor, som Anneli förstår att hennes son Ulv har ärvt hennes förmåga att kunna bota de sjuka. Men hon vet också att Ylva skyddar även honom, fast hon är död. Och eftersom Ulv är en pojke, så är det också möjligt för honom att studera och bli en riktig doktor. Fast vägen dit är ändå svår och lång om man är en vanlig bondpojke utan någon tidigare utbildning. Snart inser han dock att de kvinnliga patienterna fortfarande hellre söker sig till Anneli, för hur ska en man, även om han är en riktig doktor, kunna förstå dem bättre än vad en annan kvinna kan göra? Nej, då är det oviktigt för dem att han minsann har gått på universitetet i Uppsala. Och det är också genom Anneli, som vi får veta hur begränsade kvinnornas möjligheter kunde vara på den här tiden. För en flicka kan inte resa omkring ensam på samma sätt som en pojke. Det kan bli mycket svårt att hävda sin rätt mot sin elaka svärmor. Och det är mycket skamligt att bli med barn utan att vara gift. Men när Ulv är huvudperson, så får vi bekanta oss med helt andra funderingar. Som om det går att göra guld, om man bara har det rätta receptet. Eller om det överhuvudtaget kan finnas något positivt med kungens alla krig. Och när Ulv får studera medicin, så kommer han i kontakt med vetenskapen. Men när Ulv försöker förklara för Anneli hur mikroskop fungerar, så förstår hon sig inte alls på det. För det var något helt nytt och obegripligt för de flesta på den tiden, för mer än tre hundra år sedan. Då vill hon hellre höra om de nya mediciner, som Ulv har tänkt tillverka…

De här böckerna är nog främst skrivna för tonåringar, så de är vare sig svårlästa eller särskilt långa. Ändå hinner Maj Bylock ta upp flera tuffa ämnen under seriens gång. Och det känns väl inte heller som om varje del i serien behöver vara längre än vad den är. Maj Bylock hann nog ändå få fram allt, som hon ville berätta för oss om Anneli och Ulv. Det finns tyvärr ändå två saker med den här serien, som jag kom att irritera mig på. Jag har för det första svårt för att Maj envisas med att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej” i stället för ”mig”, ”dig” och ”sig”. För det kan kanske vara tillåtet i serietidningar, och även i ”riktiga böcker” om det bara finns med där för att markera talspråk. Men jag tycker inte om att de här ordformerna används i berättande text, inte ens om just dessa böcker ju har tonåringar som sin främsta målgrupp. Sedan förstår jag inte varför en av Ulvs bästa vänner aldrig får ett namn, utan han blir bara kallad ”apotekarpojken”. Jag tycker att det känns lite slarvigt, särskilt då han även råkar vara en rätt viktig bifigur. Det kan ju möjligtvis vara så att Ulv själv aldrig får veta hans namn, så att vi kan ha hela förklaringen där. Men de umgås så pass mycket med varandra att det inte heller känns realistiskt. Men i stort sett tyckte jag om den här serien, och jag vill gärna läsa fler böcker av Maj Bylock i framtiden…

”Arn-serien” av Jan Guillou

”Vägen till Jerusalem”: Norstedts förlag, 1998
”Tempelriddaren”: Norstedts förlag, 1999
”Riket vid vägens slut”: Piratförlaget, 2000
”Arvet efter Arn”: Piratförlaget, 2001

Jan Guillou var redan en mycket känd författare, när han vid slutet av 1990-talet påbörjade ett ambitiöst projekt. Alldeles i början var hans främsta mål att skildra motsättningarna mellan väst och öst, att få ett svar på hur mycket som har förändrats mellan kristna och muslimer sedan korstågens tid. Men fanns det några svenska korsfarare? Det finns ju inga skriftliga belägg för att det har gjort det. Men om det ändå fanns en svensk tempelriddare, vem kan då han ha varit? Kan en sådan person ha funnits i verkligheten utan att ha lämnat några spår efter sig? Snart så visade det sig också att medan korstågen utkämpades borta i Israel, så pågick det även viktiga saker här i Sverige. Det var en svår tid för många, då två olika ätter slogs om kungamakten. Men det var också under just den här tiden, som vi kunde börja tala om ett enat Sverige… ”Vägen till Jerusalem” handlar om Arn Magnusson, eller egentligen om hans barndom och ungdom. Han föds år 1150 som den andre sonen i en mäktig familj i Västergötland. Men när han som genom ett mirakel överlever en olycka, så ser hans föräldrar det som sin plikt att skänka honom till Guds tjänst. Arn får bo hos munkarna i Varnhems kloster, som lär honom alla möjliga färdigheter inom olika områden. Men när han till slut börjar bli vuxen, så är det dags för honom att återse sin familj och lära känna världen utanför klostermurarna…

