Jan Guillou på riddarnas tid

tempelriddaren

”Vägen till Jerusalem”: Norstedts förlag, 1998
”Tempelriddaren”: Norstedts förlag, 1999
”Riket vid vägens slut”: Piratförlaget, 2000
”Arvet efter Arn”: Piratförlaget, 2001

Jan Guillou var redan en mycket känd författare, när han vid slutet av 1990-talet påbörjade ett ambitiöst projekt. Alldeles i början var hans främsta mål att skildra motsättningarna mellan väst och öst, att få ett svar på hur mycket som har förändrats mellan kristna och muslimer sedan korstågens tid. Men fanns det några svenska korsfarare? Det finns ju inga skriftliga belägg för att det har gjort det. Men om det ändå fanns en svensk tempelriddare, vem kan då han ha varit? Kan en sådan person ha funnits i verkligheten utan att ha lämnat några spår efter sig? Snart så visade det sig också att medan korstågen utkämpades borta i Israel, så pågick det även viktiga saker här i Sverige. Det var en svår tid för många, då två olika ätter slogs om kungamakten. Men det var också under just den här tiden, som vi kunde börja tala om ett enat Sverige… ”Vägen till Jerusalem” handlar om Arn Magnusson, eller egentligen om hans barndom och ungdom. Han föds år 1150 som den andre sonen i en mäktig familj i Västergötland. Men när han som genom ett mirakel överlever en olycka, så ser hans föräldrar det som sin plikt att skänka honom till Guds tjänst. Arn får bo hos munkarna i Varnhems kloster, som lär honom alla möjliga färdigheter inom olika områden. Men när han till slut börjar bli vuxen, så är det dags för honom att återse sin familj och lära känna världen utanför klostermurarna…

Och till en början går det bra för Arn, som till och med blir känd som en mycket skicklig krigare. Men det gör också att hamnar mitt i kampen mellan Eriksätten och Sverkerätten om kungamakten. Arns familj hör till en tredje mäktig ätt, folkungarna. De har nu valt att ställa sig på Eriksättens sida, och när det blir känt att Arn är bäste vän till Knut Eriksson, Eriksätten tronföljare, så blir det ju brått för Sverkerätten att få honom ur vägen. Och de lyckas nästan också med det tack vare två systrar… Katarina var ju bara ett ödesdigert misstag för Arn, som han bara var med enda natt när han var full. Däremot blir hennes syster Cecilia hans livs stora kärlek. Men när Katarina får veta att Cecilia skall gifta sig med Arn, gör hon i sin avundsjuka något mycket fult. För nu avslöjar hon att Arn också har legat med henne den där gången, och det visar sig att hennes intrig går precis som hon tänkt sig det. För det råkar vara så att Sverkerätten har flera medlemmar, som sitter på höga poster inom kyrkan. Och det är enligt dem en svår synd att ligga med två systrar, så nu måste Arn också straffas därefter. Han blir dömd till att resa till Det heliga landet och kriga mot saracenerna där borta i hela tjugo år! Cecilia får ett lika hårt straff, fastän hon inte hade vetat om vad Arn hade gjort med hennes syster. Men hon ska i stället tillbringa tjugo år som botgörare som fånge hos nunnorna i klostret Gudhem… ”Tempelriddaren” är den andra delen i serien. Den handlar om de många år, som de båda älskande är åtskilda. Men de har lovat varandra att de ska återförenas när deras långa botgöringstid är slut…

Arn gör naturligtvis en strålande karriär som tempelriddare. Han är dessutom en av de få, som vill förstå sig på fienden. Han lär sig till och med arabiska och zzzz… Förlåt! Men kapitlen som handlar om Arn i Det heliga landet är de tråkigaste i serien, om någon skulle fråga mig. Jag vet ju att det var just detta, som Jan först och främst ville skriva om från början. Men nej, det var ju inte så intressant för mig. Kanske jag tycker att dessa kapitel är för ”grabbiga”? För de handlar främst om olika krig, fördrag och sådana saker. Dessutom känns det inte fullt realistiskt att Arn ska vara så förstående för en helt annan kultur. Men det finns en mycket gripande scen, där han måste avliva sin älskade häst sedan den blivit skadad… Fast det är ju mycket intressantare för mig att få följa Cecilia, kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i en utsatt kvinnas situation. Hennes son Magnus tas ju ifrån henne redan vid födseln, och dessutom har den elaka abbedissan Moder Rikissa utsett just henne till offret för sitt hat. Cecilia får dock också en vän för livet som ersättning för hennes svekfulla syster. Hon kan till och med ge henne en ny tro på att alla inte har glömt henne… Denna väninna heter även hon Cecilia (!), och hon blir så småningom landets nya drottning och får därmed ett stort inflytande. Så nu kan den olycksdrabbade Cecilia Algotsdotter få det lättare under resten av sin botgöringstid, och hon blir till slut förflyttad till ett annat kloster, Riseberga, där hon får slippa från Moder Rikissa. Och hon vägrar släppa drömmen om att Arn ska komma tillbaka till henne en dag…

Den tredje delen i serien (”Riket vid vägens slut”) börjar också med att detta otroliga verkligen sker. Arn har kommit tillbaka till Västergötland! Men det politiska läget är tyvärr lika känsligt som förr. Så det är först efter att både drottningen och ärkebiskopen lägger sig i, som det blir möjligt för Arn och Cecilia att gifta sig med varandra. De bosätter sig så på gården Forsvik. Där får de ett till barn, dottern Alde. Men lugnet och ron kan inte bli så långvariga, när de två ätterna aldrig kan sluta slåss om kungamakten. Och sedan kung Knut Eriksson dött, så kan Sverker Karlsson stiga upp på tronen. Men han bryter snart mot alla överenskommelser, för han vet att han får hjälp av släkten i Danmark. Så blir det inbördeskrig, och Arn som nu är i sextioårsåldern måste för sista gången leda en armé… Sedan har vi också ”Arvet efter Arn”, som handlar om Arns och Cecilias sonson Birger Magnusson. Han vill fortsätta sin farfars arbete med att bygga upp ett rike, där rättvisa och lag och ordning skall råda för alla. Och han kommer ju också att göra mycket för det land, som kom att få heta Sverige… Arn och Birger har bägge två kritiserats för att de är alltför duktiga och felfria, som övermänniskor. Men jag tycker inte att det stämmer. För på samma sätt som Arn gjorde ett stort misstag när han låg med Katarina, så gör ju Birger ett när han aldrig gifter sig med en kvinna som han får tre barn med. Utan han gifter sig i stället med kungens syster och får tre barn även med henne. Så jag tycker inte alls att de är så perfekta…

