”Hedningarnas förgård” av Vibeke Olsson

Bonniers förlag, 1982

Vibeke Olsson (född 1958) är dotter till två olika författare, och hon var ju bara sjutton år gammal, när hon 1975 gjorde sin egen debut med ungdomsromanen ”Ulrike och kriget”. Den handlar om en flicka i Nazityskland, som är helt övertygad att Adolf Hitler är det bästa som har hänt hennes land… Redan 1976 kom uppföljaren ”Ulrike och freden”, och 1995 återvände Vibeke till andra världskriget med vuxenromanen ”Molnfri bombnatt”. Men nu skall vi fokusera på den serie i sex delar, som hon skrev under 1980-talet… ”Hedningarnas förgård” från 1982 utspelar sig i Rom i mitten av 200-talet, då den var en av världens största städer och huvudstad i det stora romerska riket. Den börjar med att slavinnan Callistrate ska föda ett barn. Trots att hon bara är sjutton år gammal, så är detta faktiskt hennes andra barn. Men när den lilla flickan äntligen kommit fram, så upptäcker man något hemskt. Callistrates lilla dotter är missbildad, så att hennes arm slutar redan där armbågen borde ha suttit! Och på den tiden hade ett sådant barn ingen rätt att få leva. Det var ju nästan en plikt att sätta ut det att dö, för det skulle ändå aldrig kunna arbeta och göra rätt för sig. Men nej, Callistrate vet plötsligt att flickan inte får dö! Hon har redan förlorat sitt första barn, som var en liten pojke, och hon skulle ju aldrig stå ut om även den här flickan måste dö…

Callistrate får visserligen behålla sin dotter, men hon får också betala ett högt pris för sin olydnad. För hon blir ju inte bara piskad, utan hon måste nu även lämna det hus, där hon är född och har bott ända fram till nu. Och snart nog hamnar Callistrate och hennes lilla dotter, som fått namnet Sabina, på en slavmarknad. Så blir de köpta av skräddaren Isak, som bor i Transtiber med sin fru Monnica. Den stadsdelen finns faktiskt fortfarande kvar under det modernare namnet Trastevere. Men på den här tiden var det ett riktigt slumområde, där nästan alla var fattiga. Isak och Monnica klarar sig bra, för de kan ju ändå tjäna pengar på sitt skrädderi, men de flesta andra har det betydligt svårare i livet. Till och med Callistrate, som är en obildad slavinna, blir ju förskräckt över fattigdomen i Transtiber. För hon fick ju trots allt växa upp i ett mycket rikt hem, där till och med slavarna brukar ha det bra. Men i Transtiber måste även de fria människorna kämpa mot smuts och hunger. Många av männen är arbetslösa och blir alkoholister. Många av kvinnorna måste sälja sina kroppar på gatan från att få lite pengar. De lever med andra ord långt från den fantastiska lyx, som bara de rika kan få unna sig. Och många lever ju också bara för dagen, för de kan ju ändå inte göra något åt världens orättvisor… Men nu finns det också människor i Transtiber, som känner att man kan leva ett helt annat slags liv. Människor som tar avstånd från alla grymheter och orättvisor, som finns överallt i deras omgivning. Isak och Monnica visar sig vara kristna, och det är de inte ensamma om att vara i Transtiber…

