”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren

emil-och-ida

”Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1963
”Nya hyss av Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1966
”Än lever Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1970
”Ida och Emil i Lönneberga”, Rabén & Sjögren 1989

Pippi Långstrump är förstås Astrid Lindgrens genombrottsfigur och mest kända figur världen över. (Min lilla systerdotter hade under en period stordille på sången ”Här kommer Pippi Långstrump”, trots att vi vuxna blev trötta på den…) Men i östra Europa (t ex i Ryssland och i Ukraina) blev Karlsson på taket den stora favoriten i stället. Fast jag måste ju föredra Emil i Lönneberga, som har blivit välbekant även nere i Tyskland. Men där fick han ju heta ”Michel” i stället, för det fanns nämligen redan en berömd tysk barnboksfigur som hette Emil. Och här i Sverige finns det ju knappast någon, som inte hört talas om den här smålandspojken. Han gjorde så många hyss att några av sockenborna till och med startade en pengainsamling, så man skulle kunna skicka honom ända bort till Amerika. Men då tog hans mamma och slängde ut pengarna på marken i ren ilska, för hon ville förstås inte bli av med sin pojke. Fast nog var hon ledsen över att Emil redan i sexårsåldern hade ett så dåligt rykte. Hon antecknade därför idogt ner de flesta av hyssen i sina blå skrivböcker, så han skulle få läsa om dem när han blev stor. Fast detta tyckte Emils pappa, som var en mycket snål man, bara var slöseri. Fast nu var det ju också ofta just han, som kom att råka illa ut när Emil hade varit i farten. Så därför ville han nog inte heller gärna bli påmind om de här hyssen…

Men vänta nu! Stopp där! Det var inte hela sanningen om Emil, även om pigan Lina, som föredrog hans lugnare och lydigare lillasyster Ida, inte kunde se något gott hos honom. För de här berättelserna utspelar sig på 1800-talet, då det ännu var fullt av pigor och drängar i gårdarna över hela Sverige. Och det var ju också så på gården Katthult i Lönneberga i Småland, där Emil och Ida fick växa upp. Det blir också en mycket levande bild av den tidens landsbygd, som vi kan få genom dessa böcker. Det är så att även vuxna kan få glädje av det! Men för att återgå till detta med Emil och hans hyss… De berodde ju aldrig på elakhet, för Emil var aldrig elak. Många av ”hyssen” var ju också olyckor, eller så berodde de ofta på tanklöshet snarare än bara på busighet. Och vi får ju inte glömma Emils goda sidor, för de var faktiskt många. Han tyckte ju till exempel mycket om djur av alla olika sorter. Fastän han bara var en liten pojke, så var det bara han som förstod hur man skulle kunna sko hästen Lukas, eller varför kossan Rölla plötsligt verkade galen… Och när Emil började i skolan, så blev han också bäst i klassen. Han var dessutom snäll mot hjonen i fattigstugan. En gång bjöd han dem på julkalas, och något senare brukade han gå till dem från skolan på frukostrasten för att läsa tidningen för dem. Och så har jag ändå fortfarande inte nämnt det, som nog är hans största bravad: Han räddade ju livet på den sjuke drängen Alfred genom att ta honom till doktorn, fastän det blåste en fasansfull snöstorm! Så det kanske inte var så konstigt ändå att han som vuxen blev ordförande i kommunalnämnden…

Emil lär ha varit Astrids egen favorit bland alla hennes figurer. Men så kom hon också att skriva tre kapitelböcker och tre noveller om honom. Och även om ju vissa tycker att de ”bara” är barnböcker, så går det att göra många intressanta iakttagelser… Till exempel har vi det att de här historierna ska vara baserade på vad Astrids pappa, Samuel August Ericsson, har berättat om sin barndom. Han var mycket duktig på att komma ihåg detaljer från förr i tiden, så det var ju alltså bara att fråga honom. Och när Astrid började skriva om Emil, då ville ju hennes gamle pappa alltid höra om hans äventyr. Men när torpargumman Krösa-Maja kom och berättade spökhistorier för Emil och Ida, så skall det vara baserat på Astrids egen barndom… På senare år har också allt fler undrat om Emil inte skulle ha fått diagnosen ADHD, om han levt nu i våra dagar. Och ja, även om det känns överdrivet att han skulle vara ökänd i socknen redan i sexårsåldern, så visar det ju ändå att Emil utmärkte sig på något särskilt sätt. Och jo, han kunde vara mycket envis och impulsiv. Kanske han också var hyperaktiv? För det var ju åtminstone så att han ofta inte tänkte sig för, och så blev det också så många ”hyss”. Vem vet? Men det är hur som helst intressant att fundera på det… Alla de här historierna om Emil illustrerades av Björn Berg, han som även illustrerade Alf Pröysens böcker om ”Teskedsgumman”. Näst efter ”Pippi Långstrump” är nog ”Emil i Lönneberga” den av Astrids verk, som har blivit upphov till de flesta visorna. Astrid skrev förstås texterna, och sedan fick Georg Riedel tonsätta dem…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.