”Kvarnen och korset” av Vibeke Olsson

2

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1984

Jag var ju bara i femtonårsåldern, när jag upptäckte Vibeke Olssons romaner om livet i Romarriket. Och det är som att det är först på senare år, som jag riktigt har fattat vidden av alla vidrigheterna i de här böckerna… ”Kvarnen och korset” från 1984 är fortsättningen på ”iHedningarnas förgård”, och nu får vi åter möta slavinnan Callistrate. Hon är nu omkring tjugofem år gammal, och hon är verkligen inte någon ungdom längre. För en rad år av hårt arbete och åtta graviditeter fått henne att åldras i förtid, men detta är inte heller något ovanligt för de prövade människorna där i Transtiber. För ja, Callistrate har blivit kvar i all fattigdom, smuts och hunger. Hennes nya ägare var i och för sig också slavar en gång, men de bryr sig ändå inte det minsta om hur fattiga grovarbetare har det… Callistrate drömmer sig fortfarande tillbaka till barndomen, då hon fick växa upp i ett stort fint hus. Men den tiden känns ju allt mer avlägsen för varje år som går… Fast det finns också glädjeämnen i hennes liv. Hon är till exempel fortfarande gift med Eunicius, som nu har blivit kvarndragare. För i den här tidens Rom lät man faktiskt starka karlar dra många av de kvarnar, som skulle mala mjöl till alla människorna i miljonstaden. Själv får Callistrate göra olika kvinnosysslor som att tvätta kläder och skura i trappor, precis som tusentals andra slavinnor i staden…

Callistrate har också fått behålla tre av sina barn. Sabina har blivit åtta år gammal och har just börjat arbeta i ett bageri. Och det får hon göra tretton timmar varje dag, fast hon bara har en arm och bara knappt kan klara av sysslorna där. Och ja, man kan verkligen undra hur ens själviska människor på den här tiden kunde tillåta det, att en handikappad åttaåring sliter i tretton timmar nästan varje dag! Callistrate blir ju också orolig för Sabina, men livet är inte heller så lätt för hennes två yngre barn. Onesimus och Eunice behöver inte arbeta ännu, men i stället måste de ju lämnas vind för våg medan både Callistrate och Sabina arbetar. Eunicius måste sova på dagarna, för han jobbar nämligen natt-skiftet i kvarnen. Och vem skulle det väl annars finnas, som kan och vill ta hand om två slavbarn? Men den lilla utsatta slavfamiljen försöker ju ändå njuta av de gladare stunder, som till och med de faktiskt kan få ibland. Ända tills det börjar hända saker… En dag kommer Callistrate åter i kontakt med kristna. Det har gått sju år sedan hennes församling krossades av förföljelserna, men nu lockas hon snart tillbaka till kristendomen. Men inte heller den här gången kan Eunicius förstå hennes val, och dessutom är de kristna fortfarande förföljda. Kejsar Valerianus är nämligen lika hatisk mot dem som Decius var på sin tid, och nu är till och med gudstjänsterna förbjudna. Så det är med en mycket stor risk, som Callistrate i hemlighet åter igen börjar gå på kristna möten. Men det finns även andra, som känner sig tvungna att bryta mot orättvisa lagar…

Cecilia är mycket fattig och därtill prostituerad, men hon är i alla fall en fri flicka. Vilket betyder att hennes kärlek till bärarslaven Narcissus är förbjuden. Men tänk om de kristna kan vilja hjälpa dem? Under tiden får Callistrate veta att Eunicius kanske måste bli skeppsroddare, och då skulle han nog vara borta från henne sex månader i taget. Hur skulle hon kunna stå ut med det? Men det är omöjligt för grovarbetarna att möta förståelse från sina nyrika ägare, som gör allt för att glömma att också de var slavar en gång. Men det blir ju en tröst för Callistrate att Sabina får komma tillbaka till det hus, där de båda är födda. Så nu får Sabina plötsligt lära sig läsa och ha vackra kläder på sig, men Callistrate oroar sig för att hon skall bli som en främling för sin egen familj. Fast nu ska väl ändå allting kunna ordna sig till det bästa, även om Callistrate vet att hon kommer att sakna Eunicius mycket då han är till havs? Men hon lever i en grym värld, där ens tillvaro allt för lätt kunde bli sönderslagen… Jag har ju redan skrivit om att Vibeke Olsson är nästan för bra på att skriva om livets otäckare sidor. Det är få av hennes huvudpersoner, som får ett lyckligt slut. Det är ju inte bara så att lyckan bara är något tillfälligt, utan den kan dessutom ryckas från dem på ett ögonblick. Och jag skulle ha velat se att fler av de själviska människorna fick ett straff för vad de har gjort. Men vi får inte heller glömma att det är få författare, som har lyckats beskriva de lägst stående i Romarrikets samhälle så skickligt. Och när jag forskar om hur det måste ha varit, så förstår jag att detta är mycket realistiska böcker…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.