Callistrate vet inte vad hon ska tycka. Kristendomen verkar ju gå emot allting, som hon fick lära sig i sitt barndomshem. Och så finns ju även vattenbäraren Eunicius. De blir fort förälskade i varandra, men han tycker inte alls om kristendomen! Men ändå kan Callistrate inte låta bli att dras till den där besynnerliga religionen, som lär ut att det inte finns några skillnader mellan slavar och fria. Och de vill ju ge ett människovärde även till hennes Sabina, ett litet missbildat slavbarn! Men det verkar ju som att hon har valt fel tillfälle till att lockas av kristendomen… Romarriket har nämligen hamnat i en besvärlig ekonomisk kris, och då passar det bra att ge de mystiska kristna skulden för bekymren. De vill ju inte offra till statens gudar eller kejsarens bild, så då måste de väl också vara opatriotiska? Kejsar Decius bestämmer till slut att alla skall offra på en viss dag för att visa sin lojalitet mot riket. Och nu får de kristna i Transtiber möta mycket hat från sina grannar, som nu kan vända besvikelsen över sin hårda lott i livet mot ”de sketna kristianerna”. Och tidigt en morgon ger sig också kejsarens soldater ut för att arrestera alla de, som inte har offrat som de ska. Callistrate har ju redan fått se och höra mycket, men nu kommer hon råka illa ut personligen… Ingen kan ju förneka att Vibeke Olsson är en riktig mästare på att skildra livets fula sidor. Hon skriver om våld, förtryck, smuts och hunger. Jag kan till och med fråga mig om hon kanske är för duktig på det? För de här romanerna är inte alls några feel good-historier. Men de kan inte heller låta bli att fascinera mig…

 

Annonser

”Siden, sammet, trasa, lump” av Solveig Olsson-Hultgren

Inbunden: Bonnier Carlsen, 2002
Pocket: Opal förlag, 2007

Året är 1899 och Elin Andersson skall fylla elva år. Hennes familj var statare på olika gods i Skåne tills bara i höstas, då hennes morbror åkte till Amerika och de kunde få ta över hans torp i Småland. Så nu kan familjen Andersson äntligen bestämma över sina egna liv och arbeta för sin egen framtid. Men för Elin är nog ändå det bästa att hon äntligen har fått gå i samma skola under en hel termin. För det gick aldrig förr, då hennes familj jämt flyttade från ena godset till det andra. Och dessutom har hon fått en bästa vän: Rebecka. Hon har blivit föräldralös efter att hennes föräldrar fick lungsot. Men då hon även själv är klen och sjuklig, så slipper hon i alla fall bli lillpiga på någon bondgård. Fast i stället måste hon bland löss och smuts och fattigdom hos gamlingarna i socknens fattigstuga. Elin har dock bestämt sig för att ta sig an Rebecka och har till och med fått henne att sluta stamma. Dessutom har en vänskap börjat växa mellan Elin och en annan klasskamrat: storbondsonen Gusten. Men det visar sig att det finns bekymmer i bakgrunden… För visst har familjen Andersson nu blivit torpare i stället för statare. Men det har inte gått så bra för dem under deras första år där i Småland. Och i juni förstår Elins föräldrar att de inte kommer att kunna betala av sin hypoteksränta i augusti. Och om de inte kan det, så förlorar de torpet…

Tjugo kronor. Det kan ju låta som en liten struntsumma. Men hur mycket Elins föräldrar än funderar på hur de ska kunna tjäna ihop pengar, så kommer just tjugo kronor att fattas till att betala av lånet. Och utan de pengarna kan de väl inte göra annat än åka till morbror Johan i Amerika? Men när Elin får höra det, så vägrar hon låta det hända! Hon går helt enkelt inte med på att de bara ska flytta igen, inte när de nu äntligen har fått ett eget ställe och när hon nu har fått en bästa vän. Och hon vill även gå kvar i sin nya skola. Så hon bestämmer sig för att rymma över sommarlovet och tjäna ihop de där tjugo kronorna. Hon har ju två månader på sig att göra det, så det ska väl kunna gå? Men fast hon är äldst i syskonskaran och därför känner ett stort ansvar för alla, så är hon ändå bara elva år gammal. Så det är ingen lätt sommar, som Elin har framför sig det här året… Ändå är Elins äventyr i ”Siden, sammet, trasa, lump” bara början på ett släktepos, som sträcker sig över ett helt sekel och består av tio böcker. Framför allt kommer vi att lära känna även Elins döttrar, systrar och systerdöttrar i andra delar av serien…

