”Driver dagg, faller regn” av Margit Söderholm

DDFR

Utgivning: Wahlström & Widstrand, 1943

Det är nog inte alla böcker, som jag vill kalla för ”kärleksromaner”. Visst, det kan ju verka som att de flesta romaner handlar om att huvudpersonen blir kär. Eller kanske om hur ett kärlekspar skall få sitt förhållande att fungera? Men om man tänker efter, så är ju kärlekshistorien sällan det viktigaste. Eller det är åtminstone inte det enda viktiga, för det är som att huvudpersonen måste utvecklas även på andra sätt. Men nu finns ju också kärleksromanerna med stort K, där det känns som allt annat än kärleken kommer vid sidan om. Visst kan vi även här se att huvudpersonerna måste finna sig själva, till och med sin egen styrka. Men det är ändå utan tvekan kärleken, som blir navet i de romanerna. Fast när jag går genom de romaner, som jag redan har recenserat och ska recensera här på bloggen, ja, då upptäcker jag att jag inte skrivit om så många kärleksromaner. Eller okej, jag började faktiskt med trilogin om slottet Wadenstierna. Och den tillhör genren ”historisk romance”. Men det verkar som att jag har försummat hela kärleksgenren annars, ända fram till idag. För nu ska jag skriva om den roman, som jag tror är den mest romantiska av alla böcker jag någonsin har läst! ”Driver dagg, faller regn” av Margit Söderholm börjar i en by någonstans i Hälsingland vid början av 1800-talet. Och det är också där, som vi träffar Germund Germundsson för första gången…

Det ser till en början ut som att livet leker för Germund. Han är den ende arvingen till den största gården i hela trakten, och nu till hösten skall han gifta sig med Gertrud från granngården Lars-Ols. Men när Germund kommer hem från en resa till staden, där han köpt saker till det ståtliga bröllopet, så möts han av en hemsk nyhet. Han får veta att Gertrud har rymt bort med en fattig spelman, och så har hans lyckliga tillvaro med ens slagits i spillror. Det slutar med att hans far måste låta honom åka ända ner till Stockholm, bara för att han skall få något annat att tänka på och komma över sin sorg… Men tiden går sakta men säkert vidare. Germund träffar den unga änkan Sigrid och gör sedan upp om ett strålande gifte med henne. Fast en dag hittas Gertrud drunknad nere i älven, men ingen kan hitta spelmannen. Har han också gått och drunknat, eller finns det kanske en kusligare förklaring? Men sedan går åren. Germund har gift sig med Sigrid och blivit traktens mäktigaste man. Men ännu har folket i trakten inte tröttnat på att skvallra om detta med Gertrud. För hur kom det sig att en storbondedotter bara lämnade allt för en fattig spelman, om han inte använde trolldom för att få henne? Och nog ser det ut som att spelmannen var självaste Forskarlen, som hade makten att locka Gertrud till sig när han spelade på sin fiol? Men så tröttnade han väl på henne och mördade henne innan han bara försvann… Germund gör allt för att utrota den vidskepelse, som ännu lever kvar där i bygden. Men det är inte så lätt att få slut på alla föreställningar, som folket har haft ända sedan förkristen tid.

Till slut börjar det också se ut som att historien med Gertrud och spelmannen skall upprepas, fast i nästa generation… Marit är Germunds enda barn och därmed van vid både trygghet och välstånd. Hon har nyss blivit trolovad med Mats, som har blivit utvald bland traktens alla män till att få bli näste husbonde på Germundsgården. Men när hon en kväll går med sina kusiner på dans, får Marit lära känna Gertruds son Jon. Han räddar henne från två berusade män, och som tack för detta börjar hon i smyg ge honom mat och laga hans kläder. Men detta gör att hennes värld vänds upp och ner. Det verkar ju som att ingen har något gott att säga om Jon, men trots det vet hon att hennes känslor för honom bara växer. Men är hon beredd att göra som Gertrud och lämna allting för kärleken till en fattig spelman? Fast till slut måste hon ändå göra sitt val… Och ja, jag måste ju påpeka att jag älskar den här starka kärlekshistorien mellan Marit och Jon! Men det är sant att Marit till en början är feg, och alldeles för noga med att lyda sina föräldrar och inte tappa sitt goda anseende. Jag förstår ju för all del att hon lever på 1800-talet, och att hon har blivit uppfostrad med andra värderingar än våra. Men ändå! Och det får mig också att undra över varför det var lättare för Gertrud att fatta sitt beslut, att överge allt annat för sin kärleks skull. Men det får vi tyvärr inget bra svar på, för vi får bara läsa om Germunds och Marits tankar i den här boken. Men det blir till slut nödvändigt även för Marit att stå upp för sin egen vilja, och att börja kämpa för att Jon skall få någon slags rättvisa…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219
 

Annonser

”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren

emil-och-ida

”Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1963
”Nya hyss av Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1966
”Än lever Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1970
”Ida och Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1989

Pippi Långstrump är förstås Astrid Lindgrens genombrottsfigur och mest kända figur världen över. (Min lilla systerdotter hade under en period stordille på sången ”Här kommer Pippi Långstrump”, trots att vi vuxna blev trötta på den…) Men i östra Europa (t ex i Ryssland och i Ukraina) blev Karlsson på taket den stora favoriten i stället. Fast jag måste ju föredra Emil i Lönneberga, som har blivit välbekant även nere i Tyskland. Men där fick han ju heta ”Michel” i stället, för det fanns nämligen redan en berömd tysk barnboksfigur som hette Emil. Och här i Sverige finns det ju knappast någon, som inte hört talas om den här smålandspojken. Han gjorde så många hyss att några av sockenborna till och med startade en pengainsamling, så man skulle kunna skicka honom ända bort till Amerika. Men då tog hans mamma och slängde ut pengarna på marken i ren ilska, för hon ville förstås inte bli av med sin pojke. Fast nog var hon ledsen över att Emil redan i sexårsåldern hade ett så dåligt rykte. Hon antecknade därför idogt ner de flesta av hyssen i sina blå skrivböcker, så han skulle få läsa om dem när han blev stor. Fast detta tyckte Emils pappa, som var en mycket snål man, bara var slöseri. Fast nu var det ju också ofta just han, som kom att råka illa ut när Emil hade varit i farten. Så därför ville han nog inte heller gärna bli påmind om de här hyssen…