Vi måste ju också komma ihåg att Birger Magnusson egentligen är en historisk person, som vi bäst känner som Birger Jarl. Det rör sig alltså om någon, som ju har funnits på riktigt och faktiskt verkar ha varit en mycket kompetent människa. Så det är väl då inte så konstigt om en skönlitterär version av honom är det också ? Jan Guillou var förresten bra på att få in historiska personer i denna serie. Birger Brosa är ett exempel (även om han i verkligheten var farbror till Birger Jarl, medan han i de här böckerna i stället var farbror till Arn), och även de många kungarna måste ju kunna räknas dit… Till och med Arn själv kan ses som en blandning av flera personer, vars namn vi inte längre känner. Till exempel finns det en bild av en tempelriddare ovanför porten i Forshems kyrka i Västergötland, trots att vi inte känner till namnet på någon tempelriddare från Norden. Och det fanns visst också en Cecilia Rosa, som på den här tiden var härskarinna på Forsvik. Hon fick på samma sätt bli en inspiration till den här seriens kvinnliga huvudperson, som i romanerna kallades ”Cecilia Rosa” på grund av hennes röda hår. (Man ville ju kunna skilja henne från hennes blonda väninna med samma namn, som i stället kallades ”Cecilia Blanka”.)

Annonser

”Marias barn” av Cecil Bödker

marias-barn-drengen1

”Marias barn: pojken”: Rabén & Sjögren, 1983
”Marias barn: mannen”: Rabén & Sjögren, 1984

Det är inte alltid så roligt att vara utvald. Och det får den unga Maria verkligen veta efter den dag, då en mystisk främling plötsligt står framför henne och säger att hon ska bli mor till ett heligt barn. Ända fram till dess var hon bara en helt vanlig flicka i den lilla staden Nazaret i provinsen Galiléen. Men nu händer det en massa saker… Det börjar med att hennes föräldrar genast blir oroliga när hon försöker tala om sina upplevelser. Har hon bara fått en feber och drömt om den där främlingen och att hon skall föda ett barn? Eller talar hon verkligen sanning, och hur skall det i så fall gå för henne? Dessutom gör Marias far misstaget att gå mitt under middagshettan för att tala ut med Josef, som är hennes trolovade. Snart nog märker Marias mor att kvinnorna i staden har börjat skvallra om dem… Detta slutar med att Maria skickas till sin släkting Elisabet nere i Judéen, hon som även hon har fått bli med barn genom ett mirakel… Det verkar som att allt ska gå bra för Maria, för Josef har bestämt sig för att trots allt inte förskjuta henne. Men så blir de tvungna att ta sig ner till Betlehem i Judéen för att bli skrattskrivna. Och det är medan de är där, som det blir dags för Maria att föda sitt barn. Den lille pojken får namnet Jesus. Han ser ut som vilket nyfött barn som helst, vilket blir en lättnad för familjen. Men det visar sig ändå att allt det märkliga kring Jesus bara har börjat…

Fast sedan går ändå åren, och en efter en av Marias barn blir ju vuxen. Jesus blir en duktig snickare, som Josef och sina yngre bröder. Maria har dock jämt oroat sig mest för honom, fast han är äldst av hennes barn. Folket i Nazaret har aldrig glömt skvallret om att han skulle ha ett mystiskt ursprung, och det är ju också konstigt att han inte verkar vilja gifta sig. Så nej, han är nog inte riktigt som alla andra i den lilla staden. Fast i stort sett har det väl gått bra även för Jesus, och Maria försöker trösta sig med att komma ihåg det. Men en dag reser han ner till öknen för att få träffa sin kusin Johannes, han som har gått och blivit profet. Och sedan blir ju inget längre som det varit… Maria kan omöjligt begripa sig på vad hennes son håller på med. Kan det vara sant att han botar sjuka och till och med uppväcker döda? Vad är det för en konstig ny lära, som han börjat predika för alla som vill höra på? Och hur kan det komma sig att folk lämnar allt för att följa honom? Maria har ingen aning om vad hon skall tro om allt det här, och hon blir mycket sårad när Jesus inte längre verkar vilja kännas vid henne och sina bröder. Men när hennes yngsta dotter vill börja följa med Jesus på hans vandringar, så blir det ännu värre än tidigare. För det kan väl inte vara lämpligt att en ung flicka vandrar runt på vägarna på det där viset? Och alla vet vad det är för slags människor, som väljer att följa med Jesus! Men en dag rymmer hon bort till sin märklige bror. Fast i Jerusalem får Maria åter träffa sin dotter. Och tillsammans får de uppleva den hemska korsfästelsen, men även den underbara uppståndelsen…

Cecil Bödker (född 27:e mars 1927 i Fredericia på Jylland) är en dansk författarinna, som är något mer känd hemma i Danmark än här i Sverige. Och när SVT skulle gå åratal av önskemål till mötes och göra en julkalender, som handlade om bakgrunden till varför kristna firar jul, valde man Cecils böcker om Jesus och hans mor som manus. Tyvärr hade någon missat att de här böckerna är skrivna för tonåringar, och inte för barn. Kritiken blev minst sagt hård, och det har nu gått mer än trettio år utan att någon har gjort en ny svensk julkalender om Jesus. (Danskarna har dock sin betydligt populärare ”Jesus och Josefine” från 2003, som även har gått på SVT.) Men om man kan bortse från att ungdomsromaner nog inte passar som manus till en julkalender, så tycker jag att kritiken är orättvis. Jag kan ju inte göra annat än berömma Cecil Bödkers arbete med att skriva en berättelse, som för all del bygger på Nya testamentet, men den låter oss även få veta hur allting måste ha varit där och då, i Israel och Egypten för två tusen år sedan. Julkalendern 1987 har som sagt fått ett jättedåligt rykte. Och den är också en av de få julkalendrarna från de sista fyrtio åren, som inte har getts ut på DVD. Men vi har i alla fall fått boken ”Maria från Nasaret”. Texten i den är egentligen bara en förkortad version av Cecils roman ”Marias barn: Pojken”. Men där finns också många av de fina teckningar, som gjordes till julkalendern av konstnären Bengt Arne Runnerström. Och det är svårt att hitta dem någon annanstans, såvida inte SVT äntligen publicerar julkalendern på DVD eller Öppet Arkiv…

