”Sunnanäng” av Astrid Lindgren

14589l12

Utgiven: Rabén & Sjögren, 1959

Några av mina läsare kanske minns att jag skrev att Astrid Lindgren var en utmärkt rolig författare. ”Karlsson på taket” var kanske hennes komiska höjdpunkt, men även dystrare berättelser som ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” hade ett par roliga stunder. Fast nu skall vi prata om ett stort undantag från det, nämligen novellsamlingen ”Sunnanäng” från 1959. Den här boken innehåller fyra olika berättelser, som alla för oss tillbaka till vad Astrid kallade ”fattigdomens dagar”. Hon menade ju med största sannolikhet 1800-talet, och det var ju bara fattiga som behövde lida på den här tiden. Jo jo, säg det till Beatrice Löwenström i ”Överenskommelser”! Allvarligt talat är dock novellerna i just ”Sunnanäng” mycket sorgliga och/eller ruskiga, särskilt då man tänker på att de skrevs för barn. Och även om jag själv satt och ryste, när jag lyssnade på i alla fall de två första när jag var liten, så vet jag inte när jag ska våga läsa dem för min lilla systerdotter. Jag tror faktiskt att hennes mamma ska få bestämma när hon är gammal nog för dem, så slipper jag ta på mig ansvaret… Förutom att de fyra novellerna alltså alla utspelar sig på ”fattigdomens dagar”, så möter vi också två olika världar i alla fyra. Vi börjar i en stenhård realism med sjukdom och död. Men så börjar sagans värld dyka upp i det hela, på gott och ont…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.