”Tintins äventyr” av Hergé, del 1

606008-tintin-milou1

Äldre översättning: Albert Bonniers förlag
Nyare översättning: Carlsen Comics

22 maj 1907 föddes en pojke i Bryssel i Belgien, som kom att få heta Georges Remi. Men han kom att bli mer känd under sin pseudonym: Hergé (som kom av hur initialerna R.G. låter när man uttalar dem på franska)… Senare skulle han minnas sin barndom som långtråkig (den sammanföll ju också med första världskriget, då Belgien för första gången blev ockuperat av Tyskland.) Men som tur var hade den unge Georges två intressen: scoutrörelsen och teckning. (Märkligt nog skall han dock inte ha fått bra betyg i teckning i skolan, kanske på grund av att han hade en modernare syn på konst än vad lärarna hade.) Men redan som sextonåring 1923 lyckades han förena sina båda intressen, då han började göra bildberättelser i scout-tidningen ”Le Boyscout Belge”. 1924 började han även använda sin klassiska signatur ”Hergé”… 1925 tog han så sin studentexamen och blev anställd på en tidning, ”Le Vingtiéme Siecle”. Georges hade gått på ett katolskt läroverk, och nu kom han också att arbeta på den här katolska tidningen. Så det är inte så konstigt att han blev påverkad av alla de värderingar, som en god katolik skulle ha på den här tiden. Först senare i livet skulle han börja ifrågasätta detta… Men det var hur som helst i ”Le Petit Vingtiéme”, som var en barnbilaga till ”Le Vingtiéme Siecle”, som Hergés framgångsrikaste skapelse kom att ta sina första stapplande steg i januari 1929…

Tintin var egentligen bara en uppdaterad version av seriefiguren Totor, som Hergé skapat under sin tid på ”Le Boyscout Belge”. Men det skulle visa sig att Tintin blev populärare än någon kunnat ana! Han var en mycket ung journalist, som upplevde massor av äventyr i olika länder tillsammans med sin trogne hund Milou… Men i början styrdes ju Tintins resor fullkomligt av vart Hergés chef tyckte att han borde åka. ”Tintin i Sovjet”, som är det första äventyret, utspelar sig alltså i Sovjetunionen… 1929 var det ju helt självklart för de flesta att katolicism och kommunism var motpoler till varandra, så nu fick den gode katoliken Tintin också ta upp kampen mot hänsynslösa kommunistiska skurkar. Och jag tror ju att det ligger mer sanning i denna skildring av Sovjettiden än vad man skulle kunna tro. Senare i livet skulle dock Hergé komma att se på ”Tintin i Sovjet” som ett slarvjobb, som han gjort i ungdomligt oförstånd (han var inte heller ännu fyllda tjugotvå år, när han började på den historien.) Eftervärlden har dock haft mycket svårare att smälta det andra äventyret i serien, ”Tintin i Kongo”. Hergé har länge anklagats för att vara rasist på grund av skildringen av kongoleserna, som är starkt färgad av kolonialismens syn på andra raser. Man får dock komma ihåg att Hergé aldrig hade varit nere i Afrika eller träffat en afrikan, och alltså kunde han bara följa vad andra hade sagt om dem. Många har också förfärats över att Tintin skjuter ihjäl en massa djur i Kongo, men även det bygger tyvärr på verkligheten. Det var ett mycket populärt nöje för européer i kolonierna att gå ut på jakt…

Efter resorna till Sovjet och Kongo, som hade blivit stora succéer, fick Hergé äntligen skicka Tintin dit han ville: Amerika. Men även nu kom hans chef, abbé Norbert Wallez, med en hel del önskemål. Hergé hade nog helst velat skriva om indianerna och deras situation, men i stället kom äventyret att mest handla om Tintins kamp mot hänsynslösa gangsters (och vi får till och med träffa Al Capone, som ju var en verklig gangsterboss) och om amerikanernas kalla kapitalism. Men vi får ändå också träffa en utsatt indianstam, som blir jagade bort från sin mark efter att man har råkat hitta olja där! Och det finns ju också fler starka scener i ”Tintin i Amerika”. Tintin blir nästan hängd för ett brott, som han inte ens har begått. Och vi ska nog inte ens gå in på vad som sker i en köttkonservsfabrik… Men det är först i det fjärde äventyret, ”Faraos cigarrer”, som vi börjar känna igen serien på allvar. Här kommer Tintin en farlig narkotikaliga på spåren, och nu går resan genom Egypten och Indien. Och det är också nu, som vi får träffa Dupond och Dupont för den första gången. De här två mer än lovligt klantiga detektiverna har väl aldrig varit mina favoriter, men än så länge fick de ändå stå för det mesta av humorn i serien… Sedan kom det femte äventyret, ”Blå lotus”, som utspelar sig i Kina på en tid då både japaner och västerlänningar styrde i landet. Tintin får nu en vän för livet i Tchang (som egentligen är en yngre version av en god vän till Hergé med samma namn) medan han kämpar mot olika slags skurkar. Numera anser många att det här äventyret är Hergés första mästerverk…

