”En plats att vila på” av Vibeke Olsson

6

Utgivning: Albert Bonniers förlag, 1989

När vi närmar oss slutet på hennes serie om en släkt i Romarriket, så är det som att Vibeke Olsson började experimentera. ”Krigarens sköld” var ju hennes första roman med en manlig huvudperson. Och när vi nu har kommit till den sista delen i serien, ”En plats att vila på” från 1989, så märker vi att hon vågat ta ännu ett steg, för nu har hon även skrivit en roman med flera olika huvudpersoner. Och det är både män och kvinnor. Vissa av dem är medelålders, medan de andra ännu är tonåringar. Och så kommer de dessutom även från tre helt olika samhällsklasser. Men de har alla kopplingar till huvudpersonerna i seriens fem tidigare delar, och alla kommer de få sina liv förändrade av ett krig… Romanen börjar på hösten år 311, och det finns nu flera olika kejsare runt i Romarriket. En av dem är Constantinus, som vi har lärt känna som Konstantin den store. En av hans rivaler är Maxentius, som har blivit mycket hatad av överklassen i Italien. Och det är ju självklart att Constantinus måste utnyttja det, för det här missnöjet ger honom chansen att störta Maxentius och ta hans del av riket… Men det vanliga folket i Rom har inte märkt mycket av de grymheter, som Maxentius lär ha utsatt överklassen för. Och folket i Germanien i norr bryr sig väl knappast om vad som sker nere i Italien. Men ändå kommer många olika människor att få lida på sina olika sätt…

Primigenia var en biperson i tre tidigare delar av denna serie, men nu får hon träda fram i rampljuset och själv uttrycka sina tankar och känslor. Sedan hon blev änka, så gifte hon om sig med Crescens, en före detta centurion, som nu har blivit diakon i den kristna församlingen. Och nu har hon tvingats flytta med honom och sina tre yngsta barn från Mogontiacum, som varit hennes hemstad i många år, ner till den larmande storstaden Rom, där hon snart vantrivs och blir allt mer olycklig. Och det är ju också inte förrän nu, som hon på allvar har börjat sörja över att Crescens ”inte är som andra män”. Hon förstod ju ganska snabbt han är homosexuell, men så gifte sig ju inte heller på grund av kärlek, utan för att de behövde varandra av andra orsaker, så egentligen har hon bara sig själv att skylla… Men så blir Crescens ertappad med att förgripa sig på en slavpojke, och då blir han också avskedad från sin tjänst som diakon. Så söker han sig i stället till den avvikande Marcion-kyrkan, för det visar sig att de faktiskt inte fördömer hans läggning. Men nu förfaller ju skenäktenskapet med Primigenia mer och mer, särskilt då han plötsligt tar värvning som pretorian, en av kejsarens ökända livvakter… Aldrig skulle man kunna tro att man skulle känna sympati för någon, som i våra dagar skulle kallas för våldtäktsman och pedofil. Men ändå lyckas Vibeke Olsson ge oss en intressant bild av Crescens, någon som aldrig har lyckats passa in och vara lycklig någonstans. Först nu har han börjat finna sin egen plats i tillvaron. Men när han ger sig ut i kriget, så börjar det snart gå illa för honom igen…

Aelia tillhör en rik överklassfamilj och har därför fått en trygg men kanske även rätt tråkig uppväxt. Visst är det trist för henne att hennes mor dricker, men i stället står hon ju mycket nära sin mormor. Och en dag träffar Aelia centurionen Drusus och blir förälskad. Snart är hon gravid, och nu får hon mycket att tänka på. För skall hon vänta på Drusus, som har gett sig ut i kriget? Kan hon verkligen leva hela sitt liv med en man från en helt annan samhällsklass, hur mycket hon än älskar honom nu? Borde hon i stället satsa på barndomsvännen Virticus? Hon älskar ju inte honom, men han kommer ju från samma samhällsklass som hon. Och han vill ha henne fast hon väntar en annan mans barn! Det ser länge ut som att Aelia lever långt från krigets alla fasor, men även hon råkar till slut illa ut… Onesimus skulle nog ha velat bli soldat en dag, för hans far var en tapper centurion. Men han är slav och kan därför bara bli en av arméns mulåsnedrivare. Och han är faktiskt endast fjorton år gammal, när han måste följa med sin legion ut i det fruktansvärda inbördeskriget. Onesimus har nu bestämt sig för att sluta vara ett barn och bli vuxen. Han har inte en tanke på att det finns en period i livet, när man är mittemellan barndom och vuxendom. Därför måste han skämmas, för han tror att han är ovanligt känslig. Kriget blir en enda stor plåga att genomlida för Onesimus. Och när det verkar som att alla de andra får fira den stora segern vid Saxa Rubra, så måste han gå omkring ensam och gråta. Och ja, jag kan väl bara tillägga att Onesimus är min favoritfigur i hela den här serien…

”En plats att vila på” är ju som sagt den sjätte och sista delen i den här serien, så nu får vi lämna den här släkten. Och det är ju synd på ett sätt, för jag vill ju egentligen veta mer särskilt om Onesimus. Han har ju inte ens fyllt femton år när romanen tar slut, så det känns som att hans liv bara har börjat. Men på ett annat sätt var det ett bra ställe att avsluta serien på, för nu verkar de flesta huvudpersonerna vara nöjda med sina liv. Åh, vi får ju som vanligt många fasansfulla scener. Vibeke Olsson har ju som bekant inga svårigheter med att skriva sådana. Men det känns som att det trots allt finns lite hopp för en bättre framtid…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.