Fantasy med Astrid Lindgren

mio-min-mio

”Mio, min Mio”: Rabén & Sjögren, 1954
”Bröderna Lejonhjärta: Rabén & Sjögren, 1973
”Ronja Rövardotter: Rabén & Sjögren, 1981

Idag finns det gott om fantasylitteratur för både vuxna, ungdomar och barn. Men när Astrid Lindgren skrev ”Mio, min Mio” 1954, så var utbudet inte lika stort. Fast nu visade det sig att hon skulle bli en pionjär även på det här området, åtminstone när det gäller svensk fantasylitteratur för barn… ”Mio, min Mio” handlar om hur den nioårige Bo Vilhelm Olsson, som även ofta kallas för ”Bosse”, helt plötsligt får uppleva en massa äventyr… Bosses mamma dog när han föddes, och någon far har han aldrig fått lära känna, så i stället får han ju bo hos fosterföräldrarna tant Edla och farbror Sixten. Men de kan aldrig riktigt älska Bosse som de borde, och så blir han också allt mer olycklig. Men så en dag får han plötsligt ett gyllene äpple av en tant i en affär, och sedan blir han hämtad av en ande till Landet i fjärran. Det visar sig nämligen att Bosse faktiskt har en pappa, som dessutom råkar vara kung borta i det landet. Och så blir plötsligt det oälskade fosterbarnet Bosse den älskade prins Mio, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men så till slut måste hans fader konungen ändå skicka honom bort för att besegra den onde riddar Kato, för det är bara en kungason som kan klara av det. Mio och hans nye bästis Jum-Jum måste snart rida bort från tryggheten på den vita hästen Miramis, och fastän de får hjälp av många olika figurer på vägen, så blir det inte så lätt…

Astrid Lindgren ska ha fått inspiration till ”Mio, min Mio” när hon såg en ensam pojke, som satt på en bänk ute i Tegnérlunden i Stockholm. Hon fick ju aldrig veta vem han var eller se honom igen, men han blev förebilden för det olyckliga fosterbarnet Bosse. Astrid lät ju till och med Bosse få bo just på adressen Upplandsgatan 13B, för hon såg den mystiske pojken försvinna in i just den porten! Men när berättelsen lämnar verklighetens Stockholm och förflyttar sig till Landet i fjärran, då får vi möta en riktig sagovärld. Somliga har ju pekat ut likheterna mellan ”Mio, min Mio” och en saga av Anna Maria Roos: ”Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och féen Viribunda” från 1908. Även här finns ju en kärleksfull konung, som gör allting för att skydda sin älskade son, en vallpojke och hans flöjt, fågelsång i den underbara slottsträdgården o.s.v… Min mamma ser också en religiös allegori i denna berättelse, att Mio representerar Jesus, hans fader konungen representerar Gud och riddar Kato representerar Djävulen. Men jag vet ju inte om Astrid verkligen tänkte det på det viset. Dagens fantasy-läsare kan ju också se likheter med ”Harry Potter” av J.K. Rowling. Även där finns det oälskade fosterbarnet, som plötsligt hamnar en magisk värld och visar sig ha ett öde att uppfylla. Mio blir ju den som måste besegra den onde riddar Kato, precis som Harry Potter är den som måste besegra den onde Voldemort. Och för att göra likheterna ännu fler, så har även de båda pojkarna fått en osynlighetsmantel…

Men så dröjde det nitton år innan Astrid återvände till fantasy-genren med ”Bröderna Lejonhjärta”, som kom ut 1973. Huvudpersonen heter egentligen Karl Lejon, men hans bror Jonatan kallar honom för Skorpan därför att han tycker om skorpor. Han är nio år gammal och är dödligt sjuk i tuberkulos, men Jonatan tröstar honom genom att berätta om Nangijala. Det är sagornas och lägereldarnas land, dit man får komma efter döden. Men när det börjar brinna i deras hus, slutar det inte bättre än med att Jonatan i alla fall dör innan Skorpan. Och tänk om Nangijala inte finns, utan det bara var någonting Jonatan hittade på? Men det blir trots allt så att även Skorpan får komma till Nangijala, där han återförenas med sin älskade storebror. De bor i den vackra Körsbärsdalen, och i början är ju allt bara härligt och roligt. Men en dag får Skorpan veta att Jonatan måste lämna honom igen, för han måste rida bort till Törnrosdalen och befria folket där från den onde Tengil. För nu heter han faktiskt inte bara Lejon, utan det ännu ståtligare Lejonhjärta, och då kan man inte heller låta bli att vara modig. Och så förklarar Jonatan att man ibland måste göra det som är farligt, annars är man en ”liten lort”. Skorpan skulle ha kunnat stanna i tryggheten i Körsbärsdalen, men snart nog ger även han sig iväg. De får skydd hos den gamle Mattias, som låtsas vara Skorpans farfar. Men de är omgivna av Tengils alla soldater, som ser till att folket i Törnrosdalen knappt är mer än slavar. Och ingen får se Jonatan, för Tengil har satt ett pris på hans huvud. Men de vet att snart måste stridens hemska dag komma…