Så i det sjätte äventyret, ”Det sönderslagna örat”, besökte Tintin ännu en ny världsdel: Sydamerika. Länderna han besöker är dock de påhittade San Theodoros och Nuevo Rico, även om det finns flera hänvisningar till ett verkligt krig mellan Bolivia och Paraguay 1932. Det är ju också i detta äventyr, som vi för första gången träffar en viss general Alcazar. Hans eviga kamp med general Tapioca om makten i San Theodoros dyker upp igen då och då, särskilt i det sista albumet ”Tintin hos gerillan”. ”Den svarta ön”, det sjunde äventyret, hade nog bara kunnat heta ”Tintin i Storbritannien” i stället. Men nu får vi för första gången träffa på doktor Müller, som kommer bli en av Tintins ärkefiender, när han håller på med falskmynteri på en ö utanför Skottland. Fast jag är nog tvungen att erkänna att det här inte är en av min favoriter, även om det är riktigt gulligt när Tintin hjälper en gorilla att få en plats på en djurpark… Nej, då är jag mera förtjust i den åttonde äventyret, ”Kung Ottokars spira”. Nu har Tintin blivit indragen i kampen mellan två stater på Balkanhalvön: Syldavien och Bordurien. (De är ju påhittade precis som San Theodoros och Nuevo Rico, men det är ändå tydligt att vi nu har hamnat i den östligaste delen av Europa.) Egentligen ska dock historien vara en allegori för den då aktuella ”Anschluss”, d.v.s. hur Österrike hade tvingats att bli en del av det nya Tyska riket år 1938. Här får vi också för första gången träffa operasångerskan Bianca Castafiore, som ju kom att bli den viktigaste kvinnliga figuren i Tintins mansdominerade värld…

Hergé hade precis börjat på ett helt nytt äventyr, ”Det svarta guldet”, när det lilla Belgien för andra gången under hans livstid blev ockuperat av Tyskland. ”Le Vingtiéme Siecle” lades då plötsligt ner, och nu stod Hergé inför ett svårt val. Skulle han lämna sitt hemland och börja arbeta i ett annat land, som en hel del andra belgare nu gjorde? Eller vore det bättre att stanna och gå över till en tidning, som styrdes av nazisterna? Han valde till slut att inte emigrera och blev också anställd på ”Le Soir”, som var Belgiens största dagstidning. Och det var nu under de svåra krigsåren, som de sista pusselbitarna i ”Tintins äventyr” började falla på plats… För i ”Krabban med guldklorna”, där Tintin jagar en narkotikaliga i Marocko, träffar han äntligen en ny vän för livet: kapten Haddock! På många sätt är han egentligen Tintins motsats. Han är ju alkoholist och storrökare, medan Tintin i stort sett är en perfekt renlevnadsmänniska. Kaptenen har också ett mycket hetsigt humör, medan Tintin ju i stället är lugn och sansad. Men de finner ändå varandra fort och blir oskiljaktiga vänner i resten av serien… ”Den mystiska stjärnan” verkar ju vid första anblicken vara en total verklighetsflykt. Den handlar ju om jakten efter en meteorit i havet vid Nordpolen. Men tyvärr skulle eftervärlden döma även det här äventyret hårt, då skurken på alla sätt ser ut som en jude som de tecknades i nazisternas propaganda. Hergé ändrade ju sedan hans efternamn från ”Blumenstein” till ”Bohlwinkel”, men detta räckte inte för att den hårda kritiken skulle försvinna…

Så har vi ”Enhörningens hemlighet”, ett äventyr som faktiskt handlar lika mycket om historia som om samtiden. För nu blir ett gammalt modellskepp början till en skattjakt. Och vi får faktiskt dessutom lära känna den sjöfarande riddaren Francois av Hadoque, en förfader till kapten Haddock. Trots att den förfadern levde på 1600-talet, så är det tydligt att lite har förändrats i släkten på tvåhundrafemtio år. Likheterna med hans sentida ättling är ju mycket slående, både till utseendet och till personligheten. Men det är också i just det här äventyret, som vi får första gången får lära känna slottet Moulinsart. Det kommer till slut fram att det en gång hade tillhört kapten Haddocks släkt, och det skall snart bli utgångspunkten för nästan alla Tintins kvarvarande äventyr… Själva skattjakten börjar dock inte förrän i ”Rackham den Rödes skatt”. Men det är också nu, som vi äntligen får stifta bekantskap med professor Kalkyl! I början var han nog en i raden av mer eller mindre snurriga vetenskapsmän, som Tintin hade fått träffa under sina äventyr. Men just Karl Kalkyl hade till skillnad från de andra kommit för att stanna kvar. Redan från en början är det tydligt att han hör mycket dåligt (min gissning är ju att hans hörsel måste ha skadats under något experiment), vilket blir upphovet till flera skämt. Och till en början går han kapten Haddock på nerverna, men han förlåter honom sedan han hjälper honom att köpa slottet Moulinsart…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.