”Tintins äventyr” av Hergé, del 2

20140112153933tintin-maincast

Äldre översättning: Albert Bonniers förlag
Nyare översättning: Carlsen Comics

Belgien hade verkligen otur under 1900-talet, för det lilla landet blev ockuperat av Tyskland under båda världskrigen. Hergé tillhörde ju också en generation, som fick vara med under båda gångerna. Men till en början såg det ut som att han hade lite tur i oturen. Visserligen blev han nu tvungen att arbeta för Le Soir, Belgiens största franskspråkiga tidning, medan den styrdes av nazistisk ledning. Alternativet hade varit att Hergé hade flytt utomlands under kriget, så som flera andra belgare valde att göra. Men det var viktigt för Hergé att stanna i hemlandet, för att ge barnen förströelse under de mörka krigsåren. Han hade ju själv också växt upp som ett uttråkat barn i ett tyskockuperat Belgien, så han visste hur det var. Och i det stora hela lyckades han också faktiskt hålla sig undan politiken. Han gick ju bara till sitt arbete varje dag, precis som alla andra, och det var nu som kapten Haddock och professor Kalkyl dök upp som vänner till Tintin, vilket gjorde att seriens persongalleri växte… Befrielsen från tyskarnas ockupation skulle dock komma med en bitter bismak för tusentals belgare, däribland Hergé, men först hann han påbörja sitt trettonde Tintin-äventyr: ”De sju kristallkulorna”. Det börjar med att en arkeologisk expedition just har återvänt från Peru, men så börjar en efter en av medlemmarna att falla i en mystisk dvala. Till slut blir också professor Kalkyl kidnappad…

Men i september 1944, när Tintin och kapten Haddock hade börjat sin jakt efter Kalkyl, så kom de allierade och drev bort alla tyskarna från Belgien. Och nu blev livet genast surt för alla de belgare, som anklagades för att ha samarbetat med nazister under ockupationstiden. Och i den skaran fanns även Hergé, eftersom han ju hade arbetat på Le Soir under en kontroversiell tid i tidningens historia. Han var inte nazist själv, trots att”Tintin i Kongo” och ”Den mystiska stjärnan” kanske inte har åldrats med större behag. Men han blev ju ändå arresterad fyra gånger, fick tillbringa en natt i fängelse och fick även yrkesförbud i två år. Han kom ju visserligen lindrigt undan jämfört med många andra, men han tog ändå detta hårt. Han försökte ju också försvara kollegor från tiden på Le Soir, som haft mindre tur än han själv. Annars kom ju Hergé att ägna denna tid åt att fortsätta med ett stort projekt, nämligen att göra färglagda versioner av nästan alla Tintin-äventyr, som hade kommit ut före kriget. De hade ju varit svartvita! Det var också först nu, som han började anlita hjälp till sitt stora arbete, vilket skulle bli början på hans Studio Hergé. Och i september 1946 startades så tidningen ”Tintin”, där alla de framtida Tintin-äventyren nu skulle publiceras innan de kom ut som färdiga seriealbum. Så nu fick man äntligen läsa slutet på ”De sju kristallkulorna”. Sedan kom ju även dess fortsättning, ”Solens tempel”, som utspelar sig i Peru. Här får Tintin och kapten Haddock veta att inkafolket fortfarande finns kvar i hemlighet. Professor Kalkyl tror dock att det hela rör sig om en filminspelning!