”Arseniktornet” av Anne B Ragde

Inbunden: Forum, 2010
Pocket: Månpocket, 2011

En kväll så får Therese ett telefonsamtal från sin mamma Ruby, där hon berättar att mormor Malie är död. Therese åker tillsammans med Ruby och sin son Stian från Oslo ner till Köpenhamn för att ordna allting. Men något är helt fel. Inte ens nu kan Thereses mamma och morbror förlåta sin mor, utan de kallar ju henne till och med för ”Häxan”! Vad har egentligen hänt, då de kan hata sin egen mor så mycket? Therese har en helt annan betydligt ljusare bild av sin excentriska danska mormor, och nu känner hon sig mycket ensam i sin sorg… Och så börjar ”Arseniktornet” av Anne B Ragde, som tydligen ska bygga på författarinnans egen familjs historia. Så vi får anta att Therese är hennes alter ego, men den största delen av romanen handlar om de tragedier som hände innan hon föddes… Ruby hade verkligen inte någon lycklig barndom. Föräldrarna grälade nästan varje dag, och modern gav ju henne skulden för att hon blev tvungen att avsluta sin karriär vid teatern. Livet som en vanlig hemmafru var inte något för den levnadsglada Malie, och hon lät sitt dåliga humör gå ut över både maken och barnen. Rubys uppväxt sammanföll även med Nazitysklands ockupation av Danmark, och hon var bästa vän med en judisk flicka… Så en dag träffade Ruby en norrman, och hon flyttade med honom till Oslo. Och det var ju också där, som hon kom att föda sin egen dotter Therese….

Och så fortsätter berättelsen ännu en generation bakåt i tiden, och jag tycker nog att Anne B Ragde kanske borde ha byggt upp romanen annorlunda. Det hade väl varit bäst att börja med de händelser, som ju ligger längst bort i tiden? Och att sedan beta sig framåt genom tiden? Men hur som helst… Mogens var en prästson, som beslöt sig för att bli porslinsmålare i stället för att gå i faderns fotspår. Under en resa till Norge började han göra skisser till en helt ny serie desserttallrikar, och nu hoppa-des han på att få en befordran… Hemma i Köpenhamn var Malie en vacker och skicklig revyartist. Alla män verkade ju avguda henne, och hennes karriär gick bara framåt. Men så blev hon med barn, och hennes dagar vid teatern måste snart ta slut… Men just då börjar också Mogens uppvakta Malie, och hon tar chansen att få bli gift. För han vill ju ha henne trots att hon väntar en annan mans barn… Så tar vi ännu ett hopp bakåt i tiden, så att vi kan få se hur Mogens och Malie hade det i barndomen. Mogens var yngst av fem bröder. Men det var ändå just honom, som fadern utsåg till sin efterträdare som präst. Men det var svårt för Mogens att intressera sig för alla lektioner i latin och bibelkunskap, för han ville hellre titta på vackra saker tillsammans med sin mor. Och en dag hände något hemskt, som fick honom att tappa sin gudstro… Malie var sina föräldrars enda barn, men hennes relation till dem var ändå dålig. Fadern förgrep sig på henne, och modern lät det ske i flera år. Och så var Malie inte mer än femton år gammal, när hon rymde hemifrån till Ruben och hans teaterspelande familj…

”Arseniktornet” är ju en berättelse om Danmarks historia under 1900-talet. Men den kommer även att handla om att besvikelser kan sitta kvar länge i själen, så att de kan påverka även oskyldiga barn. Och ja, jag måste ju erkänna att Anne B Ragde lyckades med att fånga detta. Men det är synd att så många av personerna i den här romanen är så otrevliga! Malie var en självisk människa, som kom att förakta sin make och stöta bort sina egna barn med sitt kalla sätt. Och hur mycket Ruby än spyr galla över sin mor, så får vi aningar om att hon själv inte var en mycket bättre mamma åt Therese. Så det är nog bara Therese och Mogens, som jag tycker någonsin framstår som sympatiska figurer. Anne B Ragde verkar också ha en slags förkärlek för att skildra det vidriga och det fula, precis som flera andra författare. Och det är ju också något, som man lätt kan få för mycket av. Men det är ändå inte så att jag ångrar att jag lyssnade på ”Arseniktornet” (för jäpp, jag lyssnade på den här romanen som ljudbok). Det finns mycket intressant att läsa (eller höra) om där. Men jag tror ändå inte att den kommer bli en av mina favoriter…

