”Som om jag inte fanns” av Kerstin Johansson i Backe

som om jag inte fanns

Utgivining: Rabén & Sjögren, 1978

Elina är tio år gammal och bor med sin mamma och sina tre småsyskon i Tornedalen på 1930-talet. Pappan har omkommit i skogshuggningsolycka, och det visar sig att både Elina och hennes mamma ännu saknar honom mycket. Elina har dessutom haft en lungsjukdom, så nu har hon missat en större del av det här årets hösttermin i skolan. Fast nu är hon frisk igen och skall alltså börja i skolan igen. Men det blir bara början på en besvärlig tid för henne… Elina kan omöjligt skaffa sig några vänner bland de andra barnen i skolan, för hon är inte lika söt och populär som sin ett år yngre syster Irma. Utan det är på myren, som Elina har sina enda vänner. Och där finns ju också hennes pappas ande. Men hon skulle nog ha stått ut med skolan, om hon bara hade sluppit från lärarinnan Tora Holm… Fröken Holm tycker att hon handlar för sina elevers bästa, när hon strängt förbjuder dem att tala på finska i skolan. Det spelar ingen roll att knappt något av de här barnen har svenska som modersmål, för de får ändå inte tala på något annat språk ens på rasterna. De kommer ju inte klara sig i livet om de bara kan tala sitt hemmaspråk, resonerar fröken Holm. Men hon verkar inte fatta att hennes bakvända försök till att hjälpa sina elever får fel följder. Irma är duktig i skolan och blir fröken Holms favorit i klassen. Men i stället blir den egensinniga Elina hennes hackkyckling…

Så en dag blir Elina grovt förolämpad av fröken Holm inför alla i skolans matsal, och det får henne att fatta ett beslut: hon ska inte gå till matsalen och äta av skolmaten längre. Det spelar ingen roll att hon nu måste vara hungrig hela dagen, eller att hon vet att hennes mamma säger att skolmaten är en välsignelse för de fattigas barn. Hon kan inte ge upp sin kamp för att visa att fröken Holm hade fel. Att hon är vuxen, svensktalande och lärarinna ger väl inte henne rätt att kränka fattiga finska barn? Men det verkar som om ingen annan vill förstå, utan i stället växer bara konflikten mellan Elina och fröken Holm. Till slut börjar fröken Holm med en helt ny metod: Hon ska börja behandla Elina som om hon vore luft, som om hon inte fanns. Då flyr den kränkta Elina ut till sina vänner ute på myren. Men kan hon lita på dem? Och är det möjligt att fröken Holm kan förstå att hon måste säga förlåt?

En gång för länge sedan då jag gick i fjärde klass precis som Elina i den här berättelsen, så läste vi den här boken i klassen. Sedan skulle vi diskutera den också, och då märkte jag något märkvärdigt. Själv hade jag fallit pladask för den här berättelsen om den egensinniga tioåriga flickan, som kom i en konflikt med sin oförstående lärarinna. Det var nämligen så att jag hade fått gå genom en mycket liknande situation med min lärarinna året innan. Men det visade sig så att i hela klassen var det bara jag och min dåvarande bästa kompis, som tyckte om den här boken. Då kunde jag inte fatta hur det kunde komma sig, men nu tror jag att har börjat förstå. För hur mycket jag än älskar den här boken, så förstår jag att den kan vara svårläst för ett barn. Trots att den ska vara en barnbok!

Jag har som vuxen också tagit in massor av intressant information, som jag inte förstod när jag läste den här boken för den första gången. Som hur ensam och ledsen Elinas mamma är efter att hon har tappat sin make, och hur slitsamt det måste vara för henne att sköta om barnen och torpet helt själv. Trots att hon har fått ett jobb som städerska i skolan, så är familjen tvungen att få hjälp av socialen. Och vilken stor klyfta det var mellan samhällsklasserna! Och även om jag fattade att fröken Holm såg ner på ”finskungar”, så är det först som vuxen som jag förstod att språket ansågs kunna avgöra ens lott i livet. Och att de flesta finsktalande i byn var laestadianer, vilket var suspekt för de svensktalande där i trakten. Vad förstod jag som elvaåring om skillnaderna mellan olika kristna samfund? Så för en tioåring idag är det nog svårt att förstå sig på den främmande miljön i en by på 1930-talet, som beskrivs med ett ganska ålderdomligt språk. Och är det dessutom så att man inte själv har varit egensinnig och varit i konflikt med sin lärare, så finns det nog ingen som helst igenkänningsfaktor. Men själv har jag i tjugotvå års tid haft en plats i mitt hjärta för hela den här berättelsen i allmänhet, och för min själsfrände Elina i synnerhet. Och jag är inte den enda, som har en rad positiva minnen av just den här berättelsen. 2003 kom även en filmatisering, och den är nästan lika bra som boken…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.