Jan Guillou på riddarnas tid

tempelriddaren

”Vägen till Jerusalem”: Norstedts förlag, 1998
”Tempelriddaren”: Norstedts förlag, 1999
”Riket vid vägens slut”: Piratförlaget, 2000
”Arvet efter Arn”: Piratförlaget, 2001

Samtidigt som den brittiske författaren Kevin Crossley-Holland började skriva sin trilogi om Arthur, så påbörjade även den svenske författaren Jan Guillou ett liknande projekt. Men den här gången var målgruppen nog en vuxnare publik. Alldeles i början var Jans främsta mål att undersöka motsättningarna mellan väst och öst, att få ett svar på hur mycket som har förändrats sedan korstågens tid. Men fanns det några svenska korsfarare? Det finns ju inga skriftliga belägg för att det har gjort det. Men om det ändå fanns en svensk tempelriddare, vem kan då han ha varit? Och kan en sådan person verkligen inte ha lämnat några spår efter sig? Och ur en krigisk och dunkel era i vårt lands historia, som vi sällan hade uppmärksammat inom skönlitteraturen, trädde sakta men säkert en figur fram… ”Vägen till Jerusalem” handlar om Arn Magnusson, eller egentligen om hans barndom och ungdom. Han föds år 1150 som den andre sonen i en mäktig familj i Västergötland. Men när han som genom ett mirakel överlever en olycka, så ser hans föräldrar det som sin plikt att skänka honom till Guds tjänst. Arn får sedan växa upp hos munkarna i Varnhems kloster, som lär honom alla möjliga färdigheter. Men när han börjar bli vuxen, så blir det dags för honom att återvända till sin familj och lära känna världen utanför…

Och till en början går det bra för Arn. Han blir ju till och med känd som en mycket skicklig krigare. Men han lever på en svår tid, då två olika ätter, Eriksätten och Sverkerätten, slåss om kungamakten. Arn och hans familj tillhör en tredje ätt, folkungarna, som har valt att ställa sig på Eriksättens sida. Och när det blir känt att Arn är bäste vän till Knut Eriksson, Eriksättens tronföljare, så blir det också bråttom för Sverkerätten att bli av med honom. Och de lyckas nästan också tack vare två systrar… Katarina Algotsdotter var ju bara ett misstag för Arn, bara en natt när han hade druckit för mycket. Däremot blir hennes syster Cecilia hans livs stora kärlek. Men så fort Katarina får veta att Cecilia inte bara är trolovad med Arn, utan till råga på allt redan väntar barn, så gör hon i sin avundsjuka något mycket fult. För hon avslöjar nu att Arn ju även har legat med henne, och det går precis så illa som hon hade tänkt sig. Sverkerätten har nämligen flera medlemmar, som är högt uppsatta inom kyrkan. Och det är enligt dem en svår synd att ligga med två systrar, så nu passar de på att straffa honom därefter. Så döms Arn till att resa till Det heliga landet och kriga mot saracenerna där i tjugo år! Och av någon bisarr anledning döms Cecilia lika hårt, fastän hon inte visste ett dugg om vad Arn gjort med Katarina. Men hon skall tillbringa sina tjugo år som fånge hos nunnorna i klostret Gudhem. ”Tempelriddaren”, som är den andra delen i serien, utspelar sig under om de många år, som Arn och Cecilia måste vara från varandra. Men de har trots allt lovat varandra att de ska återförenas när deras botgöringstid är slut…