”Ödets hav” av Elisabet Nemert

Inbunden: Forum förlag, 2009
Pocket: Månpocket, 2010

Aurora Eken har allting, som någon flicka på 1300-talets Gotland kan önska sig. Hon fick en god uppväxt på den stora gården Hästnäs, där hon var älskad av både sina föräldrar och sina tre bröder. Men snart nog skall även hon få bekymmer… Det börjar med att hon gifter sig med Claus Pleskow, en rik handelsman från Lübeck som flyttat till Visby för att starta en filial till sin familjs företag där. Aurora vet ju redan från början att hon inte älskar Claus, men det verkar som att han i alla fall är en snäll man. Han låter ju henne hjälpa honom med att driva hans företag, vilket skulle vara helt otänk-bart för de flesta andra… Fast när de andra borgarfruarna i staden begriper att Aurora är annorlunda, så blir hon snart utesluten ur deras gemenskap. Men hon får i stället en verklig vän i Elin Persdotter, en av husets pigor. Elin förlorade sin familj i digerdöden och är lycklig över sitt arbete i ett rikt hus, särskilt sedan Aurora har blivit hennes husmor och erbjuder henne en vänskap över klassgränserna. Men livet kan vara mycket hårt för denna tids kvinnor, och en dag måste Aurora skicka Elin bort till säkerheten på Hästnäs. Sedan kommer dessutom Valdemar Atterdag från Danmark för att ta Gotland från Sverige, och då samlas männen på ön för att försvara sina hem. Kriget slutar dock bara med en katastrof för de människor, som inte har turen att befinna sig innanför Visbys trygga stadsmurar…

Aurora förlorar på ett par dagar nästan hela sin familj och drabbas mycket hårt av krigets alla fasor. Hennes yngste bror Tomas är ensam kvar som manligt stöd åt henne i en hård värld, där det är svårt för kvinnor att styra sina egna liv. Men han gör också allt för att hjälpa sin syster med det han kan, samtidigt som han tar över driften av det krigssargade Hästnäs och planerar att gifta sig med Elin. Men så kommer Claus vidrige bror Gerhard från Lübeck för att kräva Aurora som sin nya hustru… Aurora måste till slut fly över havet till Novgorod i Ryssland, där hennes farbror Gudmund bor och har blivit en rik handelsman. Och nu verkar det som att livet ska börja ordna upp sig för henne igen. Hon hjälper sin farbror med hans handelsföretag och kämpar för stadens utsatta kvinnors rättigheter. Men det finns fortfarande problem kvar för Aurora att lösa, trots att hennes liv ser ut att vara mycket bättre än många andras. Fast det är också nu i sin nya hemstad Novgorod, som hon till slut kommer få möta den stora kärleken…

”Sunnanäng” av Astrid Lindgren

Utgiven: Rabén & Sjögren, 1959

Några av mina läsare kanske minns att jag skrev att Astrid Lindgren var en utmärkt rolig författare. ”Karlsson på taket” var kanske hennes komiska höjdpunkt, men även dystrare berättelser som ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” hade ett par roliga stunder. Fast nu skall vi prata om ett stort undantag från det, nämligen novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Den här boken innehåller fyra olika berättelser, som alla för oss tillbaka till vad Astrid kallade ”fattigdomens dagar”. Hon menade ju med största sannolikhet 1800-talet, och det var ju bara fattiga som behövde lida på den här tiden. Jo jo, säg det till Beatrice Löwenström i ”Överenskommelser”. Jag kan behöva ett rått skratt ibland! Allvarligt talat är dock novellerna i just ”Sunnanäng” mycket sorgliga och/eller ruskiga, särskilt då man tänker på att de skrevs för barn. Och även om jag själv satt och ryste, när jag lyssnade på i alla fall de två första när jag var liten, så vet jag inte när jag ska våga läsa dem för min lilla systerdotter. Jag tror faktiskt att hennes mamma ska få bestämma när hon är gammal nog för dem, så slipper jag ta på mig ansvaret… Förutom att de fyra novellerna alltså alla utspelar sig på ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två olika världar i alla fyra. Vi börjar i en stenhård realism med sjukdom och död. Men så börjar sagans värld dyka upp i det hela, på gott och ont…