Men vänta nu! Stopp där! Det var inte hela sanningen om Emil, även om pigan Lina, som föredrog hans lugnare och lydigare lillasyster Ida, inte kunde se något gott hos honom. För de här berättelserna utspelar sig på 1800-talet, då det ännu var fullt av pigor och drängar i gårdarna över hela Sverige. Och det var ju också så på gården Katthult i Lönneberga i Småland, där Emil och Ida fick växa upp. Det blir också en mycket levande bild av den tidens landsbygd, som vi kan få genom dessa böcker. Det är så att även vuxna kan få glädje av det! Men för att återgå till detta med Emil och hans hyss… De berodde ju aldrig på elakhet, för Emil var aldrig elak. Många av ”hyssen” var ju också olyckor, eller så berodde de ofta på tanklöshet snarare än bara på busighet. Och vi får ju inte glömma Emils goda sidor, för de var faktiskt många. Han tyckte ju till exempel mycket om djur av alla olika sorter. Fastän han bara var en liten pojke, så var det bara han som förstod hur man skulle kunna sko hästen Lukas, eller varför kossan Rölla plötsligt verkade galen… Och när Emil började i skolan, så blev han också bäst i klassen. Han var dessutom snäll mot hjonen i fattigstugan. En gång bjöd han dem på julkalas, och något senare brukade han gå till dem från skolan på frukostrasten för att läsa tidningen för dem. Och så har jag ändå fortfarande inte nämnt det, som nog är hans största bravad: Han räddade ju livet på den sjuke drängen Alfred genom att ta honom till doktorn, fastän det blåste en fasansfull snöstorm! Så det kanske inte var så konstigt ändå att han som vuxen blev ordförande i kommunalnämnden…

Emil lär ha varit Astrids egen favorit bland alla hennes figurer. Men så kom hon också att skriva tre kapitelböcker och tre noveller om honom. Och även om ju vissa tycker att de ”bara” är barnböcker, så går det att göra många intressanta iakttagelser… Till exempel har vi det att de här historierna ska vara baserade på vad Astrids pappa, Samuel August Ericsson, har berättat om sin barndom. Han var mycket duktig på att komma ihåg detaljer från förr i tiden, så det var ju alltså bara att fråga honom. Och när Astrid började skriva om Emil, då ville ju hennes gamle pappa alltid höra om hans äventyr. Men när torpargumman Krösa-Maja kom och berättade spökhistorier för Emil och Ida, så skall det vara baserat på Astrids egen barndom… På senare år har också allt fler undrat om Emil inte skulle ha fått diagnosen ADHD, om han levt nu i våra dagar. Och ja, även om det känns överdrivet att han skulle vara ökänd i socknen redan i sexårsåldern, så visar det ju ändå att Emil utmärkte sig på något särskilt sätt. Och jo, han kunde vara mycket envis och impulsiv. Kanske han också var hyperaktiv? För det var ju åtminstone så att han ofta inte tänkte sig för, och så blev det också så många ”hyss”. Vem vet? Men det är hur som helst intressant att fundera på det… Alla de här historierna om Emil illustrerades av Björn Berg, han som även illustrerade Alf Pröysens böcker om ”Teskedsgumman”. Näst efter ”Pippi Långstrump” är nog ”Emil i Lönneberga” den av Astrids verk, som har blivit upphov till de flesta visorna. Astrid skrev förstås texterna, och sedan fick Georg Riedel tonsätta dem…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”En plats att vila på” av Vibeke Olsson

6

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1989

När vi närmar oss slutet på hennes serie om en släkt i Romarriket, så är det som att Vibeke Olsson började experimentera. ”Krigarens sköld” var ju hennes första roman med en manlig huvudperson. Och när vi nu har kommit till den sista delen i serien, ”En plats att vila på” från 1989, så märker vi att hon vågat ta ännu ett steg, för nu har hon även skrivit en roman med flera olika huvudpersoner. Och det är både män och kvinnor. Vissa av dem är medelålders, medan de andra ännu är tonåringar. Och så kommer de dessutom även från tre helt olika samhällsklasser. Men de har alla kopplingar till huvudpersonerna i seriens fem tidigare delar, och alla kommer de få sina liv förändrade av ett krig… Romanen börjar på hösten år 311, och det finns nu flera olika kejsare runt i Romarriket. En av dem är Constantinus, som vi har lärt känna som Konstantin den store. En av hans rivaler är Maxentius, som har blivit mycket hatad av överklassen i Italien. Och det är ju självklart att Constantinus måste utnyttja det, för det här missnöjet ger honom chansen att störta Maxentius och ta hans del av riket… Men det vanliga folket i Rom har inte märkt mycket av de grymheter, som Maxentius lär ha utsatt överklassen för. Och folket i Germanien i norr bryr sig väl knappast om vad som sker nere i Italien. Men ändå kommer många olika människor att få lida på sina olika sätt…

Primigenia var en biperson i tre tidigare delar av denna serie, men nu får hon träda fram i rampljuset och själv uttrycka sina tankar och känslor. Sedan hon blev änka, så gifte hon om sig med Crescens, en före detta centurion, som nu har blivit diakon i den kristna församlingen. Och nu har hon tvingats flytta med honom och sina tre yngsta barn från Mogontiacum, som varit hennes hemstad i många år, ner till den larmande storstaden Rom, där hon snart vantrivs och blir allt mer olycklig. Och det är ju också inte förrän nu, som hon på allvar har börjat sörja över att Crescens ”inte är som andra män”. Hon förstod ju ganska snabbt han är homosexuell, men så gifte sig ju inte heller på grund av kärlek, utan för att de behövde varandra av andra orsaker, så egentligen har hon bara sig själv att skylla… Men så blir Crescens ertappad med att förgripa sig på en slavpojke, och då blir han också avskedad från sin tjänst som diakon. Så söker han sig i stället till den avvikande Marcion-kyrkan, för det visar sig att de faktiskt inte fördömer hans läggning. Men nu förfaller ju skenäktenskapet med Primigenia mer och mer, särskilt då han plötsligt tar värvning som pretorian, en av kejsarens ökända livvakter… Aldrig skulle man kunna tro att man skulle känna sympati för någon, som i våra dagar skulle kallas för våldtäktsman och pedofil. Men ändå lyckas Vibeke Olsson ge oss en intressant bild av Crescens, någon som aldrig har lyckats passa in och vara lycklig någonstans. Först nu har han börjat finna sin egen plats i tillvaron. Men när han ger sig ut i kriget, så börjar det snart gå illa för honom igen…

