”Krigarens sköld” av Vibeke Olsson

5

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1988

Jag har alltid beundrat de författare, som klarar av att ha en huvudperson som är av motsatta könet. För det är ju inte alltid så lätt för en kvinna att beskriva hur en pojke eller en man känner och tänker, eller för en man att beskriva hur en flicka eller en kvinna känner. Jag har i alla fall inte lyckats ännu, även om jag kanske kommer att försöka igen någon gång i framtiden. Vibeke Olsson hade ju också koncentrerat sig på flickor och kvinnor, ända fram till att hon skrev ”Krigarens sköld” från 1988… Nu har vi hunnit fram till början av 300-talet, och det är Sabinas son Callixtus som är huvudperson. Han har dömts till livstids fångenskap i en koppargruva, och nu har han tappat allt hopp om att åter bli fri. Men detta betyder inte att han tänker bli alldeles bortglömd, utan han skriver rulle efter rulle till sin lille son Onesimus. Och på detta sättet får vi följa hans livs historia… Callixtus kom att leva nästan hela sitt liv i Mogontiacum, en liten stad vid floden Rhen vid Romarrikets nordligaste gräns. Han var född som slav, men kom att bli frigiven vid nio års ålder, då hans mor Sabina äntligen fick gifta sig med centurionen Fabius Alexander. Callixtus vet nog att hans riktige far var Aulus Plinius, som var en adelsman nere i Rom. Men han dog ju innan Callixtus föddes, och han tror knappast att han skulle ha brytt sig om honom även om han hade fått leva längre. Så det är i stället Alexander, som blev som en pappa för Callixtus…

Men när både Sabina och Alexander kom att dö inom bara ett halvår, så blev ju Callixtus föräldralös som tolvåring. Och som femtonåring gjorde han som många pojkar i militärstaden Mogontiacum: Han tog helt enkelt värvning och blev soldat. Han blev också centurion bara fyra år senare, då han bara var nitton år gammal. Så blev han en typisk romersk soldat, med allt som det kunde innebära. Naturligtvis fick han vänja sig vid blodiga krig och en stenhård disciplin, men han blev ju också en del av soldaternas hjärtliga kamratskap. Så det fanns både negativa och positiva saker i armélivet… Men när Callixtus endast var tjugoett år gammal, så förlorade han både ett ben och ett öga i ett krig mot frankerna. Man skulle ha kunnat tro att detta skulle vara en katastrof för en ung lysande officer, men så blev det ändå inte. Callixtus sadlade om sig till vapensmed och livet gick vidare för honom. Och så fann han ju kärleken i Elisabet från Alexandria… Hon var en slavinna med afrikanskt påbrå, som inte var mer än tretton år då hon måste lämna sin mor och sin hemstad för att bli prostituerad. Först efter tjugo år fick hon chansen att börja leva ett helt annat liv… Callixtus fick sonen Onesimus med sin älskade Elisabet, men han fick också precis som sin mormor och sin mor lära sig hur skör lyckan är. Och ja, Vibeke Olsson har åter igen skrivit en mycket tragisk berättelse…

Callixtus är liksom sin mor en huvudperson, som delvis är svår för mig att sympatisera med. Det är sant att han är mindre kinkig än Sabina med hur allt ”ska” vara, och det är ändå skönt. Och visst är hans kärlek till Elisabet och Onesimus rörande. Men innan det var dags för honom att bli familjefar, så levde han ett typiskt soldatliv med en helt uppluckrad sexualmoral. Det är nog inte så konstigt att han fann kärleken i en före detta prostituerad, för det var ju självklart att soldater gick på bordeller. Och så har ju Callixtus tyvärr också ärvt sin mors avsky för kristendomen. Visserligen ser han ju de kristna som tråkiga glädjedödare, medan Sabina nog hellre såg dem som farliga samhällsomstörtare. Så det finns en liten skillnad på varför de föraktade kristna utan att någonsin vilja förstå sig på dem, men den är inte så stor. Och det är svårt för mig att förstå varför de inte ville se något gott hos dem, bara för att de råkar vara annorlunda. Callixtus lär sig aldrig heller att lita på styvsystern Primigenia, som däremot råkar vara kristen. Då var det ju lättare för Elisabet att se något gott hos kristendomen. För det blev så att Primigenia accepterade henne som sin svägerska, trots att hon varit prostituerad, men det gjorde aldrig Callixtus andra styvsyster Fortunata. Och det är intressant, då både Callixtus och Sabina blivit så övertygade om att de kristna var så fördomsfulla. Men nu får vi ju se att det inte måste vara så. Fast nu är Vibeke Olsson också baptist, så det är inte så konstigt att även när hon har envisa hedningar som huvudpersoner, så kan det dyka upp intressanta kristna bifigurer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.