”Bröderna Lejonhjärta” är om möjligt en ännu tyngre berättelse än ”Mio, min Mio”. Den handlar ju om sjukdom och död och förtryck och krig. Och fast vi får lära känna den farliga drakhonan Katla, vars eld kan förlama en människa, så känns det också som att det här är en mer realistisk berättelse. Skorpan och Jonatan kan inte lita på magi för att lösa något, utan de måste kämpa sig fram själva… Astrid lär ha fått inspiration till berättelsen från flera olika håll. Till exempel ska hon ha upplevt en vacker gryning under en tågresa vid Frykensjöarna, vilket fick henne att vilja skriva en ny berättelse om ett fjärran land… Och på Vimmerby kyrkogård står det så här på en gammal gravsten: ”Här vila späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén, döde 1860”. Och när hon upptäckte den texten, så visste Astrid plötsligt att hennes nya bok skulle handla om döden och två bröder… Och det går ju också att se religiös symbolik i ”Bröderna Lejonhjärta”: Katla kan ju jämföras med den onda draken i Uppenbarelseboken. Duvor flyger med budskap mellan Körsbärsdalen och Törnrosdalen, och man avbildar ofta den helige ande som en duva. Och det går ju också att se Katlamärket, som Tengils anhängare måste ha inbränt på sina bröst, som en form av ”Odjurets märke” från Uppenbarelseboken. Nangilima måste ju också vara det slutgiltiga paradiset, dit Skorpan och Jonatan kommer efter tiden i Nangijala. Men hade Skorpan kanske bara drömt att han var i Nangijala medan han höll på att dö, eller var det så att han och Jonatan verkligen hade varit där?

Sedan skulle Astrid återvända till fantasy-genren en sista gång, med ”Ronja Rövardotter” från 1981, som också blev hennes sista kapitelbok (roman för barn). Men nu rör det sig också om en helt annan typ av fantasy. ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” hör väl till undergenren ”high fantasy”, där det finns gott om magi, fantastiska varelser, parallella världar och en kamp mellan gott och ont. Så är det inte i ”Ronja Rövardotter”, som i stället tillhör den mer realistiska varianten ”low fantasy”. Visst finns det också här olika sagovarelser, som gör så att även den här berättelsen har sin beskärda del av övernaturliga inslag. Men i stort sett skulle detta ha kunnat vara en historisk roman om livet i medeltidens Sverige! Konflikten består inte heller av någon kamp mellan gott och ont, utan snarare om hur två rivaliserande familjer ska kunna sluta vara fiender… Ronja föds mitt under ett åskväder, då en blixt till och med klyver släktens borg i två delar. Men rövarhövdingen Mattis bryr sig inte så mycket om det, för han är ju bara strålande glad över att ha fått ett litet barn. Dessutom var Mattisborgen så pass stor, att de aldrig använde alla rum i vilket fall som helst. Det dröjer elva år innan de får bekymmer av att det finns en halv borg, som bara ligger där och väntar på att folk skall flytta dit. Men en dag får Ronja i alla fall för första gången i sitt liv träffa en jämnårig. Det är Birk Borkasson, som flyttat in i norra halvan av borgen med sina föräldrar och deras rövarband. Mattis och Borka är uppfostrade till att hata varandra, och Ronja och Birk kan därför bara träffa varandra i smyg…

Jäpp, Ronja och Birk är ju verkligen ”Romeo och Julia i Mattisskogen”. Astrid erkände till och med själv det! Visserligen är de bara elva tolv år gamla, men de lyckas ändå leva tillsammans i en grotta under en hel sommar. Och som vuxen kan man ju också undra över om det inte varit mer realistiskt, om de varit åtminstone några år äldre än de var. Man kan ju också undra över en hel del andra saker. Varför var både Lovis (Ronjas mor) och Undis (Birks mor) den enda kvinnan i vardera rövarband? Och hur stod de ut med att vara ensam med ett dussin karlar? Jag skulle nog aldrig ha tyckt om det! Det är också intressant att rövarna till stor del framställs som sympatiska, trots att de är just rövare. Och knektarna, de som ska säkerställa lag och ordning, blir inte bara en en farlig gemensam fiende, som gör att Mattis och Borka till slut inser att de måste samarbeta. Utan de framställs ju också som ett irriterande plågoris, som vill förstöra den enda livsstil som både Mattis och Borka känner till… Nej, här finns verkligen inte skarpa gränser mellan gott och ont, utan i stället en moralisk gråskala, som är ganska ovanlig i barnlitteraturen. Vi får dock veta att vare sig Ronja eller Birk tänker följa i fädernas fotspår och bli rövare, och den gamle Skalle-Per (han som tydligen är kvar i Mattisborgen sedan Ronjas farfars tid) tycker bara att det är bra. För nu har det kommit en ny tid, då det har blivit farligt att vara rövare…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.