Aelia tillhör en rik överklassfamilj och har därför fått en trygg men kanske även rätt tråkig uppväxt. Visst är det trist för henne att hennes mor dricker, men i stället står hon ju mycket nära sin mormor. Och en dag träffar Aelia centurionen Drusus och blir förälskad. Snart är hon gravid, och nu får hon mycket att tänka på. För skall hon vänta på Drusus, som har gett sig ut i kriget? Kan hon verkligen leva hela sitt liv med en man från en helt annan samhällsklass, hur mycket hon än älskar honom nu? Borde hon i stället satsa på barndomsvännen Virticus? Hon älskar ju inte honom, men han kommer ju från samma samhällsklass som hon. Och han vill ha henne fast hon väntar en annan mans barn! Det ser länge ut som att Aelia lever långt från krigets alla fasor, men även hon råkar till slut illa ut… Onesimus skulle nog ha velat bli soldat en dag, för hans far var en tapper centurion. Men han är slav och kan därför bara bli en av arméns mulåsnedrivare. Och han är faktiskt endast fjorton år gammal, när han måste följa med sin legion ut i det fruktansvärda inbördeskriget. Onesimus har nu bestämt sig för att sluta vara ett barn och bli vuxen. Han har inte en tanke på att det finns en period i livet, när man är mittemellan barndom och vuxendom. Därför måste han skämmas, för han tror att han är ovanligt känslig. Kriget blir en enda stor plåga att genomlida för Onesimus. Och när det verkar som att alla de andra får fira den stora segern vid Saxa Rubra, så måste han gå omkring ensam och gråta. Och ja, jag kan väl bara tillägga att Onesimus är min favoritfigur i hela den här serien…

”En plats att vila på” är ju som sagt den sjätte och sista delen i den här serien, så nu får vi lämna den här släkten. Och det är ju synd på ett sätt, för jag vill ju egentligen veta mer särskilt om Onesimus. Han har ju inte ens fyllt femton år när romanen tar slut, så det känns som att hans liv bara har börjat. Men på ett annat sätt var det ett bra ställe att avsluta serien på, för nu verkar de flesta huvudpersonerna vara nöjda med sina liv. Åh, vi får ju som vanligt många fasansfulla scener. Vibeke Olsson har ju som bekant inga svårigheter med att skriva sådana. Men det känns som att det trots allt finns lite hopp för en bättre framtid…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Karlsson på taket” av Astrid Lindgren

allt-om-karlsson-pa-taket

”Lillebror och Karlsson på taket”: Rabén & Sjögren, 1955
”Karlsson på taket flyger igen: Rabén & Sjögren, 1962
”Karlsson på taket smyger igen: Rabén & Sjögren, 1968

Det är kanske sant att Astrid Lindgren nästan bara skrev barnböcker, men ändå har jag älskat ”Emil i Lönneberga”, ”Madicken” och ett par till även som vuxen. Men det var bara för ett fåtal år sedan, som jag återupptäckte ”Karlsson på taket”. Länge hade jag placerat de böckerna i kategorin ”de är nog okej, men de tillhör ändå inte Astrids bästa”. Jag visste för all del att dessa böcker var populära i Ryssland och Ukraina, men jag tänkte att det behövde väl inte betyda att jag skulle tycka om dem. Men för två år sedan fick jag en glad överraskning, när jag trots allt började läsa ”Karlsson på taket” som vuxen. För det är sällan som Astrid har varit så extremt rolig! Och ja, då ska vi komma ihåg att hon var en oerhört humoristisk författare, som kunde locka fram skratt även i sina tyngre berättelser. J.K. Rowling, författaren av ”Harry Potter”-böckerna, har också den mycket avundsvärda förmågan, som jag tyvärr saknar i mitt eget författarskap. Jag har länge beundrat dessa båda för deras humor… Så om jag säger att Astrid var i sin humoristiska högform i just ”Karlsson på taket”, att jag inte vet om hon var så rolig någon annan gång, så är det ett fantastiskt beröm. Problemet var nog att filmen från 1974, ”Världens bästa Karlsson”, enligt mig inte riktigt fångade gnistan från boken. Och det är nog också därför det dröjde så länge innan jag gav böckerna en ny chans…

Till slut kom berättelserna om Karlsson att bli en trilogi: ”Lillebror och Karlsson på taket” (1955), ”Karlsson på taket flyger igen” (1962) och ”Karlsson på taket smyger igen” (1968). Men på ett sätt kan man säga att det inte är Karlsson själv, som är den riktiga huvudpersonen i de här berättelserna. Nej, för det är Lillebror… Han är nog en helt vanlig pojke på sju eller åtta år, som bor med sin familj i Stockholm. Det är också en helt vanlig familj med en pappa och en mamma och tre barn, som bor i en helt vanlig lägenhet. Det mest ovanliga med familjen Svantesson är just det att Lillebror typ jämt kallas för just ”Lillebror”. Han heter egentligen Svante, men det är lätt för läsarna att glömma detta. Men det är sant att han är familjens lillebror, för hans syskon Bosse och Bettan är redan tonåringar. Och då jag själv är ett sladdbarn med en storebror och en storasyster, så känner jag igen mig mycket i Lillebror. Och det är väl också det att syskonen är så mycket större än han, som gör att han så ofta känner sig utanför och ensam. För visst brukar Lillebror leka med Krister och Gunilla, som bor på samma gata. Men det är ändå som att han behöver en till kompis, och en dag sdyker också Karlsson på taket upp i hans liv. Karlsson är nog den ende i hela huset, som man inte kan säga är helt vanlig. För det är inte nog med att han är en kortväxt farbror (fast han själv skulle säga att han är en lagom tjock man i sina bästa år), som bor i en stuga uppe på husets tak. Utan det är också så att han har en propeller på sin rygg, som gör att han kan flyga. Och dessutom är han otroligt självgod och busig!