”Det är saligt att samla citron” av Birgitta Rudberg

foto-0086

Utgiven: Libris bokförlag, 2003

Det var ju länge självklart att barn skulle lära sig olika psalmer och även andra slags andliga sånger, så väl hemma som i söndagsskolan och i den vanliga skolan. Men även de yngre generationerna har ibland lärt sig vissa religiösa sånger, särskilt om det snart är dags för jul eller påsk eller midsommar. Det tokiga är bara att det är så vanligt att barn missuppfattar texterna. Man kan så lätt höra lite fel, och de gamla psalmerna kan vara svåra att förstå även för vuxna. Trots det så blev Birgitta Rudberg, som växte upp i en prästfamilj och fick lära sig många psalmer redan som liten, överraskad av hur många svar hon fick på sin förfrågan, när hon ville göra en undersökning om det här. Det var så att det räckte till en hel bok! Naturligtvis har de flesta gjort sina missuppfattningar när de var mer eller mindre små, som det var väntat. Men det finns också med ett antal exempel från tonåringar i boken, och det är flera som hann bli vuxna innan de en dag plötsligt förstod att de hade sjungit fel i alla år! Medan vi läser boken får vi också lära oss lite historia om våra psalmböcker och psalmförfattare…Tre psalmer fick ett kapitel var: ”Gud som haver barnen kär” och ”Tryggare kan”, för de har varit flitigt sjungna för barn trots sitt ålderdomliga språk, och adventspsalmen ”Gläd dig, du Kristi brud”, där väl inget barn kan ha trott något annat än att vi av någon anledning ska bära hem vår konung…

Resten av boken är uppdelad i teman. Visste du till exempel hur många djur det finns i både psalmer och i andra texter? Barnen har i alla fall hittat kor, katter, hundar, hästar, grisar, hönor, fiskar, renar, harar, myror, rävar, lejonungar och tigrar. Och visst kan psalmer handla om mat! Barnen har ju hittat hela hallonland, och frukter som bananer och apelsiner. Men där finns också så mycket annat ätbart, som vetebröd och makaroner, pannkaka, godis, efterrätt, senap, spenat, marmelad, lever och gröt… Och vad menar man med ord som ”liter” och ”spis” och ”skänk”, när man sjunger dem i psalmerna? Kan en psalm handla om helt vardagliga hushållssysslor som städning och tvättning? Kan man hitta svordomar och slagsmål i psalmerna? Och är inte vissa av texterna lite väl skrämmande för barnen? Ofta kan de till och med handla om självaste döden, vilket både kan vara spännande och lite läskigt. Och är Jesus uppstoppad? Tydligen har oväntat många barn trott just det… Barnen har också alltid försökt göra de olika psalmerna mer begripliga på sitt eget sätt. Och då blir det kanske så att Jesus kommer med färjan, eller att Guds löften är osanna. Mantlar och palmblad förvandlas då till vantar och pelargoner, ”falska läror” till ”falska varor” och ”all min väg” till ”allmän väg”. Och för de små som endast hör på när andra sjunger, så är det inte heller alltid så lätt att förstå när ett ord slutar och nästa börjar. Då blir det plötsligt saligt att samla citron, eller så blir vi uppmanade till att lämna salt. Och det är väl inte så fel att tänka sig att Gud sitter bland stjärnorna?

Så får vi inte glömma bort alla namn, som gömmer sig i de olika texterna. Det är nog inte konstigt att ett så främmande ord som ”hosianna” har lett till missförstånd. Men det går även att hitta Signe, Helga, Allan, Hugo, Ville, Julius, Lena, Lotta, Hulda, Herman, Lisa, Tilde, Irene, Tage och Agnes. Och finns det figurer i psalmboken, som har så märkliga namn som Särdeles och Bejakar och Risa? Även en ganska lång rad efternamn finns med: Davidsson, Kvist, Berg, Gussander, Ahlén, Larsson och Eliasson… Men det är inte bara psalmer och andra andliga sånger, som ett barn kan missförstå. Man kan ju även missuppfatta texter från Bibeln och trosbekännelsen och så mycket annat, som de vuxna säger i kyrkan och på möten och i skolan och i söndagsskolan… Vi behöver ju inte tro på vad sångerna och texterna säger, för vi kan nog ändå alla känna igen oss i alla dessa barns olika tankar. Fast det är också så att den kristna tron länge var självklar för de flesta svenskar. Och vi får därmed se de gamla psalmerna som en del av vårt kulturarv, även om det är så att vi inte själva är troende. Barnen har tydligen också funnit mycket glädje i de olika sångerna, även om vissa har blivit ledsna och rädda i stället. Ofta beror de mer ångestfyllda exemplen bara på ett missförstånd. Men det är så att barn i många fall tyvärr inte frågar en vuxen om detta, och då blir det kanske också fel i flera år. Fast i stort sett har missuppfattningarna varit mer roliga än sorgliga, och allt mer går det upp för oss att ofta så har barnen inte haft så fel ändå…

”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz

51s4zcju41l

Utgiven i Sverige: 1898

Av alla de antika kulturerna verkar Romarriket vara den, som lockar oss moderna människor mest. Kan det vara så att vi känner igen oss i den här tidens människor, trots att de också var så olika oss? Fast vi kan se att det moderna intresset för Romarriket uppkom redan under rokokon på 1700-talet, och sedan på 1800-talet kom de första historiska romanerna om den här epoken i europeisk historia. Och nu ska vi prata om den av dem, som kom att bli allra mest berömd och framgångsrik på sin tid, även om till och med den nästan är bortglömd idag: ”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz från 1895. Ingen kan väl säga något annat än att Gaius Petronius lever ett gott liv. Han är ju också en rik adelsman i Rom på 60-talet e Kr, och hittills har han lyckats hålla sig kvar i kejsar Neros närmaste krets. Visserligen är det en balansgång att hålla den nyckfulle Nero nöjd, men det har fortfarande inte varit något problem för Petronius att klara av detta. Men en dag kommer hans systerson Marcus Vinicius hem från kriget mot partherna i öster, och han måste genast tala om för sin morbror om att han har blivit blixtförälskad. Föremålet för hans kärlek heter egentligen Callina, men hon kallas för ”Lygia” eftersom hon är en gisslan från folkslaget lygierna. Hon har blivit fosterdotter i en överklassfamilj i Rom, men Vinicius har fortfarande inte någon aning om att hon är kristen…