”Det svarta guldet” har en komplicerad tillkomsthistoria. För egentligen började Hergé ju publicera den före han tvingades gå över till ”Le Soir”. Särskilt i början anar vi också en stor oro inför kriget, som måste ha varit en påtaglig del av verkligheten på den tiden. Men till den största delen utspelar sig ju äventyret borta i Mellanöstern, där Tintin skall lösa mysteriet med en ovanligt explosiv olja. Till slut visar sig skurken vara en viss doktor Müller, som vi också fick träffa på i ”Den svarta ön”. Och det var nog det, som fick Hergé att lägga äventyret på is, för en tysk skurk skulle väl inte vara acceptabel mitt under ockupationen. Men nu efter kriget gick det förstås bättre än någonsin tidigare. Tyvärr lider just det här äventyret av att kapten Haddock bara dyker upp när det nästan är helt över, och att professor Kalkyl inte ens är med annat än i form av att han skriver ett brev till sina vänner. Förklaringen till detta är dock enkel: de var ännu inte med i serien när äventyret började tryckas för första gången. Men den lille busige prinsen Abdallah utgör trots allt ett välkommet komiskt inslag… Efter att Hergé blev klar med det här uppskjutna äventyret, så var det dags för honom att påbörja sitt största projekt någonsin: ”Månen tur och retur”. För ja, nu skulle Tintin och hans vänner få åka ända till månen! Detta var i början på 1950-talet, så nu var rymdåldern för all del inte allt för långt borta. Men för de flesta lät det ju ändå fortfarande otroligt att människan skulle kunna åka till månen…

Hergé måste dock ha förstått att tiden var inne för att skriva ett så ambitiöst äventyr, och han tog till och med kontakt med forskare för att allt skulle bli så korrekt som möjligt. Det här projektet innebar mycket arbete för Hergé, men det gör också att det håller ännu idag efter mer än sextio år! Men han blev hur som helst tvungen att dela upp äventyret i två olika album. Del 1 handlar ju egentligen om förberedelserna för månfärden, medan bara del 2 handlar om det ”riktiga” äventyret ute i rymden. Allt var ju bäddat för succé, förutom att Hergé nu tyvärr kom i klammeri med sitt förlag Casterman, de som till och med hade stöttat honom under kontroverserna efter ockupationen. För en figur begår självmord i ”Månen tur och retur, del 2”, och på den tiden var det fortfarande var en svår synd i den katolska kyrkan… Men det var bara att kasta sig in i nästa äventyr, även om allt bara borde ha varit en antiklimax efter det fantastiska månäventyret. Men det går ju inte att förneka att Hergé lyckades med ”Det heliga vapnet”. Ännu en gång blir professor Kalkyl kidnappad, och nu måste Tintin och kapten Haddock jaga efter honom genom både ett fullt verkligt Schweiz och ett påhittat Bordurien. Det skall dock påpekas att även om Bordurien är påhittat, så bygger ju skildringen av landet tydligt på hur det verkligen var i den tidens Östeuropa, som var hårt styrt av Sovjetunionen i över fyrtio år. Även om ”Det hemliga vapnet” inte är lika klart antikommunistisk som den gamla ”Tintin i Sovjet”, så visar ju framför allt överste Sponz hur långt högt uppsatta tjänstemän i öststaterna kunde gå…

”Koks i lasten” är (ö)känd för att så många figurer från tidigare album dyker upp och gör gästspel. General Alcazar, Abdallah och doktor Müller är bara tre exempel på det. Men nu får vi också träffa på Rastapopoulos igen. Han var ju den store skurken i ”Faraos cigarrer” och ”Blå lotus”, men vi har inte fått se honom sedan dess förrän nu… Under sitt nya namn markisen av Gorgonzola har han åter blivit miljardär, men det visar sig att en av hans nya inkomstkällor faktiskt är slavhandel. Och det är förstås Tintin och kapten Haddock, som får befria slavarna och avslöja allt om det här för världen… ”Tintin i Tibet” blev ett mycket annorlunda album, vilket till stor del berodde på att Hergé hade fått gå genom en livskris. Han hade blivit förälskad i en betydligt yngre kvinna, som arbetade som färgläggare på hans studio. Efter en svår tid med ångest och mardrömmar hade han även lämnat sin fru, för att kunna leva ihop med sin nya kärlek. (Skilsmässan skulle dock inte gå igenom förrän 1977…) ”Tintin i Tibet” blev så Hergés sätt att bearbeta sina ”demoner”. Här finns det inga farliga skurkar, utan bara en missförstådd snöman. Tintin offrar nu nästan sitt liv för att hitta sin gamle vän Tchang, som är den enda överlevande efter en flygolycka… ”Castafiores juveler” är kanske ännu mera unik. För den här gången reser faktiskt Tintin inte någonstans, utan det blir nu i stället Bianca Castafiore, som kommer till slottet Moulinsart. Resultatet blev nog inte ett äventyr i ordets vanliga bemärkelse. Utan det är snarare ett slags lustspel, där Hergé fick ett verkligt utlopp för sitt utmärkta sinne för humor…

