”Hedningarnas förgård” av Vibeke Olsson

1

Utgivning: Bonniers förlag, 1982

Vibeke Olsson (född 1958) är dotter till två olika författare. Och hon var ju bara sjutton år gammal, när hon 1975 gjorde sin egen debut med ungdomsromanen ”Ulrike och kriget”. Den handlar om en flicka i Nazityskland, som är helt övertygad att Adolf Hitler är det bästa som har hänt hennes land… Redan 1976 kom uppföljaren ”Ulrike och freden”, och 1995 återvände Vibeke till andra världskriget med vuxenromanen ”Molnfri bombnatt”. Men nu ska vi fokusera på en stor släktkrönika i sex delar, som hon skrev under 80-talet… ”Hedningarnas förgård” utspelar sig i Rom vid mitten av 200-talet, då den ju var en av världens största städer och huvudstad i det jättelika Romarriket. Den börjar med att den unga slavinnan Callistrate ska föda ett barn. Hon är sjutton år gammal, men det är trots det redan hennes andra barn. Men när den lilla flickan äntligen kommit, så upptäcks det något hemskt. Callistrates lilla dotter är missbildad, så att hennes arm slutar redan där armbågen borde ha suttit! Och på den här tiden har ett sådant barn ingen rätt att få leva. Det är faktiskt nästan som en plikt att döda det, eftersom det aldrig kommer att kunna arbeta och göra rätt för sig. Men då gör Callistrate något helt oväntat: hon vägrar att låta någon ta flickan ifrån henne! Hon har ju redan mist en pojke i plötslig spädbarnsdöd, så hon vet att hon inte skulle stå ut om hon förlorade även den här flickan…

Callistrate får visserligen behålla sin dotter, men hon får också betala ett högt pris för sin olydnad. För hon blir ju inte bara piskad. Utan hon måste nu även lämna det hus, där hon är född och har bott ända fram till nu. Och så hamnar Callistrate och hennes lilla dotter Sabina snart på slavmarknaden. Där blir de uppköpta av skräddaren Isak, som bor i stadsdelen Transtiber med sin hustru Monnica. Och det är faktiskt en stadsdel, som finns kvar ännu idag under det modernare namnet Trastevere. Men på den här tiden är det ett riktigt slumområde, där så gott som alla är mer eller mindre fattiga. Nu klarar ju Isak och Monnica sig rätt bra, för de kan i alla fall tjäna en del pengar på sitt skrädderi. Men de flesta andra har det ju svårare i livet, och det är en chock för Callistrate att se all fattigdom. För hon fick trots allt växa upp i ett mycket rikt hem, där till och med slavarna får ha det rätt så bra. Men där i Transtiber måste även fria människor kämpa mot smuts och hunger. Många av männen är arbetslösa och blir alkoholister, och somliga har knappt ens råd att köpa skor åt sina barn på vintern. Så de lever med andra ord långt från den fantastiska lyx, som bara de rika kan få unna sig. Och en stor del av dem lever ju också bara för dagen, för de kan ändå inte göra något åt världens orättvisor. Men nu finns det också människor i Transtiber, som känner att man kan leva ett helt annat slags liv. Människor som vill ta avstånd från alla de många grymheter, som finns överallt i deras omgivning. Callistrate får snart veta att Isak och Monnica är kristna, och det finns fler kristna bara i kvarteret…

Callistrate vet inte vad hon ska tycka. Kristendomen verkar ju gå emot allting, som hon fick lära sig i barndomshemmet. Och hon träffar ju dessutom vattenbäraren Eunicius och blir förälskad i honom, men han tycker inte alls om kristendomen. Men trots allt detta kan Callistrate inte låta bli att lockas av den besynnerliga religionen, som lär ut att det inte finns några skillnader mellan slavar och fria. De vill ju till och med ge ett människovärde till hennes Sabina, en barn som har en missbildad arm! Men det visar sig snart att hon har valt helt fel tillfälle att lockas av kristendomen. Romarriket har nämligen hamnat i en ekonomisk kris, och det passar bra att ge de mystiska kristna skulden för det. De vill ju inte offra till statens gudar eller till kejsarens bild, så då måste de väl vara opatriotiska? Kejsar Decius bestämmer till slut att alla skall offra på en viss dag för att visa sin lojalitet mot riket. Och nu får de kristna i Transtiber möta mycket hat från sina grannar, som nu kan vända besvikelsen över sin hårda lott i livet mot lovliga offer. Och tidigt en morgon ger sig kejsarens soldater ut för att arrestera alla dem, som inte har offrat som de skall. Callistrate har ju redan fått se och höra mycket, men nu kommer hon råka illa ut personligen… Ingen kan ju förneka att Vibeke Olsson är en riktig mästare på att skildra livets fula sidor. Hon skriver om våld, förtryck, smuts och hunger. Jag kan till och med fråga mig om hon kanske är för duktig på det? För de här romanerna är inte alls några feel good-historier. Men de kan inte heller låta bli att fascinera mig…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.