Till stor del går den här romanen ut på att skildra klyftan mellan dessa första kristna i Rom, som gör allt för att kunna leva ett dygdigt liv, och en allt mer dekadent överklass, som verkar som att de inte har några skrupler alls längre. Och just den här klyftan gör ju att Vinicius och Lygia får kämpa hårt för sin kärlek. Han vet ju inte något om hennes religion, eller att hennes fostermor har gjort allt för att kunna ge henne en skyddad uppväxt. Vinicius vill ju för all del gå till Lygias fosterföräldrar och fria till henne där, men han får tyvärr ett dåligt råd från Petronius. Eftersom hon råkar vara en gisslan från ett främmande land, så vill han inte att Vinicius ska behandla henne som en romersk flicka. Utan i stället bör hon hämtas till det kejserliga palatset, där han sedan kan få henne som en gåva av kejsar Nero. Lygia får i och för sig stöd av Acte, en av Neros före detta älskarinnor, som har blivit kristen i hemlighet, men den här tiden i kejsarens palats blir ändå mest som en mardröm för henne. Och när dessutom Vinicius blir berusad på en fest och skrämmer henne, så bestämmer hon sig för att fly… Vinicius blir nu besatt av att hitta Lygia igen, men han får ju även lära känna kristendomen. Han får till och med träffa apostlarna Petrus och Paulus. Man det är knappt att han och Lygia hinner reda ut sina missförstånd innan katastrofen kommer. En stor brand bryter ut i staden, och de kristna får skulden för olyckan. När till och med Lygia hamnar i fängelset, så blir det bråttom för Petronius och Vinicius att försöka befria henne därifrån…

Henryk Sienkiewicz (1846-1916) var en polsk författare, som annars mest skrev om Polens historia. Men det var ”Quo vadis”, som blev hans stora internationella framgång. (Fast till och med i den romanen kommer Lygia och hennes trotjänare Ursus från ett folkslag, som bodde i nuvarande Polen.) Sienkiewicz fick Nobelpriset i litteratur år 1905, och ”Quo vadis” har också blivit film flera gånger. Men för en modern läsare kan det finnas en del att kritisera i den här romanen. Det kan till exempel se ut som att alla de kristna är goda, medan alla de andra är onda. Vinicius måste ju också bli kristen innan han får Lygia. Och det kan nog få många människor idag att höja på ögonbrynen. Men det är faktiskt inte så svart eller vitt. Lygia blir faktiskt övertalad till att lämna Vinicius av en kristen präst, för han vill tydligen inte att hon skall få förlåta honom. Så där kan man se att kristna också kan göra fel ibland. Dessutom blir Petronius aldrig någonsin kristen, men trots det framställs han ändå som en till största delen god person. Då är det ju lite svårare att försvara vissa tendenser i romanen, som idag skulle kallas antisemitiska. Både den onda kejsarinnan Poppaea och skurken Chilon har kopplingar till judendomen, och de får hjälp av några rabbiner med att skylla branden på de kristna. Men redan i filminspelningen från 1951 lyckades man ju faktiskt trolla bort de här anspelningarna… Till en stor del påminner ju ”Quo vadis” också mycket om Vibeke Olssons romaner om Romarriket, trots att de skrevs betydligt senare. Det verkar som att båda författarna alltså gjorde sin research…

”Catrin Ambrosia” av Alice Lyttkens

catrin-ambrosia

”På villostig”: Albert Bonniers förlag, 1963
”Skuggspel i natten”: Albert Bonniers förlag, 1964
”Hasard med guldmynt”: Albert Bonniers förlag, 1965
”Den venetianska spegeln”: Albert Bonniers förlag, 1966
”Livet är ett vågespel”: Albert Bonniers förlag, 1967
”Vårens tid är inne”: Albert Bonniers förlag, 1968

Hon växer upp på en hårdare tid, då det ännu finns mycket kvar att ändra på i det svenska samhället. Kvinnor har ju knappt alls några rättigheter, och pojkars utbildning anses vara viktigare än flickors. Men nu råkar hon vara det enda barnet till en professor vid Uppsala universitet, och det är väl delvis därför hon blir annorlunda än de flesta andra flickor. För hon får faktiskt en ovanligt god utbildning, det ser hennes far till. Och han brukar till och med undervisa henne själv ibland. Det kanske är sant att han inte kan se alla hennes behov, och hon tycker nog att han bryr sig för mycket om sitt arbete. Men han är trots allt hennes enda trygghet i livet, då hon tidigt tappade sin mor. Och det är nog bara om man själv har upplevt något sådant, som det går att föreställa sig hur svårt det blir för henne när även hennes far dör… Och nu blir hon utlämnad till sin farbror i Stockholm, som hon knappt känner trots det nära släktskapet. Farbrodern har inte heller lust att ta hand om en ”bångstyrig” brorsdotter. Och hon får snart lära sig att hon trots allt fick leva som i en lycklig bubbla medan hennes far levde. För i ”den riktiga världen” finns det tydligen ingen plats för intelligenta och självständiga kvinnor. Nej, vacker och tystlåten ska man visst vara. För en kvinnas enda uppgift i den stolta borgarklassen verkar ju vara att behaga männen. Men kan hon kanske ändå finna kärleken och bli lycklig?