”Röd måne” av Elisabet Nemert

Inbunden: Forum förlag, 2013
Pocket: Pocketförlaget, 2014

Under en iskall kväll i november 1626 hittar läkekvinnan Ingrid Ingmarsdotter ett litet nyfött barn, som har lämnats ensam i en vägkorsning. Ingrid bestämmer sig genast för att adoptera flickan som sin dotter. Hon får heta Indra, och Ingrid lär henne allt hon kan om växternas läkande egenskaper… Men de lever tyvärr i en mycket hård tid. Gustav II Adolf är en stor härförare i kriget nere i Europa, men det gör också att allt fler unga män måste bli soldater. Många av dem kommer aldrig mer hem, och även de överlevande har ofta både fysiska och psykiska skador. Ingrid är gift med Karl, som har blivit fältskär i kriget. Tyvärr så hinner han bara träffa Indra två gånger innan olyckan är framme… Hemma i Sverige lider folk svårt av bristen på männens arbetskraft, och tron på troll och häxor kan också få riktigt hemska följder. Det blir alltså lätt för Karls giriga syster Ylva att utnyttja folk rädsla för det som är annorlunda, och det står ju i den stränga lagboken att en ”trollkona” inte ska få leva… Tack vare hjälp från ett fåtal vänner kommer Indra ensam undan Ylvas hat och häxjakten i bygden, men hon måste smugglas till säkerhet i Stockholm. Hon är fortfarande bara ett barn när det här sker, men hon svär på att hon en dag skall återvända till Skoklosters socken. Och när den dagen kommer, så skall hon kräva Ingrids gård Näs som sin…

Drottning Kristina föddes samma år som Indra, men hon får naturligtvis leva ett helt annat slags liv. Fast inte heller hon har det alltid så roligt. För hennes far stupade när hon endast var sex år gammal, och hon lyckades tyvärr aldrig komma sin mor nära. Men nu har ju Kristina i alla fall blivit myndig, så nu får hon väl åtminstone bestämma över sitt liv själv? Nej, inte riktigt. För hon måste fortfaran-de hålla sin stora dröm hemlig… Samtidigt har även Indra vuxit upp till en ung kvinna. Hon arbetar som läkekvinna bland Stockholms många fattiga, men hon är också mycket vacker och har ett antal förbindelser med unga adelsmän. Och det blir nästan hennes fall, när en före detta älskare försöker hämnas på henne… Men det finns ju även goda människor, som kommer att lägga märke till Indra. En dag så träffar hon självaste drottning Kristina, och så blir hon snart kallad till det förnäma hovet. Och det är ju också i den vevan, som Indra för första gången får träffa juristen Andreas Stiernhöök. Han får henne fri från ett fängelsestraff, och sedan den dagen växer känslorna mellan dem allt mer. Men hur ska Indra våga lita på en man igen? Och vill någon man i 1600-talets Sverige ha en hustru, som har en egen karriär? Men medan Indra funderar på det, så sker något otroligt. Hon har ju redan fått bli drottningens livsmedikus, men en dag så blir hon dessutom adlad. Plötsligt är hon inte längre Indra Ingridsdotter, utan en fin dam vid namn Indra Stiernfalk. Så nu har det äntligen dags för henne att återvända till Skoklosters socken, så att hon kan bryta den onda Ylvas makt…

