”Vinden går över gräset” av Vibeke Olsson”

6461-1

Utgiven: Albert Bonniers förlag, 1997

Efter att Vibeke Olsson avslutat sin serie om Callistrate och Sabina och deras familj, har hon då och då återvänt till Romarriket. Men i resten av hennes romaner om Romarriket har hon ju gått ännu ett sekel bakåt i tiden, till 100-talet e Kr. Och så är fallet även med ”Vinden går över gräset” från 1997. Huvudpersonen i den här romanen heter Eirene, och hon är ju liksom Freiatto i ”Kastellet” av syrisk härkomst på fädernet. Så med andra ord tillhör hon inte den allra förnämaste kretsen i Romarriket. Men hennes förfäder blev ju i alla fall rika genom att bygga upp en glasblåsarindustri i Germanien, och hennes far blev en framgångsrik bankir. Därför tillhör Eirene trots allt den högre medelklassen, så hon är van med att vara rik. Och egentligen har hon allt, som en dam i Romarriket kan önska sig. Men är hon lycklig? Hon är tjugo år gammal, när hon äntligen får gifta sig men sin fästman Celer. Han har nu gjort en lyckad karriär i kriget mot partherna i öster, så nu har han blivit tribun (en av de allra högsta officerarna) för legionen i Vindobona (nuvarande Wien i Österrike). Eirene blir förstås tvungen att flytta dit med honom för att starta sitt liv tillsammans med honom där. Men nu har hon och Celer varit från varandra i fyra långa år, och det är som att inget blivit som hon hade tänkt det.  Hennes liv går knappast heller ut på mer än att hon ska föda barn åt Celer, och så när hon får en son, så måste hon genast lämna över honom till en amma, precis som en fin dam ska göra…

Eirene har inte så mycket annat att göra än att umgås med de andra tribunsfruarna. Men hon tänker mycket på Secunda, som trots sin överklassbakgrund har kunnat gifta sig med en vanlig centurion… Och när Celer dör i pesten, så flyttar ju Eirene genast tillbaka till sina föräldrars hus i Mogontiacum. Hon gifter om sig med den rike bankiren Calvus, men inte heller nu kan hon bli lycklig innerst inne. Det hjälper inte att hon fortfarande får leva i rikedom, eller att Calvus är en god styvfar åt lill-Celer. Så träffar hon lägerprefekten Saio, och de inleder ett förhållande. Med honom kan Eirene prata om allt det, som varken Celer eller Calvus skulle ta på allvar. Men även Saio är ju redan gift, och en dag bestämmer han sig för att inte längre bedra sin hustru. Samtidigt får ju också Calvus veta sanningen om hennes otrohet, och nu hjälper det självklart inte hur mycket hon än ber honom att förlåta henne. Han kan inte längre lita på henne, utan det blir skilsmässa. I sin sorg söker Eirene sig till de kristna, precis som hennes mor gjorde en gång. Och nu ser det ut som att hennes liv äntligen skall bli bättre, ända tills allting plötsligt förändras ännu en gång… Det kan ju fortfarande vara farligt att bli kristen, och en dag bestämmer sig Priscilla, Saios bedragna hustru, för att ta en gruvlig hämnd på Eirene. Eirene vädjar till kejsaren för att söka nåd hos honom, och så blir hon tvungen att resa ner till Rom. Men det blir ändå hennes väninna Tranquilla, som får avsluta berättelsen om hennes liv…

Vibeke Olsson har här valt att beskriva hur tillvaron torde ha varit för Romarrikets finare samhällsskikt. Hon snuddade för all del vid det redan i ”En plats att vila på” och ”Kastellet”, som har olika huvudpersoner från olika samhällsklasser. Men nu har de fattiga och slavarna ju hamnat helt i skymundan, och vi får bara se dem genom medelklassens ögon. Eirene lär sig dock att tänka även på de mindre lyckligt lottade, särskilt efter hon har tagit steget till att bli kristen. Och visst kan de rika även få sin beskärda del av bekymmer. Kanske inte männen förstås, för de får göra nästan precis som de vill. Men varför ska fina damer behöva vara så sysslolösa? Tranquilla har ju växt upp i en kristen familj, så hennes föräldrar har lärt henne att vara flitig och anspråkslös, trots att de har rätt bra med pengar. Så hon blir ju förvånad över att Eirene inte ens har fått lära sig att sätta upp sitt hår, då hon alltid har kunnat låta en slavinna göra det. Det är också i ”Vinden går över gräset”, som det blir allra tydligast att män och kvinnor är mer jämlika i de lägre samhällsklasserna. Visst har de olika sysslor även där, men där måste alla ändå dra sitt strå till stacken, och alla får också känna sig nyttiga mitt i allt slit… Eirene börjar dessutom fundera på om den stolta romerska civilisationen, som hon blivit uppfostrad att beundra och älska, är värd alla dessa krig och slavarnas lidande. Och är hon beredd att bli martyr för den kristna trons skull, när hon skulle kunna offra till kejsarens bild och få åka hem till sin son?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.