”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz

51s4zcju41l

Utgiven i Sverige: 1898

Av alla de antika kulturerna verkar Romarriket vara den, som lockar oss moderna människor mest. Kan det vara så att vi känner igen oss i den här tidens människor, trots att de också var så olika oss? Fast vi kan se att det moderna intresset för Romarriket uppkom redan under rokokon på 1700-talet, och sedan på 1800-talet kom de första historiska romanerna om den här epoken i europeisk historia. Och nu ska vi prata om den av dem, som kom att bli allra mest berömd och framgångsrik på sin tid, även om till och med den nästan är bortglömd idag: ”Quo vadis” av Henryk Sienkiewicz från 1895. Ingen kan väl säga något annat än att Gaius Petronius lever ett gott liv. Han är ju också en rik adelsman i Rom på 60-talet e Kr, och hittills har han lyckats hålla sig kvar i kejsar Neros närmaste krets. Visserligen är det en balansgång att hålla den nyckfulle Nero nöjd, men det har fortfarande inte varit något problem för Petronius att klara av detta. Men en dag kommer hans systerson Marcus Vinicius hem från kriget mot partherna i öster, och han måste genast tala om för sin morbror om att han har blivit blixtförälskad. Föremålet för hans kärlek heter egentligen Callina, men hon kallas för ”Lygia” eftersom hon är en gisslan från folkslaget lygierna. Hon har blivit fosterdotter i en överklassfamilj i Rom, men Vinicius har fortfarande inte någon aning om att hon är kristen…

Till stor del går den här romanen ut på att skildra klyftan mellan dessa första kristna i Rom, som gör allt för att kunna leva ett dygdigt liv, och en allt mer dekadent överklass, som verkar som att de inte har några skrupler alls längre. Och just den här klyftan gör ju att Vinicius och Lygia får kämpa hårt för sin kärlek. Han vet ju inte något om hennes religion, eller att hennes fostermor har gjort allt för att kunna ge henne en skyddad uppväxt. Vinicius vill ju för all del gå till Lygias fosterföräldrar och fria till henne där, men han får tyvärr ett dåligt råd från Petronius. Eftersom hon råkar vara en gisslan från ett främmande land, så vill han inte att Vinicius ska behandla henne som en romersk flicka. Utan i stället bör hon hämtas till det kejserliga palatset, där han sedan kan få henne som en gåva av kejsar Nero. Lygia får i och för sig stöd av Acte, en av Neros före detta älskarinnor, som har blivit kristen i hemlighet, men den här tiden i kejsarens palats blir ändå mest som en mardröm för he. Och när dessutom Vinicius blir berusad på en fest och skrämmer henne, så bestämmer hon sig för att fly… Vinicius blir nu besatt av att hitta Lygia igen, men han får ju även lära känna kristendomen. Han får till och med träffa apostlarna Petrus och Paulus. Man det är knappt att han och Lygia hinner reda ut sina missförstånd innan katastrofen kommer. En stor brand bryter ut i staden, och de kristna får skulden för olyckan. När till och med Lygia hamnar i fängelset, så blir det bråttom för Petronius och Vinicius att försöka befria henne därifrån…

Henryk Sienkiewicz (1846-1916) var en polsk författare, som annars mest skrev om Polens historia. Men det var ”Quo vadis”, som blev hans stora internationella framgång. (Fast till och med i den romanen kommer Lygia och hennes trotjänare Ursus från ett folkslag, som bodde i nuvarande Polen.) Sienkiewicz fick Nobelpriset i litteratur år 1905, och ”Quo vadis” har också blivit film flera gånger. Men för en modern läsare kan det finnas en del att kritisera i den här romanen. Det kan till exempel se ut som att alla de kristna är goda, medan alla de andra är onda. Vinicius måste ju också bli kristen innan han får Lygia. Och det kan nog få många människor idag att höja på ögonbrynen. Men det är faktiskt inte så svart eller vitt. Lygia blir faktiskt övertalad till att lämna Vinicius av en kristen präst, för han vill tydligen inte att hon skall få förlåta honom. Så där kan man se att kristna också kan göra fel ibland. Dessutom blir Petronius aldrig någonsin kristen, men trots det framställs han ändå som en till största delen god person. Då är det ju lite svårare att försvara vissa tendenser i romanen, som idag skulle kallas antisemitiska. Både den onda kejsarinnan Poppaea och skurken Chilon har kopplingar till judendomen, och de får hjälp av några rabbiner med att skylla branden på de kristna. Men redan i filminspelningen från 1951 lyckades man ju faktiskt trolla bort de här anspelningarna… Till en stor del påminner ju ”Quo vadis” också mycket om Vibeke Olssons romaner om Romarriket, trots att de skrevs betydligt senare. Det verkar som att båda författarna alltså gjorde sin research…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.