Och till en början går det bra för Arn, som till och med blir känd som en mycket skicklig krigare. Men det gör också att hamnar mitt i kampen mellan Eriksätten och Sverkerätten om kungamakten. Arns familj hör till en tredje mäktig ätt, folkungarna. De har nu valt att ställa sig på Eriksättens sida, och när det blir känt att Arn är bäste vän till Knut Eriksson, Eriksätten tronföljare, så blir det ju brått för Sverkerätten att få honom ur vägen. Och de lyckas nästan också med det tack vare två systrar… Katarina var ju bara ett ödesdigert misstag för Arn, som han bara var med enda natt när han var full. Däremot blir hennes syster Cecilia hans livs stora kärlek. Men när Katarina får veta att Cecilia skall gifta sig med Arn, gör hon i sin avundsjuka något mycket fult. För nu avslöjar hon att Arn också har legat med henne den där gången, och det visar sig att hennes intrig går precis som hon tänkt sig det. För det råkar vara så att Sverkerätten har flera medlemmar, som sitter på höga poster inom kyrkan. Och det är enligt dem en svår synd att ligga med två systrar, så nu måste Arn också straffas därefter. Han blir dömd till att resa till Det heliga landet och kriga mot saracenerna där borta i hela tjugo år! Cecilia får ett lika hårt straff, fastän hon inte hade vetat om vad Arn hade gjort med hennes syster. Men hon ska i stället tillbringa tjugo år som botgörare som fånge hos nunnorna i klostret Gudhem… ”Tempelriddaren” är den andra delen i serien. Den handlar om de många år, som de båda älskande är åtskilda. Men de har lovat varandra att de ska återförenas när deras långa botgöringstid är slut…

Arn gör naturligtvis en strålande karriär som tempelriddare. Han är dessutom en av de få, som vill förstå sig på fienden. Han lär sig till och med arabiska och zzzz… Förlåt! Men kapitlen som handlar om Arn i Det heliga landet är de tråkigaste i serien, om någon skulle fråga mig. Jag vet ju att det var just detta, som Jan först och främst ville skriva om från början. Men nej, det var ju inte så intressant för mig. Kanske jag tycker att dessa kapitel är för ”grabbiga”? För de handlar främst om olika krig, fördrag och sådana saker. Dessutom känns det inte fullt realistiskt att Arn ska vara så förstående för en helt annan kultur. Men det finns en mycket gripande scen, där han måste avliva sin älskade häst sedan den blivit skadad… Fast det är ju mycket intressantare för mig att få följa Cecilia, kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i en utsatt kvinnas situation. Hennes son Magnus tas ju ifrån henne redan vid födseln, och dessutom har den elaka abbedissan Moder Rikissa utsett just henne till offret för sitt hat. Cecilia får dock också en vän för livet som ersättning för hennes svekfulla syster. Hon kan till och med ge henne en ny tro på att alla inte har glömt henne… Denna väninna heter även hon Cecilia (!), och hon blir så småningom landets nya drottning och får därmed ett stort inflytande. Så nu kan den olycksdrabbade Cecilia Algotsdotter få det lättare under resten av sin botgöringstid, och hon blir till slut förflyttad till ett annat kloster, Riseberga, där hon får slippa från Moder Rikissa. Och hon vägrar släppa drömmen om att Arn ska komma tillbaka till henne en dag…

Den tredje delen i serien (”Riket vid vägens slut”) börjar också med att detta otroliga verkligen sker. Arn har kommit tillbaka till Västergötland! Men det politiska läget är tyvärr lika känsligt som förr. Så det är först efter att både drottningen och ärkebiskopen lägger sig i, som det blir möjligt för Arn och Cecilia att gifta sig med varandra. De bosätter sig så på gården Forsvik. Där får de ett till barn, dottern Alde. Men lugnet och ron kan inte bli så långvariga, när de två ätterna aldrig kan sluta slåss om kungamakten. Och sedan kung Knut Eriksson dött, så kan Sverker Karlsson stiga upp på tronen. Men han bryter snart mot alla överenskommelser, för han vet att han får hjälp av släkten i Danmark. Så blir det inbördeskrig, och Arn som nu är i sextioårsåldern måste för sista gången leda en armé… Sedan har vi också ”Arvet efter Arn”, som handlar om Arns och Cecilias sonson Birger Magnusson. Han vill fortsätta sin farfars arbete med att bygga upp ett rike, där rättvisa och lag och ordning skall råda för alla. Och han kommer ju också att göra mycket för det land, som kom att få heta Sverige… Arn och Birger har bägge två kritiserats för att de är alltför duktiga och felfria, som övermänniskor. Men jag tycker inte att det stämmer. För på samma sätt som Arn gjorde ett stort misstag när han låg med Katarina, så gör ju Birger ett när han aldrig gifter sig med en kvinna som han får tre barn med. Utan han gifter sig i stället med kungens syster och får tre barn även med henne. Så jag tycker inte alls att de är så perfekta…

Vi måste ju också komma ihåg att Birger Magnusson egentligen är en historisk person, som vi bäst känner som Birger Jarl. Det rör sig alltså om någon, som ju har funnits på riktigt och faktiskt verkar ha varit en mycket kompetent människa. Så det är väl då inte så konstigt om en skönlitterär version av honom är det också ? Jan Guillou var förresten bra på att få in historiska personer i denna serie. Birger Brosa är ett exempel (även om han i verkligheten var farbror till Birger Jarl, medan han i de här böckerna i stället var farbror till Arn), och även de många kungarna måste ju kunna räknas dit… Till och med Arn själv kan ses som en blandning av flera personer, vars namn vi inte längre känner. Till exempel finns det en bild av en tempelriddare ovanför porten i Forshems kyrka i Västergötland, trots att vi inte känner till namnet på någon tempelriddare från Norden. Och det fanns visst också en Cecilia Rosa, som på den här tiden var härskarinna på Forsvik. Hon fick på samma sätt bli en inspiration till den här seriens kvinnliga huvudperson, som i romanerna kallades ”Cecilia Rosa” på grund av hennes röda hår. (Man ville ju kunna skilja henne från hennes blonda väninna med samma namn, som i stället kallades ”Cecilia Blanka”.)