Alldeles i början tror alla att Lillebror bara har hittat på Karlsson, men sedan får allt fler se att han inte är någon låtsaskompis. Tvärtom är Karlsson ett mycket verkligt okynnesfä, som visst kan ställa till med alla möjliga besvärligheter. För han vill ju ha roligt, annars är han ”inte med”! Lillebror har fullt upp med att försöka stoppa Karlsson från att gå allt för långt, men det lyckas han sällan med… Frågan är ju om inte den här trilogin blir bara roligare och roligare för varje del. För det är i del två, som vi får träffa fröken Bock. Hon blir nämligen anställd som hembiträde hos familjen Svantesson, när mamman blir sjuk och måste resa bort för att vila upp sig. Hon gör absolut inget gott intryck på familjens barn, för hon verkar ju bara vara onödigt sträng och sur. Men nu har Lillebror ju Karlsson, som säger att han naturligtvis ska tämja ”Husbocken” åt honom. Och så blir det också som det blir… Och i del tre får vi dessutom träffa farbror Julius, som skall bo hos familjen Svantesson ett litet tag. Han och fröken Bock tror båda två att Karlsson är en pojke i Lillebrors ålder, även om han förstås är ovanligt besvärlig och fräck. Och det är nog lika bra att de tror det, tycker Lillebror. För det är svårt nog ändå för honom att beskydda Karlsson från tjuvarna Fille och Rulle, som nu har bestämt sig för att kidnappa honom för att få en belöning. Men nu är ju Karlsson expert på att klara sig i alla väder, så egentligen var det onödigt att Lillebror alls oroade sig för honom. Karlsson kan till och med fixa till saker, som han inte ens hade kunnat drömma om!

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Krigarens sköld” av Vibeke Olsson

5

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1988

Jag har alltid beundrat de författare, som klarar av att ha en huvudperson som är av motsatta könet. För det är ju inte alltid så lätt för en kvinna att beskriva hur en pojke eller en man känner och tänker, eller för en man att beskriva hur en flicka eller en kvinna känner. Jag har i alla fall inte lyckats ännu, även om jag kanske kommer att försöka igen någon gång i framtiden. Vibeke Olsson hade ju också koncentrerat sig på flickor och kvinnor, ända fram till att hon skrev ”Krigarens sköld” från 1988… Nu har vi hunnit fram till början av 300-talet, och det är Sabinas son Callixtus som är huvudperson. Han har dömts till livstids fångenskap i en koppargruva, och nu har han tappat allt hopp om att åter bli fri. Men detta betyder inte att han tänker bli alldeles bortglömd, utan han skriver rulle efter rulle till sin lille son Onesimus. Och på detta sättet får vi följa hans livs historia… Callixtus kom att leva nästan hela sitt liv i Mogontiacum, en liten stad vid floden Rhen vid Romarrikets nordligaste gräns. Han var född som slav, men kom att bli frigiven vid nio års ålder, då hans mor Sabina äntligen fick gifta sig med centurionen Fabius Alexander. Callixtus vet nog att hans riktige far var Aulus Plinius, som var en adelsman nere i Rom. Men han dog ju innan Callixtus föddes, och han tror knappast att han skulle ha brytt sig om honom även om han hade fått leva längre. Så det är i stället Alexander, som blev som en pappa för Callixtus…

Men när både Sabina och Alexander kom att dö inom bara ett halvår, så blev ju Callixtus föräldralös som tolvåring. Och som femtonåring gjorde han som många pojkar i militärstaden Mogontiacum: Han tog helt enkelt värvning och blev soldat. Han blev också centurion bara fyra år senare, då han bara var nitton år gammal. Så blev han en typisk romersk soldat, med allt som det kunde innebära. Naturligtvis fick han vänja sig vid blodiga krig och en stenhård disciplin, men han blev ju också en del av soldaternas hjärtliga kamratskap. Så det fanns både negativa och positiva saker i armélivet… Men när Callixtus endast var tjugoett år gammal, så förlorade han både ett ben och ett öga i ett krig mot frankerna. Man skulle ha kunnat tro att detta skulle vara en katastrof för en ung lysande officer, men så blev det ändå inte. Callixtus sadlade om sig till vapensmed och livet gick vidare för honom. Och så fann han ju kärleken i Elisabet från Alexandria… Hon var en slavinna med afrikanskt påbrå, som inte var mer än tretton år då hon måste lämna sin mor och sin hemstad för att bli prostituerad. Först efter tjugo år fick hon chansen att börja leva ett helt annat liv… Callixtus fick sonen Onesimus med sin älskade Elisabet, men han fick också precis som sin mormor och sin mor lära sig hur skör lyckan är. Och ja, Vibeke Olsson har åter igen skrivit en mycket tragisk berättelse…

Callixtus är liksom sin mor en huvudperson, som delvis är svår för mig att sympatisera med. Det är sant att han är mindre kinkig än Sabina med hur allt ”ska” vara, och det är ändå skönt. Och visst är hans kärlek till Elisabet och Onesimus rörande. Men innan det var dags för honom att bli familjefar, så levde han ett typiskt soldatliv med en helt uppluckrad sexualmoral. Det är nog inte så konstigt att han fann kärleken i en före detta prostituerad, för det var ju självklart att soldater gick på bordeller. Och så har ju Callixtus tyvärr också ärvt sin mors avsky för kristendomen. Visserligen ser han ju de kristna som tråkiga glädjedödare, medan Sabina nog hellre såg dem som farliga samhällsomstörtare. Så det finns en liten skillnad på varför de föraktade kristna utan att någonsin vilja förstå sig på dem, men den är inte så stor. Och det är svårt för mig att förstå varför de inte ville se något gott hos dem, bara för att de råkar vara annorlunda. Callixtus lär sig aldrig heller att lita på styvsystern Primigenia, som däremot råkar vara kristen. Då var det ju lättare för Elisabet att se något gott hos kristendomen. För det blev så att Primigenia accepterade henne som sin svägerska, trots att hon varit prostituerad, men det gjorde aldrig Callixtus andra styvsyster Fortunata. Och det är intressant, då både Callixtus och Sabina blivit så övertygade om att de kristna var så fördomsfulla. Men nu får vi ju se att det inte måste vara så. Fast nu är Vibeke Olsson också baptist, så det är inte så konstigt att även när hon har envisa hedningar som huvudpersoner, så kan det dyka upp intressanta kristna bifigurer…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Som om jag inte fanns” av Kerstin Johansson i Backe

