”Kastellet” av Vibeke Olsson

Kastellet

Utgiven: Albert Bonniers förlag, 1992

Vibeke Olsson hade under 1980-talet skrivit en serie på hela sex delar om människor i Romarriket, som jag redan har skrivit om här på min blogg. Men det har ju inte hindrat henne från att återvända till samma epok i senare romaner. ”Kastellet” från 1992 är det första exemplet på detta. Den kom ju ut bara tre år efter ”En plats att vila på”, och liksom den har den faktiskt flera olika huvudpersoner… År 138 e. Kr. tar den 21-årige Freiatto värvning som soldat. Men eftersom han inte är romersk medborgare, så får han inte komma in i någon legion, utan bara i en av hjälptrupperna. Och det är ju så han hamnar i det här kastellet, som ligger just intill Romarrikets gräns mot barbarernas land i norr. Freiatto har ett stort födelsemärke över den högra kinden, och det har ju också alltid plågat honom. Men nu har han äntligen fått bli en bland andra, en av alla rikets tusentals andra hjälptruppssoldater. Fast ännu har han inte lyckats närma sig en flicka. Och det är svårt för honom att förstå varför hans kamrat Ursus söker sig till de kristna… Freiatto är ju en väldigt konstig figur, som det är svårt att få grepp om. För i början framstår han faktiskt som en till största delen sympatisk person, som inte var älskad av sin far och blev retad av de andra barnen som liten. Men när det börjar gå bra för honom, så blir han också allt mer förändrad till det sämre…

Det börjar med att Freiatto sätter ut sin egen nyfödda dotter att dö, utan att ens fråga barnets mor om vad hon tycker eller bry sig om barnmorskans protester. Detta var ju för all del lagligt vid denna tid, men det är ändå vidrigt att läsa om det. Och det var bara början på hans förvandling till ett monster i mänsklig skepnad. Det fortsätter med att han lämnar fästmön för att gifta sig med en ”finare” flicka, och sedan har han mage att anklaga henne för att hon blir tvungen att bli prostituerad. (Det var ju ett av de få sätt, som det fanns för en ensamstående kvinna att försörja sig på i det gamla Romarriket.) Han misshandlar en av sina soldater så illa att han till och med vid denna hårda tid får en varning, och det är knappast hustruns fel att äktenskapet slutar som det gör… Jag är helt förbryllad över hur en osäker ung man, som man ju tyckte synd om, kunde bli en så självgod vidrig sadist. Vad hände? Hade den svåra barndomen gjort honom psykiskt instabil? (Och hans mor var ju rädd att det skulle gå illa för honom, men hon levde inte så länge att hon behövde se att hennes farhågor besannades.) Eller var det makten som kom med att han befordrades till centurion, som gick honom åt huvudet? Vi får inget bra svar på det, och det gör bara att man blir rädd. För kan vem som helst förvandlas så? Jag minns att jag hatade honom redan som tonåring, när jag läste den här boken för första gången. Och ja, jag fick samma känsla nu. För det gick så långt att jag började må illa av att läsa om honom. Han påminner ju mig om den vidriga trion i ”Överenskommelser”, och det är ju ingen komplimang!

Camillus är lika gammal som Freiatto, men hans liv är ändå helt annorlunda. Han är ju en adelsman från Rom, som skickas upp till Germanien för att göra sin militärtjänst. Camillus ska nu vara befälhavare över hjälptruppen i kastellet i två år, men sedan tänker han nog i stället söka civila ämbeten. Han blir illa till mods när kastellbyns lilla kristna församling utsätts för en förföljelse. Och på en fin fest träffar han Victorina, och han får veta att hennes föräldrar avrättades för sin kristna tros skull. Camillus gör väl även han tvivelaktiga saker. Också han överger ju sin fästmö för att gifta sig med en annan, och sedan är han inte heller trogen mot Victorina. Men jämfört med andra framstår han ju ändå som en hygglig karl. Och det är ju genom honom, som vi får en inblick i överklassens värld… Regula föddes som slav och kom som tioåring till den kristne spannmålshandlaren Vegetius. Åtta år senare skingrades hennes lilla församling efter förföljelsen, då hon blev svårt torterad ända tills hon tvingades avsäga sig sin tro. Så småningom inledde hon ett förhållande med Freiatto, men livet hade fortfarande många besvikelser i beredskap för henne. Regula har nu hunnit föda två barn, men hon fick inte behålla något av dem. Och när hon till råga på allt blir övergiven av Freiatto, så tycker hon inte längre att hon har någonting kvar att leva för. Man kan ju tycka att Freiatto inte förtjänar Regulas stora kärlek, men nu blir ju också somliga kär i fel person, och det är precis vad hon har råkat ut för. Hon ser ju inget annat val än att bli prostituerad, men en dag börjar hennes liv gå åt rätt håll igen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.