På 1960-talet hade Hergé blivit lite trött på Tintin, eller i alla fall på alla dessa höga förväntningar, som folk hade på honom. Och det är nog därför de fyra sista äventyren blev lite mer experimentella, annorlunda än vad man hade väntat sig från ett Tintin-äventyr. ”Plan 714 till Sydney” fortsätter den här trenden. Och ja, jag har mycket mycket blandade känslor för det äventyret. För den första hälften är riktigt bra. Tintin, kapten Haddock och professor Kalkyl är på väg till en konferens i Sydney, när de bjuds in som gäster på en miljardärs privata flygplan. Men de tvingas ju plötsligt landa på en liten ö i Indonesien, för Rastapopoulos har planer på hur han åter ska bli snuskigt rik. Men det pågår märkliga saker på just den ön, och… Äsch, jag ska inte berätta mer här. Men jag tycker att slutet får hela den här historien att falla platt som en pannkaka! ”Tintin hos Gerillan” är då något mer lyckad, även om det är tydligt att Hergé inte längre fick ut samma glädje av sitt arbete som han fick förut… Nu är det dags för Tintin att återvända till San Teodoros, där general Tapioca har satt Bianca Castafiore och dupontarna i fängelse. Men nu följer förstås också kapten Haddock och professor Kalkyl med dit. De hamnar i general Alcazars läger mitt ute i djungen, där han gömner sig med sin gerilla. Problemet är bara att Alcazars soldater dricker så mycket att de inte längre kan göra en revolution, trots att dupontarna har dömts till dödsstraff och Castafiore har dömts till livstids fängelse. Men det verkar som att professor Kalkyl kommit på ett sätt, så att de kan bota soldaternas alkoholberoende…

”Tintin hos gerillan” kom ut 1976 och skulle bli det sista färdiggjorda Tintin-äventyret. Hergé hann ju för all del börja arbeta på ett sista äventyr, ”Tintin och Alfabetskonsten”, men han var för sjuk för att kunna bli klar med det i tid. Han hade i flera års tid lidit av den medfödda sjukdomen porfyri, som gav honom plågsamma utslag och blåsor på huden. Men nu fick han också benmärgscancer och blodbrist, så han behövde få nya blodtransfusioner först varannan vecka och sedan varje vecka. 1981 fick han åter igen träffa sin gamle vän Tchang Tchong-Yen, som ju varit förebilden till Tintin-figuren med samma namn. Det hade förlorat kontakten efter krigsutbrottet mer än fyrtio år tidigare. Återförenandet visades på belgisk TV och fick därför stor uppmärksamhet. Men inte så långt efter, 3 mars 1983, dog Hergé vid sjuttiofem års ålder, vilket också blev en stor nyhet särskilt i de fransktalande länderna… Hergé hade ju varit kontroversiell i ett flertal år efter ockupationens slut, och det fanns visst en tid då han funderade på att emigrera till Argentina. Men han kom att stanna i Belgien, och nu har han samma status i sitt hemland som Astrid Lindgren fick här i Sverige (de var ju också båda två födda 1907). Hergé var också pionjär inom den fransk-belgiska seriekonsten, som blev stor även i nästan hela resten av Europa. Och ännu idag har Bryssel kvar sin status som seriernas huvudstad i Europa, och det är också till stor del Hergés förtjänst, även om flera andra serieskapare också skulle dyka upp senare…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.