som om jag inte fanns

Utgivining: Rabén & Sjögren, 1978

Elina är tio år gammal och bor med sin mamma och sina tre småsyskon i Tornedalen på 1930-talet. Pappan har omkommit i skogshuggningsolycka, och det visar sig att både Elina och hennes mamma ännu saknar honom mycket. Elina har dessutom haft en lungsjukdom, så nu har hon missat en större del av det här årets hösttermin i skolan. Fast nu är hon frisk igen och skall alltså börja i skolan igen. Men det blir bara början på en besvärlig tid för henne… Elina kan omöjligt skaffa sig några vänner bland de andra barnen i skolan, för hon är inte lika söt och populär som sin ett år yngre syster Irma. Utan det är på myren, som Elina har sina enda vänner. Och där finns ju också hennes pappas ande. Men hon skulle nog ha stått ut med skolan, om hon bara hade sluppit från lärarinnan Tora Holm… Fröken Holm tycker att hon handlar för sina elevers bästa, när hon strängt förbjuder dem att tala på finska i skolan. Det spelar ingen roll att knappt något av de här barnen har svenska som modersmål, för de får ändå inte tala på något annat språk ens på rasterna. De kommer ju inte klara sig i livet om de bara kan tala sitt hemmaspråk, resonerar fröken Holm. Men hon verkar inte fatta att hennes bakvända försök till att hjälpa sina elever får fel följder. Irma är duktig i skolan och blir fröken Holms favorit i klassen. Men i stället blir den egensinniga Elina hennes hackkyckling…

Så en dag blir Elina grovt förolämpad av fröken Holm inför alla i skolans matsal, och det får henne att fatta ett beslut: hon ska inte gå till matsalen och äta av skolmaten längre. Det spelar ingen roll att hon nu måste vara hungrig hela dagen, eller att hon vet att hennes mamma säger att skolmaten är en välsignelse för de fattigas barn. Hon kan inte ge upp sin kamp för att visa att fröken Holm hade fel. Att hon är vuxen, svensktalande och lärarinna ger väl inte henne rätt att kränka fattiga finska barn? Men det verkar som om ingen annan vill förstå, utan i stället växer bara konflikten mellan Elina och fröken Holm. Till slut börjar fröken Holm med en helt ny metod: Hon ska börja behandla Elina som om hon vore luft, som om hon inte fanns. Då flyr den kränkta Elina ut till sina vänner ute på myren. Men kan hon lita på dem? Och är det möjligt att fröken Holm kan förstå att hon måste säga förlåt?

En gång för länge sedan då jag gick i fjärde klass precis som Elina i den här berättelsen, så läste vi den här boken i klassen. Sedan skulle vi diskutera den också, och då märkte jag något märkvärdigt. Själv hade jag fallit pladask för den här berättelsen om den egensinniga tioåriga flickan, som kom i en konflikt med sin oförstående lärarinna. Det var nämligen så att jag hade fått gå genom en mycket liknande situation med min lärarinna året innan. Men det visade sig så att i hela klassen var det bara jag och min dåvarande bästa kompis, som tyckte om den här boken. Då kunde jag inte fatta hur det kunde komma sig, men nu tror jag att har börjat förstå. För hur mycket jag än älskar den här boken, så förstår jag att den kan vara svårläst för ett barn. Trots att den ska vara en barnbok!

Jag har som vuxen också tagit in massor av intressant information, som jag inte förstod när jag läste den här boken för den första gången. Som hur ensam och ledsen Elinas mamma är efter att hon har tappat sin make, och hur slitsamt det måste vara för henne att sköta om barnen och torpet helt själv. Trots att hon har fått ett jobb som städerska i skolan, så är familjen tvungen att få hjälp av socialen. Och vilken stor klyfta det var mellan samhällsklasserna! Och även om jag fattade att fröken Holm såg ner på ”finskungar”, så är det först som vuxen som jag förstod att språket ansågs kunna avgöra ens lott i livet. Och att de flesta finsktalande i byn var laestadianer, vilket var suspekt för de svensktalande där i trakten. Vad förstod jag som elvaåring om skillnaderna mellan olika kristna samfund? Så för en tioåring idag är det nog svårt att förstå sig på den främmande miljön i en by på 1930-talet, som beskrivs med ett ganska ålderdomligt språk. Och är det dessutom så att man inte själv har varit egensinnig och varit i konflikt med sin lärare, så finns det nog ingen som helst igenkänningsfaktor. Men själv har jag i tjugotvå års tid haft en plats i mitt hjärta för hela den här berättelsen i allmänhet, och för min själsfrände Elina i synnerhet. Och jag är inte den enda, som har en rad positiva minnen av just den här berättelsen. 2003 kom även en filmatisering, och den är nästan lika bra som boken…
 
bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”De skandalösa” av Simona Ahrnstedt

de-skandalc3b6sa

Utgivning: Damm förlag, 2013

Efter att jag hade läst ”Överenskommelser” och ”Betvingade”, så var det självklart dags för mig att kasta mig över Simona Ahrnstedts tredje roman: ”De skandalösa”. Och den här gången hamnar vi i stormaktens och barockens tid. Berättelsen utspelar sig under sommaren 1685, och den börjar med en rätt så tragisk scen… Magdalena Swärd bor med sin jungfru Beata i ett uselt kyffe i Stockholm. Hon blev tidigt föräldralös och har därför länge fått lita på andras välvilja. Men trots allt det där har nog det senaste året varit det värsta i hennes liv. Först blev hon grovt sviken av sin fästman, men det blev orättvist nog ändå hon, som beskylldes för att ha orsakat en skandal. Och då hon dessutom ska fylla hela tjugosex år nu till hösten, så måste hon tydligen finna sig i ödet att bli en gammal ungmö. Men det värsta är nog ändå att hennes pengar håller på att ta slut. Så när hon får erbjudande om att bli sällskapsdam åt en ung friherrinna, så kan hon knappast tacka nej till det. Fröken Venus är bara sexton år gammal, men oerhört vacker och förtjusande, och det är också meningen att hon ska gifta sig så rikt som möjligt. Så nu måste hon ju åka till slottet Wadenstierna, när änkegrevinnan Gripklo har bjudit henne dit. Men hon är inte den enda unga adelsdamen, som ska tillbringa sommaren där, för nu ska ju den nyblivne greve Gabriel, som snart ska komma hem, välja sig en passande hustru…

