”Karlsson på taket” av Astrid Lindgren

allt-om-karlsson-pa-taket

”Lillebror och Karlsson på taket”: Rabén & Sjögren, 1955
”Karlsson på taket flyger igen: Rabén & Sjögren, 1962
”Karlsson på taket smyger igen: Rabén & Sjögren, 1968

Det är kanske sant att Astrid Lindgren nästan bara skrev barnböcker, men ändå har jag älskat ”Emil i Lönneberga”, ”Madicken” och ett par till även som vuxen. Men det var bara för ett fåtal år sedan, som jag återupptäckte ”Karlsson på taket”. Länge hade jag placerat de böckerna i kategorin ”de är nog okej, men de tillhör ändå inte Astrids bästa”. Jag visste för all del att dessa böcker var populära i Ryssland och Ukraina, men jag tänkte att det behövde väl inte betyda att jag skulle tycka om dem. Men för två år sedan fick jag en glad överraskning, när jag trots allt började läsa ”Karlsson på taket” som vuxen. För det är sällan som Astrid har varit så extremt rolig! Och ja, då ska vi komma ihåg att hon var en oerhört humoristisk författare, som kunde locka fram skratt även i sina tyngre berättelser. J.K. Rowling, författaren av ”Harry Potter”-böckerna, har också den mycket avundsvärda förmågan, som jag tyvärr saknar i mitt eget författarskap. Jag har länge beundrat dessa båda för deras humor… Så om jag säger att Astrid var i sin humoristiska högform i just ”Karlsson på taket”, att jag inte vet om hon var så rolig någon annan gång, så är det ett fantastiskt beröm. Problemet var nog att filmen från 1974, ”Världens bästa Karlsson”, enligt mig inte riktigt fångade gnistan från boken. Och det är nog också därför det dröjde så länge innan jag gav böckerna en ny chans…

Till slut kom berättelserna om Karlsson att bli en trilogi: ”Lillebror och Karlsson på taket” (1955), ”Karlsson på taket flyger igen” (1962) och ”Karlsson på taket smyger igen” (1968). Men på ett sätt kan man säga att det inte är Karlsson själv, som är den riktiga huvudpersonen i de här berättelserna. Nej, för det är Lillebror… Han är nog en helt vanlig pojke på sju eller åtta år, som bor med sin familj i Stockholm. Det är också en helt vanlig familj med en pappa och en mamma och tre barn, som bor i en helt vanlig lägenhet. Det mest ovanliga med familjen Svantesson är just det att Lillebror typ jämt kallas för just ”Lillebror”. Han heter egentligen Svante, men det är lätt för läsarna att glömma detta. Men det är sant att han är familjens lillebror, för hans syskon Bosse och Bettan är redan tonåringar. Och då jag själv är ett sladdbarn med en storebror och en storasyster, så känner jag igen mig mycket i Lillebror. Och det är väl också det att syskonen är så mycket större än han, som gör att han så ofta känner sig utanför och ensam. För visst brukar Lillebror leka med Krister och Gunilla, som bor på samma gata. Men det är ändå som att han behöver en till kompis, och en dag sdyker också Karlsson på taket upp i hans liv. Karlsson är nog den ende i hela huset, som man inte kan säga är helt vanlig. För det är inte nog med att han är en kortväxt farbror (fast han själv skulle säga att han är en lagom tjock man i sina bästa år), som bor i en stuga uppe på husets tak. Utan det är också så att han har en propeller på sin rygg, som gör att han kan flyga. Och dessutom är han otroligt självgod och busig!

Alldeles i början tror alla att Lillebror bara har hittat på Karlsson, men sedan får allt fler se att han inte är någon låtsaskompis. Tvärtom är Karlsson ett mycket verkligt okynnesfä, som visst kan ställa till med alla möjliga besvärligheter. För han vill ju ha roligt, annars är han ”inte med”! Lillebror har fullt upp med att försöka stoppa Karlsson från att gå allt för långt, men det lyckas han sällan med… Frågan är ju om inte den här trilogin blir bara roligare och roligare för varje del. För det är i del två, som vi får träffa fröken Bock. Hon blir nämligen anställd som hembiträde hos familjen Svantesson, när mamman blir sjuk och måste resa bort för att vila upp sig. Hon gör absolut inget gott intryck på familjens barn, för hon verkar ju bara vara onödigt sträng och sur. Men nu har Lillebror ju Karlsson, som säger att han naturligtvis ska tämja ”Husbocken” åt honom. Och så blir det också som det blir… Och i del tre får vi dessutom träffa farbror Julius, som skall bo hos familjen Svantesson ett litet tag. Han och fröken Bock tror båda två att Karlsson är en pojke i Lillebrors ålder, även om han förstås är ovanligt besvärlig och fräck. Och det är nog lika bra att de tror det, tycker Lillebror. För det är svårt nog ändå för honom att beskydda Karlsson från tjuvarna Fille och Rulle, som nu har bestämt sig för att kidnappa honom för att få en belöning. Men nu är ju Karlsson expert på att klara sig i alla väder, så egentligen var det onödigt att Lillebror alls oroade sig för honom. Karlsson kan till och med fixa till saker, som han inte ens hade kunnat drömma om!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.