Nu är det lätt att tro att allt det här bara skulle kunna handla om en enda litterär figur. Men det kan otroligt nog ju handla om två stycken! Och det var riktigt märkligt för mig när jag upptäckte detta… Alice Lyttkens levde mellan 1897 och 1991, och på sin tid var hon en mycket produktiv författare. Framför allt kom hon att bli känd för de romanserier, som utspelar sig på 1700-talet och 1800-talet. Idag är hon inte särskilt omtalad längre, men jag fick ärva en av hennes romaner från min mormor, och sedan har jag hittat flera andra på second hand-affärer… Men jag tänkte inte så mycket på dem, förrän jag började läsa ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. För det var ju som om en klocka började ringa. Kunde det vara möjligt? Jag kastade mig över mina bokhyllor och grävde snart fram serien om Catrin Ambrosia, den som Alice Lyttkens skrev på 1960-talet. Och jo visst, jag hade rätt! Beatrice Löwenström, som är den otursdrabbade kvinnliga huvudpersonen i ”Överenskommelser”, hade här faktiskt en olyckssyster. Ja, man kan till och med säga att Catrin är Beatrices föregångare. Visserligen lever ju Catrin på 1780-talet, medan Beatrice lever på 1880-talet. Men det verkar för all del inte som att så mycket har förändrats under det här seklet. Kvinnornas ställning i samhället har knappast förbättrats, och den stora klyftan mellan de olika samhällsklasserna har inte blivit mindre. Men det är ändå bara ovanliga personer som Catrin och Beatrice, som ser alla orättvisor och vill försöka göra något åt detta…

Men de är tydligen ganska så olika varandra till utseendet. Catrin beskrivs ju som en blond skönhet, medan Beatrice är rödhårig och framställs som mer ”intressant” än vacker. Men de är å andra sidan båda två långa och smala… Catrin har kanske också lite mera tur i livet. För hon lyckas slippa undan en rad ovälkomna friare, och hennes farbror Niclas lär sig ju med tiden också att tycka om henne. Men även hon måste kämpa hårt för rätten att i någon mån få styra över sitt eget liv. Allting börjar med att hon flyr från sitt barndomshem i Uppsala, efter att hennes far och styvmor har beslutat att hon bör gifta sig. Men den som de har valt är en gammal man, som den unga Catrin tycker är vidrig och äcklig. Hon försöker ta sig till sin farbror i Stockholm utklädd till en yngling, och skvallret om detta oövertänkta tilltag ska förfölja henne i flera år. Hon får dock bo hos en avlägsen släkting och hans hustru en tid, innan hon återvänder till sin sjuke far i Uppsala. Men efter hans död kastas hon mellan olika hem, tills hon blir guvernant åt barnen i en grevefamilj. Dessutom verkar det ju alltid hända saker runt Catrin, och det är svårt för folk att förstå sig på varför hon inte vill bli gift. Fast jo, det vill hon bli egentligen. Men i så fall ska det vara av kärlek, och inte för att hon ska bli försörjd. Det är ju bara det att ”den rätte” dröjer så länge med att dyka upp… Till slut hade Alice Lyttkens skrivit sex böcker om Catrin. Och de är mycket intressanta också för att hon lyckades skriva dem på ett rätt så ålderdomligt språk, som tydligen ska vara tidstypiskt för just 1700-talet…

”Magdalena på Stjärneholm” av Inger Kullenberg

stjc3a4rneholm1

”Det var en gång… Magdalena på Stjärneholm”: Bonniers juniorförlag, 1981
”Hut går hem, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1983
”Skam den som ger sig, sa Magdalena”: Bonniers juniorförlag, 1991
”Flickan i trädet”: Bonniers juniorförlag, 1995

Ibland måste en bokälskare som jag fråga sig: Hur kan det vara så att vissa böcker och författare blir så kända, att till och med de som knappt har läst en enda bok i sitt liv känner till dem, samtidigt som andra aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar? Dessutom verkar det ju som att olika genrer får olika mycket uppmärksamhet. Ni har väl märkt att jag har snöat in mig på den historiska genren? Fantasy är nog nummer två på min lista, även om jag fortfarande inte har skrivit så mycket om den genren här på min blogg. Men det verkar ju som att svenska folkets favorit-genre nu för tiden råkar vara deckare, och de har väl aldrig lockat mig särskilt mycket (undantagen är de gamla klassikerna, som t ex Arthur Conan Doyle och Agatha Christie). Så i stort sett brukar historiska romaner väl inte sälja lika bra som deckarna, även om det förstås kommer ut flera böcker även i den genren varje år. Dessutom tror jag att barnböcker får mindre uppmärksamhet och säljer lite sämre än vuxenböcker. Och när det dessutom har gått ett antal år sedan boken gavs ut, så har ju intresset sjunkit ytterligare. Så har en bokserie alla de tre sakerna emot sig, då är det kanske inte heller så konstigt att den tyvärr har blivit nästan bortglömd. Men nu ska jag göra mitt för att påminna folk om fyra böcker, som jag tyckte mycket om som yngre, och det är Inger Kullenbergs serie om Magdalena på Stjärneholm…

Fröken Magdalena Stiernudd växer upp på herrgården Stjärneholm i mellan-Sverige på 1850-talet. Där finns ju också hennes föräldrar, hennes båda yngre bröder och en hel rad tjänare. Även om det aldrig sägs rakt ut i böckerna, så blir det tydligt för vuxna läsare att Magdalenas familj tillhör adeln. Och i mycket har ju hon och hennes bröder Fredrik och Wilhelm det bättre än de flesta andra barn. Men det är just det som Magdalena börjar fundera över. Hur kan det komma sig att vissa människor är finare än andra? Varför får hon och Fredrik ha en egen lärarinna, som de kallar för Mademoiselle, medan alla de andra barnen i trakten går i den vanliga byskolan? Magdalena kan inte förstå detta… Men det blir ännu värre när hon hör talas om vissa hemska orättvisor, som till råga på allt har skett helt nära henne. Och ja, här måste jag komma med min enda kritik mot dessa böcker: Att just de här historierna känns för hemska för att vara med i barnböcker. För en flicka drunknar när hon inte törs släppa taget om sin husmors fina täcke, och husbonden är bara arg för att täcket har blivit förstört. Sedan blir också en annan flicka misshandlad av sin husbonde, och hon får sedan dessutom blodförgiftning och dör. Och ja, ni får döma själva om detta låter som lämpligt för barn att höra eller inte… Men det finns även en annan historia i de två första böckerna, som jag undrar om den egentligen är så barnvänlig. Den handlar om fru Gunilla, som har fått spöka i Blå Gästrummet på Stjärneholm i hundra år. Och det är först när den tragiska sanningen om hennes liv kommer fram, som hon äntligen kan få vila i frid…