Gabriel Gripklo har plötsligt ärvt allt, då såväl hans far som hans två äldre bröder numera är döda. Själv skulle han helst fortsätta segla ute på världens hav, men nu kräver ju plikten att han börjar leva ett helt annat liv. Och det är inte alls särskilt roligt för honom att återvända till Sverige, för folk har fortfarande inte glömt den gamla skandalen, den där om att han skulle ha orsakat en flickas död… Och en kväll slår Gabriel vad om att han ska kunna förföra den strama Magdalena inom två veckor! Men samtidigt får hon veta att Peter, hennes före detta fästman, snart skall komma till Wadenstierna med sin nya fästmö. Därför sväljer hon ändå vreden över att greve Gabriel har slagit vad om henne, och i stället ingår hon ett skamlöst avtal med honom. Men det hela tar en vändning, som ingen hade kunnat föreställa sig… Och ja, det var ju romanens handling i stora drag. Och tyvärr måste jag säga att Simonas allra nyaste verk också är hennes sämsta hittills. Eller rättare sagt den som är minst bra, för den är väl inte dålig. Men det känns ju som om sexscenerna fick ta alldeles för mycket plats här. Ja, visst finns det sexscener i ”Överenskommelser” och ”Betvingade” också. Men det här tar priset! Det är som om Simona lade ner så mycket tid på att skriva om när Magdalena och Gabriel har sex, att hon glömde bort att berätta om annat också. Därför skildrar hon inte 1600-talet lika bra som hon skildrade 1800-talet och 1300-talet, vilket ju är synd. Och använde folk verkligen ord som ”ha sex” och ”sexig” på den här tiden? Tyvärr känner jag på mig att de inte gjorde det…

Jag skulle också önska att vi hade fått veta mer om Ossian och Beata. Helt plötsligt är de ju ett par, men hur blev de det? Däremot måste jag väl erkänna att Simona skildrade Venus känslor riktigt bra. Och ja, jag gillar också faktiskt Magdalena och Gabriel. Visst kan det kännas som att vi åter har fått möta Beatrice och Seth eller Illiana och Markus. För hon är en intelligent proto-feministisk kvinna, som inte beskrivs som vacker (även om till och med hon kan överraska när det blir dags för en bal), medan han är en rik man med tvivelaktigt rykte, som ändå till slut gör sig förtjänt av hennes kärlek. Men så vet också Simona Ahrnstedt hur hon ska använda sig av dessa arketyper så att det känns rätt, även när hon gör det för tredje gången… Magdalena påminner förresten mig mycket om Jane Eyre. Var bådas pappor präster och kom bådas mammor från lågadliga familjer? Jo då! Förlorade de båda två tidigt sina föräldrar? Ack ja. Anses de vara intelligenta men oansenliga? Jajamensan! Och får de ändå båda två gifta sig med en rik adelsman? Ja, vad tror du själv? Det är faktiskt intressant hur jag kan hitta så många likheter mellan olika romanfigurer. Beatrice från ”Överenskommelser” är också väldigt lik en viss Catrin Ambrosia, som var huvudperson i en serie på sex delar av Alice Lyttkens. Och visst ja, hon är ju också lik Irene Heron från ”Forsytesagan” av John Galsworthy. Men jag får återkomma till det där en annan gång…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Sabinas bok” av Vibeke Olsson

7

”Sabina”: Bonniers förlag, 1985
”Sabina och Alexander”Bonniers förlag, 1987

1998 kom en samlingsvolym ut, som innehöll fyra av Vibeke Olssons romaner från 80-talet. Och de första två är ”Hedningarnas förgård” och ”Kvarnen och korset”, som jag redan skrivit om tidigare. De andra två är ”Sabina” från 1985 och ”Sabina och Alexander” från 1987. Titlarna avslöjar direkt att nu har Sabina, dottern till Callistrate från de båda tidigare delarna i serien, blivit huvudperson. Hon fick senare också ge namnet åt samlingsvolymen: ”Sabinas bok”… Det har egentligen gått bra i livet för Sabina, för hon är lärarinna åt slavbarnen i en stor villa i en av staden Roms bättre delar. Hon är nu tjugofyra år gammal och så välutbildad som en slavinna på den här tiden bara kunde bli. Men det har inte gått lika bra för resten av Sabinas familj. Hennes bror Onesimus bor kvar med sin familj i fattigdomen i Transtiber. Han har nu blivit kvarndragare, precis som hans far var en gång… Onesimus och hans fru Agathe får slita hårt, och även deras tre barn har nog ett svårt liv framför sig. Callistrate och lillasyster Eunice bor på en bordell strax utanför staden. Callistrate har nu varit fånge där i sexton år, bara för att hon deltog i en kristen gudstjänst, medan Eunice helt enkelt har blivit en vacker ung prostituerad… Sabina har svårt för både fattigdomen i Transtiber och allt med bordellen, men hon försöker ändå hälsa på sin mor och sina syskon så ofta hon bara kan…