”Rasmus på luffen” av Astrid Lindgren

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1956

Rasmus är nio år gammal och föräldralös, så han måste bo på ett barnhem. Tiden är någon gång på tidigt 1900-tal, och för de flesta barnhemsbarn innebär framtiden att de skall bli drängar och pigor. Så det är självklart för fröken Hök, föreståndarinnan på barnhemmet Västerhaga, att barnen får lära sig hur man arbetar. Men hon kan inte förstå hur viktigt det är att även föräldralösa barn ska få leka, eller hur det kan svida när de ser att andra barn går till sjön och badar medan de måste kupa potatis. Alla barnen på Västerhaga drömmer om att det omöjliga skall ske en dag: att någon skall komma dit och välja ut just honom eller henne till sitt adoptivbarn. Fast det finns nog ingen, som drömmer om det mer än vad Rasmus gör. Men vad gör en pojke med rakt hår, när det är som att alla tänkbara föräldrar vill ha flickor med lockigt hår? Efter en dag när allt bara gått fel, fattar han till sist ett beslut: han skall rymma bort från barnhemmet för att själv leta upp ett par föräldrar… Mitt i sommarnatten ger han sig av, ensam och frusen och trött. Ingen vet hur det hade gått, om Rasmus inte hade råkat träffa på luffaren Paradis-Oskar. Han kallar sig ”Guds rätte gök” och sjunger och spelar på dragspel. Rasmus tycker om Oskar redan från början, och de första dagarna är det bara härligt att gå på luffen med honom. Men det finns också faror på vägen, som de blir tvungna att ta sig genom…

”En riktig människa” av Gunilla Gerland

Inbunden: Cura förlag, 1996
Häftad: Studentlitteratur AB, 2010

Ingen kan ju tro någonting annat än att Gunilla får en god uppväxt i den fina Stockholmsförorten. Men riktigt så bra är det ändå inte. Ingen verkar ju förstå sig på Gunilla, och de vuxna runt henne, alla från hennes egna föräldrar till lärarna i skolan, verkar bara se henne som ”lat” och ”trotsig”. Hon har ingen aning om hur hon ska kunna leka med andra barn, utom med sin storasyster Kerstin. Det är nog också Kerstin, som är den första som börjar förstå att hennes lillasyster inte är ”normal”. Det är ju bara konstigt nog så att de vuxna inte vill låtsas om att det är så… Gunilla kan till skillnad från sin perfekta syster inte få några kompisar, för hon är oftast till och med livrädd för andra barn. Utan i stället blir hon mobbad av olika skolkamrater, som snabbt märker när någon är annorlunda… Kerstin får dessutom mindre och mindre tid med sin lillasyster, så hon blir nu också allt mer ensam. Gunilla börjar till och med undra om det kan vara något fel på henne. Men när hon frågar de vuxna om detta, så är det som att de aldrig kan ta hennes funderingar på allvar. För det syns faktiskt inget fel på henne, och då blir det mycket lättare för dem att bara tro att hon råkar vara ”besvärlig” ibland. Men samtidigt börjar Gunilla märka att de vuxna får allt mindre tålamod med alla hennes egenheter. För det krävs nu att hon ska kunna så mycket småsaker, som det är svårt för henne att lära sig…

Och hennes liv blir ju också bara allt värre. För hennes föräldrar bråkar ju mer och mer tills pappan lämnar familjen, och mamman blir mer och mer beroende av alkohol och tabletter. Och så fort som den normala systern Kerstin har tagit studenten, så åker hon till Italien för att komma bort från den trasiga familjen. Och då lämnas Gunilla, som själv bara är sexton år, ensam med sin sjuka mamma… Gunilla kommer på högstadiet in i ett pundargäng, där hon blir introducerad in i allt tyngre droger. Men det är ju också bara bland dem, som hon med sitt trasiga liv kan hitta någon slags gemenskap. Och i skolan sticker Gunilla allt mer ut med sin udda klädstil och attityd, samtidigt som lärarna inte kan fatta hur hon kan få högsta betyg i ett fåtal ämnen, när hon knappast ens får godkänt i de andra. Så fast hon alltså är duktig på somliga saker, så beslutar hon sig nu för att inte börja på gymnasiet… Och som en fortsättning på sin olyckliga barndom, så börjar hon ett trasigt vuxenliv med droger och misslyckade förhållanden. Först tar hon ett jobb på ett daghem och sedan ett på ett ålderdomshem. Hon läser in flera olika gymnasieämnen på komvux, sedan läser hon också spanska på en högskola. Men det är som om allt bara känns lönlöst, och så till slut orkar hon inte längre och blir sjukskriven för depression… Gunilla har inte kunnat släppa tanken på att något ändå skulle vara fel med henne, så hon slutar aldrig söka genom böcker om psykologi och medicin på biblioteket. Och en dag hittar hon också den rätta boken. Och så till slut kan hon få sin diagnos: högfungerande autism…