Det finns ju även mycket roligt i Magdalenas liv. Hon och Fredrik leker ibland med Pelle och Stina, rättarens barn. Och då och då kommer ju också kusinerna från Stockholm på besök till Stjärneholm. Men det är ju som att Magdalenas medkänsla för de utsatta bara växer med åren. Och när ett kalas i prostgården slutar med förskräckelse, bara för att den lille Wilhelm nödvändigtvis skulle följa med, så råkar Magdalena själv illa ut. Men hon måste ju försvara pigan Kajsa mot den elaka prostinnan! Sedan får hon också veta att Mademoiselle ska sluta som deras guvernant för att hon skall gifta sig, och nu får Magdalena och Fredrik en manlig lärare, en informator, i stället. Men det blir ju omöjligt för Magdalena att tåla magister Bredberg, särskilt efter hon fått veta vad han gjort med pigan Greta! Det är nog tur att Magdalena har fått en vän i Kristin, fast det ju egentligen bara är meningen att hon ska bli hennes kammarjungfru. Och i slutet av boken har faktiskt också en helt ny Magdalena fötts… På flera sätt påminner ju Magdalena på Stjärneholm om Astrid Lindgrens Madicken, som också hon är en flicka från en finare familj, men som ändå bryr sig om hur de fattigare människorna får ha det. Men det är som att Inger Kullenberg är än mer vågad än Astrid Lindgren om att beskriva otäckheter, särskilt när det ändå rör sig om barnböcker…

Den fjärde boken i denna serie, ”Flickan i trädet”, handlar inte om Magdalena, utan om Mia-Lena. Men hon är faktiskt dotter till Magdalenas gamla lärarinna, som nu har blivit prostinna och mor till tre egna barn. Och vi får ju återse flera av våra vänner från Stjärneholm, däribland Magdalena själv. Men mest får vi ju följa Mia-Lena och hennes familj, när de flyttar in i en främmande prostgård en liten bit från Stjärneholm… Mia-Lena får ju ofta känna sig ensam, medan hennes båda bröder David och Daniel jämt har varandra att leka med. Men hon är faktiskt en prostmamsell (för så kallade man prostars döttrar på den här tiden), så hon får vänja sig vid att hon är finare än de flesta andra flickor. Hennes mamma vill inte ens att hon skall börja i byskolan, förrän hennes pappa säger att det säkert ska gå bra. Men i skolan märker ju Mia-Lena snart att skolmamsellen gör skillnad på folk och folk, även bland sina egna elever. Där finns ju också storbondedottern Ida, som vill att hon och Mia-Lena skall bli vänner. Problemet är bara att Mia-Lena tycker bättre om den fattiga torparflickan Gertrud, och det blir ju Ida inte gladare över. Så en dag blir Gertrud anklagad för att ha stulit skolmamsellens fina brosch, men Mia-Lena ber då David och Daniel om hjälp med att få den skyldiga att erkänna… Borta på Stjärneholm rustar man till bröllop, för nu skall Magdalena gifta sig med en förnäm greve. Men hon är ju inte någon lycklig brud, så nu behöver hon verkligen sin ”mademoiselle” som tröst… Samtidigt gör Mia-Lena allt för att få Wilhelm att märka henne, men det blir inte heller så lätt…

”En riktig människa” av Gunilla Gerland

En riktig människa

Utgivning: Cura förlag, 1996

Ingen kan ju tro någonting annat än att Gunilla får en god uppväxt i den fina Stockholmsförorten. Men riktigt så bra är det ändå inte. Ingen verkar ju förstå sig på Gunilla, och de vuxna runt henne, alla från hennes egna föräldrar till lärarna i skolan, verkar bara se henne som ”lat” och ”trotsig”. Hon har ingen aning om hur hon ska kunna leka med andra barn, utom med sin storasyster Kerstin. Det är nog också Kerstin, som är den första som börjar förstå att hennes lillasyster inte är ”normal”. Det är ju bara konstigt nog så att de vuxna inte vill låtsas om att det är så… Gunilla kan till skillnad från sin perfekta syster inte få några kompisar, för hon är oftast till och med livrädd för andra barn. Utan i stället blir hon mobbad av olika skolkamrater, som snabbt märker när någon är annorlunda… Kerstin får dessutom mindre och mindre tid med sin lillasyster, så hon blir nu också allt mer ensam. Gunilla börjar till och med undra om det kan vara något fel på henne. Men när hon frågar de vuxna om detta, så är det som att de aldrig kan ta hennes funderingar på allvar. För det syns faktiskt inget fel på henne, och då blir det mycket lättare för dem att bara tro att hon råkar vara ”besvärlig” ibland. Men samtidigt börjar Gunilla märka att de vuxna får allt mindre tålamod med alla hennes egenheter. För det krävs nu att hon ska kunna så mycket småsaker, som det är svårt för henne att lära sig…

Och hennes liv blir ju också bara allt värre. För hennes föräldrar bråkar ju mer och mer tills pappan lämnar familjen, och mamman blir mer och mer beroende av alkohol och tabletter. Och så fort som den normala systern Kerstin har tagit studenten, så åker hon till Italien för att komma bort från den trasiga familjen. Och då lämnas Gunilla, som själv bara är sexton år, ensam med sin sjuka mamma… Gunilla kommer på högstadiet in i ett pundargäng, där hon blir introducerad in i allt tyngre droger. Men det är ju också bara bland dem, som hon med sitt trasiga liv kan hitta någon slags gemenskap. Och i skolan sticker Gunilla allt mer ut med sin udda klädstil och attityd, samtidigt som lärarna inte kan fatta hur hon kan få högsta betyg i ett fåtal ämnen, när hon knappast ens får godkänt i de andra. Så fast hon alltså är duktig på somliga saker, så beslutar hon sig nu för att inte börja på gymnasiet… Och som en fortsättning på sin olyckliga barndom, så börjar hon ett trasigt vuxenliv med droger och misslyckade förhållanden. Först tar hon ett jobb på ett daghem och sedan ett på ett ålderdomshem. Hon läser in flera olika gymnasieämnen på komvux, sedan läser hon också spanska på en högskola. Men det är som om allt bara känns lönlöst, och så till slut orkar hon inte längre och blir sjukskriven för depression… Gunilla har inte kunnat släppa tanken på att något ändå skulle vara fel med henne, så hon slutar aldrig söka genom böcker om psykologi och medicin på biblioteket. Och en dag hittar hon också den rätta boken. Och så till slut kan hon få sin diagnos: högfungerande autism…