Annars känner Sabina det som att livet bara går henne förbi, medan andra liksom förbränns av det. Ingen man vill väl ha en kvinna med en missbildad arm? Och något barn lär hon ju aldrig få heller, medan andra verkar vara gravida mest hela tiden… Men en dag lägger hennes herre, Aulus Plinius, märke till henne. Och så blir det ändå så att Sabina plötsligt förstår att hon trots allt väntar ett barn. Men sedan dör både Callistrate och Aulus Plinius inom en kort tid, och det är nog för att Sabina ska känna att hennes liv har skakats om ordentligt. Men det visar sig också att Aelia, Aulus Plinius änka, har fattat ett beslut… Hon vet så väl att hon aldrig kommer klara av att se det lilla barn, som Sabina skall föda fram till vintern. Så blir Sabina plötsligt såld till centurionen Fabius Alexander, som vill köpa en lärarinna till sina barn. Men det här betyder att hon till råga på allt måste flytta upp till det avlägsna Germanien (nuvarande södra Tyskland)! Sabina har ju uppfostrats till att se Rom som hela världens medelpunkt, och det barbariska Germanien måste då i stället vara en av världens utkanter. Hon kunde lika gärna ha fått flytta till Indien eller till Kina! Och hur ska hon kunna leva där borta, där det väl knappt ens kan finnas någon civilisation? Och visst är småstaden Colonia Agrippinensis (nuvarande Köln) annorlunda mot Rom… Men snart nog blir Sabina fäst vid Primigenia och Titus, för så heter hennes nya elever. Och i familjen finns det också två yngre döttrar, Hilde och Fortunata. Och så dör plötsligt barnens mor, vilket gör att relationen mellan Sabina och Fabius förändras…

När vi träffar Sabina igen har det gått flera år. Hon är fortfarande lärarinna hos Fabius Alexander, men nu har de flyttat till Mogontiacum (nuvarande Mainz i södra Tyskland). Fast för Sabina är det ju likadant som i Colonia Agrippinensis. Även den här staden ligger ju vid Romarrikets norra gräns alldeles intill floden Rhen, och även här är det också armén som håller igång allt i den lilla staden… Sabina undervisar nu inte bara Primigenia och Titus, som har blivit tonåringar, utan även deras lillasyster Fortunata och sin egen son Callixtus. Alexander har gift sig med den unga snorkiga Octavia, men hans tre barn tycker alla bättre om Sabina, som själv minns den tid då han sökte sig till henne… Primigenia längtar efter något annat. Hon vet själv inte riktigt vad, bara det är annorlunda än hennes uppväxt i olika militärläger. Och det är först när hon lär känna den kristne bagaren Efraim och även blir kristen själv, som hon äntligen finner vad hon har letat efter. Titus går och längtar efter den dag, då hans far ska låta honom ta värvning. För han vill ju inget hellre än bli en tapper soldat han också. Men hans militära bana slutar tyvärr snart med förskräckelse… Sabina själv har dock fått det bättre än vad hon kunde ha drömt om. För efter skilsmässan från Octavia frigav Alexander Sabina och gifte sig med henne. Hon får till och med återse sin älskade hemstad Rom under en semesterresa dit… Sabina får också två barn med Alexander: Paulina och Drusus. Men hon blir ju ändå kvar uppe i det krigiska Germanien, där det är svårt för en centurions hustru att förbli lycklig…

Sabina är ju en huvudperson, som jag verkligen borde tycka om. Hon älskar ju böcker, och det kan ju också ge vem som helst ett plus i kanten hos mig. Och visst känner jag även igen mig i känslan av att vara en gammal ungmö (Sabina ansågs vara det när hon inte hade vare sig man eller barn vid tjugofyra års ålder). Men så blir det allt mer tydligt att hon även har en del sämre sidor. Sabina är ju ännu mer än sin mor ett barn av sin tid, och det är typiskt för henne att hålla hårt hur det ”ska” vara. Visst går det att ursäkta det med att vi alla påverkas av vår omgivning, att det nog bara är realistiskt. Fast det är ändå otäckt att läsa om hur hatisk Sabina är mot kristendomen, trots att hennes mor hade varit kristen, eller hur viktigt det är för henne att hålla på klyftan mellan slavar och fria människor. Men det var ändå möjligt för Vibeke Olsson att trots allt göra henne till en delvis sympatisk person, så att man kan både glädjas och sörja tillsammans med Sabina under olika skeden av hennes liv… Hennes resa upp till Germanien låter oss också få möta en värld, som vi annars knappast får bekanta oss med alls i skönlitteraturen: Romarrikets del i nuvarande södra Tysklands historia. Här är det väl inte den eviga fattigdomen, som ger människorna bekymmer, för i Germanien är klassklyftorna inte fullt så stora som nere i Rom. Utan nu får vi i stället möta en värld, där krigen mot olika germanska stammar när som helst kan slå ens tillvaro i spillror. Och även i Germanien dyker förföljelserna mot kristna upp, om än bara genom bipersoner…

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd

20101207_003

Utgivning: Sveriges Radios förlag, 2004

I december 1957 sändes ”Barnens adventskalender” för första gången i Sveriges Radio. Och det var så en ny tradition föddes, som har följts vartenda år sedan dess. I december 1960 började även SVT sända sin egen adventskalender, och den har blivit ännu mer folkkär… Från 1961 fram till 1972 hade radio och TV faktiskt samma kalender, men sedan1973 har de i stället oftast fått gå skilda vägar… 1971 bytte man också namn på programmet till ”julkalender”… Julkalendern är ju först och främst ett barnprogram, men det är väl få andra barnprogram, som får samma uppmärksamhet från vuxna. Genom att följa julkalendrarna genom åren, så får man också se hur mycket som har förändrats bara på de här sextio åren. Men kanske det också är en hel del, som inte har förändrats fullt lika mycket? Vintersnö, Lucia, julstök, julklappar och Jultomten har t ex varit populära inslag ända från början… En rad kända skådespelare har fått medverka i de olika julkalendrarna, precis som en rad kända författare har fått skriva manus, och som en rad kända konstnärer har fått teckna papperskalendrarna. Ett stort antal älskade barnboksfigurer har ju fått bli huvudpersoner i julkalendrar. Teskedsgumman, Ture Sventon, Mamma Mu, Sune, Pettson & Findus och Pelle Svanslös är alla exempel på det…