Gunilla Gerland, född 1963 i Stockholm, gjorde sin debut som författare 1996 med sin självbiografi ”En riktig människa”. Den firar med andra ord sitt 20-årsjubileum i år. Där får vi en smärtsam bild av hur lite kunskap folk har haft om ”osynliga” handikapp, och det bara för några årtionden sedan. Gunilla har också skrivit andra böcker, hållit föreläsningar, gjort debattinlägg och talat på radio om detta ämne…

 

Topp 10: Mina favoritförfattare

Nu kommer jag att göra ett lite annorlunda inlägg, med en lista över tio av mina favoritförfattare. Men för att göra detta enkelt och smidigt, så är listan begränsad till sådana som redan blivit nämnda här på min blogg.

1: Astrid Lindgren (1907 – 2002)
Jag tror inte att jag behöver säga så mycket om den svenska barnlitteraturens drottning, annat än att jag har två till recensioner av hennes böcker planerade.

2: Vibeke Olsson (född 1958)
Numera tycker jag nästan att hon är för brutal för min smak, men hon är trots detta en av mina stora förebilder som författare. Hennes romaner om Romarriket är på flera sätt unika i världslitteraturen.

3: Jan Guillou (född 1944)
Jag tyckte framför allt om trilogin om Arn och Cecilia på korstågens tid. Men jag vill också rekommendera den självbiografiska ”Ondskan”, samt hans science fiction-roman ”Gudarnas berg”.

4: Simona Ahrnstedt (född 1967)
Det är nog en kamp i motvind att göra den föraktade romance-genren mer rumsren. Men det har inte hindrat Simona från att göra ett försök, och det är uppfriskande att se en svensk version av genren.

5: Georges Remi (1907 – 1983)
Eller egentligen är han kändare under sin pseudonym Hergé. Men hur som helst var han far till den belgiska seriekonsten, framför allt med ”Tintins äventyr”, men även med andra mindre kända serier.

6: Margit Söderholm (1905 – 1986)
Låt mig bara säga att jag älskar hennes ”Driver dagg, faller regn”. Men hon skrev så klart även flera andra romaner, som jag förhoppningsvis kan återkomma till en vacker dag.

7: Lena Kallenberg (född 1950)
En av de bättre skildrarna vi har idag av hur livet i Stockholm på 1800-talet kan ha varit, inte minst för de utsatta flickorna och kvinnorna i arbetarklassen.

8: Elisabet Nemert (född 1950)
En av de intressantaste författarna i dagens Sverige, om ni frågar mig. Hon har nu hunnit skriva en hel rad historiska romaner, som utspelar sig i många olika länder och under många olika tidsåldrar.

9: Alice Lyttkens (1897 – 1991)
En av sin tids bättre skildrare av ”finare” familjers liv på 1700-talet, 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tyngdpunkten ligger på kvinnornas situation, som inte var så god alla gånger ens i de rikare kretsarna.

10: Maj Samzelius (1917 – 2015)
En av de författare, som bäst har kunnat förklara sambandet mellan stjärnhimlen och gamla sagor. Hon berättar i fyra böcker om de grekiska sagorna, och i tre andra om nordiska och baltiska sagor.

 

”Ett ljus i mörkret” av Agneta Sjödin

Inbunden: Forum förlag, 2009
Pocket: Månpocket, 2010

Det är tydligt redan när hon är nyfödd att det är något speciellt med Lucia. Och ju äldre hon blir, desto fler människor är det som förstår detta… Lucia är det enda barnet i en rik skeppsredarfamilj i staden Syracusa på Sicilien. Även efter att hennes älskade far Antonius plötsligt dör i förtid, så får hon ju fortsätta leva ett liv i trygghet och välstånd. Men genom sin mor Eutychia och deras trogna tjänare Tobuk och Nomi blir Lucia kristen, fastän det ännu kan vara farligt att tillhöra den ”sekten”. Och hon är olik de flesta andra i sin samhällsklass, för hon vill ju ändra på hur allting är. Lucia vill förbättra situationen för fattiga och slavar, och att kvinnorna ska bli mer jämställda med männen. Men det är obegripligt för hennes känslokalla och högfärdiga farmor Alessia. Hon vill ju att hennes sondotter bara skall tänka på att gifta sig rikt och bevara familjens rykte. Enligt henne är det ju bara galenskaper att bry sig om de fattiga, eller att överhuvudtaget vara kristen… Men inget kan hindra den allt självsäkrare Lucia från att göra vad hon vill, även om det är Alessia som försörjer familjen. Och så finner Lucia sitt livs kärlek i Emmanuel, som har kommit till Syrakusa från Caesarea i Palestina för att studera till präst. Men det visar sig tyvärr att han redan har en fästmö, och en dag måste han också lämna Lucia och åka tillbaka till sin hemstad…