Gunilla Gerland (född 1963 i Stockholm) gjorde sin debut som författare 1996 med sin självbiografi ”En riktig människa”. Där får vi en klar bild av hur lite kunskap folk haft om ”osynliga” handikapp, och det bara för några årtionden sedan. Gunilla har också skrivit andra böcker, hållit föreläsningar, gjort debattinlägg och talat på radio om detta ämne…

”Madicken” av Astrid Lindgren

madicken

”Madicken”: Rabén & Sjögren, 1960
”Madicken och Junibackens Pims”: Rabén & Sjögren, 1976
”Titta Madicken, det snöar”: Rabén & Sjögren, 1983

Av alla Astrid Lindgrens berättelser måste de om Madicken vara de mest underskattade. För även om också de är omtyckta av många, så finns de sällan högt upp på listor av folks ”Astrid-favoriter”, där man i stället ofta hittar de enligt mig överskattade ”Pippi Långstrump” och ”Vi på Saltkråkan”. Men i vår familj har vi alltid älskat ”Madicken”. Om ”Emil i Lönneberga” handlar om livet på landsbygden på sent 1800-tal, så handlar i stället ”Madicken” om livet i en mindre stad på tidigt 1900-tal. Huvudpersonerna är Madicken och hennes syster Lisabet. Ja, egentligen heter de faktiskt Margareta och Elisabet. Men det är mycket sällan, som någon vill använda deras riktiga namn… Emil och Ida fick en skyddad och relativt god uppväxt på bondgården Katthult, och på samma sätt får Madicken och Lisabet en god uppväxt i Junibacken, ett fint rött hus i den lilla stadens utkant. Pappa Jonas är nämligen redaktör på en tidning, så trots att han är socialist tillhör ju familjen stadens finare skikt. Mamma Kajsa är också en riktigt förnäm dam, som vill att hennes flickor alltid ska uppföra sig fint. Någon dräng finns det inte i Junibacken, men väl en piga som heter Alva. Och hon tycker ju mycket om Madicken och Lisabet, men hon är också bra förtjust i sotaren. Fast han är gift och har fem barn, vilket Madicken tyvärr verkar komma ihåg mycket bättre än vad Alva gör själv…

Och på samma sätt som torpargumman Krösa-Maja ofta kom och hjälpte till på Katthult, så får man på Junibacken hjälp av en tant som heter Linus-Ida. Men det finns ju en liten skillnad mellan dem: Krösa-Maja ville ju berätta om spöken, mördare och sjukdomar, medan Linus-Ida hellre vill berätta historier ur Bibeln. Men hon kan även sjunga sorgliga visor och spela på gitarr. Fast om Madicken och Lisabet nu vill höra om spöken och mördare, så behöver de ju bara gå till granngården Lugnet. För där finns Abbe Nilsson, som har många sådana historier på lager. Och dit går Madicken gärna, för hon är kär i Abbe. Men de många besöken hos familjen Nilsson ger henne också hennes första inblick i hur fattiga kan ha det. För där finns inte den trygghet, som hon är van vid från Junibacken. Abbes pappa är nämligen alkoholist och gör därför inte mycket annat än dricker och ”filosoferar”. Familjen försörjer sig bäst de kan på att Abbe bakar kringlor, som hans mamma sedan går och säljer på stadens torg. Och även om de klarar sig för det mesta, så är de ju alltid fattiga. Och det blir svårt för dem att få fram pengar till något extra, eller ens till att köpa julklappar eller betala av huslånet… Men fattigdom är vardag även för systrarna Mia och Mattis, som bor på samma gata som Linus-Ida. Mia är dessutom en klasskamrat till Madicken, och Mattis lär väl också bli klasskamrat till Lisabet. De har inte någon pappa, därför är deras mamma illa tvungen att vara borta och arbeta hela dagarna.

Det fanns en gång i tiden faktiskt en Madicken i verkligheten, och hon var lekkamrat med Astrid när de var små. Hon hette Anne-Marie Ingeström och var dotter till en bankdirektör, medan den litterära figuren ju heter Margareta Engström och är dotter till en tidningsredaktör. Så ja visst, några små detaljer skiljer dem åt. Men det verkar ju ändå som att likheterna ändå är fler än skillnaderna. För även den verkliga Madicken ska visst ha varit duktig på att slåss, och på att klättra både i träd och på tak. Och den här barndomsvännen inspirerade också Astrid att skapa en huvudperson, som kom från en borgerlig familj. Annars skrev hon oftare om fattiga barn och bondbarn. Och den verkliga Madicken kunde ju också ta studenten och studera på universitet i Uppsala, vilket det inte var så självklart att alla fick göra på den tiden. För hennes pappa hade gott om pengar. Men hon förblev också Astrids vän ända fram till sin död 1991… Den söta men busiga Lisabet har däremot inspirerats av Astrids lillasyster Stina, som kom att bli journalist och författare. Linus-Ida ska precis som Krösa-Maja ha inspirerats av olika tanter, som kom för att hjälpa till på gården Näs utanför Vimmerby där Astrid växte upp. Och troligen är ordet ”pilutta” något, som Astrid själv brukade säga när hon var liten…