Arn gör nu naturligtvis en strålande karriär som tempelriddare. Men dessutom är han en av de få, som vill förstå sig på fienden. Han lär sig till och med arabiska och zzzzz… Förlåt, men kapitlen som handlar om Arn i Det heliga landet är de tråkigaste i serien, om någon skulle fråga mig. Jag vet ju att det var just det här, som Jan först och främst ville skriva om från början. Men nej, det var inte så intressant för mig. Kanske jag tycker att dessa kapitel är för ”grabbiga”? För de handlar främst om olika krig, fördrag och sådana saker. Dessutom känns det inte fullt realistiskt att Arn ska vara så förstående för en helt annan kultur. Men det finns också en mycket gripande scen, där han måste avliva sin älskade häst sedan den blivit skadad… Fast det är ju mycket intressantare för mig att följa Cecilia och se hur det ska bli för henne, kanske för att det ändå är lättare för mig att sätta mig in i en kvinnas situation. Hennes son Magnus tas ju ifrån henne direkt efter födseln, och den elaka abbedissan Moder Rikissa har utsett henne till offret för sitt hat. Men hon får till slut en vän för livet, som inte bara ersätter förlusten av hennes svekfulla syster, utan också ger henne en ny tro på att alla inte har glömt henne… Den här nya väninnan heter även hon Cecilia (!), och hon blir så småningom landets nya drottning. Så nu kan den olycksdrabbade Cecilia Algotsdotter få det lite lättare, och hon blir till slut förflyttad till ett annat kloster: Riseberga. Men hon vägrar släppa drömmen om att Arn ska komma tillbaka…

Den tredje delen i serien, ”Riket vid vägens slut”, börjar också med att detta otroliga verkligen sker. Arn har kommit tillbaka till Västergötland! Men det politiska läget är fortfarande mycket känsligt. Så det är först efter att både drottningen och ärkebiskopen lägger sig i, som Arn och Cecilia äntligen kan få gifta sig med varandra. De bosätter sig så på gården Forsvik och får ett till barn, dottern Alde. Men lugnet och ron kan inte bli så långvariga, eftersom Eriksätten och Sverkerätten aldrig kan sluta slåss om kungamakten. Och efter att Knut Eriksson har dött, så kan Sverker Karlsson stiga upp på tronen. Men han bryter snart mot alla överenskommelser, för han vet att han får hjälp av sin släkt i Danmark. Så blir det inbördeskrig, och Arn som nu är i sextioårsåldern måste för sista gången leda en armé… Sedan har vi ”Arvet efter Arn”, som handlar om Birger Magnusson, en sonson till Arn och Cecilia. Han vill fortsätta sin farfars arbete med att bygga ett nytt rike, där rättvisa och lag och ordning skall råda för alla. Och han kommer ju också att göra mycket för det land, som vi nu kallar för Sverige… Arn och Birger har bägge två kritiserats för att de är alltför duktiga och felfria, som övermänniskor. Men jag tycker inte att det stämmer. För på samma sätt som Arn gjorde ett stort misstag när han låg med Katarina, så gör ju Birger ett när han aldrig gifter sig med en kvinna som han får tre barn med. Utan han gifter sig i stället med en prinsessa och får tre barn även med henne. Så jag tycker inte alls att de är så perfekta…

Vi måste ju också komma ihåg att Birger Magnusson egentligen är en historisk person, som vi bäst känner som ”Birger Jarl”. Det rör sig alltså om någon, som har funnits på riktigt och faktiskt verkar ha varit en mycket kompetent människa. Så det är väl då inte så konstigt om en skönlitterär version av honom också är det? Jan Guillou var förresten bra på att få in historiska personer i den här serien. Birger Brosa är ett exempel, även om han i verkligheten var farbror till Birger Jarl, medan han i de här böckerna i stället var farbror till Arn. Och även alla kungar och drottningar måste ju räknas dit… Till och med Arn själv kan ses som en blandning av flera personer, vars namn vi inte längre känner. Till exempel finns en bild av en tempelriddare ovanför porten till Forshems kyrka i Västergötland, trots att vi inte känner till namnet på någon tempelriddare från Norden… Och det fanns visst också en verklig Cecilia Rosa, som en gång i tiden var härskarinna på gården Forsvik. Hon fick ge inspiration till Arns hustru Cecilia, som i romanerna har fått tillnamnet ”Rosa” på grund av sitt röda hår. (Man ville kunna skilja henne från hennes blonda väninna med samma namn, ”Cecilia Blanka”.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.