Lucia har inte ens hunnit smälta sin sorg innan Alessia kommer till henne med en fasansfull nyhet: Hon har nu hittat en fästman åt henne! Marcus är förvisso minst dubbelt så gammal som Lucia och har nyss blivit änkeman, men Alessia tycker inte att det ska spela någon roll. Han är ju mycket rik, och det är naturligtvis huvudsaken för henne. Men när Lucia får höra om hur grym Marcus kan vara mot kvinnor, så vet hon säkert att hon inte kan lyda sin farmor. Så i stället ger bort en stor del av sin hemgift till de fattiga, och hon avger till och med ett kyskhetslöfte… Men det räcker inte för att den avskyvärde Marcus ska ge upp. För nu har han ju bestämt sig för att han måste ha den vackra Lucia! Och om hon inte vill gifta sig med honom, så vet han ju ett sätt att få henne ändå. Frågan är bara om hennes kristna tro och hennes frihet är viktigare för henne än hennes liv… Sankta Lucia ska ha levt under de sista förföljelserna mot de kristna i Romarriket. Legenden säger att hon dog 13:e december år 304, och hon blev ju sedermera ett helgon. Och här i Sverige fick hon ge namn åt ljusdrottningen, som vi brukar fira på hennes dödsdag varje år… Den här romanen bygger på de legender, som folk har berättat om henne i hundratals år. Det är ju idag mycket svårt att säga vad som är sant eller inte, eller om Lucia överhuvudtaget ens har funnits i verkligheten. Agneta valde också att inte ta med en otäck del av legenderna, där hon sticker ut sina ögon för att undkomma en friare. Men i stort sett är det här en realistisk berättelse om hur livet kan ha varit där och då, på Sicilien för 1700 år sedan…

Agneta Sjödin (född den 20:e juli 1967) är nog mest känd som programledare på TV4. Men nu är hon också författare. Hennes första bok, ”Vändpunkter: människor som vågat möta livet”, kom ut redan 2005. ”Ett ljus i mörkret” blev hennes fjärde bok och kom ut 2009… Jag har ännu inte hunnit läsa någon mer bok av henne, men jag måste säga att åtminstone ”Ett ljus i mörkret” påminner mig starkt om Elisabet Nemerts olika romaner. Vi har ju blandningen mellan en fluffig andlighet och en brutal realism, som vissa kan ha lite svårt för. För ja, även här vill nämligen en helt annan värld göra sig påmind ibland. Vi har ju också den underbara hjältinnan, som är så vacker och så intelligent och kämpar så mot alla orättvisor. Agneta gör till och med samma misstag, som Elisabet gjorde i ”Bortom stjärnan”. De verkar ju båda två tro att de antika romarna hade efternamn, som folk har numera, fast det inte alls var på det viset. Dessutom påminner också den onde Marcus i ”Ett ljus i mörkret” om huvudpersonen Auroras vidrige svåger Gerhard i Elisabets ”Ödets hav”. Agneta ger dock Lucia ett helt annat slags ”lyckligt” slut än det, som man brukar finna i Elisabets romaner… Jag har som sagt inte hunnit återvända till Agnetas författarskap ännu. Men jag hoppas ju att jag skall få göra det en dag, precis som jag då och då har fått återvända till Elisabet. För jag vet nu att Agneta har skrivit minst två ytterligare romaner, som låter som att jag borde gilla dem…