”Birgitta, Birgitta” av Cecilia Sidenbladh

birgitta-birgitta

Utgivning: Rabén & Sjögren, 2003

Den här gången ska vi faktiskt för omväxlings skull fördjupa oss i en faktabok. Jag har ju nämligen lovat att jag inte bara ska skriva om romaner. Det är dock så att gränsen mellan skönlitteratur och facklitteratur blir en aning flytande ibland, särskilt när målgruppen råkar vara en yngre publik. Så är ju fallet även i denna bok, där vi får följa den heliga Birgittas händelserika liv på 1300-talet… Berättaren är dock inte Birgitta själv, utan hennes piga Britta. Och detta blir ju till stor del en skönlitterär berättelse, även om den bygger på historiska fakta. Men boken innehåller faktiskt även några faktasidor om den värld, som den här tidens människor levde i… Britta var från början ett hittebarn, som kom till herrgården Finsta i Uppland samma dag som det blivande helgonet Birgitta föddes där. Man bestämde att hittebarnet skulle få nästan samma namn som herrskapets egen dotter, och sedan fick de båda flickorna bli döpta samtidigt… Britta fick aldrig glömma att hon tillhörde tjänstefolket, men samtidigt blev hon också Birgittas lekkamrat, och de fick till och med dela säng med varandra. Och när Birgitta redan som barn började få sina första uppenbarelser, så blev ju Britta genast hennes närmsta förtrogna. Hon fick även trösta Birgitta efter att hennes mor dog…

Birgitta visste ju redan tidigt i sitt liv att hon ville bli nunna, men hennes far hade helt andra planer. Så var hon också bara tretton år gammal, när hon blev gift med Ulf Gudmarsson, som själv inte var mer än arton år vid bröllopet. Äktenskapet blev dock lyckligt mot alla odds, och de fick med tiden åtta barn. Britta fick naturligtvis följa med Birgitta när hon flyttade med Ulf bort till gården Ulfåsa, och hon fick sköta om hennes barn. För det var så att Birgitta själv inte lade ner mycket tid på dem, för det fanns så mycket annat för henne att göra. Hon var ju upptagen med välgörenhet och studier, när hon inte var i tjänst som hovmästarinna hos drottning Blanka i Stockholm. Dessutom levde hon nästan lika strängt som en nunna skulle göra, medan andra förnäma damer njöt av att få leva i lyx… Men hela tiden fanns den trogna Britta förstås i hennes närhet, så hon fick till och med följa Birgitta och Ulf på deras pilgrimsresa ner till Spanien! Men så dog plötsligt Ulf, och nu fick Birgitta till slut möjligheten att följa sin kallelse på allvar. Och nu var ju hennes ambitioner inte heller små, för hon ville grunda en ny klosterorden! Men för att kunna göra det, så måste hon åka ända ner till Rom och be om tillåtelse till det från påven själv… Britta hade väl trott att resan till Spanien var nog märklig, men nu fick hon ju även se Italien, Cypern och Det heliga landet. Överallt gjorde Birgitta allt för att få de rika och mäktiga att ångra sina synder. Och så fick hon också sina märkvärdiga uppenbarelser! Och med tiden började allt fler tänka att hon måste vara en helig människa…

Birgitta Birgersdotter levde mellan 1303 och 1373 och var Sveriges första internationella ”kändis”. Hon var också fram till år 2016 den enda person från Norden, som hade blivit godkänd som ett helgon av en påve i Rom… Birgitta hann ju dö innan hon fick återvända till Sverige och grunda sitt kloster i Vadstena. Så det var i stället hennes dotter Katarina, som kom att få bli dess första abbedissa… Den här boken kom ut 2003, just lagom till det stora firandet av att sju hundra år hade gått sedan Birgittas födelse. Den är sagolikt illustrerad av Tord Nygren, som har blivit en av mina favoriter bland våra bokillustratörer. Cecilia Sidenbladh har förresten också gjort sex till böcker i samarbete med just honom…

”Rasmus på luffen” av Astrid Lindgren

50883

Utgivning: Rabén & Sjögren, 1956

Rasmus är nio år gammal och föräldralös, så han måste bo på ett barnhem. Tiden är någon gång på tidigt 1900-tal, och för de flesta barnhemsbarn innebär framtiden att de skall bli drängar eller pigor. Så det är självklart för fröken Hök, föreståndarinnan på barnhemmet Västerhaga, att de får lära sig att arbeta. Men hon kan inte förstå hur viktigt det är att även föräldralösa barn ska få tid till att leka, eller hur det kan svida när de ser att andra barn går till sjön och badar medan de måste kupa potatis. Alla barnen på Västerhaga drömmer om att det omöjliga skall ske en dag: att någon skall komma dit och välja ut just honom eller henne till sitt adoptivbarn. Fast det finns nog ingen, som drömmer om det mer än vad Rasmus gör. Men vad gör en pojke med rakt hår, när det är som att alla tänkbara föräldrar vill ha flickor med lockigt hår? Efter en dag när allt bara gått fel, fattar han till sist ett beslut: han skall ta och rymma från barnhemmet och själv leta efter ett par föräldrar! Mitt i sommarnatten ger han sig av, och han blir snart rädd och frusen och trött… Ingen vet hur det hade gått om Rasmus inte hade träffat luffaren Paradis-Oskar. Han kallar sig för ”Guds rätte gök” och sjunger och spelar på dragspel. Rasmus tycker om Oskar redan från början, och de första dagarna är det bara härligt att gå på luffen med honom. Men det finns även faror på vägen, som de blir tvungna att ta sig genom…

Det finns väl inte mycket mer att säga än att det här är ännu ett av Astrid Lindgrens alla mästerverk. Vi får en bra bild av hur det kunde vara att leva på sommaren i ett Sverige, som på gott och ont inte knappt längre finns kvar. Till en stor del utspelar sig ju berättelsen ute på den verkliga landsbygden, där de allra flesta är bönder eller torpare. Men vi får också se hur det såg ut i ett medelstort samhälle vid det förra sekelskiftet, där det finns flera affärer, ett och annat konditori, och till och med ett antal finare villor, där de rika familjerna i trakten bor. Men där finns också skurkar som Lif och Levander, som det är farligt att ha att göra med. Lyckligtvis finns ju även länsman och hans poliser i närheten, även om det till en början verkar som att de inte vill lyssna på Oskar. För alla ”vet” ju att alla luffare är tjuvar… Och det är inte heller så lätt som Rasmus trodde i början att skaffa ett par föräldrar åt sig. Men nog måste det någonstans finnas en plats även för en pojke med rakt hår, där han får känna sig älskad och trygg efter att sommarens alla äventyr är över?