Inte mindre än fyra gånger (1978, 1983, 1986 och 1995) har radion haft sagor från olika länder som tema för sin julkalender. TV har ju i stället då och då satsat på redan etablerade TV-personligheter. Fem myror…”, ”Albert och Herbert” och ”Kurt Olsson” är väl tre bra exempel på det. På 1970-talet märktes ju den tidens vänstervåg även i vissa julkalendrar. Men det var nog trots detta på 1980-talet, som de allra mest unika kalendrarna kom. ”Stjärnhuset” handlade om astronomi och stjärnbilderna. När ”Trolltider” gick i repris fick den ett nytt inslag, som handlade om våra gamla seder och folktro. Och i och med ”Marias barn” fick vi ju vår första julkalender, som rörde vid julens kristna budskap. Men de två senare fick tyvärr möta hård kritik, så SVT har sedan dess försökt satsa på säkrare kort… Solveig Stenudd är en frilansjournalist, som har skrivit böcker om så vitt skilda ämnen som Kanadas historia och balkongarkitektur. Men dessutom har hon skrivit två böcker om Anna-Pia, en flicka i 1940-talets Stockholm, och den här boken om julkalendrarna. Den kom ut för första gången 1994, men 2004 kom så en kraftigt utökad version, där Solveig har tagit upp ytterligare tio års kalendrar… Men nu har det gått tretton år till. Vågar man hoppas på att det ska komma ut en ny bok en dag?

bass-clef-treble-clef-heart-th3219

”Betvingade” av Simona Ahrnstedt

betvingade

Utgivning: Damm förlag, 2012

Visst är det så att jag inte kan se på mitt exemplar av ”Överenskommelser” utan att få ont i magen. För så grym var den verklighet, som vi kan läsa om där. Och ja, den innehåller ju självklart många av romance-genrens typiska klyschor. Men den har trots allt detta blivit en av mina favoritromaner. Simona Ahrnstedt kan få det som väl annars skulle framstå som fånigt och löjligt att bli trovärdigt, just genom att man ändå känner att det ligger en stor dos realism i berättelsen. Och redan en månad efter att jag hade läst ut ”Överenskommelser”, så var det dags för mig att också läsa ”Betvingade”. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar. Men jag brukar gilla de flesta historiska romaner, och ”Överenskommelser” hade minst sagt varit en stark läsupplevelse för mig. Så jag hade ju inget emot att fortsätta min bekantskap med Simona Ahrnstedt. Och jag blev knappast heller besviken… Berättelsen börjar en varm dag i maj 1349, på Kristi himmelsfärdsdag. Illiana Henriksdotter tillhör en stormannafamilj och bor på gården Månsättra i Östergötland. Egentligen skulle hon väl också ha haft ett bra liv, om hennes far bara inte hade varit så tyrannisk och hennes mor varit så känslokall. Hennes föräldrar tycker inte om hennes intresse för växter och läkekonst, och inget har blivit bättre av att hon har förlorat två män innan bröllopet. Folk kan ju tro att hon är tokig och för otur med sig!

Illianas enda hopp står till den försynte bonden Axel. Egentligen tycker ju hennes föräldrar att han är alldeles för fattig för att bli deras svärson, men hon själv har inte något emot att bli hans hustru. Inte för att hon egentligen är kär i Axel, men han verkar vara snäll och hon tycker väl om honom. Men så dyker ju Markus Järv upp i hennes liv… Han är både en skicklig riddare och en av kungens närmaste män. Men eftersom han har varit med i många krig, har han fått ett rykte om sig att vara både hänsynslös och farlig. Men han är också oäkting, och så har han fått kämpa hårt för att nå sina framgångar och få sina rikedomar. Och han vill ju inte binda sig till någon, så han är inte heller gift trots att många kvinnor gärna skulle bli hans hustru. Men så blir han tvingad av en rad av märkliga omständigheter att ingå äktenskap med Illiana… Hon kan först inte se något bra med det giftermålet, då hon bara har fått höra fasansfulla saker om ”Järven”. Men hon känner sig ibland trots allt dragen till honom. Och är Markus verkligen så där hemsk som alla de där ryktena påstår? Kanske de ändå kan få ett lyckligt äktenskap? Men innan de kan reda ut allt detta, så blir de tvungna att bo en tid hos kungen och drottningen i Stockholm. Illiana är inte alls van vid det tillkonstlade hovlivet, Markus är alltid upptagen, och hon är dessutom rädd för att han ska lockas av någon av de vackra hovdamerna. Så det är med andra ord en lättnad för henne, när de i stället får flytta i hans slott och göra det beboeligt efter många år av förfall. Men det finns fortfarande någon, som vill förstöra deras lycka…

Det finns bara en scen i ”Betvingade”, som får mig att riktigt rysa. Och det är när Illiana blir hotad av sina egna föräldrar, trots att kungen står alldeles bredvid och ser på! Annars är den här romanen inte alls lika brutal och hjärtslitande som ”Överenskommelser”, och den lyckas ju därför inte heller göra ett lika starkt intryck på mig. Men detta betyder absolut inte att den är dålig. För den har ju allt, som en bra historisk kärleksroman ska ha. Illiana påminner mig förresten om en annan romanfigur, nämligen Aurora i ”Ödets hav” av Elisabet Nemert. De är ju båda två intelligenta kvinnor från fina familjer på 1300-talet, som vill kämpa mot olika orättvisor. Och de tvingas ju båda två plötsligt in i ett äktenskap, bara för att sedan trots allt bli kära i sina makar. Markus är ju också som många män är i romance-genren. De kan verka bryska i början, men man behöver inte vara orolig. För de är inte så där hemska innerst inne, och sedan gör kärleken så att deras dåliga sidor kan försvinna… Vad ska jag säga? Detta låter ju rätt fånigt, jag vet att det gör det. Men de riktiga mästarna inom genren kan ändå få det att fungera, och jag måste erkänna att Simona Ahrnstedt tillhör denna skara… Man kan fråga sig om alla sexscener i hennes böcker är nödvändiga, men de hör väl också dit på något sätt… Jag gillar också att tre riktiga historiska personer får finnas med i ”Betvingade”. Kung Magnus och drottning Blanche är ganska viktiga bipersoner, och även den heliga Birgitta dyker upp i ett kapitel!

bass-clef-treble-clef-heart-th3219