”Fem pärlor till Jungfruns krona” av Maria Gustavsdotter

fem-pc3a4rlor-till-jungfruns-krona1

”Fem pärlor till Jungfruns krona – Dottern”: Isaberga förlag, 2008
”Fem pärlor till Jungfruns krona – Hustrun”: Isaberga förlag, 2009
”Fem pärlor till Jungfruns krona – Änkan”: Isaberga förlag, 2010

När vi träffar Gertraud Hansdotter för första gången, så är hon bara tretton år gammal. Året är 1527, och nu har Gustav Vasa (som i de här böckerna kallas för ”kung Gösta”) satt igång sin reformation. Men den unga Gertraud lever ännu ett skyddat liv som dotter till en rik köpman i Kalmar, och det är bara sakta men säkert som bekymren smyger in i hennes liv. Efter en sjukdom har hon blivit halt på ett ben, och det plågar henne förstås då och då. Fast i stället har hon fått lära sig att både läsa och sy, och hon är sin mors ögonsten. Men så dör hennes mor i barnsäng, och nu börjar ju allt att förändras. Gertraud ber till Jungfru Maria att om Hon skickar en amma till hennes nyfödda lillasyster Elisabet, så ska hon sy ett fint kläde till Hennes altare i kyrkan. Men det går ju snabbt upp för Gertraud att det kommer dröja en lång tid att uppfylla det löftet… Snart nog tvingas nämligen hon och Elisabet flytta till sin gudmor, Mor Birgitta, som bor på en gård ute på landet. Och detta är en stor omställning från att bo inne i Kalmar, som på den här tiden är en av de största städerna i Sverige. Snart blir det också tydligt att Mor Birgitta är en mycket känslokall kvinna, och det går framför allt ut över hennes egen dotter Katarina, som dessutom råkar vara en av Gertrauds bästa vänner. Gertraud får nu inse att ungdomar inte har några rättigheter, utan deras liv styrs stenhårt av föräldrarnas vilja…

Men det verkar som att lyckan trots allt ler mot Gertraud. Det var ju inte alls säkert att någon skulle vilja ha en halt flicka som hustru. Men hon är ändå bara arton år gammal, när hon får gifta sig med den unge skräddaren Nils Torkelsson… De har till skillnad från många andra fått gifta sig av kärlek, och de har ju också turen att få ett lyckligt äktenskap. Men sådan tur har ju ingen av Gertrauds två bästa väninnor. För den vackra Katarina försmäktar i det till synes goda livet som hustru till Gertrauds far, och Hannele blir misshandlad av sin sadistiske make. Gertraud kan vara glad över att hon fick sin Nils, och över att deras barnaskara växer. Men farsoter och uppror mot kungen gör ju att även hon får det svårt ibland. Hon oroar sig ju även över hur livet skall bli för Nils systrar, för Sissela är alldeles för lättsinnig och Anna är alldeles för instängd i sig själv. Och inget av det är väl en bra egenskap hos en hustru? En dag kommer Gertrauds moster ända från Lübeck i Tyskland, för nu måste hon söka upp sin enda kvarlevande släkting. Hon var nunna fram till att hennes kloster stängdes på grund av reformationen, och nu behöver hon någonstans att bo. Lyckligtvis tillåter Nils att hon får stanna hos dem… Och mitt under allt detta ska Gertraud också hinna sy på sitt altarkläde. Visserligen är det så att Elisabet dog i en olycka, men hon vågar ändå inte bryta ett heligt löfte. Fast det är svårt för en god hustru och mor att få tid till något extra. Och det är nästan omöjligt för Gertraud att hitta de fem pärlor, som hon i barnslig iver lovade att sy in i Jungfru Marias krona på en bild på klädet…

Den tredje och sista delen i trilogin börjar med en katastrof för Gertraud. Hennes make Nils har fått blodförgiftning och dött, och sorgen blir svår att bära. Och hon får knappast ens tid till att hämta sig innan hon får fler dåliga nyheter: hennes son Torkel och hennes bror Johannes har nämligen bestämt att hon ska gifta om sig! Och det visar sig dessutom att friaren är Måns Vågmästare, och hon vet ju att han dödat sin egen dotter och drivit sin första hustru till självmord. Men det hjälper inte att Gertraud berättar den fasansfulla sanningen, för framför allt Johannes vägrar att ta hennes ord på allvar… Gertraud har ingen aning om vad hon ska ta sig till, förrän hon minns att hon lovat att ta sin moster tillbaka till Lübeck innan hon dör. Nu blir detta löftet också hennes räddning från den vidrige Måns. Borta i Lübeck finns nu också en av Gertrauds söner och hennes väninna Katarina. Och det visar sig att så väl glädje som besvikelser väntar på henne där borta… När vi till sist tar avsked från Gertraud, så är hon ändå nöjd med sitt långa liv. Hon får till slut göra altarklädet färdigt och lämna sitt jordeliv i lugn och ro. Men slutet är ju ändå bitterljuvt hellre än lyckligt, för det har hänt alldeles för mycket under de här tre böckernas gång. Maria Gustavsdotter sparade ju inte alls på krutet, när hon skildrade de mörkare delarna av de här människornas tillvaro. Och den här trilogin blev till slut rätt så svår för mig att ta mig genom. Men jag får ju ändå rekommendera den till dem, som tycker om historiska romaner och som kan stå ut med starka scener…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.